Kategoriarkiv: korpar

Jag hör dom!

Alltså. 

Det tog sin lilla tid. Men jag hör dom i skogen bredvid. Inte ofta. Inte hela tiden. Inte ens dagligen. Men jag vet nu att dom finns där. 

Korparna. 

Slår definitivt i en sträng inom mig. Blir alldeles varm inombords. Varje gång. Kommer på mig själv att le när jag hör dom. Ren kärlek. Renaste av dom alla. 

Samtidigt väcker det tilltro. Saker och ting händer av en anledning. 


Kungsörnar

Jag måste bara klargöra att jag inte är ornitolog. Fåglar kan vara vackra djur. Korpen har jag ju som familiaris.

Jag har glömt att berätta om hur jag för en gångs skull sett kungsörnar i sin rätta miljö och se hur mäktiga dom är. När jag fick skjuts runt av grannen/hyresvärden härom dagen åkte vi bakvägar och kringelkrokar mellan byarna och hemmet. Där, mitt ute på en åker stöter vi på dom. Ja, dom. Inte bara en, inte bara två heller utan tre. Det blev nästan andäktigt i bilen en kort sekund. Vilket möte. Samtidigt tänkte jag på biologilektionerna i skolan om täckning, toner och hur man vet om det är ung eller gammal. Tre stycken unga havsörnar äter på någonting på åkern mitt ute i ingenstans. Och jag får se det på nära håll. Typ 20 meter från grusvägen där vi saktat in för att inte störa. Två av dom flyger iväg och jag håller nog andan en stund. Vackra majestätiska fåglar. Behöver bara gå tillbaka till det ögonblicket för att känna hur jag ler.

Mäktigt.


Andarna har åsikter

Nämnde lite i förbifarten om gemensam intresse för det andliga och  ockulta mellan mig och Finnen. Det vi har är djupare än så. Mer påtagligt. Han mer än mig. Märktes i natt allra minst. Pratet om att jag ska dit triggade igång aktivitet utan dess like hemma hos honom och någon av hans besökare är definitivt emot det hela. Verkligen emot. Finnen misstänker att handlar om att han mår bra av mig. En del andar suger energi av misär och ångest.

Jag berättade om det jag skrivit om här. Om korparna, hur dom betett sig innan han dök upp i mitt liv. Vad korparna betyder för mig och vad det innebär. Också det att de lugnade ner sig när han dök upp. Det och att jag var nog på väg hem till honom redan innan vi möttes på nätet. Till saken tillhör då att under tiden jag berättar detta bryts samtalet tre gånger. Allt hemma hos honom slocknar och sätts på igen. Han själv blev ganska mållös. Att jag fått besked om att han skulle dyka upp och att jag inte ska avfärda honom helt från början. Jag visste bara inte i vilken form förändring skulle ske. Och det att det fanns nog en mening att han valde att kontakta mig utifrån en känsla han fick av mitt namn och bild på gruppsidan båda är med i. Han kände att han måste helt enkelt. Och här sitter vi nu. Varsin ände av en mobillinje som hackar, sprakar och bryts när vi pratar om kommande möte oss emellan,

Att energier och andar kan suga energi av elektriska apparater är känt. Någonting jag aldrig hört talas om är det jag blev med om idag. I natt under tiden som andrarna hade åsikter hemma hos honom berättade dom om mig och mina utföranden inom det andliga. Att det skulle vara svart. Inte ett dugg. Ingen mörker utövas här inte. Pendling och tarot är inte svart magi. Så kom mina pentagram upp. Pentagram? Jag har väl inga pentagram med udden neråt hemma hos mig. Håller inte på med sånt. Ljusstaken är varken svart eller ljus, inte ens uppackad. Vet ärligt inte var den ens är just nu. Försökte komma underfund med mina pentagram och det enda är böcker. Böcker jag läst men inte utövar innehållet ur.

Idag kom jag på stenen jag gjorde på praktikplatsen ett par år sen. Plockade fram den, gick ut och grävde ner den. Så till det där jag nämnde ovan… någonting jag aldrig hört talas om. Bilen. Hade helt enkelt glömt den som hänger i backspegeln. Innan jag åkte iväg tog jag ner den, kände att det var lika bra så Finnens besökare slutar kraxa om att jag ljuger och är ond och grejer för att han ska börja tro dom och inte sig själv och mig. Det är snarare tvärtom. Jag är så ljus man kan vara. Styrkan jag besitter skrämmer väl. Inte vill man ha mig där heller. Det fattar jag också. Nåja, bilen. Jag körde iväg för att handla lite mat till mig och katterna. Kom inte så långt, batterilampan tändes och några meter till slocknade intrumentbrädan och jag blev stående framför ett hus längs vägen. Fick hjälp av snälla herrar och de fattade inte varför bilen gjorde så med nytt bilbatteri. För den är helt ny, en och en halv vecka sen byttes den.inget annat var liksom fel, men bilen var död.

