Kategoriarkiv: känslor

Roadtrip

Varit på fyradagars roadtrip till Norge med Sol. Och nej, vi hade inte ihjäl varandra en enda gång.

För ett par månader sen kom jag med förslag om en dagstur över gränsen. Varken mer eller mindre. Bara att jag gärna ville ha sällskap. Det blev en fyradagars med övernattning. 

Första resa som hon och jag gjort någonsin. Har inte ens tagit en dag i Stockholm under uppväxten. Fanns inga medel för det. Eller möjlighet. Nu, som Sol konstaterade, 34 år senare tillbringar vi fyra dygn ihop i grannlandet. Båda två så extremt förälskade i det landet nu att det blir definitivt fler turer över dit. Om det sen blir tillsammans återstår att se. Vet bara att jag definitivt ska åka över igen. Hon med, med eller utan mig.

Jag kommer skriva om den här resan under separata rubriker så ni får vänta med detaljer.

Kan man vara nykär i ett land?

Annonser

Det här om tid

Ibland dyker det upp saker på Fejan om tillfällen som jag postat eller någon annan på min tidslinje. Inget nytt under solen, den gör så. På gott och ont.

Senaste var ett inlägg jag la upp från Humhum. Fyra år sen. Det känns som en evighet sen, men fyra år? Inte möjligt. Rent tidsmässigt inte så länge sen, mentalt en hel livstid. 

En annan som dök upp för några dagar sen var från sju år sen. Där börjar vi snacka distans i tid även om det rent känslomässigt drog fram minnen jag inte ville komma ihåg. Sju år sen var då jag fortfarande var tillsammans med Pojken. Bara som uppdatering av minnesbanken hos er som läser det jag skriver. Ändå känns det liksom mer nära i tid än fotot den humhum. Konstigt det där. 

Ändå är det så konstigt med tid och minnen. 

Som två exemplen ovan. 4 respektive 7 år. Ena känna mer ”länge sen” än det andra. Konstigt det där. Handlar om minnen skulle jag tro. Känslomässiga minnen. Hur vissa saker känns som mer nyligen än andra. 

Uppfattning av tid är då så olika. Som att det som hände för över 20 år sen kan kännas som nyss. Medan andra saker som hände nyligen känns som en evighet sen. 

Nu är det inte bara minnen om mindre bra saker jag tänker på utan även det bra. 

Ta till exempel tillfället jag träffade och satt med husguden. Tidsmässigt är det inte så länge sen. Ändå känns det som en hel livstid sen. Det var knappt fem månader sen. Tänk vad tiden kan göra med en. Snarare uppfattningen av den. 

Kommer tänka på andra band jag lyssnat på sen urminnes tider och som jag sett live. Kan tänka på specifika händelser och kvällar. Bandet för kvällen och vilka jag var där med. Kan komma på mig själv att sen komma på att det var tio år sen. Fem år sen. Femton år sen. Att jag minns specifika händelser så tydligt. Kanske inte exakta datum och klockslag, men tillfällen. Ibland kommer jag ihåg tillfällen men inte året. På ett ungefär jo, men sen sviker minnet mig kraftigt. Men bandet; ja visst.

En annan är det då med människor. Hur länge de funnits i ens liv. Sen barndom ibland, ibland ett par år. Känsla och uppfattning av tid blir annorlunda. ”Känt hela livet” en helt annan innebörd. Känslan är ibland den samma. Konstigt det där. 

Sen har vi det där konstiga fenomenet att jag verkar ha raderat hela första årtiondet av nya milleniet. Inte det att jag glömt bort det utan det när man tänker långt tillbaks i tiden och tänker att det var väl typ tio år sen och tänker på något som hände på 90-talet. Har hänt flera gånger. Jag har också märkt att jag inte är den enda som gör så. Tänker 90-tal som något som hände för tio år sen. Men hey, det här gått snart över 20-30 år sen. Beror på vilken del av 90-talet man syftar på. Skrämmande ändå. 

Och nej. Jag kommer ihåg ner 90-talet och första årtiondet av nya milleniet. Konstigt vore ju annars. Även om åren går ihop är en helt annan sak. Vissa saker mer ”nyligen” än andra. Vissa saker ”en evighet” sen. Då ska vi inte ens nämna 80-talet.

Nä. Uppfattning om tid är individuellt. Det bara är så. Tid. Den fortsätter att gå.


Vykort

Känslan man får när det är annat än räkningar och läkartider i brevlådan ❤


Inte slänga

Går igenom minnen idag. Sorterar och packar om. Sparar. Kasserar. Skillnad på minnen och minnen.

Flytt är bra. Göra av med skit. Även om ”före” är att föredra.


Om livsprojekt och planer

Läser om andras bedrifter och livsprojekt på sidor jag är med i på fejan. Planer flok har för det som komma sall. Blir så imponerad av allt som folk gör trots funktionshinder. Oavsett vad funktionshindret är. Samtidigt får det mig att känna mig oduglig i det ”lilla” jag har. 

