Kategoriarkiv: kärlek

Och här finns hän 

När jag är utan Internet börjar hjärnan tänka på andra saker. Här, hos Farsan, blir det massa prat och lyssna på radio istället för TV. Definitivt ovant till en början. En vecka senare helt i sin ordning. Känns som jag borde lyssna mer på radio hemma sen. Kanske inte just svensk radio. Kan ju hitta nån finsk på nätet sen. 🙂

Det tar ett tag att förstå vad som sägs och om vad på radio här. Speciellt när de på radion pratar om och med människor om andra människor. Här underlättar det här med att hjärnan bytt till finska. 

Orsaken till att det var lite sådär ”va?” är att jag inte kan vissa ord eller vad myndigheter heter här. Och att i Finland har det här med ”hän” istället för hon/han. Gäller att komma ihåg vem dom pratar om eller pratat med eller syftar på. Jag är bara ovan vid ordet . ”Hän” är något som funnits så länge språket funnits. Vill bara klargöra det så ingen tror att Finland gjort som i Sverige som försöker ändra språket med att införa ”hen”.

  • Minä – Jag    (Minun – Min)
  • Sinä – Du     (Sinun – Din)
  • Hän – Han/Hon     (Hänen – Hans/Hennes)
  • Me – Vi     (Meidän – Vår)
  • Te – Ni     (Teidän – Er)
  • He – De/dem/dom     (Heidän – Deras)

Och 

  • Se – Den/det     (Sen – Dens/dets)

Det här kanske förklarar att jag haft problem med den/det och de/dem/dom hela mitt liv. Till och med han/hon ibland. På riktigt. Speciellt då finnar använder ”se” om människor till vardags. I alla fall dom jag pratat finska med under åren. Även om det funnits språkpoliser ibland. I och med att jag använder mig av ”se” istället för ”hän” gör ju att det är annorlunda och ovant att vara och prata här i Finland.

För det är ju så att jag är finska även om jag är född i Sverige. Född på 70-talet och uppvuxen och uppfostrad enligt finsk sed. Då var det också finsk dagis/förskola. Lågstadiet var helfinsk. Det var på mellanstadiet som vi fick delad klass med svenskar. Det betydde att vi då skulle lära oss svenska också. Alltså, ja, på riktigt. Även om jag kunde förstå och prata en del svenska tidigare än så så var det ändå inget som användes. Det var på högstadiet som alla lektionerna blev svenskt för mig. 

Jag brukar säga att jag lärde mig svenska sent. Låter konstigt med tanke på att jag är född i Sverige. Men det är så det var. 

Som det där med att jag lärde mig engelska på finska. Det tänkte jag inte ens på förrän jag träffade en tjej från Tjeckien som säger att jag bryter på finska när jag pratar engelska. Men att finskan inte hörs när jag pratar svenska. Ehh? Vi pratade engelska och hon förklarade att jag inte gör det lika tydligt som finnarna, men att den finns där. Orsaken att hon hörde det var att hon bott i Rovaniemi och pluggat ett år. En tröst är väl ändå att jag tydligen är bra på engelska och kan prata och allt det där. Nåja, jag må bryta på finska, men har nog Sol att tacka för det där med förstå engelska så som jag gör. Eller Ja, henne och hennes famlj. Hennes mamma pratade engelska med mig så jag fick nog en del gratis där. Ord och fraser som inte lärs ut på skolor. Även om jag aldrig pratade engelska. Saker skulle väl vara annorlunda om jag gjort det. Tack för allt det där. Det här blev visst en lång parentes om engelska och mig.

Det där med att lärt mig svenska sent gör inget. Förutom just med han/hon och de/dem/dom. Har haft Sol som rättat mig under alla år. Hon har nog gett upp om det där med att jag får till det till slut. Jag vet om problemet. Erkänner den också. Eller är det ”det? Ja, ni ser. Underlättar inte att hjärnan är inställd på finska när jag skriver det här. 

Språk och lyssna på radio är intressant. Ett sätt att lära sig språk och fraser och allt det där som inte lärs ut i skolan eller kurser. Bra att tänka på om man ska lära sig nytt språk eller hålla sig väl med den man redan kan men inte använder dagligdags. Det här är mest notering och påminna mig vid senare tillfälle. Att radiokanaler finns ju på nätet. Funderar ju på att lära mig fjärde språk. 

