Kategoriarkiv: mående

Hostig rivjärn i halsen och däbbt näta

Hatar förkylningar. Hatar förkylningar från helvetet. 

Började med att halsen kändes som om någon tryckt ner rivjärn i den i torsdags. Hostan kom som på beställning. När rösten kom och gick och hade något sånär fått ordning på hostan kom nästa steg. Näsan började rinna och en envis sår inne i näsan revs upp igen. 

Nämnde jag febern? Kan ju inte göra det egentligen då batteriet slut i termometern och apoteket slutat sälja den storleken, trots jag köpte det där. ”Gammal modell” var ursäkten. Skitbutik!

Idag var jag och inhandlade nödvändigt ont. Febernedsättande, Nozoil  (för blödande slemhinnorna i näsan), extra mjukt snorpapper plus Strepsils. Kanske släpper rethostan  på grund av halsen snart. Ont i huvudet av allt hostande. För att inte snacka om halsen. 

Skitkropp  är det inte det ena så är det det andra. Blöö. Orka liksom. 


Bortskänkes billigt

Ibland är det rent helvete att ha katt. När jag inte får eller kan sova som jag behöver. 

På ett sätt ska jag väl se det som omtanke från min lilla pälskling som ser till att jag andas som jag ska på grund av förkylning. Ligger nedbäddad med feber, hosta och rivjärn i halsen. Och då blir det där med att andas svårt. Och hon väcker mig till och från hela natten. Antingen för att jag snarkar för högt så hon inte kan sova eller för att se till att jag faktiskt ska andas.

Störande är det i alla fall. Som dom där nätterna när man leker tittutleken med klockan. 

Nu lyckades jag inte somna om redan runt fem i morse. Klockan är snart sju. Blir att ta stödvila både en eller tre gånger idag. Förhoppningsvis får jag det för pälsklingen. 

Just är jag vara mest trött på att hon är som hon är. Bortskänkes billigt. Och ja, ironi och sarkasm. Bara det att sömn är viktig för såna som mig. Och när man inte är frisk. 

Nåja. Får se det som att hon är rädd om mig också.


Inte allergisk(?)

Jag testades gör vanligaste allergierna gör ett par år sen. Resultatet blev att jag inte har allergier. Inga alls. Punkt.

Nu, som då,  rinniga ögon vid den här årstiden. Varför vet jag inte. Är ju inte allergisk ju. 

Nu vet jag ju inte vilka allergener som testas egentligen, men nåt reagerar jag ju på. Tydligen inte de vanligaste uppenbarligen. Finns ju tusen andra man kan vara allergisk mot. Och det är inte katt.

Inte kul att se ut som jag gråter hela tiden. Blöö. 


Det kostar att vara sjuk

Jodå. Räkning damp ner igår från landstinget, eller region som det heter numera. Räkning på dom där dagarna på intensivvårdavdelningen för en månad sen. Visserligen inte då att det är fattigstuga nästa, men ändå. Borde vara förbjudet att ta betalt för något som man inte kan rå på. Alltså, hade ju inget val än ligga där och vänta på operation liksom. Smaklöst om ni frågar mig. Förhoppningsvis den första och sista räkning av det slaget för min del. 


En till ur gänget gått i graven

När man pratar ifatt saker och ting med Zoe i några timmar får man också nyhet om ännu en som killarna i gänget jag umgicks med dött av överdos. 

Sorgset? Javisst. Förvånad? Inte ett dugg. Mest förvånad över att han överlevt så länge. Faktiskt. Det var ju ändå himla massa år sen som vi levde i samma byhåla och umgicks i samma kretsar. Att jag inte hade hört nåt om just honom gjorde att jag hoppades att han klarat sig. 

Han gjorde inte det. Synd. Han var en av dom dr bra som fanns. Nu intar han sin plats med alla dom andra från samma gäng som gått i i förväg. De är fler där på andra sidan nu, än av oss som är kvar. Överdos och/eller självmord.  Antingen eller. Kanske både och. Vem vet.

