Kategoriarkiv: mående

Ny omgivning

Befinner mig mitt ute i ingenstans. Hur skönt som helst. Tystnad. Tystnaden. Bara det. 

Från månadsskiftet ny adress. 


Maj igen

Försöker ignorera att vi är inne i maj igen. Försöker ignorera att det är söndagar i maj igen. Försöker ignorera att vi är inne i mitten av maj igen. 

Svårt att ignorera när allt kretsar kring EN specifik dag i maj. Finns ju nackdel med att vara finska i Sverige. Det betyder ju att vi har TVÅ söndagar i maj att komma ihåg och uppmärksamma. Kunde de inte iallafall ha samma dag så jag slapp ha det så här.

Jag pratar om mors dag. Det är ju fortfarande så att man då skulle ha en mamma att vilja hylla för sin mamma egenskaper. 

Maj för mig är bara en raksträcka av ångest. Möts dag på finska sidan och den svenska. Två söndagar som får mig att välja bort facebook. Påminns ständigt om hur det ska vara. Borde vara. Är för andra. 

Så det att hon fyller år i maj också. Behöver jag säga mer? 


Skolfoto

Tänk vad vissa saker får en att må fysiskt illa. 

Skolkataloger och klassen man gick i. Har sparat mina av någon anledning. Kanske som bevis att jag faktiskt fanns, på riktigt. Jag vet inte. Uppenbarligen har dom fått följa mig land och rike runt. Som dökött i lasten. Inget jag väljer att plocka fram i nostalgisyften. Som sagt, mer bevis på att jag faktiskt fanns.

Men så dök fotot från nian (om jag inte minns fel) upp på tidslinje hos en av dom jag velat ha kontakt med. Skrivit om honom förr. Så svenskt som det kan bli; Stefan. Enda som faktiskt fick mig att stå ut mer än halva högstadiet. 

Jag valde ett inte säga något om fotott då. Idag dök den upp igen då Stefan länkat mig till den. Vet inte vad jag ska säga egentligen. Varför? Han vet ju hur illa det var då. Kansle vill han läka dom såren? Vet inte. Har inte frågat.

Namn från förr dyker upp i minnet. Det på kommentarerna och namnen som länkats och vilka som gjort det. Fotot påminner mig om gammal så kallad bästis som vände ryggen till en på grund av kompistryck. Hon vars död fick Sol att hitta mig igen. Vars begravning vi gick på Sol och jag.. Vet dom andra om att hon inte finns mer? 

Det på svartvita klassfotot från förr. Känns så overkligt. Att jag skulle varit en del av dom. Umgicks inte med någon i klassen sista året. Förutom Stefan. Som sagt, utan honom vet jag inte om jag hade orkat. Har låtit honom veta det senaste året. Han var glad att jag valde att ta kontakt. 

Det på klassfotot och sen på bilderna om hur dom ser ut idag. Känns som om jag fortfarande  är den där svarta fåret i familjen. Den som inte anpassat sig. Blivit vuxen. Fortfarande en outsider. På något sätt är jag tillfreds med den tanken. Att jag valde att gå min egen väg redan då. Vara den jag var… är. Det som fanns redan då. Det som inte kuvades eller togs ihjäl. Oavsett allt så överlevde jag.

Ibland känns 30 år sen som igår. Vissa saker vill man inte komma ihåg. Ändå kan jag inte låta bli att undra vad dom skulle säga om dom såg mig idag? 


Tyst i huset

Vet inte. Vaknade i morse av någonting jag trodde var katten som höll på och möblera om i garderoben. Visade sig sen vara polisen som huserade nere hos grannen. Ni vet den där jag förbamnat över tidigare. Avspärrat och poliser med kamera och grejer. 

Morgonkaffe och så påringning av polisen några timmar senare. Frågor om jag hört saker igår eller natt. Njae, inte mer än att jag blev förvånad över att det blev tyst innan tolv och jag kunde sova utan att ha tv:n på. Det om något är ovanligt. Tro mig. 

Fick inte veta vad som faktiskt var orsaken till pådraget, och inget om det på nyhetsflödet heller. Fortfarande ingen aning om vad allt handlar om. 

Ovant med tystnaden nerifrån. Känns lite obehagligt ändå i och med polisen idag. Det där med att vara cynisk och förvänta mig det värsta av folk och måla fan på väggen underlättar inte direkt. Svårt att njuta av att inte bli störd av sin granne när man inte vet vad som faktiskt hänt. Polisen knackar ju inte på utan anledning likaom.

Blir nog att sova med tv:n på. Någon form av normalitet får man nog ha ändå.


må bra film

Inte nog med att jag har ”må bra” musik, så har jag också filmer jag har vid tillfällen måendet sviker. En favorit är Rambo. Antingen första First Blood eller Rambo (fjärde filmen).

Har andra favoriter också inom skräck och det är ju ingen nyhet direkt. Men just idag passar Rambo bäst. Speciellt det här :

”Live for nothing or Die for something”


Vårstädning deluxe

Kände för att städa ut lite skit. Inte bara det som är mitt utan också det som tillhörde lägenheten den länge.

Blev att verkligen rengöra fönster. Påminn mig om att aldrig röka inomhus igen. Speciellt om jag bor där. Och jag har inte bott här.

Golv till tak i både kök och badrum. Både mitt och lägenhetsinnehavaren. Blä säger jag bara.

Ut till återvinningen med förpackningar och tidningar.

Och efter välbehövlig middag blev det att rensa även på Facebook och telefon. Kändes som det behövdes. Vissa saker från förr behöver inte finnas kvar. Oavsett om det gått år eller månader.

Rensa rensa rensa. Känns som bra mantra inför framtiden. Gör av med skiten. Ta vara på det som följer. Andas. Livet borde bli enklare utan massa bagage från förr. Städning är aldrig fel oavsett nivå.

Inatt är de en stor högtid för häxor. Nog dags att ta vara på det som är mitt.

Trevlig valborg på er!


Ofrivillig vegetarian II

Fortfarande vegetariskt. Nästan helt. Inte frivilligt. Kroppen framför allt magen har sagt sitt. Hjärnan vägrar acceptera det fullt ut. 

Förra helgen blev det buffé. Jag valde det jag vill och tyckte var gott. Betalat priset sen dess. Magen vill inte alls som jag vill. Sen gallstensoperationen är det tack och godnatt för vissa saker. Jag har väl inte accepterat det helt. 

Bara att gilla läget och ta det för det är. Egentligen lider jag ingen nöd. Som till exempel idag: hemmagjord klyftpotatis med ungstekt broccoli, färska champinjoner och tomater toppad med fetaost. Som sagt kunde vara värre även om jag föredragit grillad kyckling eller fläskfilé till. 

Bara att gilla läget och acceptera läget. Kropphelvete.