Även om jag har brister i dom tre jag redan kan så hindrar det ju inte mig att vilja kunna ett till. Inte så att jag ska skriva storslagna eposar, ett på varje språk. Räcker med att kunna prata och förstå vad som skrivs och sägs i tidningar, radio och TV. 

Böcker är en annan grej. Svenska böcker läser jag enkelt. Engelska böcker likaså. Finska böcker tar längre tid. Beror mest på att jag vanligtvis inte tänker på finska. Kanske blir det ändring på det nu när jag fått böcker av både Morsan och Farsan den här hösten. 

Att svenska och engelska böcker är enklare att läsa är att tal och skriftspråk inte är någon skillnad på. Inte för mig i alla fall. Inte större i alla fall. Eller Ja, beroende på vad boken handlar om och om det är fakta eller inte. Däremot finska är det stor skillnad på hur man pratar och hur man skriver. Jag kan säga att jag kan prata finska flytande men jag erkänner att jag inte kan skriva på finska. Eller, jag kan skriva på finska men det är definitivt inte rätt. Jag skriver som man pratar och det är definitivt inte så man får göra om man ska skriva på riktigt. Brev till släkt är en grej och acceptabelt. Annars nej. Det är också det som gör att det tar lite längre tid att läsa finska böcker. Det är också det folk som vill lära sig finska har problem med. Att det skrivs på ett annat sätt än det talas. Att orden uttalas med alla bokstäver och som det står är en sak. Det pratas inte på samma sätt. Vissa ord när det pratas till vardags är en annan grej. Det är så. Exempel på enklaste skillnaden med skriftspråk och vardagstal gäller ”jag” och ”du”.

  • Minä – Mä    (Minun – Mun)
  • Sinä – Sä     (Sinun – Sun)

Jo. För att inte glömma dialekterna. Skillnad på riksfinska och resten av landet. Som det en gång i tiden var i Sverige med rikssvenska och resten av landet och hur folk faktiskt pratade. Och hur det är efter att ”ni” blev ”du”.

Att finskan sen kan bli svårt att lära sig är också det att det finns 127 ändelser på ett ord beroende på vad, när, hur och vems det vill säga och syfta till. Jag är glad att jag fått språket ”gratis” 😉

Annonser

Överdos av finska

Finnen i mig mår bra just nu. Finskan i mig trivs som fisken i vattnet. 

Inte bara landet i sig. Lappland och årstiden gör sitt. Årstiden heter ”Ruska” på finska. Går inte ens att översätta. Beskrivningen är väl att se de vackraste höstbilderna som finns på nätet och lite till. Höst är det i alla fall. Vackert är det. Vackrast. Bilden nedan missvisande då det är telefonfoto och molnigt. Bästa hittills ändå. Molnigt och regnigt sen jag korsade gränsen snart en vecka sen.

Överdoser av finska är ändå språket. Att jag saknat det är en sak. Att jag kan språket är en annan. Första dagarna fanns det brister. Hittar inte ord. Blir lite tufft då. Alltid så. Sen kommer det sakta men säkert. Slår aldrig fel. Det är socialiseringen. Det är finsk TV. Det är finsk radio. Det är finsk musik. Det är finska tidningar. Och den kombinationen gör att jag till och med börjar tänka på finska. Låter kanske konstigt, men så är det. Samtalen flyter på enklare när det händer. Tar sisådär en vecka (räknar in dagarna hos Morsan i det här). Märkte inte det själv. Katten (som självklart är med på resan upp till Lappland) såg väldigt konfunderad ut när jag började prata finska med henne. Jag med faktiskt. 🙂

Det är ju inte bara platsen och språket som ger finsk överdos. Vi har sauna (förstås), korv, bröd och lakrits/salmiak. Det jag inte gjort än är öl. Speciellt Karjala. Förklariga skäl att Farsan är nykter sen 24 1/2 år. Inte så att han förbjuder. Jag känner bara att inte med honom. Visst har jag annan släkt här, inte så att jag inte skulle kunna. Beror på vem och var. Bara det att jag tar det som det kommer idag. Öl kommer jag ju ändå ha med mig hem. Sorten som inte går att få tag på hemma. Blir ju att handla på Alko också innan jag påbörjar resan hem. Finska systembolaget för er som inte vet vilken butik jag menade. Finns ju saker här som inte ens finns i svenska beställningssortimentet. Inte bata ölen jag skrev om ovan. Nej, saker som Koskenkorva Salmiakki och Koskenkorva Vargtass. Kan ju inte åka utan att ha sånt med mig hem. 