Tänker på oss som fortfarande andas idag. Vad dom andra gör. Var dom hamnat. Vilka dom blivit. I vilket skick. Vem jag var. Är.

Vila i frid vännen. Ses sen på andra sidan. Hoppas du fått ro nu. 


Boende och pengar

Jo. Det där med boende är helt enkelt en kostnadsfråga. Skulle inte alls vara svårt att få tag på boende om man hade pengarna. 

Ser på program om sånt på TV. Folk som ska byta land och flytta. Inte mig emot om pengarna fanns. Har någon form av intresse att se hur folk bor oavsett land. 

Drömma kan man ju alltid. Verkligheten ser inte ut så. 

Kräver inte mycket gällande boende. Tak över huvud och någorlunda isolerat. Skulle till och med tänka mig utedass bara jag hade rinnande vatten. Värmen kan fixas med kamin. El kan ju vara trevligt dock. Men sen är det liksom inte så mycket mer som behövs. 

Bara jag har plats för saker jag vill ha kvar. Mycket som kan kasseras och skänkas vidare och inte nödvändigt för min del. 

Set finns boenden där ute om man har pengarna. Det fattar väl vem som helst. Men för oss som inte har dom pengarna? Då lever man kvar i ingenmansland och med sin tillknölade kölapp i livets väntrum. 

Och joo. Det där med kontakter hade ju också varit bra. Dom där man normalt samlar på sig under åren. Har man levt ett liv som mitt så fattas den delen. Och oavsett hur illa det varit och kan vara har jag lyckats med konststycket att hålla mig borta från betalningsanmärkning. Bara en sån sak.

Verkligheten är sån idag. Blöö.


Ibland zappar man till rätt kanal och ser det man behöver som mest

Nyhetsmorgon på helgerna ger mig mer att önska. Och jag zappar runt runt runt efter något att se på medan jag tar morgon med kaffe. 

Hamnade på Kunskapskanalen. Inte en kanal jag brukar titta på, men vet att den finns. Välbekant figur fick mig sätt stanna till. Ann Heberlein. 
Det visar sig att de sänder något som de kallar ”Ur samtiden” och idag var inspelningar från socionomdagarna förra året. Och då Ann Heberlein som har föreläsning om bipolaritet. Om sin egen och serien som svt visade om bipolära. 

Igenkänning? Javisst. Hon är bra på att föreläsa. Kan ju vara lektorn i henne som gör det. Men jag satt en timme. 

Efteråt bytte jag inte kanal. Nästa föreläsning var om anhörig till missbrukare och medberoende. Slog mig hårt. Något jag levt med hela livet. Mer som barn än ”vuxen”, men ändock. 

Det som gjorde att det kändes som käftsmäll från verkligheten är att jag inte tänkt på det på länge. Det blir så när man inte har kontakt eller relation med familj. Det blir lätt så när man har kontakt med psyk med fokus på det bipolära. Det som medicineras. Punkt. Samma sak när man möter kontaktperson på stället som ska hjälpa en med att komma ut i arbetslivet igen. Där är det fokus på det bipolära och fibron. 

Ingenting om anhörig. Vad det innebär i sig själv. Och jag som också har psykisk och fysisk diagnos ”glömmer bort” det känslomässiga. Det där som inte kan medicineras bort eller mildras. Den delen om egenvärde som inte finns. 

Nu, efter dom här två föreläsningarna, är klumpen i halsen ganska stor.. 

Inte alls konstigt att jag känner mig så jävla vilse igen. Kan ju inte lära mig att leva fullt ut om inte alla delar tas om hand. Jag är mer än mina fiagnoser. Jag är vuxet barn också. 

Hur kunde det gå till att bli så här? Eller jo, jag vet. Känslan av att inte ha rätt att ta plats. Den där delen som grundar sig i att växa upp i dysfunktionella hem.

Dags att ta hand om den lilla tjejen inom mig igen. 

Ibland är det liksom meningen att zappa fram till en kanal med program som jag uppenbarligen behövde se just nu. Bara en sån sak.