Kategoriarkiv: läkare

Inte allergisk(?)

Jag testades gör vanligaste allergierna gör ett par år sen. Resultatet blev att jag inte har allergier. Inga alls. Punkt.

Nu, som då,  rinniga ögon vid den här årstiden. Varför vet jag inte. Är ju inte allergisk ju. 

Nu vet jag ju inte vilka allergener som testas egentligen, men nåt reagerar jag ju på. Tydligen inte de vanligaste uppenbarligen. Finns ju tusen andra man kan vara allergisk mot. Och det är inte katt.

Inte kul att se ut som jag gråter hela tiden. Blöö. 


Det kostar att vara sjuk

Jodå. Räkning damp ner igår från landstinget, eller region som det heter numera. Räkning på dom där dagarna på intensivvårdavdelningen för en månad sen. Visserligen inte då att det är fattigstuga nästa, men ändå. Borde vara förbjudet att ta betalt för något som man inte kan rå på. Alltså, hade ju inget val än ligga där och vänta på operation liksom. Smaklöst om ni frågar mig. Förhoppningsvis den första och sista räkning av det slaget för min del. 


Natten efter operation

Efter många om och men så blev det äntligen av. Titthålsoperstion för att plocka bort det som orsakat så stora problem.

Jag som aldrig blivit sövd. Aldrig opererats var Självkkart nojig och inte alls bekväm med situationen. Tills jag träffade tjejerna som tog emot mig på operation. Min sorts människor. Tror jag faktiskt småskrattade när nqrkosen slog till.

Och vaknade på ipppvaket och definitivt annan känsla i kroppen. Hörde folk prata med mig om piren och jag så bestämt ”nej, äter litium”. Vad jag egentligen då vet jag inte men definitivt ett nej. Och sen kom kastspyan på beställning. Hur man nu kan kräkas på tom mage vet jag inte.

Sköterskorna på uppvaket tyckte att det var tidigt. Redan? Liksom. Hade varit där en timme. Och en kvart senare blev det tur tillbaka till avdelningen. Måendet beskrev jag som ”som om jag testat en vecka på gammal vin och jag som inte ens dricker vin”.

Sovit till och från sen dess. Nu vaken och dricker vatten och nyponsoppa. Ska fortsätta sova och satsar på kaffe och frukost imorgon. Gäller ju ha mål i livet.


Typ 0- och gener

Har tillbringat en vardagsvecka på sjukhus. Blivit åderlåten, klämd, genomlyst och sätt på dropp ett antal gånger sedan läkarbesöket i måndags. En massa väntan emellan.

Nu ligger jag renskrubbad och väntar på operation. Försöker hålla humöret uppe. Tror vårdlagen på avdelningen är förvånade över hur jag hanterar saken. Oavsett dag, läge och mående ber jag inte om smärtstillande. Kommer tillfälle för det med sen.

Mycket tid till väntan. Ensam med funderingarna och allt som hör till.

Efter att ha fått operationen vad dom nu heter insatt i armen frågade sköterskan om jag funderat på att lämna blod. Att bli blodgivare. Har ju så pass ovanlig och eftertraktad bkodgrupp. Mitt svar var enkel. Förklaringen förstod hon definitivt. Jag väljer nej av den enda anledningen som gener. Av samma anledning till varför jag valt nej-rutan i donationsregistret.

Någon dag, när forskningen går framåt, kanske jag ändrar ställning men inte idag. Jag tvivlar på att blodrengöringen tvättar rent bjöd från allt genetiskt på dna nivå.  Vill ju inte föra över bipolära gener till någon.

Samma sak ned organdonation. Inte nog med att dna följer med organet som transplanteras, så tror jag på kroppsminne. Att kroppen minns vad som hänt en under ens liv. Inget jag önskar en annan människa.

Det fick mig att tänka på Bror mer än vanligt. Speciellt gällande det genetiska arvet. Det han bär med sig som han inte lever med själv. Hur gener kan hoppa generation. Jag är glad att han skonats från det jag lever med varje dag. Det bipolära och fibron. Genetiska arvet från mamma. Jag hooooas och önskar att han får leva ett liv utan det andra sim också ligger i släkten. Cancern. Från mammas sida. Den hoppade henne, och mig, hittills. Mormor hade bröstcancer. Två morbröder gått bort av andra former av cancer. Hoppas den hoppar över Bror. Och definitivt hans barn.

Tänker på hans barn och önskar med hela mitt hjärta att de aldrig drabbas av det jag har. Att de skonas från att genetiska arvet. Det är inget liv jag önskar någon

Att jag ligger på sjukhus nu har inget med det genetiska arvet att göra. Gallsten är något som händer ibland. Jag är en av dom idag. Och då de nu ska plocka bort den så slipper jag det framöver men kan ju få andra problem med magen framöver. Jag vet detta. Medveten om dettta. Bara fråga om livsval framöver.

Typ 0-. Håller tummarna och ber till alla högre väsen att operationen blir blodfattig.

image

Sen lägger jag all hopp på att min fina läkkött gör det den ska.


Maguppdatering

image

I måndags rringde jag och fick jourtid hos läkare. Remiss till akuten med misstänkt blödande magsår.