Tänkte på nattens energiutspel hos Finnen och tittade sen på bilen. De vill verkligen inte att jag kommer upp till honom. Enda förklarningen jag har. Hur skulle annars ett helt nytt bilbatteri vara slut liksom? Hans besökare har åsikter. De vill ha honom för sig själv helt enkelt och jag med min styrka, energi och ljus är inte välkommen tydligen. Även om Finnen verkligen vill det. Och jag förstås. Men nu står bilen på en gräsmatta en mil bort. Död. Resan verkar definitivt vara inställd den här gången. De vinner den här ronden helt enkelt. Skit också.


Timmarna i telefon

Ser ut att vara värsta sommaren utanför fönstret, men det blåser. Blåser så man får hålla i hatten inomhus. Så jag eldar i ugnarna och äter glass under täcket. Det sprakar och är mysigt i sig, men jag saknar någon. ”Någon”? Hmpf, eller hur. Skulle vara trevligt med sällskap helt enkelt. Om så bara i telefon. Det är då tur att vi båda har samma teleoperatör. Vilken räkning det skulle bli annars. Ojojoj, vet ni vad.

Tänker på alla samtal vi haft hittills. När det började. Hur det började. Samma musikintresse, nåja, mestadels i alla fall. Samma grupp på nätet. Han gillade det jag la upp. Började online. Vänförfrågan och ja, varför inte. Fram och tillbaka ett par timmar. Inga inviter. Inga anspelningar och han ville ha mitt nummer. Och jag låter honom få det. Det händer aldrig. Jag gör inte så. Jag gör bara inte sånt. Men någonting med honom gjorde att det kändes okej att göra så. Samma natt pratade vi bort några timmar. Bara sådär utan problem. Som om vi känt varandra hur länge som helst och han fick mig att skratta. Sådär på riktigt, äkta.

Och så har det fortsatt. Pratandet. Skrattandet. Och jag letade fel. Ville inte bli intresserad, av att få veta mer. Hade ju bestämt att aldrig igen. Visst, jag saknade närhet med en annan människa, men det är något annat. Och jag kom på det mest konstiga ”fel”, allt för att inte vilja veta mer och  träffa karln i fråga. Så skulle han på festival, i alla fall vad han skulle göra. Jag såg till att åka di, det visade sig han skulle utebli dock. Det är här förändringen mellan oss kom. Han ville verkligen träffa mig. Och jag honom. Nu blev det inte så, men samtalen blev annorlunda. Mer längtande. Saknande. Och båda två blev lika förvånad. Det händer liksom inte. Vi hade ju bestämt på varsitt håll att aldrig igen. Och nu sitter vi här och vill ses. Vi måste ses. Vad hände liksom?

Och jag har slutat leta ”fel”. Finns liksom inte. Samma musiksmak över lag. Tittar på samma filmer. Samma stil. Tatuerade båda två. Finnar också. Samma ålder. Och det som liksom inte funnits med andra, andligheten. Det ockulta. Han tog upp det och jag svarade sanningsenligt. Han blev mållös. Han har inte stött på en tjej med samma intresse och förmåga som mig. Han blir inte mållös. Väldigt sällan han blir tyst av allt det vi pratat om, men det här var en av gångerna. Och det att han kände det liksom på sig redan innan vi pratade i telefon. Att det var något med mig helt enkelt. Vi har även samma värderingar. Samma syn på livet. Och döden. Och lika mycket som han får mig att skratta får jag honom att göra samma sak. Bitterheten i hans röst försvinner under timmarna med mig. Ändå roar hans bitterhet mig. En av sakerna som får mig att skratta. Konstigt det där. Och hans röst får mig lugn, som min får honom att känna sig lugnare än på länge.