Får väl också avsluta med att be om ursäkt för alla fel i svenska språket. Skillnad på finska och svenska språket och meningsbyggnad. Tro mig. Som med allt annat också. 

PS. Katten heter numera officiellt Penni. Det hon hetat hemma, som också var nödlösning från början, var och är inte något som finnar ens kan förstå eller uttala. Så, visst får gamla namnet användas. Men, för min del blir det enklast med Penni. Bara så ni vet. 


Korpar här och där högt och lågt

Jodå. Dom följer med resan jag gör just nu. Sett dom till och från under vägen norrut. På plats än mer. Blir alldeles glad av att se och höra dom i tid och otid. Vackra fåglar. Min fågel. 

På ett ställe till och med inomhus uppstoppad på väggen. Undrar om dom skulle märka om jag tar och stoppar den under armen och tar med mig den hem? Inte direkt minsta fågeln. 


Nomadliv

Inne på tionde dagen av nomadliv. Valde medvetet att vara helt utan adress, säng och boende tills jag hämtar ut nyckeln till lägenheten jag har väntande på mig första (andra) oktober. 

Erkänner att et kanske inte är smartaste jag gjort Dock nödvändigast rent psykiskt. Livet mitt ute i ingenstans blev allt svårare att hantera. Inte platser. Däremot dela hus.  Och ni som läser det här nu och följt mig några år eller känner mig vet att det betyder att det varit riktigt illa om jag väljer att leva ingenstans i fem sex veckor innan jag får nycklar till lägenheten. 

Hittills har det blivit en helg och några dagar hos Bästaste V. Därifrån blev det tur till Sol och låna soffa i två nätter. Därifrån gick turen uppåt i någon timme och låna Morsans soffa några nätter. Det blir en natt till innan det blir mellanlandning hos Sol igen på vägen till Bästaste V. Sen då? 

Ringa försäkringskassan och få dom att godkänna resan uppåt till Farsan. Där kommer de inte säga nej. Däremot mängden dagar en annan sak. Så, håll tummarna om att det går hela vägen. 

Och ja, katten är med. Börjar bli resvan det lilla livet. Har fixat kaninbur modell större att ha i bilen med både låda och bädd så det blir bekvämaste för henne med. Istället för trång liten resebur/väska. 

Inne på dag 3 i september. 27 kvar. Blir intressant att se var jag varit och lånat sovplats någonstans innan månaden är slut. Vill inte tänka på det alltför mycket för risk för småpanik och ångest kan bli ohanterbart. Is i magen. Tillit och tlltro till vänner jag har lite överallt. Saker och ting har en tendens att ordna sig alltid. Vet ju det av erfarenhet. 

Nästa vecka vet jag ju hur och var jag kommer vara på ett ungefär. Och vill det sig väldigt illa har jag ju bilen i värsta fall. En trygghet i den tanken ändå. 


Välkommen hem!


Nu kan jag äntligen skriva om något som varit på igång senaste tre veckorna. Jag har fått egen lägenhet!!! På riktigt. Mitt namn på kontrakt på egen lägenhet. 
Kommer ha ett hem för mig och katten. Kommer att ha allt jag äger och har under samma tak. Det blir att inte ha sakerna nerpackade i kassar eller kartonger. Eller förvsrade på fem olika adresser. Bara vara mig själv. Mig själv och katten. Slippa oroa mig för morgondagen gällande kunna veta att jag har tak över huvudet imorgon också. Slippa ångesten. 

Väntan varit olidlig. Osäkerhet och tvivel avlöst varandra. Processen såååå oändligt lång. Men, kontrakt skrevs under för några timmar sen. Det är på riktigt!!! Nedräkningen har börjat.

Åkte sen ut till adressen. Ett par mil utanför staden där Neo bor. Kollade läget. Kände av. Stor matbutik, några pizzerior och kafe och annat trevligt. Och det känns overkligt. Ändå ser jag på kontraktet och vet att det är på riktigt. Ingen dröm. 

