Kategoriarkiv: kläder

Farsan 70

Så. Nu är han firad. Av hundratal. Bokstavligt. Turligt nog inte av alla på en gång. Bara nästan. Ändå uteblev nog lika många. Självklart måste han firas. Ingen hade ju trott det. Att han skulle leva och bli gammal. Bokstavligt. Tro mig.

Presentbordet överfullt. Kort. Blommor. Presenter. Raggsockor. Knivar. Böcker. Pengar. Och annat en man som min far behöver. Fotot nedan missvisande, men ni förstår nog.

Det blev laxsoppa. Eller finsk köttsoppa. Jag valde det senare. Det var hembakt bröd till. Fikabordet överfull av godsaker plus hemgjord blåbärs- eller hjortonstårta. Ja, lite skogstema eller snarare skogshuggartema då han är en sån. Både mat och fika väg. Plus dukningen förstås.

Samtidigt som det inte fanns en enda droppe alkohol i huset. Farsan inne på sin 24 år nykter ville ha det så. För hans egen skull. För gästernas. Så det slapp det där så kallade finska firandet. Och framför allt för AA-vännernas skull. Och jag är glad och tacksam att folk respekterade det. Då förstår ni nog hur älskad han är.

Och farbröderna fick mig att hålla så kallad tal också. Ur led är tiden. Hade det varit någon annan så hade nog det aldrig hänt. Farbröderna före mig satte tonen. Bara att köra på. Svårt att säga nej när dom är sex stycken. Plus femtielva till. 

70 år. Vem hade trott det? 

Annonser

Raggisar 

För mig kommer raggisar vara årets plagg. 

För er som läser det här och undrar vad jag pratar om så är det raggsockar. Stickade strumpor om det är mer bekant.

Vad skulle jag gjort utan dom små plaggen? Fötterna är tacksamma att det funnits sådana att låna vart jag än landat här uppe i Lappi. Handstickade varma underverk för fötterna. 

Av någon anledning väntar folk med att sätta på elementen eller börja elda här uppe. För mig som kommer från söder är det konstigt då mätarrn nuddar vid noll om nätterna nu. För dom här uppe får det att låta som jag bor vid Medelhavet när jag vill låna raggisar då det drar kallt på golvet. 

Världens bästa plagg just nu. Visserligen har det funnits behov för dom redan innan polcirkeln den här hösten, men för mig är dom den bästa uppfinningen som finns i världen just nu.

Jag vet att jag säkert kommer att få med mig såna hem sen. Jag klagar inte. Älskar dom små underverken. Kalla fötter är bland det värsta jag vet. För fryser jag om fötterna så fryser hela jag. Blir ju liksom sådär kall att det gör ont. Plus att det tar en liten evighet att bli varm om föttrrna igen när det gått så långt. Inge bra. Med raggisar och varma fötter kan jag också sitta kortärmad på farstubron med mugg kaffe trots att det är 5+. Konstigt det där.

Raggisar är det bästa som finns just nu. Älskar dom. Verkar inte bättre än att det är dags att börja sticka såna själv. Måste vara åldern 😉


Nomadliv II

Jodå. Fortsätter. 

Efter mellanlandning hos Bästaste V blev det att packa bilen och ta sig uppåt igen. Blev så efter att ha tagit och tvättat. Händer saker i hennes liv som jag inte vill vara fysiskt närvarande vid. Tvättat och klar för ett par veckor till av rent ombyte. Alltid något. Guld värt att i alla fall lukta gott oavsett var jag hamnar.

Uppåt igen. Just nu mellanlandat hos morsan strax norr om Dalälven. Är ju meningen att jag ska ännu längre upp i landet och till slut korsa gränsen i några dagar. Farsan fyller 70 så det är liksom ett måste i år. Och för min del passar alldeles utmärkt just nu. 

Kommer dock stanna till hos Morsan ett par dagar längre än planerat. Hjälper med saker hon inte orkar göra själv. Nu är det en del fortsatt rensning av saker, men mest behov av att få tvättat. Ålder och krämpor gör sitt. Det lilla jag kan göra som inte krävs alltför mycket är väl det minsta jag kan göra just nu. 

Sen blir det att packa bilen igen och ta med hennes gamla vinyler med mig norrut. Rensning hos Morsan och det att jag ändå är på väg uppåt så kan ju skivorna följa med. Stör ju inte direkt. Har ju plats i bilen. Och nu blir ju skivorna kvar för eftervärlden och hon vet hos vem. Sådär som hon vet att hennes böcker får nytt liv nere på kontinenten. 