Akuten nästa då. Blev nio timmars väntan och till slut tjatade jag till lig att få åka hem. Klockan var då halv fyra på morgonen. Trött, hungrig och ont i magen. Inte ett dugg klokare. Samtidigt som de ändå inte kunde gjort mer där på natten.

Hem och krama kudde och katt. Upp, fixa tid på röntgen. Iväg för nya blodprover och pissa på beställning. Blev ultraljud av magen och besked på plats. Gallsten.

Över till akuten. Prata där och inlägggning. Först iväg och ställa bilen på mindre kostsam parkering. Handla tidsfördriv och så inläggning med dropp.

Så nu väntar jag tid tid skiktröntgen. Natt två avklarad på avdelning. Fasta och väntan. Får se om det blir ännu en dag utan röntgen. Ännu en dag av väntan.

Vet bara att det lutar åt titthålsooeration efter att de sett vad som väntar inuti.

Skitkropp.


Fundering kring det där med munhåleundersökning

Jag vet att rubriken blev lite lång, kom inte på nåt kortare. 

Såg på nyheterna förra veckan om att cancer i munnen ökar i Sverige. Att det istället för förslag om allmän undersökning till alla så ska det ske hos tandläkaren. 

Låter väl fint. Om alla hade råd att gå till tandläkaren en gång om året. Om alla vågade gå till tandläkaren en gång om året. 

Kan bara tala för mig själv i den här frågan egentligen. Ändå vet jag att många delar min historia.

Nu lider jag inte av tandläkarfobi. Har vänner och morsan som har det. Där besöket till tandläkaren är rena skräcken och görs endast i nödfall. Till exempel nu, i veckan som kommer, kommer jag att vara chaufför och stöd till en som inte varit hos tandläkaren på 24 år. Ja, ni läste rätt. Och det är för att personen ifråga måste.

Själv har jag bara inte råd att gå till en. Därför blir det nödfall för mig med. Och jag vet att jag inte är den enda som ”väljer” bort tandläkarbesök. 

Så det där med att tandläkare ska utföra munhåleundersökning känns bara än mer som att sparka på dom som redan ligger. Nog för att tandläkarbesök varit en klassfråga länge. Nu blir det ännu en grej som vi mindre bemedlade får leva med. Och dom som har fobi kommer väl att räknas in där. 

Tror inte dom tänkt efter igen. Idioter!


uppdatering om sjukskrivning och annan krasslighet

Jo. Fortsatt sjukskrivning i ett halv år till. Vet ej om jag ska vara glad och jubla eller bara acceptera det som är och försöka mig på konststycket att bli bättre. I måendet alltså.

Det andra med sjukeriet på annat plan med en kropp som inte vill sluta krångla. Förkylning eller vad jag ska kalla det sen i oktober. Haft halsfluss under tiden med penicillinkur. Krassligheten har dock fortsatt edan dess. Upp och ner och fram och tillbaka. Feber eller inte. Svårt att bestämma sig.

Så, iväg och få reda på vad som fattas en. Blodprover tas och får veta av läkaren att sköldkörtelprovet jag tog i för sisådär en månad sen visade på att dosen ska höjas. Jaha? De hade skickat brev. Som jag inte hade fått. Så nu är jag inne på ny dosering och ska testas igen om ett par månader.

Annat test som jag gjorde i slutet av september i samband med litiumproverna borde jag ha informerats om för länge sen om ni frågar mig. Jag bad om D-vitamin koll och fick nu i samband med läkartiden på psyk för en och en halv vecka sen veta att jag ska äta D-vitamin på recept. Att jag borde påbörjat den för två månader sen. Resultatet på testet var 35, man ska ha 76 (om jag minns siffran rätt).

Båda två nämnda prover kan definitivt förklara varför jag varit så förbannat trött hela tiden. Förhoppningsvis ger det resultat att knapra mer piller. Som om jag inte gjorde det redan liksom.

De är visserligen inte helt nöjda med blodtrycket heller. Det brukar dom inte vara. Så harangen om gå ner i vikt och sluta röka kom upp igen. Jojo, tack jag vet! Det är till en del medicinernas fel att jag inte är smärt och fin idag. Inte bara. Hade ju varit så trevligt att skylla på det liksom. Men jo, medicinerna är en av orsakerna till varför midjemåttet inte är önskvärt. Hade det inte varit för medicinen jag äter hade sköldkörteln nog funkat som den ska. Nu gör det inte det. En bieffekt som jag försöker åtgärda men som allt annat så tar det liksom tid.

Till mitt försvar så försöker jag faktiskt göra någonting åt det. Bara jag blir tillräckligt frisk för att kunna börja sjukgymnastiken på riktigt.

Ska dock till läkaren igen nästa vecka och ta nya prover. Fick papper hemskickat att de ville ha mer av mitt blod. Jaja. Bara att sätta sig och kavla upp ärmen och låta sig åderlåtas igen. Tur att man inte är rädd för nålar. Värre är det med provtagare som inte vet vad dom gör.

Hoppas dom kommer underfund med vad det är som fattas mig. Orkar inte med det här. Tar för mycket tid och energi att försöka vara frisk när kroppen säger nej.