Kategoriarkiv: memory lane

Det här om tid

Ibland dyker det upp saker på Fejan om tillfällen som jag postat eller någon annan på min tidslinje. Inget nytt under solen, den gör så. På gott och ont.

Senaste var ett inlägg jag la upp från Humhum. Fyra år sen. Det känns som en evighet sen, men fyra år? Inte möjligt. Rent tidsmässigt inte så länge sen, mentalt en hel livstid. 

En annan som dök upp för några dagar sen var från sju år sen. Där börjar vi snacka distans i tid även om det rent känslomässigt drog fram minnen jag inte ville komma ihåg. Sju år sen var då jag fortfarande var tillsammans med Pojken. Bara som uppdatering av minnesbanken hos er som läser det jag skriver. Ändå känns det liksom mer nära i tid än fotot den humhum. Konstigt det där. 

Ändå är det så konstigt med tid och minnen. 

Som två exemplen ovan. 4 respektive 7 år. Ena känna mer ”länge sen” än det andra. Konstigt det där. Handlar om minnen skulle jag tro. Känslomässiga minnen. Hur vissa saker känns som mer nyligen än andra. 

Uppfattning av tid är då så olika. Som att det som hände för över 20 år sen kan kännas som nyss. Medan andra saker som hände nyligen känns som en evighet sen. 

Nu är det inte bara minnen om mindre bra saker jag tänker på utan även det bra. 

Ta till exempel tillfället jag träffade och satt med husguden. Tidsmässigt är det inte så länge sen. Ändå känns det som en hel livstid sen. Det var knappt fem månader sen. Tänk vad tiden kan göra med en. Snarare uppfattningen av den. 

Kommer tänka på andra band jag lyssnat på sen urminnes tider och som jag sett live. Kan tänka på specifika händelser och kvällar. Bandet för kvällen och vilka jag var där med. Kan komma på mig själv att sen komma på att det var tio år sen. Fem år sen. Femton år sen. Att jag minns specifika händelser så tydligt. Kanske inte exakta datum och klockslag, men tillfällen. Ibland kommer jag ihåg tillfällen men inte året. På ett ungefär jo, men sen sviker minnet mig kraftigt. Men bandet; ja visst.

En annan är det då med människor. Hur länge de funnits i ens liv. Sen barndom ibland, ibland ett par år. Känsla och uppfattning av tid blir annorlunda. ”Känt hela livet” en helt annan innebörd. Känslan är ibland den samma. Konstigt det där. 

Sen har vi det där konstiga fenomenet att jag verkar ha raderat hela första årtiondet av nya milleniet. Inte det att jag glömt bort det utan det när man tänker långt tillbaks i tiden och tänker att det var väl typ tio år sen och tänker på något som hände på 90-talet. Har hänt flera gånger. Jag har också märkt att jag inte är den enda som gör så. Tänker 90-tal som något som hände för tio år sen. Men hey, det här gått snart över 20-30 år sen. Beror på vilken del av 90-talet man syftar på. Skrämmande ändå. 

Och nej. Jag kommer ihåg ner 90-talet och första årtiondet av nya milleniet. Konstigt vore ju annars. Även om åren går ihop är en helt annan sak. Vissa saker mer ”nyligen” än andra. Vissa saker ”en evighet” sen. Då ska vi inte ens nämna 80-talet.

Nä. Uppfattning om tid är individuellt. Det bara är så. Tid. Den fortsätter att gå.

Annonser

Inte slänga

Går igenom minnen idag. Sorterar och packar om. Sparar. Kasserar. Skillnad på minnen och minnen.

Flytt är bra. Göra av med skit. Även om ”före” är att föredra.


Gamla foton och minnen

Att hälsa på hos släktingar betyder att man ser foton de har på väggen eller bokhyllan hemma. Att hälsa på hos släktingar innebär ibland att de visar gamla foton. Under den här resan i Lappi inget undantag. Skillnaden är att jag fått med mig foton på sådana som inte finns bland oss längre. Foton på människor jag inte haft foton på tidigare. Ändå glad att de vill ge mig sånt. 