Som jag skrivit om förr så är jag imponerad av folk som faktiskt bor där dom bor och hur länge de gjort det. För mig är det overkligt att bo på samma adress länge. Ni som följer mig här vet att jag flyttat sisådär en gång om året senaste 20+ åren. Att jag flyttar runt är en sak, att stanna en annan. Lika lite som folk inte förstår att jag levt som jag gjort är som jag som inte förstår hur man kan stanna på en plats så länge. Ändå, en del av mig söker just det. Lugnet. För alltid hemmet. Att lägenheten jag har nu (inne på dag fyra) känns som en plats jag kan vara kvar är ingen garanti på att det blir så. En dag kommer flyttfågeln och säger att bopålarna ska upp igen. Så som mitt varit hittills vet man aldrig.

Som nu, när jag läser om folks livsresor och planer, undrar jag vart jag får plats i det här. I det stora. Livets väntrum igen ni vet. Vart är jag på väg? 

Andra skriver om kursändringar och byte av jobb. Plugga och göra annat. Resor och vandringar som glrs en gång i livet. Och jag? Och jag ingenting. Okej jo, har ju mina intressen och hobbys., men just nu är det just det: intressen och hobbys. Sen då? Jag vet inte. Vet ju inte vad morgondagen har med sig. 

Avundas alla dom som ge allt det där det skriver m. Planeringen. Och att de gör det också. Bara det är stort.

Tänker på drömmen jag skrev tidigare. Att jag var på rätt väg. Vadå rätt väg? Är jag ens på en väg? Stig möjligtvis. Känns mer som om jag förvillat mig ut på mon utan väg tillbaka eller väg framåt. Stor på min grästuva och trampar. Försöker finna fotfäste och en väg någonstans. 

Just nu läser jag mest om andras resor genom livet. Kanske för att finna inspiration. Kanske för att hitta någonsorts vägledning. Fingervisning. Så ett frö. Kalla det vad ni vill. Less på ingenmanslandet. Det här väntrummet. 

Ändå. Jag gör min egen resa. I framtiden ser jag meningen med allt det här. Mentala resan fysiska resan. För visst har jag gjort båda bokstavligen hittills i år. Än är den inte slut. Varken året eller mentala/psykiska resan.

Stor eloge och klapp på ryggen till alla dom som gör sin resa. Och lycka till vart ni än är på väg.


Nomadliv VI

Dagen för avfärd är här. Dagen kommer tillbringas bakom ratten. Tusen kilometer från Farsan till Morsan. Innan avfärd känns det som tusen mil. Ändå var det förvånansvärt enkelt att ta sig uppåt. Får se om resan neråt känns likadant. Kanske inte just mellanlandningen. Däremot målet.

Nomadlivet börjar verkligen ta slut. 2 dagar kvar till att hämta nyckeln. Två dagar innan dagen D liksom. Som jag väntat. Som jag längtat. 

Kluvet ändå. Att tiden här uppe hos Farsan tar slut om ett par timmar i skrivandets stund. En del av mig vill stanna. Tiden rann iväg och känns som om jag inte hann med allt ändå. En annan del vill bara neråt och hänga på dörren hos hyresvärdens kontor på måndag. Och ressällskapet, katten, märker att något är på gång. Vet inte om hon ser fram emot resandet i sig. Bara det att sakerna är packade och jag inte är mig själv tror jag. Hon vet att vi ska iväg i alla fall. 

Fixa lite innan avfärd. Matsäck och kaffe och sen packa bilen. Ta sig förbi affären och handla med sig lite bröd. Svenskar kan inte bröd som Finland. Punkt. Och då måste man köpa med sig sånt. Plus allt annat som fattas i Sverige.

Nomadlivet närmar sig sitt slut. Vart tog tiden vägen? 


Farsan 70

Så. Nu är han firad. Av hundratal. Bokstavligt. Turligt nog inte av alla på en gång. Bara nästan. Ändå uteblev nog lika många. Självklart måste han firas. Ingen hade ju trott det. Att han skulle leva och bli gammal. Bokstavligt. Tro mig.

Presentbordet överfullt. Kort. Blommor. Presenter. Raggsockor. Knivar. Böcker. Pengar. Och annat en man som min far behöver. Fotot nedan missvisande, men ni förstår nog.

Det blev laxsoppa. Eller finsk köttsoppa. Jag valde det senare. Det var hembakt bröd till. Fikabordet överfull av godsaker plus hemgjord blåbärs- eller hjortonstårta. Ja, lite skogstema eller snarare skogshuggartema då han är en sån. Både mat och fika väg. Plus dukningen förstås.

Samtidigt som det inte fanns en enda droppe alkohol i huset. Farsan inne på sin 24 år nykter ville ha det så. För hans egen skull. För gästernas. Så det slapp det där så kallade finska firandet. Och framför allt för AA-vännernas skull. Och jag är glad och tacksam att folk respekterade det. Då förstår ni nog hur älskad han är.

Och farbröderna fick mig att hålla så kallad tal också. Ur led är tiden. Hade det varit någon annan så hade nog det aldrig hänt. Farbröderna före mig satte tonen. Bara att köra på. Svårt att säga nej när dom är sex stycken. Plus femtielva till. 

70 år. Vem hade trott det?