Så, nu är det mest väntan på tvättid. Jag klarar nog ett par nätter till under hennes tak. Får ju hjälp med bensinpengar när jag väl kommer iväg. 


Besök till medeltiden

Det blev inte Visby i år heller. Helt okej. Tog alternativet istället i Arboga. Mindre, men lika sevärd skulle jag säga. 

Marknad, mat, musik, kläder, gycklare och riddarspel. Allt det där som gör det till vad det är. 

Finns en charm i det där. Plocka allt det som var bra och göra det till något att längta tillbaka till. Det är väl jävligt bra att de skippat det där skitiga och mindre tilltalande. 

Ändå. Jag förstår vad det är som lockar i det där. Speciellt utövarna. Dom med stånden och hantverken. Jag förstår. Jag skulle inte säga nej till det där. Göra det man älskar. Göra det man brinner för. 

Besöket i medeltidens Arboga var trevligt. Hade varit. Hade varit trevligare med plånbok full av kronor jag kunnat göra av med. Hade varit trevligare med rätt sällskap. Får fixa till det där till nästa år. 


Black metal tjej

Ändå ut till fingerspetsarna. 

Helgens äventyr och födelsedagsfest med likasinnade påminde mig ännu en gång vad som fattats i mitt liv. Likasinnade. Min sorts folk. Såna som får mig att känna mig hemma. Såna som får mig att känna mig hel.

Påmindes om en kväll för ett par år sen när vi satt i en lägenhet och jag träffade nya människor, igen. Hårdrockare? Jodå. Men inte min sort vilket det visade sig lite senare samma kväll. Han, oftast en han i dom här kretsarna, hade tusen frågor i och med att jag var ny flickvän till hans vän. 

Tusen frågor och jag svarade så gott jag kunde. Såg hur han tvivlade på mina svar och ärligheten i dom. Speciellt vid påståendet om att jag definierade mig som black metal tjej. Han valde då att testa mig. 

Han satt tyst ett tag framför datorn och klickade runt lite och så kom testet. Om jag var black metal som jag sa. Det började med en låt och jag skulle säga vilka dom var. Och han fortsatte och fortsatte och fortsatte. Han blev uppenbarligen mer och mer frustrerad att jag inte sa fel någon gång. Visst dök det upp låtar och band jag inte visste namnen på men det på grund av att jag inte lyssnade på dom. Jag kunde i alla fall säga vilket land bandet kom ifrån utifrån musiken, till och med gissa, men lyssnar man inte på band så kan man inte dom heller. Skulle vata konstigt om det var så. Men det är skillnad på om bandet är norskt eller svenskt. Tro mig. Och jag tillhör dom som föredrar norsk black metal. Ända sen tidigt 1990-tal. Vet inte vad han hade förväntat sig heller. Bara det att han var inte glad för att jag satte honom på plats i och med hans så kallade test. Till och med hans försök med att plocka fram dom mindre kända fick han rätt namn på. Kommer till och med ihåg hans ansktsutryck när jag nämner band redan på första riffen. Idiot. Vad trodde han liksom? Att  jag definierat mig som något som jag sen inte är? Fnys! 

Jag har inte träffat honom sen dess. Jag klagar inte. Vissa människor klarar man sig bra utan. Om han tyckte det blev för mycket att hantera och ta in så står det för honom inte mig. Jag vet var jag står. Jag vet vad jag är. Vissa kan inte acceptera eller hantera det helt enkelt. 

Visst är det skillnad på hårdrockare och hårdrockare. 

Som när jag och några tjejer skulle på hårdrockskryssning för typ tio år sen och stod utanför terminalen och rökte. Före detta svägerskan som då var singel var alldeles till sig av alla vackra långhåriga pojkar som skulle med båten. Hon undrade varför jag inte var det. Så jag och en annan tjej i sällskapet gav henne en annan lektion i hårdrockskillar och hårdrockskillar. Utseendet skiljer sig åt här nämligen. Stilen och sättet att föra sig definitivt. 

