Kategoriarkiv: medicinering

Hostig rivjärn i halsen och däbbt näta

Hatar förkylningar. Hatar förkylningar från helvetet. 

Började med att halsen kändes som om någon tryckt ner rivjärn i den i torsdags. Hostan kom som på beställning. När rösten kom och gick och hade något sånär fått ordning på hostan kom nästa steg. Näsan började rinna och en envis sår inne i näsan revs upp igen. 

Nämnde jag febern? Kan ju inte göra det egentligen då batteriet slut i termometern och apoteket slutat sälja den storleken, trots jag köpte det där. ”Gammal modell” var ursäkten. Skitbutik!

Idag var jag och inhandlade nödvändigt ont. Febernedsättande, Nozoil  (för blödande slemhinnorna i näsan), extra mjukt snorpapper plus Strepsils. Kanske släpper rethostan  på grund av halsen snart. Ont i huvudet av allt hostande. För att inte snacka om halsen. 

Skitkropp  är det inte det ena så är det det andra. Blöö. Orka liksom. 


Ibland zappar man till rätt kanal och ser det man behöver som mest

Nyhetsmorgon på helgerna ger mig mer att önska. Och jag zappar runt runt runt efter något att se på medan jag tar morgon med kaffe. 

Hamnade på Kunskapskanalen. Inte en kanal jag brukar titta på, men vet att den finns. Välbekant figur fick mig sätt stanna till. Ann Heberlein. 
Det visar sig att de sänder något som de kallar ”Ur samtiden” och idag var inspelningar från socionomdagarna förra året. Och då Ann Heberlein som har föreläsning om bipolaritet. Om sin egen och serien som svt visade om bipolära. 

Igenkänning? Javisst. Hon är bra på att föreläsa. Kan ju vara lektorn i henne som gör det. Men jag satt en timme. 

Efteråt bytte jag inte kanal. Nästa föreläsning var om anhörig till missbrukare och medberoende. Slog mig hårt. Något jag levt med hela livet. Mer som barn än ”vuxen”, men ändock. 

Det som gjorde att det kändes som käftsmäll från verkligheten är att jag inte tänkt på det på länge. Det blir så när man inte har kontakt eller relation med familj. Det blir lätt så när man har kontakt med psyk med fokus på det bipolära. Det som medicineras. Punkt. Samma sak när man möter kontaktperson på stället som ska hjälpa en med att komma ut i arbetslivet igen. Där är det fokus på det bipolära och fibron. 

Ingenting om anhörig. Vad det innebär i sig själv. Och jag som också har psykisk och fysisk diagnos ”glömmer bort” det känslomässiga. Det där som inte kan medicineras bort eller mildras. Den delen om egenvärde som inte finns. 

Nu, efter dom här två föreläsningarna, är klumpen i halsen ganska stor.. 

Inte alls konstigt att jag känner mig så jävla vilse igen. Kan ju inte lära mig att leva fullt ut om inte alla delar tas om hand. Jag är mer än mina fiagnoser. Jag är vuxet barn också. 

Hur kunde det gå till att bli så här? Eller jo, jag vet. Känslan av att inte ha rätt att ta plats. Den där delen som grundar sig i att växa upp i dysfunktionella hem.

Dags att ta hand om den lilla tjejen inom mig igen. 

Ibland är det liksom meningen att zappa fram till en kanal med program som jag uppenbarligen behövde se just nu. Bara en sån sak. 


Natten efter operation

Efter många om och men så blev det äntligen av. Titthålsoperstion för att plocka bort det som orsakat så stora problem.

Jag som aldrig blivit sövd. Aldrig opererats var Självkkart nojig och inte alls bekväm med situationen. Tills jag träffade tjejerna som tog emot mig på operation. Min sorts människor. Tror jag faktiskt småskrattade när nqrkosen slog till.

Och vaknade på ipppvaket och definitivt annan känsla i kroppen. Hörde folk prata med mig om piren och jag så bestämt ”nej, äter litium”. Vad jag egentligen då vet jag inte men definitivt ett nej. Och sen kom kastspyan på beställning. Hur man nu kan kräkas på tom mage vet jag inte.

Sköterskorna på uppvaket tyckte att det var tidigt. Redan? Liksom. Hade varit där en timme. Och en kvart senare blev det tur tillbaka till avdelningen. Måendet beskrev jag som ”som om jag testat en vecka på gammal vin och jag som inte ens dricker vin”.

Sovit till och från sen dess. Nu vaken och dricker vatten och nyponsoppa. Ska fortsätta sova och satsar på kaffe och frukost imorgon. Gäller ju ha mål i livet.


Typ 0- och gener

Har tillbringat en vardagsvecka på sjukhus. Blivit åderlåten, klämd, genomlyst och sätt på dropp ett antal gånger sedan läkarbesöket i måndags. En massa väntan emellan.

Nu ligger jag renskrubbad och väntar på operation. Försöker hålla humöret uppe. Tror vårdlagen på avdelningen är förvånade över hur jag hanterar saken. Oavsett dag, läge och mående ber jag inte om smärtstillande. Kommer tillfälle för det med sen.