Sen har vi ju det där att det finns foton på människor som jag inte vill komma ihåg. Eller vill minnas. Människor som funnits och som inte finns längre. Påminns om sådant jag glömt bort. Sånt jag vill ha bortglömt. Det funkar inte så. En del gör intryck oavsett om man vill eller inte. Bra eller dåligt så finns dom där i det förflutna.

Sen har vi det där med foton på mig när jag varit och hälsat på eller tillfällen vi möts någon annanstans. 

Foton på mig. Leende. Minns. Och blir sen ledsen. 

Inte det att jag minns tillfällena när korten togs med sorg utan det som kom sen. För det fanns ju anledning till varför jag var på plats. Det fanns ju anledning varför jag ler på bild. Det där äkta leendet som sällan ses. Som få har sett på riktigt. Foton som förevigat måendet just då. 

Ledsenheten som kommer när jag tänker på foton som dom är just det som fanns innan och vad som komma skulle. Det är då tur att jag inte visste det då. Det är ändå tillfällen som leende jag gör att jag orkar med dagarna där gråten är nära. 

Ändå kommer ledsenheten när jag ser foton som dom jag sett under den här resan. Inte mycket att göra åt just det. Får se till att leendet finns där nästa fototillfälle under resan här uppe hos Farsan. Det är ju ändå så det känns när jag är här. Leva i stunden. Nuet. Så länge jag låter det förflutna vata just där. För i nuet mår jag ändå bra. 

Är här och skapar nya minnen. Nya leenden. Nya foton för framtiden. Det är ju det vi vill komma ihåg trots allt. Det är ju trots allt så vi vill bli ihågkomna. 


Och här finns hän 

När jag är utan Internet börjar hjärnan tänka på andra saker. Här, hos Farsan, blir det massa prat och lyssna på radio istället för TV. Definitivt ovant till en början. En vecka senare helt i sin ordning. Känns som jag borde lyssna mer på radio hemma sen. Kanske inte just svensk radio. Kan ju hitta nån finsk på nätet sen. 🙂

Det tar ett tag att förstå vad som sägs och om vad på radio här. Speciellt när de på radion pratar om och med människor om andra människor. Här underlättar det här med att hjärnan bytt till finska. 

Orsaken till att det var lite sådär ”va?” är att jag inte kan vissa ord eller vad myndigheter heter här. Och att i Finland har det här med ”hän” istället för hon/han. Gäller att komma ihåg vem dom pratar om eller pratat med eller syftar på. Jag är bara ovan vid ordet . ”Hän” är något som funnits så länge språket funnits. Vill bara klargöra det så ingen tror att Finland gjort som i Sverige som försöker ändra språket med att införa ”hen”.

  • Minä – Jag    (Minun – Min)
  • Sinä – Du     (Sinun – Din)
  • Hän – Han/Hon     (Hänen – Hans/Hennes)
  • Me – Vi     (Meidän – Vår)
  • Te – Ni     (Teidän – Er)
  • He – De/dem/dom     (Heidän – Deras)

Och 

  • Se – Den/det     (Sen – Dens/dets)

Det här kanske förklarar att jag haft problem med den/det och de/dem/dom hela mitt liv. Till och med han/hon ibland. På riktigt. Speciellt då finnar använder ”se” om människor till vardags. I alla fall dom jag pratat finska med under åren. Även om det funnits språkpoliser ibland. I och med att jag använder mig av ”se” istället för ”hän” gör ju att det är annorlunda och ovant att vara och prata här i Finland.

För det är ju så att jag är finska även om jag är född i Sverige. Född på 70-talet och uppvuxen och uppfostrad enligt finsk sed. Då var det också finsk dagis/förskola. Lågstadiet var helfinsk. Det var på mellanstadiet som vi fick delad klass med svenskar. Det betydde att vi då skulle lära oss svenska också. Alltså, ja, på riktigt. Även om jag kunde förstå och prata en del svenska tidigare än så så var det ändå inget som användes. Det var på högstadiet som alla lektionerna blev svenskt för mig. 

