Kategoriarkiv: kärlek

Dagen efter tvådagarsfestival

Mår som jag förtjänar skulle jag tro. Två dagars festande på stående fot gör det. Men oj vad roligt jag haft. Och det känns. 

Det där nojandet om att åka själv var som jag redan misstänkte obefogat. Själv åkte jag ensam var jag definitivt inte. Gamla bekanta. Nya bekantskaper. 

Första kända ansikte jag möter innan jag ens klivit innanför festivalområdet var Pojken och Väninnan V. Då var också noja nummer ett avklarad. Så fortsatte det resten av fredagen. Träffade också en av dom där favoritmänniskorna från tiden med Pojken. Tyvärr presenteras jag till andra som Pojkens före detta flickvän. Istället för vad jag heter. Ändå är det fyra (eller är det fem?) år sen som jag flyttade därifrån. Jag fortsätter möta bekanta ansikten. Gamla gänget från staden jag växte upp i var bara trevligt att sitta och snacka massa skit med. Valde dock att gå runt på området och umgås med helt okända. Och killen från Humhum var mest glad att se mig så det blev kramkalas där med. Han hade saknat mig på festivaler över huvudtaget. Han är på dom flesta i Sverige så han har sett att jag inte vatit där. Tänk så det kan bli. 

Min målade fan på väggen var helt fel den här gången med. 

Och jodå. Mänga skamliga förslag har det varit under helgen som varit. Inga jag tog emot eller vara på. Ensam tjej gör så. Så kul har jag haft. Väldigt kul. Skrattat så sminket runnit och träningsvärk i magen av allt skrattande. Fötterna värker av gående och stående. Klart värt värken som redan är men som också kommer att komma. 

Nu hemåt. Och leva på minnen från den här helgen. Och jag fick se bandet jag åkte på festival för. Allt annat var ju bara bonus 🙂


Festivalhelg närmar sig

Och det med stormsteg. Trodde jag skulle hinna förbereda mig mer. Trodde ja. Jag hade fel. Nog för att jag är bra på att måla fan på väggen och allt det där. Katastroftänk en annan av mina specialiteter. Just nu är det mest: Vad tänkte jag på?

Försöker påminna mig om varför jag åker. Banden. Det är ju det det handlar om. Det och stämningen bland likasinnade. Men, alltid ett men, det är några av dom där likasinnade jag inte vet om jag vill träffa. Ens se. Tyvärr oundvikligt beroende på platsen jag ska till. 

Det kommer bli salig blandning av folk från förr. Från staden jag växte upp, Pojken med sina vänner, en specifik från Humhum och alla dom där från metalsidan/sidor jag är medlem i på Fejan. Hårdrocksvärlden är bra liten ändå. Och dit ska jag tydligen. Mitt i smeten. Själv. Själv?! Vad tänkte jag på? What the fuck? 

Med vad tänkte jag med? Jo, med hjärtat. Det förstås. Metalhjärtat. Det och att bryta mig ur kokongen jag befunnit mig i alltför länge. Sparka mig själv i röven helt enkelt. Återta det som är min plats i världen. Det var det jag tänkte på. Det var den sidan av mitt jag som tänkte. Tror inte jag tillät känslorna prata då. Satte munkavle på alla väsande demoner jag har. Bara om så för en stund för att fixa biljett. Logiskt eller hur? 

Får försöka finna logiken i det där igen. Hitta jävlar anamma igen och bara göra som jag tänkte när jag fixade biljetten. Gaah. Skit. Skulle ju inte kunna leva med mig själv om jag bata sket i det. Skulle gräma mig till dödagar om jag gjorde det. Så. Upp på den där omtalade hästen igen. 

Det är ju ändå så att jag kunde ju ha sådär jättetrevligt och rent utsagt skitkul. Sådär som jag hade i våras när jag åkte på 40-årsfesten trots allt. Att träffa vännen. Bland gästerna fanns ju vänner jag hade från förr. Nya bekantskaper. Oväntad möte. Lever på minnen från den kvällen fortfarande. Tro mig.

