Kategoriarkiv: korpar

Välkommen hem!


Nu kan jag äntligen skriva om något som varit på igång senaste tre veckorna. Jag har fått egen lägenhet!!! På riktigt. Mitt namn på kontrakt på egen lägenhet. 
Kommer ha ett hem för mig och katten. Kommer att ha allt jag äger och har under samma tak. Det blir att inte ha sakerna nerpackade i kassar eller kartonger. Eller förvsrade på fem olika adresser. Bara vara mig själv. Mig själv och katten. Slippa oroa mig för morgondagen gällande kunna veta att jag har tak över huvudet imorgon också. Slippa ångesten. 

Väntan varit olidlig. Osäkerhet och tvivel avlöst varandra. Processen såååå oändligt lång. Men, kontrakt skrevs under för några timmar sen. Det är på riktigt!!! Nedräkningen har börjat.

Åkte sen ut till adressen. Ett par mil utanför staden där Neo bor. Kollade läget. Kände av. Stor matbutik, några pizzerior och kafe och annat trevligt. Och det känns overkligt. Ändå ser jag på kontraktet och vet att det är på riktigt. Ingen dröm. 

Och hänvisning till rubriken ovan:  

Korparna kraxade Hej och önskade mig välkommen hem. Tydligare tecken än så om att jag hittat hem finns inte i min värld. 


Smycke

Senaste tiden har jag haft känsla av att jag behöver vägledning. Visserligen inget nytt så, men att jag skulle inhandla en Vegvisir. Vikingasymbol av en sammansättning runor som betyder vägvisare/stigfinnare. En Vegvisir skulle hjälpa bäraren att alltid hitta hem. 

Låter ju bra? 

Hittade en dansk som sålde vikingasmycken på festivalen förra helgen. Var inte helt nöjd med hans uppsättning av Vegvisir. Han såg min tvekan. Lutade huvudet lite och frågade vad det var med just den jag ville. Hann inte ens öppna munnen för att svara när han lutar sig över sina smycken. Innan jag ser vad han lägger fram så säger jag att det är för vägledning. Vad annars skulle jag med den kan man fråga sig. Han ler och säger då: Tror du ska ha den här istället.

Vad säger man? Vad säger jag? Fanns inget att säga mer än ja. Att han hade rätt. Självklart skulle jag ha korparna. Ingen tvekan. Och hänger runt halsen sen dess.

Jag behövde bara vägvisning 🙂 


Saker händer av en anledning på riktigt

Idag, just nu, sitter jag ute på gården och försöker smälta gårdagens händelser. Så mäktigt.

Korparnas kraxande på förmiddagen. Hur en av dom följde mig en bit på vägen när jag åkte in för bokad möte. Första gången som någon av dom visat sig för mig. Undrade då vad det var som var speciellt just då. Vad korparna ville. Tänkte på det mest hela dagen. 

Tillbringade eftermiddagen med att packa ner mer av mitt liv. Saker som är kvar hos Neo. Blev att ta oss till pizzeria med serveringstillstånd och åt och tog några öl. Bara det där att stanna lvar och välja att ta några öl tillhör ovanligheterna. Första gången igår tror jag bestämt. Fick sen bordsgrannar som visade sig vara från Norge. Blev att dela bord och umgås med dom resten av kvällen. 

Visade sig då att damen är medial och hon sa en massa saker som fick mig helt ställd. Fortfarande sådär att det snurrar av allt som vi pratade om. Alla intryck. Allt hon sa. Allt hon delade. Allt om mig jag inte ens säger till mig själv. Shit säger jag bara.

Försöker få ihop hela kvällen och henne men det kommer ta tid att smälta. Och hon säger att det var meningen att vi skulle ses. Och att hon kommer att vägleda mig i att öppna upp det som varit stängt. Hon är dock svagare än mig så tills vi finner min guide skulle hon handleda mig. Jag är tydligen riktigt stark i min förmåga inom det andliga. 

Det skulle vara tufft ett tag till i mitt liv men att det är på väg att vända då jag nu skulle påbörja den resa och väg jag skulle gått för länge sen. Skulle se tiden ute på landet som möjlighet att ladda batterierna och vara i stunden så löser det sig. 