Jag brukar säga att jag lärde mig svenska sent. Låter konstigt med tanke på att jag är född i Sverige. Men det är så det var. 

Som det där med att jag lärde mig engelska på finska. Det tänkte jag inte ens på förrän jag träffade en tjej från Tjeckien som säger att jag bryter på finska när jag pratar engelska. Men att finskan inte hörs när jag pratar svenska. Ehh? Vi pratade engelska och hon förklarade att jag inte gör det lika tydligt som finnarna, men att den finns där. Orsaken att hon hörde det var att hon bott i Rovaniemi och pluggat ett år. En tröst är väl ändå att jag tydligen är bra på engelska och kan prata och allt det där. Nåja, jag må bryta på finska, men har nog Sol att tacka för det där med förstå engelska så som jag gör. Eller Ja, henne och hennes famlj. Hennes mamma pratade engelska med mig så jag fick nog en del gratis där. Ord och fraser som inte lärs ut på skolor. Även om jag aldrig pratade engelska. Saker skulle väl vara annorlunda om jag gjort det. Tack för allt det där. Det här blev visst en lång parentes om engelska och mig.

Det där med att lärt mig svenska sent gör inget. Förutom just med han/hon och de/dem/dom. Har haft Sol som rättat mig under alla år. Hon har nog gett upp om det där med att jag får till det till slut. Jag vet om problemet. Erkänner den också. Eller är det ”det? Ja, ni ser. Underlättar inte att hjärnan är inställd på finska när jag skriver det här. 

Språk och lyssna på radio är intressant. Ett sätt att lära sig språk och fraser och allt det där som inte lärs ut i skolan eller kurser. Bra att tänka på om man ska lära sig nytt språk eller hålla sig väl med den man redan kan men inte använder dagligdags. Det här är mest notering och påminna mig vid senare tillfälle. Att radiokanaler finns ju på nätet. Funderar ju på att lära mig fjärde språk. 

Även om jag har brister i dom tre jag redan kan så hindrar det ju inte mig att vilja kunna ett till. Inte så att jag ska skriva storslagna eposar, ett på varje språk. Räcker med att kunna prata och förstå vad som skrivs och sägs i tidningar, radio och TV. 

Böcker är en annan grej. Svenska böcker läser jag enkelt. Engelska böcker likaså. Finska böcker tar längre tid. Beror mest på att jag vanligtvis inte tänker på finska. Kanske blir det ändring på det nu när jag fått böcker av både Morsan och Farsan den här hösten. 

Att svenska och engelska böcker är enklare att läsa är att tal och skriftspråk inte är någon skillnad på. Inte för mig i alla fall. Inte större i alla fall. Eller Ja, beroende på vad boken handlar om och om det är fakta eller inte. Däremot finska är det stor skillnad på hur man pratar och hur man skriver. Jag kan säga att jag kan prata finska flytande men jag erkänner att jag inte kan skriva på finska. Eller, jag kan skriva på finska men det är definitivt inte rätt. Jag skriver som man pratar och det är definitivt inte så man får göra om man ska skriva på riktigt. Brev till släkt är en grej och acceptabelt. Annars nej. Det är också det som gör att det tar lite längre tid att läsa finska böcker. Det är också det folk som vill lära sig finska har problem med. Att det skrivs på ett annat sätt än det talas. Att orden uttalas med alla bokstäver och som det står är en sak. Det pratas inte på samma sätt. Vissa ord när det pratas till vardags är en annan grej. Det är så. Exempel på enklaste skillnaden med skriftspråk och vardagstal gäller ”jag” och ”du”.

  • Minä – Mä    (Minun – Mun)
  • Sinä – Sä     (Sinun – Sun)

Jo. För att inte glömma dialekterna. Skillnad på riksfinska och resten av landet. Som det en gång i tiden var i Sverige med rikssvenska och resten av landet och hur folk faktiskt pratade. Och hur det är efter att ”ni” blev ”du”.