Det är nog att jag bara har resfeber egentligen. Det kan ju bli som Askungen säger om balen på slottet.


Hitta tillbaka till sig själv igen?

När minnet sviker en tar man till musiken. Den där som skapade minnen som man både vill och inte vill komma ihåg. 

Har två sätt för mig: musiken och böckerna. 

Youtube får spela musiken från förr. Återskapa sinnestämningar och få mig att minnas människor som var viktiga för mig. Dom där ansiktena jag såg. Tyckte om. Som inte finns i mitt liv längre. Antingen begravda eller så skiljdes våra vägar åt.

Böckerna får fylla mig med ord jag använde och tankar jag hade när jag var den jag vill vara. Den som finns inom mig någonstans. Böckerna hjälper också komma ihåg allt det där som fallit i glömska under åren. Har några lager av damm att ta mig igenom.

Använder man inte orden glömmer man bort dom. Använder man inte orden slutar dom leva. Och slutar orden att finnas dör en del inom en. Som i mitt fall. Finns inte.

När jag låtit mig tystats under åren. När saker som varit viktiga för mig tystats av oförstående och förminskande av mitt väsen innebär ju det också att en del av mig slutat existera. Blir man påhoppad och hånad, till och med ifrågasatt, så valde jag att bli tyst. Och med den sänkte jag också volymen. Slog igen böckerna. 

Självdestruktivt? Definitivt. Jag borde valt att gå. Varför gick jag inte? 

Så frustrerande att inte ha mina böcker samlade på ett ställe. Pågående process och jag får ta en sak i taget. En sida i taget. Ett ämne i taget. En bok i taget. Sakta men säkert väcka det som legat orört så länge. Sådär att jag nästan glömt bort hur man gör när man blir påmind utan förvarning. Men, jag är på väg. Tro mig. 

Gällande musiken är jag tacksam för Youtube. Den ger mig det jag behöver. Påminner om allt det där jag älskade men som togs ifrån mig med hån och förminskande av innebörden av dess betydelse för mig. Musiken som jag haft som del av mig så länge. Ändå har den inte fått vata en del av mig på riktigt. Hur den tystades av dom som stått mig närmast. Eller som jag trodde stod mig närmast.

Framför allt musiken som verkligen fick hjärtat att slå extra slag och volter av ren och pur kärlek. Den det inte finns någon återvände från. Det är den jag lyssnar på idag. Dom där första tonerna av ren och pur mörker. Det som till slut gav mig sista pusselbiten av vad som skulle bli jag. Göra mig hel. Komplett. Innan var det liksom något som fattades.

Vad fan hände? Hur gick det till? Jag var inte sån. Jag lät det ske. Obemärkt. Sakta men säkert slutade jag finnas. Mitt jag försvann. Jag vill inte vara sån. Vad fan?!

Återupptäcker band jag en gång i tiden lyssnat på och älskat, men som jag lät tas ifrån mig sakta men säkert. Återminns det som en gång var. Återminns det jag en gång var. När jag var starkast. Gladast. Kan till och med skriva nöjd. Hade tilltro. Levde. Skrattade. Log. På riktigt.

Blir så ledsen att jag lät det gå så långt som det gått. År jag aldrig får tillbaka. Jag hoppas jag hittar mig själv i skivhögarna som stått orörda så länge. Jag hoppas jag kan blåsa liv i den del av mig som legat tystad under lager av damm på orörda böcker. 

Musiken suger till i magen på mig än idag. Får hjärtat slå extra slag av ren kärlek och känsla av frihet. Så där hur det var i början. Så enkelt. Så sant. Så äkta. 

Känns som att än finns det liv kvar i den här gamla kärringen. Har mycket att komma ihåg. Har mycket att blåsa liv i. Har mycket att ta ifatt. Läsa ifatt. Lyssna ifatt. Tänka. Känna. 

Jodå. Så att. Om jag någonsin kan förlåta mig själv så blir det bra ska ni se.


