Kategoriarkiv: känslor

ÅK!

Ni vet när ni träffat folk och så träffar ni folk? Ni vet när ni träffat människor och så träffar ni människor? Just det. Precis.

Jag har träffat på den där jag tydligen behöver just nu. Jag har träffat den där jag uppenbarligen ska träffa just nu.

För att? Komma iväg och göra saker. Själv men inte ensam. Det där jag funderar på men inte gör något åt och sen bara är irriterad på mig själv över. Hon är tydligen den jag behöver ha i mitt liv just ni för att ta tummen ur och komma till skott.

Som idag. Pratade om en del platser jag funderat på att åka till. Hennes spontana kommentar var: ”Åk! Det fixar du. Det fixar vi.”.  Och som hon sagt innan om det där med hyran så kan den diskuteras och reduceras utifrån vad jag gör för hennes hundar och markservice. Alltså… städar jag hela nedervåningen och rastar hundar när hon är på jobbet så får jag billigare hyra så jag kommer ha råd att åka iväg på saker samtidigt som jag har kattvakt under tiden jag är borta. 

Vad funderar jag på egentligen? Bara att ta vara på erbjudandet och börja planera istället för att fundera. Kanske ta en festival eller två? Hälsa på vänner i ett par dagar här och där? Ta och åka där jag aldrig varit förr? Bara för att jag kan? Varför inte? Nu när möjligheten finns.

Vissa människor dyker upp i ens liv när man behöver dom som mest. Hon är en av dom. Hon är en sån. För det är ju så att jag behöver göra saker för mig själv just nu. Och med henne har jag möjlighet till det. 

Saker och ting händer av en anledning? Verkar inte bättre. 


Jag hör dom!

Alltså. 

Det tog sin lilla tid. Men jag hör dom i skogen bredvid. Inte ofta. Inte hela tiden. Inte ens dagligen. Men jag vet nu att dom finns där. 

Korparna. 

Slår definitivt i en sträng inom mig. Blir alldeles varm inombords. Varje gång. Kommer på mig själv att le när jag hör dom. Ren kärlek. Renaste av dom alla. 

Samtidigt väcker det tilltro. Saker och ting händer av en anledning. 


Okänd telefontid

Väcks av telefon. Svarar och bör att det är gamla samtalskontakten från psyk. Hon jag inte träffat på ett tag. Uppdatering och det att jag ska tydligen få en tid till henne under sommaren. Jojo. Skicka på. Kommer vid kallelse. 

Uppdatering om boendet och hon frågar om hur ett känns. Eeh? Vet inte. Har liksom inte hunnit bo än. Och det där om hösten och arbetsterapi. Eeh? Har inte landat än! Tröga idiot i andra ändan av luren. Har inte ens tömt bilen på sista lasset för jag befunnit mig senaste halvåret. Hur ska jag då veta hur det känns eller hur framtiden kommer att bli?! 

Har ju inte packat ner allt det andra heller liksom. Vad trodde dom liksom? Över natt förvandling? Ge mig styrka. Ge mig lite tid. 

Orka liksom får jag stresspanik för mindre. Gaah! 


Tyst i huset II

Jo, för några veckor sen skrev jag om polisbesök om saker som hänt hos grannen. Jag hade förväntat mig ond bråd död eller liknande med det pådraget polisen hade med avspärrningar och grejer.

Nej nej. Bara att han som bor under har respektive som befinner sig i vårdnadtvist om ungarna med sitt ex som ledde till att denne lejt tre stycken för  att markera och hota båda till livet med både kniv och skjutvapen.

Det blev tyst ett tag. Jag kude sova utan TV på. Ett tag ja.

Just nu har de gräl från helvetet. Inte ens TV:n döljer gapandet. Tror jag ska vara glad att jag inte kan arabiska eller vad det är dom pratar i Afganistan. I och för sig skulle det kanske vara bra ifall det handlar om ”fara för annans liv”. Just nu i det här läget kan jag inte avgöra om dom grälar eller hotar varandra till livet. Misstänker att det är som att höra två finnar gräla om man inte kan finska.

Just nu är jag ändå inte förbannad över att de stör nattsömnen i sig. Svårt att varva ner på grund av flytten. Och det att veta att jag ska flytta och slippa grannen ifråga framöver gör att jag tolererar mer än jag brukar tror jag. Räknar ner timmarna om i inte räknat ut det själv.

Betyder inte att det är okej eller enklare att ignorera, bara det att jag inte blir lika irriterad eller förbannad som förr. Det är över snart. Sen får han göra vad han vill utan att ha mig bankande på elementet för att han ska sänka till en nivå som inte skär igenom TV:n.

Ett par nätter till. Andas. Andas. Ett par nätter till sen följer tystnaden.

 


Tand för tunga

Vissa saker gör mig uppriktigt irriterad. Som människor med pengar pratar om det som om det är det mest självklaraste alla har lika mycket av. I veckan fick jag verkligen bita mig hårt i läppen för att inte säga saker som kunde förstöra för mig framöver. 

Jag är med i en hobbygrupp som möts en gång i veckan. Den här veckan var det terminavslutning och en av deltagarna befinner sig definitivt inte i samma sociala och ekonomiska sfär som jag och några till. 

En av tjejerna var så glad att fått låna husvagn den här sommaren och prova på semestra i Sverige för första gången. Alltså samma sfär ekonomiskt som jag kanske? Jag var glad för hennes skull och så öppnar en av tantalurorna käften och tycker att hon ska köpa husbil istället. Det är det man ska ha numera. Friheten att bara ta husbilen och göra utflykter och stanna där man känner för. 