Och hänvisning till rubriken ovan:  

Korparna kraxade Hej och önskade mig välkommen hem. Tydligare tecken än så om att jag hittat hem finns inte i min värld. 


Om att läsa och skrivande

Jodå. Jag läser. Mindre nu än vad jag har gjort förr. Mer än jag har gjort under senaste åren. Det har blivit mer biografier och fakta än skönlitteratur. Men jag läser. 

Har nu läst en del skönlitteratur. Kommit på mig själv att tänka på att det jag läser inte gör något för mig. Sådär att jag kommer på mig själv att tänka att jag skulle skrivit annorlunda. Sådär att jag kommer på mig själv att tänka att jag kunde gjort det bättre. 

Precis. Vad? Var kommer det ifrån liksom? Jag skriver inte… längre. X:et kvävde den delen av mig så bra att jag än idag inte rört pennan. Det är nu mer än elva år sedan skilsmässan var ett faktum. Mer än elva år sedan jag vet jag inte skrivit en rad. Hur länge sedan det var innan det vet jag inte. Vet bara att jag inte skrivit sedan dess. 

Saknar det. Gjort det hela tiden. Önskat och väntat på att jag börjar igen. Att bara ta och göra det funkar inte. Har försökt. Penna och block tillgängliga varje dag. Ändå, samlar bara damm. Gjort det i över elva år. 

Ändå. Kanske bryter jag blockeringen genom att läsa andras berättelser. Oavsett om det är livsberättelser eller på låtsas. Att jag genom deras ord om en annan värld och en annan plats väcker mig igen. Blåser liv i något som varit död så länge. Blåser liv i något som var en stor del av mig förr.

För, så som det är just nu, när jag kommit så långt Att jag tänker i banor som jag skrev ovan. Det där om att jag kunde gjort det bättre. Det där om att jag kan göra det bättre. Oavsett vad självkänslan säger och inre kritikern säger vet jag med mig att skriva kan jag. Oavsett att det mesta ligger nedpackat och undangömt från omvärlden så vet jag att jag kunde skriva. Jag var bra på det. Det var någonting jag visste hur man gjorde. Även om det mesta var för skrivbordslådan.

Kanske plockar jag snart upp pennan igen. Inte en dag för tidigt i så fall. Har väntat på den dagen tillräckligt länge om ni frågar mig. Mer än elva år.

Elva år av tomhet. Elva år av saknad. Elva år av längtan. Det gäller målandet och ritandet också. Det var inte bara skrivpennan som togs ifrån mig. Det var inte bara skaparglädjen som tystades. Skaparglöden kvävdes. Har inte riktigt hittat sätt att blåsa liv i den igen. 

Jag fortsätter läsa. Tänka på sånt jag skulle gjort annorlunda. Skrivit om. Bytt vinklar. Bytt perspektiv. Jag kommer på mig själv att snegla mot pennan och blocket som ligger framme. Oftare nu än jag gjort senaste elva åren.


10 år sedan

Tänk vad tiden går. I år, just nu den här helgen, är det tio år sedan jag var på Wacken sist. Ser på foton som folk lagt upp på Facebook. Ser på band som streamar på plats. Minnen som det väcker. 

Oj vad roligt jag har haft där nere. Att det är tio år sen jag var nere sist betyder ju inte att jag inte varit där tidigare år. Och har nog upplevt allt där nere. Värmeböljan -04 och knähöga leran året efter. Mellanting av väder också självklart. Människorna. Stämningen. Festen. Musiken. Oj, vad jag saknar det. 

Skulle vara kul att åka ner en gång till i alla fall. Så kan jag känna när Wacken nämns. Avundas dom som är på plats. Tills jag ser publiken över livestreamingen och kommer ihåg varför jag valt att inte åka ner dit igen. Det blev för stort. Märkte det redan för över tio år sen. Hur det gick från 30 tusen till 60 tusen. Vet inte ens hur mycket biljetter de släpper numeta. Bara stt det blivit vldigt stort. Då menar jag sttort. Väldigt stort. För stort för mig. En del vill ha det så. Jag är inte en av dom. 

Ändå väcks längtan till att åka på festival ute i Europa till liv.  Finns ju fler än Wacken. Har ju varit på andra så jag vet. Kanske igen nästa år?