Livskvalité 

Morgonkaffe på farstubron.

Och korparna hälsar godmorgon över huvudet. 

Blir det bättre än så här? 


Prat med Husfru triggade igång saker

Vi pratar en del, hon jag hyr rum av. Får kalla henne Husfru, logiskt då det är hennes hus. Idag inget undantag. Det är inte ofta som jag träffar folk som jag kan prata om sånt jag faktiskt är utbildad till och för. Där delar vi intresse så att säga. 

Klientelet, som jag arbetat med och som hon jobbar med idag, är inte den enklaste. Men så givande. Så mycket mer än någon någonsin kan tro. Saknar det ibland. Inte arbetsgivarna jag haft. Klientelet däremot. Ett tag det enda jag hade. Sen kom den där väggen. Inte bara en gång. Två. 

Och idag var det mycket prat om det här med självkänsla. Det där jag inser att jag fortfarande saknar. Nu mer än förr. Och dagens prat med Husfru triggade igång minnen jag försökt förtränga. Till och med glömma. Funkar inte så bra märker jag. De är ju alltid närvarande.

Att jag saknar självkänsla är inget nytt. Inte heller det där att jag faktiskt saknar självförtroende. En del har svårt att veta skillnaden. Där ingår jag vissa dagar. Inte så konstigt när jag saknar tro på mig själv helt. Jag vet massa saker. Däremot saknar jag tro på att någon vill veta det jag vet. Jag kan en massa saker men visar det sällan.

Vi pratade inte om mig, Husfru och jag. Missförstå mig rätt. Prat idag handlade om hur vi ser klientelet växa och verktygen vi bidrar med i behandlingsarbete. Det jag vet jag var bra på. Möta klienterna där dom var och hjälpa dom upp när dom låg ner. Ändå när jag blev ensam kom minnena över mig. Mitt liv. Mina demoner.

Hela mitt liv spelades upp för mitt inre. Alla dom där viktiga personerna som kan ses som nyckelpersoner till det som är jag idag. Sådana där som borde bidragit med allt det där braiga som fått mig att tro på mig själv. Jag verkar inte haft såna i mitt liv. Tyvärr är dom där nyckelpersonerna i mitt liv dom vars ord sänker mig mest idag. 

Närmaste familjen det vill säga morsan. Så kallade bästisen i högstadiet (inte du Sol). Hjärter kung. X:et. Närmaste kretsen av så kallade vänner, oavsett vilka jag umgicks med. Pojken. 

Inte så konstigt att jag är som jag är idag. Orden som fastnat. Etsats i det som kallas själ, en del i det som kallas hjärtat. Ristats in och svider fortfarande. Så ont. Och jag försöker intala mig att det är demonerna som viskar och väser. Svårt. Speciellt när dom så kallade demonerna har välbekanta ansikten och röster. Dom som borde funnits där. Stöttat. Tröstat. Verkligheten ser annorlunda ut. Verkligheten är inte som sagorna. Min verklighet. Och det gör ont.

Självkänslan och självförtroendet icke existerande. Depression gör det inte bättre. Depressionerna som avlöser varandra gör det svårt att bryta tankemönster. Svårt att finna tro på något annat än det som varit. Varje gång det vänt upprepas det igen. Orden som jag hört hela mitt liv. Nya ansikten. Nya nyckelpersoner. Samma ord. Andra formuleringar. Samma känsla av värdelöshet. Tron på att det som sagts är sant. Har ju hört det hela mitt liv. Varför ens hoppas på något annat. 

Har jag gett upp? Nej. Jag lever fortfarande. Ärrigate. Sårigate. Ännu ett hack i det som inte verkar kunna byggas upp. Är det då så konstigt att jag inte finner ro någonstans? Att jag flaxar. Söker efter något som inte finns. 

Spegeln blir nog aldrig min vän. Och jag kommer nog aldrig göra annat än se mig genom alla dom orden som följt mig genom livet i olika former hos olika personer. Hör man det tillräckligt ofta så blir det sant. 

