Kategoriarkiv: mat

Festen kom och gick

Landat hemma hos katten igen. Slut efter helgens äventyr. Att åka och att jag åkte var och är nog ett av årets hittills bästa beslut och val jag gjort. 

Den där ångesten var som jag misstänkte måla fan på väggen. Om inte annat så gick sista av nojan över när jag träffade vännen. Kramen suddade bort allt annat. 

Och när det sista orosmomentet var avklarat blev det enklare att träffa alla andra. Det tog ett tag innan hjärnan ställde om sig och förstod norska igen. Ett tag sen jag umgicks och pratade med norrmän så inpå som nu under helgen. Att det sen blandades med isländska och engelska med andra av gästerna gjorde det bara intressant och roligt.

Jag var på hemmaplan. Bland likasinnade. Metalheads. Specifikt då Black metal i första hand. Vi är lite annorlunda än andra hårdrockare. Tro mig. Har väl med mentaliteten att göra. Och jag kände hur jag liksom kommit hem igen. Det var länge sen jag satt med så många likasinnade. Pratade. Skratrade. Tog en öl eller två. 

Förfesten hos vännen övergick till att ta sig till lokalen för festen. Buffé och träffa fler av vännens vänner. Så enkelt. Så okonstlat. Som det ska vara. Hemma. Och jag träffade knappt gamla vännerna från tiden från förr. Fanns ingen tid. Var upptagen med dom nya.

Och banden gick upp på scen. Jag tittade. Lyssnade. Njöt lite extra. Sånt man gör när husguden står på scen. Tro mig. 

Dagen efter festen blev det att sitta hos vännen och bara umgås. Prata ifatt lite. Bara vara. Saknat det. Och lära känna hans fru också till slut. Det var på tiden liksom. 

Helgen tog slut så fort. Ändå helt okej. Är inte tjugo längre.


Festinbjudan kan ge ångest

Har haft den liggandes länge. 40 års fest. En av närmaste vännerna fyllde 40 i i tisdags. Vi ses inte så ofta men ändå en av dom närmaste jag har sedan länge. En av dom där jag skulle kunna kalla för broder. En av mina medresenärer i bipolära berg- och dalbanan. 

Inbjudan kom redan i januari. Velat sedan dess. Ska jag gå eller inte. Skulle vara så jäkla roligt varvat med vågar inte träffa okända just nu. Prata med honom får mig glad och se fram emot fest. Ensam i natten och vissa dagar grips jag av ren panikångest av att jag då skulle träffa femtielva andra jag aldrig träffat förr. Inklusive dom där som valde bort mig i samband med skilsmässan med Xet. 

Velat fram och tillbaka. Igår blev det ändå bestämt att jag väljer att åka. Även om ekonomin inte tillåter det just nu. Men det är ju ändå bata pengar. Och handlar om några dagar innan nya pengar på kontot igen. Och klarar mig utan större utsvävningar ändå. Det är ju honom jag ska träffa. Det är ju för hans skull. Han ska ju firas. Varför ska jag då låta meningslösa gamla bekanta förstöra möjligheten till en kväll jag kommer att minnas och glädjas för länge? Det är säkert tusen andra jag kan prata med istället för att måla fan på väggen över sånt som inte ens har inträffat? Precis. 

Och skulle jag verkligen känna att jag inte vill umgås kan jag ju alltid ignorera folket och fokusera på banden som ska spela för oss som är där. För det kommer finnas liveband på plats. På scen. Ett av dom som måste ses oavsett. 

Tydligen ska jag få makeover av hans fru innan festlokal. Har aldrig träffat henne. Har försökt få honom att förstå att jag och hon förmodligen inte är samma storlek. Han fnyser bara åt det. Foton på dom två tillsammans är lite missvisande då han är över 2m lång vilket gör alla bredvid små. Inklusive mig. Får se hur det här blir till slut. Bara jag har med mig egna underkläder och skor typ. 

Men det gör det ändå inte så mycket lättare. Ångesten kommer och går. Misstänker att det är som med så mycket annat. Väl på plats så ordnar det sig. Att ångesten är obefogad. Hatar social fobi på det sättet. Och skulle det kännas sådär konstigt kan jag ju ta en öl eller två till och andas en stund. 

Idag blir det att färga håret och få bort dom grå. Lite får jag ju göra själv inför morgondagen. 


Läkning pågår

Det har gått några dagar sen jag fick komma hem. Första dagarna gjorde jag inte många knop i och med såren efter operationen. 

På ett sätt är det bra att ha bra läkkött, sår läker fort. Nackdelen med att det synliga som läker fort gör att jag inte tänker så mycket på det inre. 

Svårigheten ligger i det här med äta. Fortfarande ofrivillig vegetarian. Inte för att jag måste, utan för att det är skonsammare mot magen. Ligger inte och jäser i magen lika länge som köttprodukter. 

Tillfälligt. Just nu funkar det. Bara ovan att äta så regelbundet som jag gör just nu. Vet ju att det är önskvärt att ha dom rutinerna. Men ovant. 

Fortsätter att ta en sak i taget. En dag i taget.  Viktigaste först. Just nu ta hand om mig och låta kroppen läka i sin takt. 


Natten efter operation

Efter många om och men så blev det äntligen av. Titthålsoperstion för att plocka bort det som orsakat så stora problem.