Mycket tid till väntan. Ensam med funderingarna och allt som hör till.

Efter att ha fått operationen vad dom nu heter insatt i armen frågade sköterskan om jag funderat på att lämna blod. Att bli blodgivare. Har ju så pass ovanlig och eftertraktad bkodgrupp. Mitt svar var enkel. Förklaringen förstod hon definitivt. Jag väljer nej av den enda anledningen som gener. Av samma anledning till varför jag valt nej-rutan i donationsregistret.

Någon dag, när forskningen går framåt, kanske jag ändrar ställning men inte idag. Jag tvivlar på att blodrengöringen tvättar rent bjöd från allt genetiskt på dna nivå.  Vill ju inte föra över bipolära gener till någon.

Samma sak ned organdonation. Inte nog med att dna följer med organet som transplanteras, så tror jag på kroppsminne. Att kroppen minns vad som hänt en under ens liv. Inget jag önskar en annan människa.

Det fick mig att tänka på Bror mer än vanligt. Speciellt gällande det genetiska arvet. Det han bär med sig som han inte lever med själv. Hur gener kan hoppa generation. Jag är glad att han skonats från det jag lever med varje dag. Det bipolära och fibron. Genetiska arvet från mamma. Jag hooooas och önskar att han får leva ett liv utan det andra sim också ligger i släkten. Cancern. Från mammas sida. Den hoppade henne, och mig, hittills. Mormor hade bröstcancer. Två morbröder gått bort av andra former av cancer. Hoppas den hoppar över Bror. Och definitivt hans barn.

Tänker på hans barn och önskar med hela mitt hjärta att de aldrig drabbas av det jag har. Att de skonas från att genetiska arvet. Det är inget liv jag önskar någon

Att jag ligger på sjukhus nu har inget med det genetiska arvet att göra. Gallsten är något som händer ibland. Jag är en av dom idag. Och då de nu ska plocka bort den så slipper jag det framöver men kan ju få andra problem med magen framöver. Jag vet detta. Medveten om dettta. Bara fråga om livsval framöver.

Typ 0-. Håller tummarna och ber till alla högre väsen att operationen blir blodfattig.

image

Sen lägger jag all hopp på att min fina läkkött gör det den ska.


Nytt år nya möjligheter?

Förra året var inte det enklaste jag haft. Efterdyningarna kommer kännas långt in i 2017. 

Försöker hålla modet uppe. Försöker hoppas. Försöker är väl nyckelordet. Går sådär. Det är inte lika lätt att flaxa runt som jag gjort. Adressboken är inte lika lätt som det varit. 

Kanske finns det en mening med det. Sittandes i ingenmansland utan egentligen anknytning till något eller någon. Finns men ändå inte. Jag någon annanstans än min adress. 

Mina saker är utspridda på fyra olika adresser. Sakerna jag har i samma lägenhet som sovplatser är packade i pappersmassa och kartonger. Beredd att ta mig härifrån utan problem. Andra sakerna är större. Opackade eller till låns samt i gemensam förråd. Väntar på egen adress. Håller andan. Väntar. Som jag gör. 

Året är inne på sin andra dag. Sen eftermiddag. Försöker hålla modet uppe. Hoppas. Svårt att planera när jag inte har en fast punkt egentligen. Svårt att blicka framåt när hemmets lugna vrå inte existerar. Rotlösheten,  hemlösheten om ni vill, gör att mycket blir inte av.

Skapandet ligger på is. Lusten finns. Plats och möjligheten inte så mycket. Sakerna utspridda på olika adresser. Får nöja mig med läsning, korsord och meningslösa spel på datorn. Kliar i fingrarna att göra något vettigt. Synbart. Konkret. Så när min gamla kurskamrat meddelar när våren drar igång kommer jag att ta vara på stunden med bokstavlig skapande. Känner att jag behöver det. 

Socialiser9 ligger mest på is. Pratar sällan med folk rent allmänt. Med få undantag. Min vana trogen. Vill inte störa. Eller snarare känslan av att störa väger tyngre än behovet av socialisering. 

Känns lite sådär hopplöst och meningslöst mellan varven. Inte så konstigt. Skulle vara konstigt om jag inte kände så i den verklighet jag befinner mig i just nu. En dag i taget. En sak i taget. 

Jag överlevde 2016. Skulle vara så trevligt om jag kunde leva istället för överleva. 

Ikväll blir det att ta itu med växterna/blommorna så de lever ett tag till. Mycket som blir ogjort när man inte mår bra. När man bara överlever. 

Jag har min lilla kattunge dock. Sötnöten på snart sju månader. Få till ekonomin så sterilisering kan göras innan hon börjar skrika efter karlar.

En tid med psyk inbokad redan dock. Litiumprov och samtalskontakt. Det är väl det enda jag kan säga funkar i verkligheten. Medicineringen. Litium. Tar mina piller som jag ska. Få påfyllning. Provtagning. Det är allt det andra fysiskt som krånglar. D vitamin bristen. Sköldkörtelkrångel. Fibron som gör sig påmind i tid och otid. 