Jag gör saker. Jag träffar folk. Jag kan umgås. Om jag tror att jag har något att bidra med? Inte nu längre. Om jag tror jag har något vettigt att säga? Nej. Tror jag att personen framför mig bryr sig om vad jag har att säga? Oavsett om det är någon jag redan känner eller en helt främmande människa? Nej, inte ett dugg. Speciellt sistnämnda. Finns ingen anledning till att lära känna mig. Varför ens försöka? Varför ens bry sig? Vem är jag att tro att någon skulle vilja veta vem jag är? Inget man kommer ihåg ändå.

Osäkerheten är starkare numera. Och det är riktigt illa när den känslan dyker upp när jag tillbringar tid med dom som kallar mig vän. Eller nu under helgen med Darling till exempel. Att känslan av att han egentligen inte ville ha mig där. Hur det får mig att tvivla på hela min existens. Rädslan som kommer med den. Om det var så på riktigt. Att det var sant. Inte bara med honom utan med alla som faktiskt finns kvar. Och så jag som inte vill störa.

Är det då konstigt att viss musik är det enda som lugnar min själ? Hur viss musik är ren balsam för det som är så trasigt inom mig? Där musiken ger tröst i det som redan är tungt och svart? Där texterna sätter ord på det jag känner? Inte ett dugg konstigt. Vore konstigt om det inte var så. Idag inget undantag.

Husfrun säger saker som jag vet jag borde ta till mig. Saker som jag borde kunna ta till mig. Vet ju det. Kan inte. Ord som att dom söker folk på hennes jobb får mig att nästan sluta andas. Saker som att jag skulle vara perfekt för klientelen. Att jag skulle passa bra där. Med allt mitt kunnande. Min expertis. Erfarenhet. Utbildning.jag som Pers. Tryggheten jag utstrålar. Får folk att slappna av. Leendet som får folk att må bra. Och så vidare. Och så vidare. Paniken växer i mig lite grann. Fortfarande hanterbart. Andas lite extra. Djupare. Långsammare. Definitivt inte redo. Tydligen är jag bättre på att dölja mitt jag än jåg trodde.

Ändå. Jag vet ju att jag kan. Det är väl det enda jag kan säga att jag kan. Behöver ju inte tro på mig själv när jag ser på vad jag har på papper. Betygen ljuger inte. Jag vet det. Just nu tvivlar jag på det med. Ändå vet jag ju bättre. Jag vet egentligen. Saknar bara tron på mig själv. Oavsett.

Demonerna har fått liv idag. Demonerna fått liv igen. Väser högre än på väldigt länge. Starkare än på länge. Såren svider igen. Såren öppnades igen. 

Blir att välja att ha hörlurarna på och höja så musiken dränker väsandet. Lugna ner själen. Fylla min kropp. Mitt väsen. Andas. Älska. Hata. Le. Annars blir det en sömnlös natt i natt. Ingen mår bra av det. Allra minst jag. Hatar mina demoner. Tyvärr dör dom inte i dagsljus.


Något att se fram emot? 

Alltså. Hur tänkte dom nu? 

Har festival att gå på nästa vecka. Åker egentligen för att se ett av banden. Resten var liksom bonus. Har ju sett dom andra som jag kommer att se igen. Utom ett utöver dom jag ska definitivt se. Ändå är det det andra bandet som får mig att skriva det här.

Första dagens spelschema helt okej. Passar mig alldeles utmärkt. Inga konstigheter eller så. Inte så att jag kommer känna mig som en ångvält kört över mig.  Dag två däremot. 

Dag två. Hur ska jag ta mig igenom den? Definitivt inte smärtfritt. Och den blir väldigt lång. Väääldigt lång. Speciellt med tanke på att jag kommer att få vänta tre timmar med band jag varken lyssnar på eller vill se. Tre timmar är väldigt lång tid när jag vet att jag kunde åkt hem och varit hemma tills bandet jag inte sett och faktiskt vill se kliver på scen. 