Att finskan sen kan bli svårt att lära sig är också det att det finns 127 ändelser på ett ord beroende på vad, när, hur och vems det vill säga och syfta till. Jag är glad att jag fått språket ”gratis” 😉


Minnet sviker ibland

Kommer på mig själv att komma tänka på en del folk jag haft i mitt liv genom åren. Ni vet dom där som gjort så pass stort intryck att man saknar dom flera år senare. Undrar hur dom har det. Vad dom gör. Dom där som man lämnat bakom sig när man gick vidare efter att livet fått ny vändning. 

Tänker Just i det här fallet på en speciell herre som jag träffar på ibland. Alltid lika trevligt. Just i hans fall är det mycket galet och trevligheter inblandat. Aldrig tråkigt med honom i sällskapet. Han är en av dom som alltid får mig att skratta. Nära en sån sak.

Minns en resa till huvudstaden. Spelning. Ett gäng. Minns vilka vi var som åkte iväg. Hade lånat minibuss. Minns färden. Minns hur galen den resan blev med just den här herren bredvid mig. Minns vilka som körde. Minns allt det, men inte vilka vi åkte för att se. 

Alltså…. ingen som helst minne av varför vi åkte överhuvudtaget. Borde inte det vara tvärtom? Komma ihåg spelningen, men inte resan dit eller med vilka? Kommer inte ens ihåg vilket år. Dag kommer jag ihåg, men året bortblåst. Och vilka det var som var så viktigt att se den dagen. 

I och med att jag minns vilka jag åkte med så kan jag inte heller försöka ta fram minne med hjälp av logik och uteslutningsmetoden. För blandat genremässigt. Att det var hårdrock vet jag ändå, annars hade ju vi inte åkt. Men sen är det helt blankt. 

Utom resan. Med den här galna herren bredvid mig tur och retur. Jaja. Inte heller så jag kan fråga någon då jag inte har kontakt med någon annan från den resan. Och kommer jag inte ihåg vilket år är det lite konstigt att fråga herren jag nu kommit på mig själv att minnas den här omgången av nostalgi och favoritmänniskor jag kommer på mig själv att sakna.

Jaja. Uppenbarligen var spelningen inge bra då jag inte ens minns vilka vi åkte för att se. Herren har dock gjort bestående intryck hos mig. Det får räcka så. 


10 år sedan

Tänk vad tiden går. I år, just nu den här helgen, är det tio år sedan jag var på Wacken sist. Ser på foton som folk lagt upp på Facebook. Ser på band som streamar på plats. Minnen som det väcker. 

Oj vad roligt jag har haft där nere. Att det är tio år sen jag var nere sist betyder ju inte att jag inte varit där tidigare år. Och har nog upplevt allt där nere. Värmeböljan -04 och knähöga leran året efter. Mellanting av väder också självklart. Människorna. Stämningen. Festen. Musiken. Oj, vad jag saknar det. 

Skulle vara kul att åka ner en gång till i alla fall. Så kan jag känna när Wacken nämns. Avundas dom som är på plats. Tills jag ser publiken över livestreamingen och kommer ihåg varför jag valt att inte åka ner dit igen. Det blev för stort. Märkte det redan för över tio år sen. Hur det gick från 30 tusen till 60 tusen. Vet inte ens hur mycket biljetter de släpper numeta. Bara stt det blivit vldigt stort. Då menar jag sttort. Väldigt stort. För stort för mig. En del vill ha det så. Jag är inte en av dom. 

Ändå väcks längtan till att åka på festival ute i Europa till liv.  Finns ju fler än Wacken. Har ju varit på andra så jag vet. Kanske igen nästa år? 


Inte mig det är fel på

Sen festivalen för några veckor sen har det hänt att jag tänkt på mötet med Pojken. Inte det att jag träffade honom. Inte heller det att jag skulle sakna honom. Utan snarare det att det korta mötet hav mig avslutet jag verkligen behövde. 

Det gick ju fort när det var ett faktum att han inte ville mer. Båda två jobbade och jag valde att lämna vårt gemensamma hem under helgerna av den tid det tog att packa ihop, fixa lägenhet och dra. 