Jaja. Bytt kalender.  Nytt år. Nya tag sägs det ju. Nya möjligheter? Återstår att se. 

Önskar mig dock egen adress snarast. Någonting jag kan känna är mitt. Men, det är ju inte så konstigt? Som det där med att ”friska människor har många önskningar, den sjuke bara en”. Tror jag kan hävda att så är det även i fråga om boende. Har man ingen så är det dig man drömmer om. Ibland tror jag nästan att köp av husvagn och bosätta mig ute till skogs är enda lösningen. Jag vet rent logisk att svaret är nej på den. Känslan och paniken som dyker upp ibland säger annat. Skulle vara mer ”hemma” på det sättet. Just nu är det ju på nåder. Om ni fattar vad jag menar. 

Nä. Nytt år. Jag överlevde 2016. 


uppdatering om sjukskrivning och annan krasslighet

Jo. Fortsatt sjukskrivning i ett halv år till. Vet ej om jag ska vara glad och jubla eller bara acceptera det som är och försöka mig på konststycket att bli bättre. I måendet alltså.

Det andra med sjukeriet på annat plan med en kropp som inte vill sluta krångla. Förkylning eller vad jag ska kalla det sen i oktober. Haft halsfluss under tiden med penicillinkur. Krassligheten har dock fortsatt edan dess. Upp och ner och fram och tillbaka. Feber eller inte. Svårt att bestämma sig.

Så, iväg och få reda på vad som fattas en. Blodprover tas och får veta av läkaren att sköldkörtelprovet jag tog i för sisådär en månad sen visade på att dosen ska höjas. Jaha? De hade skickat brev. Som jag inte hade fått. Så nu är jag inne på ny dosering och ska testas igen om ett par månader.

Annat test som jag gjorde i slutet av september i samband med litiumproverna borde jag ha informerats om för länge sen om ni frågar mig. Jag bad om D-vitamin koll och fick nu i samband med läkartiden på psyk för en och en halv vecka sen veta att jag ska äta D-vitamin på recept. Att jag borde påbörjat den för två månader sen. Resultatet på testet var 35, man ska ha 76 (om jag minns siffran rätt).

Båda två nämnda prover kan definitivt förklara varför jag varit så förbannat trött hela tiden. Förhoppningsvis ger det resultat att knapra mer piller. Som om jag inte gjorde det redan liksom.

De är visserligen inte helt nöjda med blodtrycket heller. Det brukar dom inte vara. Så harangen om gå ner i vikt och sluta röka kom upp igen. Jojo, tack jag vet! Det är till en del medicinernas fel att jag inte är smärt och fin idag. Inte bara. Hade ju varit så trevligt att skylla på det liksom. Men jo, medicinerna är en av orsakerna till varför midjemåttet inte är önskvärt. Hade det inte varit för medicinen jag äter hade sköldkörteln nog funkat som den ska. Nu gör det inte det. En bieffekt som jag försöker åtgärda men som allt annat så tar det liksom tid.

Till mitt försvar så försöker jag faktiskt göra någonting åt det. Bara jag blir tillräckligt frisk för att kunna börja sjukgymnastiken på riktigt.

Ska dock till läkaren igen nästa vecka och ta nya prover. Fick papper hemskickat att de ville ha mer av mitt blod. Jaja. Bara att sätta sig och kavla upp ärmen och låta sig åderlåtas igen. Tur att man inte är rädd för nålar. Värre är det med provtagare som inte vet vad dom gör.

Hoppas dom kommer underfund med vad det är som fattas mig. Orkar inte med det här. Tar för mycket tid och energi att försöka vara frisk när kroppen säger nej.


Just nu är det många som ringer avrundning

Jodå. Dom ringde upp mig på fredagen, även om jag fick vänta en extra halvtimme från utsatt tid. Det där med cirka är flexibelt har jag förstått.

Fick tala om mitt ärende. Summera varför jag ville träffa sjukgymnast och hon var förstående. Fick en tid för ”konsultation” en bit in i november. Bättre det än att få vänta till nästa år. Det var nästan så alternativet var underförstått. Visserligen en tid på dygnet jag helst undvikit om jag hade väl till det. Nu fanns det liksom inget alternativ. Bara att låta tuppen jaga upp mig och hoppas på att jag är i form för någonting överhuvudtaget den tiden på morgonen. Nu är det gjort i alla fall. Första steget taget.

Och penicillinkuren jag fick för ett tag sen avslutas idag. Visserligen fortfarande hostig, men uppenbarligen på bättringsvägen fysiskt då nätterna blir som dom blir då. Snurr och tittutlek med klockan. Gaah. Vet inte vilket som är värre. Feberdimma och sova mer än halva dygnet eller nätter som kommer med inre oro och stress.

Förhoppningsvis lär jag mig något som kan hjälpa när jag har min konsultation med sjukgymnast. Bara att ta en dag/natt i taget.