Problemet är ju då: Ska jag stanna kvar och vänta på att uppleva bandet live eller åka hem och vara förbannad på mig själv? 

Är bandet värt väntan frågar jag mig då? Det är dom säkert. Låter väldigt bra på skiva. Youtube har både bra och dåliga liveupplägg med bandet. Min sorts musik? Definitivt. Vill jag se dom? Jepp. Måste jag? Nej. Ändå ett band som jag nog kommer hem med tröja med. Säger en del för min del i alla fall.

Målar jag fan på väggen? Erfarenheten säger att jag inte gör det. Fibron är som den är. Utan den så hade jag inte ens skrivit det här.

Kommer jag orka? Tvivlar. Hatar verkligen fibron just nu. Speciellt gällande festivalhelg. En dag funkar relativt smärtfritt. Det kommer ju dagen efter när man tagit ut sig helt. Därför känns dag två inför kommande festival som utmaning redan innan spelschemat kom upp. Nu har jag bara lust att gråta i förväg. Speciellt när jag vet hur lång den kommer att vara redan innan dom där tre timmarna av väntan. 

Får ta det som det kommer helt enkelt. Dagsformen får avgöra hur det blir. Sällskapet likaså. Kan ju vara så att jag har så roligt att det får mig att glömma fibron. Vädret har ju inverkan också. Mycket kan ställa till det eller också det att mycket kan ju göra det möjligt.

Blöö. Skitkropp.


Faller eller på väg upp?

Jag vet inte. Känns bättre än på länge i alla fall. 

Tillbringat helgen med Darling och pratat så kg tror jag blev hes innan jag åkte hem. Skrattat så jag haft ont i magen och tårarna sprutat. Jag behövde en helg med en vän. Jag behövde det verkligen. 

Var och såg staden jag växt upp i. Det var nog sju år sen sist jag såg stadskärnan. Likt men ändå annorlunda. Stadsfest visserligen men ändå. Såg pride-tåget och träffade en annan gammal vän. Saknar definitivt inte staden, även om den här sina vackra sidor. Inte hemma längre. Vet inte om det någonsin varit det heller. Väldigt välbekant dock, men ändå främmande idag.  Besöka kan man ju göra. Och lovade Darling att det inte blir sju år till innan jag kommer och hälsar på igen. 

Det är väl så att man ska falla innan man kan plocka ihop sig själv igen. 

Mycket insikter den här helgen. Mycket pratades igenom och mindes ihop. Saker jag inte kan eller kunnat prata om med andra. Främst för att slippa berätta eller för att jag känt att de inte skulle förstå ändå även om jag försökte. Och det att han hänger med tankegångarna jag har och hade redan förr. Snabba vändningar och konstiga ämnesskiftningar. 

Jag kom av mig några gånger då han var som han brukar vara. Jag är inte van helt enkelt. Och tror han fick mig helt av banan några gånger och det där att bli generad då jag glömt bort hur rättfram han faktiskt är och alltid varit. Jag behövde det. 

Jag behövde verkligen det. Hitta tillbaka till mig själv igen. Hjälp att nå tillbaka till det som verkligen är genuina jag. Den jag egentligen är. 

Nu är det ju inte snabbkurs i återhämtning jag menar eller förväntade mig, utan det där första steget till återhämtning och hitta tråden som leder till att bli den jag är och kan bli. Vill ju inte bli det jag varit ett tag nu. Det räcker liksom.

Ett steg i rätt riktning. Rotat fram och dammat av gamla jag och försöker pyssla ihop mig själv igen. Bli det jag är ämnad att bli. 

Inser att jag tappat bort mycket under åren när jag flaxat runt. Förlorat mycket under åren. Förnekat mig själv. Den här helgen återfann jag sidor och delar jag hade glömt bort. Eller snarare tillåtit andra förminska. 

Idag är en bra dag. Faller eller på väg upp? Vet ej. Vet bara att Darling fick mig att andas och skratta igen. Mer sånt i mitt liv tack. 

Idag är en bra dag. Tack vännen för att du finns ❤