Före detta svägerskan hade inte tänkt på det så mycket så vi öppnade hennes ögon för det. Jag och den andra tjejen pekade ut vissa kännetecken och stereotyper på vad det var för sorts hårdrockskillar som fanns i terminalen. Och till slut trillade polletten ner och undrar var black metal killarna var någonstans. Vid just den tidpunkten var vi tidiga och terminalen saknade just dom. Väl ute igen och efter ett tag säger jag till henne att titta på killarna som kom just då. Och hennes min var oslagbar. Förvånad och nu fattade hon vad jag menade med skillnad på hårdrockskillar och hårdrockskillar. Och hon fattade helt plötsligt varför jag föredrar black metal killar. 

Tillbaka till idag.

Helgen som var påminde mig om det jag saknat i mitt liv utan att ha förstått det. Mående gör ju sitt men avsaknaden av likasinnade att umgås med gräver ett hål i en. Det blir liksom en tomhet som inte går att fylla på något annat sätt än att umgås med såna som mig. 

Svårt att förklara. Bara ”är” så. Att umgås med andra hårdrockare är liksom inte samma sak. Socialisering överhuvudtaget med andra hårdrockare och metalheads får en alltid att må lite bättre. Men sen har vi black metal. Svårt att förklara. Missförstå mig rätt.

Saknar mig. Saknar den jag är med likasinnade. Blev påmind ännu en gång hur det är att känna sig hemma. Känna sig hel. Känna sig mindre tom. Det finns en plats för mig med där ute. Någonstans. Och jag är inte där. 

Känner mig mer ensam än på länge.


Festinbjudan kan ge ångest

Har haft den liggandes länge. 40 års fest. En av närmaste vännerna fyllde 40 i i tisdags. Vi ses inte så ofta men ändå en av dom närmaste jag har sedan länge. En av dom där jag skulle kunna kalla för broder. En av mina medresenärer i bipolära berg- och dalbanan. 

Inbjudan kom redan i januari. Velat sedan dess. Ska jag gå eller inte. Skulle vara så jäkla roligt varvat med vågar inte träffa okända just nu. Prata med honom får mig glad och se fram emot fest. Ensam i natten och vissa dagar grips jag av ren panikångest av att jag då skulle träffa femtielva andra jag aldrig träffat förr. Inklusive dom där som valde bort mig i samband med skilsmässan med Xet. 

Velat fram och tillbaka. Igår blev det ändå bestämt att jag väljer att åka. Även om ekonomin inte tillåter det just nu. Men det är ju ändå bata pengar. Och handlar om några dagar innan nya pengar på kontot igen. Och klarar mig utan större utsvävningar ändå. Det är ju honom jag ska träffa. Det är ju för hans skull. Han ska ju firas. Varför ska jag då låta meningslösa gamla bekanta förstöra möjligheten till en kväll jag kommer att minnas och glädjas för länge? Det är säkert tusen andra jag kan prata med istället för att måla fan på väggen över sånt som inte ens har inträffat? Precis. 

Och skulle jag verkligen känna att jag inte vill umgås kan jag ju alltid ignorera folket och fokusera på banden som ska spela för oss som är där. För det kommer finnas liveband på plats. På scen. Ett av dom som måste ses oavsett. 

Tydligen ska jag få makeover av hans fru innan festlokal. Har aldrig träffat henne. Har försökt få honom att förstå att jag och hon förmodligen inte är samma storlek. Han fnyser bara åt det. Foton på dom två tillsammans är lite missvisande då han är över 2m lång vilket gör alla bredvid små. Inklusive mig. Får se hur det här blir till slut. Bara jag har med mig egna underkläder och skor typ. 

Men det gör det ändå inte så mycket lättare. Ångesten kommer och går. Misstänker att det är som med så mycket annat. Väl på plats så ordnar det sig. Att ångesten är obefogad. Hatar social fobi på det sättet. Och skulle det kännas sådär konstigt kan jag ju ta en öl eller två till och andas en stund. 

Idag blir det att färga håret och få bort dom grå. Lite får jag ju göra själv inför morgondagen. 


Roadtrip och vila

Uppe med tuppen. Tydligen förträngt eller skjutit på det omedvetet. Lämna in jobbkläderna och få avslut på riktigt. Idag var det dags efter att jobbet efterlyst sina saker. Bara att ta sig ner, träffa chefen och så ta samma väg hem. Men, nu är det gjort. Och förhoppningsvis är det sista lösa tråden kapad. Borde inte vara mer eller fler saker som ligger och simmar runt i bakgrunden.

Väl hemma igen blev det att ta stödvila på ett par timmar. Kroppen ville inte vara med mer. Hade säkert kunnat sova en stund till. Soffläge resten av kvällen. Helt okej. Har ju Neo bredvid mig.