Innan vi skildes åt gjorde hon av med den mest negativa energi som satt sig fast på mig. Eller som hon sa att damen kommer att finnas där med banden är av. Att hennes makt över mig finns imte mer. Någon jag inte är dugg förvånad över valt att göra så. Hon sa samma sak om denna dam som tidigare medium så till mig: ”Hon var inte snäll när hon levde och är definitivt inte snäll i andevärlden heller”. Denna hon är min gammelmormor. Tydligen är det hon och hennes påverkan som håller mig tillbaka och får mig att nedvärdera mig så hårt som jag gjort. Att det varit gammelmormor som hållt mig tillbaka i allt. Vi får se om det blir så som hon sa om att jag kommer att märka skillnad väldigt snart.

Så ni förstår att det snurrar i huvudet just nu av intryck och vad som sades igår kväll. Har säkert glömt hälften redan. Men det är väl normalt. Får helt enkelt fråga henne när jag skriver första kontakten. Just nu är dom på semester och jag behöver landa i det här.

Och korparna kraxar i skogen bakom huset. Saker händer av en anledning på riktigt. 


Tecken på att det vänder? 

Vet bara att de har fattats ett tag. Vet inte när de slutade. Eller om jag bara inte kommer ihåg. 

Drömmar. Jag pratar om drömmar.  Dom som kommer när man sover. När vakna sidan stängts av. När det undermedvetna får fritt spelrum. 

Vet inte riktigt när dom började dyka upp igen. Drömmarna. Verkligheten som jag har inom mig när jag sover. Inre verklighet som dagsljuset sakta suddar ut. Får dom att blekna. Men jag drömmer. 

Mycket att bearbeta. Mycket konstigheter i nätternas bildspel. Nyanser. Minnen. Fantasi. Sagor. Symboler. Känslor. Människor. Okända människor. Ändå välbekanta. Platser jag aldrig besökt men känns som hemma. Dofter och ljud jag känner igen. Ändå inte. 

Och korparna. Närvarande. Följer mina steg. Leder mig genom okända platser. Får mig att gå vidare. Aldrig se mig om. Alltid framåt. Skuggor. Skuggspel. Har jag varit här? Är det hit jag ska? Är det för jag är på väg? Var är Jag? När är jag? Vad är jag?

Mardrömmar? Drömmar? Önskedrömmar? Sanndrömmar? 

Jag vet inte. Jag vet bara att jag drömmer. Något jag inte gjort på väldigt länge. Vad jag saknat dom. 


Livskvalité 

Morgonkaffe på farstubron.

Och korparna hälsar godmorgon över huvudet. 

Blir det bättre än så här? 


Jag hör dom!

Alltså. 

Det tog sin lilla tid. Men jag hör dom i skogen bredvid. Inte ofta. Inte hela tiden. Inte ens dagligen. Men jag vet nu att dom finns där. 

Korparna. 

Slår definitivt i en sträng inom mig. Blir alldeles varm inombords. Varje gång. Kommer på mig själv att le när jag hör dom. Ren kärlek. Renaste av dom alla. 

Samtidigt väcker det tilltro. Saker och ting händer av en anledning. 


Kungsörnar

Jag måste bara klargöra att jag inte är ornitolog. Fåglar kan vara vackra djur. Korpen har jag ju som familiaris.

Jag har glömt att berätta om hur jag för en gångs skull sett kungsörnar i sin rätta miljö och se hur mäktiga dom är. När jag fick skjuts runt av grannen/hyresvärden härom dagen åkte vi bakvägar och kringelkrokar mellan byarna och hemmet. Där, mitt ute på en åker stöter vi på dom. Ja, dom. Inte bara en, inte bara två heller utan tre. Det blev nästan andäktigt i bilen en kort sekund. Vilket möte. Samtidigt tänkte jag på biologilektionerna i skolan om täckning, toner och hur man vet om det är ung eller gammal. Tre stycken unga havsörnar äter på någonting på åkern mitt ute i ingenstans. Och jag får se det på nära håll. Typ 20 meter från grusvägen där vi saktat in för att inte störa. Två av dom flyger iväg och jag håller nog andan en stund. Vackra majestätiska fåglar. Behöver bara gå tillbaka till det ögonblicket för att känna hur jag ler.

Mäktigt.