Och jag har nog gjort intryck på honom också. Kanske rent av kunna säga att jag gått under huden på honom som han på mig. Anledningen till att jag kan skriva så är följande: han är sportintresserad. Punkt. Det borde räcka så, men det finns nog ingen tvekan om att han verkar intresserad av mig också då han glömde bort att titta på hockey när finnarna spelade en match förra veckan. Han ringde en timme innan matchen, hade kanalen på och mig i luren. Ändå tittar han inte. Han missar första målet och hela första perioden och undrar vad jag gjort med honom. Han har aldrig missat hockey för en tjej förut. Ändå hade jag påmint honom om att den börjat och första perioden höll på. Ändå fortsätter han att prata om allt och inget. Det om något borde sudda min tvivel på att intresset verkar ömsesidigt. Samtidigt spökar tidigare erfarenheter i det här läget. Men när han beskrev tjejen han skulle vilja ha då vi pratade rent vänskapligt var det mig han beskrev på alla plan, då menar jag verkligen alla plan. Svårt att inte bli intresserad då liksom, eftersom han verkar vara den jag letat efter men aldrig funnit.

Han har gjort så stort intryck på mig att jag accepterat att det finns barn i bilden. Har ju liksom valt dom utan under hela mitt vuxna liv. Till och med sett det som tur att det aldrig funnits några barn från tidigare förhållanden att ta hänsyn till. Och nu han vill att jag ska träffa dom också. Jag ber honom lugna ner sig en aning och se till att vi träffas först innan det kommer barn in i bilden. Herregud. En sak i taget. Se om vi fungerar i verkligheten också. Om kemin finns där. Det kan ju vara att den inte gör det. Vad vet jag? Håller inte på med sånt här direkt. Men jag hoppas. Han har ju fått mig att göra sånt jag aldrig skulle göra för någon annan. Jaja, musikväg alltså. Lyssna på band jag inte kunnat med så länge jag kan minnas. Ingen annan, då menar jag verkligen ingen annan har fått mig att göra så. Det är helt sjukt. Aldrig någonsin har det hänt förr. Inte med det bandet, eller något annat band heller.

Dag för träffas är satt. Kanske är honom korparna velat berätta om. De lugnade ner sig avsevärt efter att han och jag började prata ofta. Jag har inte direkt fått påhälsningar genom vidöppna dörrar heller sen dess. Och jo, han bor längst E18. Jag som kände en dragning till den vägen redan innan jag ens visste att han fanns. Konstigt det där. Skrämmande också faktiskt. Är det här på riktigt liksom? Händer det här i verkligheten? Och visst fan är jag nervös inför kommande möte. Livrädd faktiskt. Ni vet fet, ful och äcklig? Att jag tycker det och tror andra tycker det är en sak. Om det sen visar sig bli så skulle jag nog vilja dö en smula.

Nej, vad har jag gett mig in på? Finns det ångerknapp? Vad hände med aldrig igen? Vill bara lyfta luren och prata bort en timme eller två, men han har barnen extra dagar den här helgen. Och barnen kommer först. Jag får ta och lära mig det. Sakna kan jag göra ändå.


Dom vill säga mig något II

Nu börjar jag allvarligt ifrågasätta mitt förstånd. Antingen har jag blivit helt galen på riktigt och ser och hör saker eller så är någonting så stort på att hända att helvetet fryser till is. Jag talar om korparna.

Okej att jag hör och ser dom på hemmaplan, det bor ett korppar precis i knutarna på en. Så långt så bra. Dock har dom blivit närgångnare senaste dagarna. Hör vingslagen ovanför huvudet på mig flera gånger om dagen. Men idag, vette fan vad som håller på och händer. Hade ärenden in till humhum. Saker att uträtta. Visst okej, eller hur? När jag får sällskap av en korp halvvägs in. Den följer mig en bit och jag tar det som någonting bra. Det jag inte var beredd på är det som kommer sen. Inne i humhum. En korp dyker ner framför bilen på mig, kraxar till och skjuter iväg över bilen. Jag blev så häpen att jag glömde bort var jag var en stund. Det var tur att jag inte hade någon varken framför mig eller efter mig. Och hjärnan går i hundranittio.

Korp? Inne i humhum? Vad är det som händer? Vad är det frågan om? Ser jag syne? Kan ju inte hända på riktigt. Eller?

Så hemåt igen. Korpar på håll, inga närgångna inflygningar mot bilen. Ändå tänker jag på korpen inne i humhum. Försöker förstå vad det är dom vill säga mig. Parkerar bilen. Ska bära in matkasse och kattsand när en av korparna i skogen intill passerar över farstubron och kraxar. Vänder huvudet åt mitt håll och kraxar igen och tar fart med vingarna och flaxar vidare.

Börjar allvarligt bli orolig för vad som komma ska. Nog för att det är min fågel som talar om att allt är som det ska och tecken på att jag är på rätt väg. Att jag befinner mig där jag ska vara. Men det här? Någonting är på väg. Någonting stort. Någonting. Förstår inte vad. Önskar jag hade bättre kontakt med min fågel. Så jag kunde se vad dom vill säga till mig. Se vad som väntar. För stort är det, hur ska jag annars tolka det?