Tjejen med lånade husvagnen kom av sig och fann sig till slut och frågade om husbil och vad det kostar. Det är här jag mest ville spy galla och hugga som en kobra. Jag valde att låtsas vara upptagen med mitt medan jag sakta kokar inombords. 

Tantalurans svar var så enkel och självklar för henne: ”Vi fick vår billigt. Den kostade bara 400 000. Jag rekommenderar alla att köpa en. Det går att få en billigt. Se bara på oss. Annars går dom bättre för 700 000.”.

Alltså. Va?! Jag sitter där mittemot henne och har svårt att förstå att hon säger så. ”Bara”?  Jag hör hur till och med tjejen med lånehusvagnen tappar målföret. En annan märker det här och försöker avstyra samtalet på annat men tantaluran fortsätter med att berätta hur inredningen ser ut och saker som hon fått köpa till för att det ska bli så bekvämt som möjligt och inte sakna något och så vidare och så vidare. 

Där sitter jag, ser rött och biter mig hårt i läppen och räknar till femtielva. Tjejen med lånehusvagnen försöker fokusera på sitt framför sig. 

Hade jag fyrahundratusen skulle nog inte husbil vara högst på listan av inköp. Jag förstår tanken med att ha en, men det förutsätter väl att ha en adress att frångå från? 

Det är ju inte så att du har brevlåda på husbilen direkt. Skulle ju vara trevligt om det var så, tyvärr inte möjligt i dagens samhälle då du tydligen ska ha adress någonstans. 
Det finns saker som gör mig uppriktigt irriterad. Människor med pengar som tror att det är så hos alla. Fan, ta av dig skygglapparna och se verkligheten. Men men så ser det ut överallt numera har jag förstått. Där klasskillnaderna blivit så markanta så snabbt att dom med pengar inte hängt med. 

Tand för tunga. Så som det ser ut nu så kommer jag fortsätta till hösten. Lika bäst att inte stöta sig med tantalurans. Hon har ju varit med i några år nu så hon har väl att säga till om. Om det fortsätter så och jag mest har lust att valstuga henne så kan jag ju byta grupp. Finns ju fler grupper och dagar inom samma verksamhet. 

Bara 400 000?!?! 


Maj igen

Försöker ignorera att vi är inne i maj igen. Försöker ignorera att det är söndagar i maj igen. Försöker ignorera att vi är inne i mitten av maj igen. 

Svårt att ignorera när allt kretsar kring EN specifik dag i maj. Finns ju nackdel med att vara finska i Sverige. Det betyder ju att vi har TVÅ söndagar i maj att komma ihåg och uppmärksamma. Kunde de inte iallafall ha samma dag så jag slapp ha det så här.

Jag pratar om mors dag. Det är ju fortfarande så att man då skulle ha en mamma att vilja hylla för sin mamma egenskaper. 

Maj för mig är bara en raksträcka av ångest. Möts dag på finska sidan och den svenska. Två söndagar som får mig att välja bort facebook. Påminns ständigt om hur det ska vara. Borde vara. Är för andra. 

Så det att hon fyller år i maj också. Behöver jag säga mer? 


Skolfoto

Tänk vad vissa saker får en att må fysiskt illa. 

Skolkataloger och klassen man gick i. Har sparat mina av någon anledning. Kanske som bevis att jag faktiskt fanns, på riktigt. Jag vet inte. Uppenbarligen har dom fått följa mig land och rike runt. Som dökött i lasten. Inget jag väljer att plocka fram i nostalgisyften. Som sagt, mer bevis på att jag faktiskt fanns.

Men så dök fotot från nian (om jag inte minns fel) upp på tidslinje hos en av dom jag velat ha kontakt med. Skrivit om honom förr. Så svenskt som det kan bli; Stefan. Enda som faktiskt fick mig att stå ut mer än halva högstadiet. 

Jag valde ett inte säga något om fotott då. Idag dök den upp igen då Stefan länkat mig till den. Vet inte vad jag ska säga egentligen. Varför? Han vet ju hur illa det var då. Kansle vill han läka dom såren? Vet inte. Har inte frågat.

Namn från förr dyker upp i minnet. Det på kommentarerna och namnen som länkats och vilka som gjort det. Fotot påminner mig om gammal så kallad bästis som vände ryggen till en på grund av kompistryck. Hon vars död fick Sol att hitta mig igen. Vars begravning vi gick på Sol och jag.. Vet dom andra om att hon inte finns mer? 

Det på svartvita klassfotot från förr. Känns så overkligt. Att jag skulle varit en del av dom. Umgicks inte med någon i klassen sista året. Förutom Stefan. Som sagt, utan honom vet jag inte om jag hade orkat. Har låtit honom veta det senaste året. Han var glad att jag valde att ta kontakt. 

Det på klassfotot och sen på bilderna om hur dom ser ut idag. Känns som om jag fortfarande  är den där svarta fåret i familjen. Den som inte anpassat sig. Blivit vuxen. Fortfarande en outsider. På något sätt är jag tillfreds med den tanken. Att jag valde att gå min egen väg redan då. Vara den jag var… är. Det som fanns redan då. Det som inte kuvades eller togs ihjäl. Oavsett allt så överlevde jag.

Ibland känns 30 år sen som igår. Vissa saker vill man inte komma ihåg. Ändå kan jag inte låta bli att undra vad dom skulle säga om dom såg mig idag?