Jag som aldrig blivit sövd. Aldrig opererats var Självkkart nojig och inte alls bekväm med situationen. Tills jag träffade tjejerna som tog emot mig på operation. Min sorts människor. Tror jag faktiskt småskrattade när nqrkosen slog till.

Och vaknade på ipppvaket och definitivt annan känsla i kroppen. Hörde folk prata med mig om piren och jag så bestämt ”nej, äter litium”. Vad jag egentligen då vet jag inte men definitivt ett nej. Och sen kom kastspyan på beställning. Hur man nu kan kräkas på tom mage vet jag inte.

Sköterskorna på uppvaket tyckte att det var tidigt. Redan? Liksom. Hade varit där en timme. Och en kvart senare blev det tur tillbaka till avdelningen. Måendet beskrev jag som ”som om jag testat en vecka på gammal vin och jag som inte ens dricker vin”.

Sovit till och från sen dess. Nu vaken och dricker vatten och nyponsoppa. Ska fortsätta sova och satsar på kaffe och frukost imorgon. Gäller ju ha mål i livet.


Ofrivillig vegetarian

I alla fall för tillfället. 

Magkrångel från helvete till och från sen november förra året. Periodvis magkatarr som resulterat i fosterställning och om jag vågat äta resulterat i spykalas i några timmar. Den här helgen värst hittills. Resulterat i blodiga kräkningar och ofrivillig fasta. 

Visserligen fått i mig blåbärssoppa och fil, med magknip som följd. Att inte våga äta är ingen rolig plats att befinna sig i.

Idag blev det att handla rent vegetariskt plus blåbärssoppa och fil om det vegetariska inte skulle funka. Vågade mig på fast föda och tillagade något så enkelt som färdiga falafel från vegetariska frysdisken. Den som för övrigt är under all kritik i stans Ica maxi. Delar disk och frys med köttvaror som inte platsar bland vanliga varor. Som köttben, späck och annat mysigt. Känns lite fel om ni frågar mig. 

Nu, en timme, efter att ha ätit känns magen helt okej. Nästan så jag vågar mig på att dricka kaffe om en stund. Och när jag inte kan eller vågar dricka kaffe är det riktigt illa. Tro mig. Riktigt illa.

Därav rubriken. Ofrivillig vegetarian. I alla fall idag. Är det så illa att magen gett upp och tvingar mig att sluta vara köttoman? Skrämmande tanke. För mig i alla fall. Tiden får utvisa helt enkelt. 

Vet ju med mig att känslomässig stress sätter sig i kroppen. Hittills har jag varit skonad  från krånglande mage och följande katarr. Dom dagarna verkar vara slut. Måla fan på väggen och allt det där. 

Blöö. 


Hungrig? Mat?

Jepp. Efter att ha varit sjuk och inte så värst inställd på massa matlagning så befinner jag mig nu med matfunderingar och sug efter flottigheter. Alltså. Jag skrev för några veckor sen om hur jag faktiskt var sugen på soppa, speciellt vitkål. Jodå. Har fått i mig några kilo vitkål sedan dess. Inte så att jag bara ätit vitkålssoppa i tre fyra veckor, men ändå.

Nu när jag verkar nått vitkålskvoten för den här gången och funderar på dagens måltid eller kvällens likaså blir det liksom stopp. Vet ju vad jag har hemma. Vet vad jag tycker om och går fort att göra. Ändå så verkar det enda jag kan fundera på är pizza. I flera dagar nu har jag funderat på olika varianter och pålägg. Just nu är jag tydligen inne på familjepizza storleken och då för mig själv. Inte skulle jag dela med mig av den.

Jaha. Jag vet ju att jag köper inte pizza och äter för mig själv. Har nog gjort det en eller två gånger i mitt liv. Totalt trist och tråkigt att sitta med själv. Har också slutat med att jag fått äta på den i ett par dagar. Så det där med familjepizza för mig själv kommer inte att hända ändå. Även om det skulle vara förbannat gott. I alla fall första tuggorna.

Har en portion av vitkålssoppa kvar i kylen. Det blir sen lunch idag. Känns sådär upplyftande att sitta med det återigen. Blir inte att inhandla vitkål nästa gång jag ska handla så som det känns just nu. Vi får se vad det blir för mat som tillagas även om jag mest är sugen på pizza just nu. Inte ett dugg sugen på soppa i alla fall.


Koka soppa

Efter en tids krasslighet har jag valt att äta en hel del soppor. Mättande och goda. Sen har vi också det där att kroppen till slut verkligen talar om att något fattas rent näringsmässigt. Alltså, ni vet när man verkligen blir riktigt sugen på viss sak. Sådär att man verkligen tar tiden och gör soppan som man sett fram emot i ett par dagar. Vitkål.

Ni läste rätt. Vitkålssoppa. Och då inte den där bantningsvarianten som var inne för herrans massa år sen. Min variant. Så nu står kålen och kokar och lägenheten luktar pappersmassafabrik. Överkomligt.

Kanske slipper jag snorigheten, vedervärdiga hostattacker och frusenhet med inslag av feber. Men nu nedbäddning under täcke, se på söndagar och vänta på att kålen ska koka mjukt innan det blir att göra klart soppan för intag.