En flyttfågel?

Det är ganska påtagligt egentligen det här med adressbyten och byte av boende, ort eller vad som helst rörande flytt. Enligt morsan har jag ärvt från farsan. Rotlösheten. Behovet att röra på sig. Aldrig länge på en plats. Tack och adjö. Vagabonden som han också kallades för. Och så jag, som nu bor på adress nummer 18 i ordningen sen jag flydde hemifrån.

Rotlösheten ja. Den, den finns. Den finns fortfarande. Anledningen till att skriver så just nu, just här, är det att jag verkar inte ha flyttat klart. Missförstå mig rätt nu. Jag älskar huset. Jag älskar mitt hem. Jag älskar platsen. Friden. Ron. Avskildheten. Egna trädgården. Men, det finns ett stort men… jag känner att jag inte kommer bli långvarig. Inte sådär som tänkt i alla fall. Inte som planerat. Någonting pockar på min uppmärksamhet. Någonting jag inte kan greppa. Någonting jag inte kan sätta fingret på. Någonting är på väg.

Har egentligen haft känslan ett tag. Sådär gnagande. Skavande. Sitter och planerar trädgård och planteringar, men möts att tankar om att jag kommer ändå inte kunna uppskatta dom fullt ut då jag inte blir kvar. Första gången tanken dök upp avfärdade jag den som inbillning och osäkerhet inför projekt som en trädgård. Tanken finns kvar, känslan har fått fäste och gror och gnager. Vart är jag på väg?

I fredags på vägen hem från morsan kom känslan över mig som en tidvåg. Att köra genom svenska landskap är rogivande. Sverige är vackert. Om jag gav efter för känslan som sköljde över mig hade jag styrt bilen västerut. Vart vet jag inte. Vet bara att det skulle inte vara det som är mitt hem nu i alla fall. Jag kom på mig själv att läsa skyltar till avfarter mot Oslo. Inte så att Oslo drar, utan någonting längst vägen. Någonting vill ha min uppmärksamhet. Någonting drar. Vad vet jag inte. Jag vet faktiskt inte.

Kanske är det det korparna vill få mig uppmärksam på? Att jag inte missar det när den kommer till mig. Att jag ser tecknen. Att jag kommer känna igen det när det händer. Konstigt är det i alla fall. Skrämmande också faktiskt. Att känna som jag gör. Känslan av någonting som är på väg. Någonting som kommer vända upp och ner på hela min värld. Någonting eller någon.


Dom vill säga mig något

Jag tog en annan väg hem från dalälven igår. Lite nedstämd att jag skulle missa rastplatsen där jag mötte korparna första gången öga mot öga. Jag valde en annan väg hem helt enkelt. Ändå dröjde det inte länge förrän första dök upp över huvudet på mig. Som om den sa hejdå. Följde mig en bit och vek sedan av.Resten av vägen ner till mälardalen dök dom upp en och en eller parvis. Följde mig en bit på vägen och vek sen av. Kände mig upprymd och trygg med att ha dom vakande över mig på min färd hemåt.

Sen blev det glest med korpar efeter det. Men jag log ändå. Och undrade vad det var för budskap det har till mig. Något vill de ju. Det märks tydlidast nu på morgonen.

Jag vaknade av kraxandet utanför fönstret. Lyssnade en stund. Låg kvar under täcket innan det blev dags för eldning och morgonkaffe. Ut och ta morgonciggen resulterar i att jag hämtar täckjacka, kaffe och surfplatta och sätter mig utomhus. För nu är dom nära korpparet. Passerar huset så lågt att jag hör vingslagen, ser fjäderdräkten och pigga ögonen och hur de glider över huvudet. Cirkulerar och kommer igen. Och igen. Flyger iväg en bit. Landar en bit bort. Studerar mig här jag sitter. Jag studerar dom likaså.

Något vill de ju, men vad vet jag inte. Så balanserad i mig själv är jag inte att jag får kontakt med dom på något annat plan. Men efter gårdagen och den här morgonen är det någonting stort på gång. Någonting stort som kommer att komma min väg. Någonting bra. Någonting omvälvande. Så har det ju varit när dom kommit till mig. Att någonting bra håller på och hända. Skulle vara kul att veta vad. Och när. En aning i alla fall.

Till dess får jag se dom, lyssna till dom och känna lugnet i mig sprida sig i mig.