Sågs för tre år sen på spelning i Stockholm. Hälsade, grattade och lämnade det som jag hade fått med mig men som var hans. Inget annat. 

Den här gången samma så. Artighetsfraser och sånt, men det han valde att säga som svar fick allt falla på plats. Han hade inte förändrats. Däremot jag skulle jag tro. I en enda mening i hans respons på vad han tyckte om det jag berättade gör honom sammanfattade han dom sex åren vi var tillsammans. 

Jag inser idag att han ville och försökte äga mig. Förändra det han inte tyckte om. Även om han kuvade sidor hos mig och gjorde dom mindre synliga fanns dom kvar. Fick ju höra det också. Att jag då fortfarande var ärrad efter åren med X:et bidrar ju till det hela. Han hade inte så mycket försvar att ta sig igenom om vi säger så. Och jag bet ihop och accepterade läget. 

Något han hatade hos mig var finskan i mig. Finnpatrioten som fortfarande finns i mig. Kanske mer idag än då. Pratade jag finska med någon blev han uppriktigt förbannad. Fick ju höra det också. 

Han hånade min andliga intresse och skrattade åt spökprogrammen jag kunde välja att se. Jag rörde inte böckerna eller annat under dom tre år vi bodde ihop. Och programmen såg jag bara när han jobbade. Skiftjobb gjorde att det blir då varannan vecka. Och inte alls. 

Det konstigaste av allt var ändå musiken. Den var och är viktig för honom. Samlar på skivor och allt det där. Men, inte Black metal. Och jag som kategoriserar mig som det fick höra hur kasst det var. Om jag valde att lyssna på ”min” musik så kunde han skämta om att datorn var trasig och att högtalarna borde fixas. Inte ett dugg roligt, men enligt honom jo. Och om det var på finska var det ju två gånger värre. Ändå lyssnade han på min husgudar. Men å andra sidan har dom alltid varit den där som stått vid sidan om på något så. 

Det är här det som sades för några veckor sedan bara bekräftade det jag minns från åren med honom. Jag kunde helt enkelt inte låta bli att berätta att jag träffat min husgud. Svaret var något om att han hade sett honom på förra årets festival och varit så kass att han skulle inte ens vilja träffa honom om han fick chansen. Det hade bara varit förnedrande och pinsamt och det att jag gjort det säger mer om mig. 

Och så. Där var den människa som jag hade varit tillsammans med i nästan sex år. Inga konstigheter. Rakt upp och ner. Kritiserar allt jag är i ett par meningar. Ändå blev jag förvånad. Vad trodde jag egentligen skulle hänt under åren? 

Insåg efter det mötet att jag saknar honom inte. Jag saknar inte det som var. Jag borde ha lämnat honom långt innan han lämnade mig. När han första gången bokstavligen kallade mig tjockfetto. Vet inte varför jag stannade. Kanske det att han var ju den som stod på sig och fick mig att söka hjälp. I och med hans bestämdhet över just den biten bidrog till den resa som fick mig att veta vad som fattades mig. Diagnosen bipolär. 

Jag varit väldigt glad med den här insikten i några veckor nu. Tills igår. Kändes som knytnävsslag under bältet. Jag har hyperventilerat. Gråtit. Svurit. Skrattat åt eländet av vad det är. Sömnlöst. Och massiv ångest. Han ska göra det han aldrig skulle göra; gifta sig. Om det nu stämmer vill säga.

Missförstå mig rätt nu. Handlar inte om det som var eller kunde ha varit. Bara det att den klena självkänsla jag hade och försöker få stå stabilt raserades. Känslan av att det är mig det är fel på kommer tillbaka. Hur kass och liten han fick mig att må sista tiden tillsammans. Allt kommer tillbaka på en gång. 

Inga omsvävningar eller skönmålade saker. Nä. Han orkade inte mer och det var på grund av mig. Länge var det det jag kom ihåg. Det jag kände. Hur låg jag kände mig. Hur kass jag var. Värdelös. Fet ful och äcklig. Brukar bli så när den man är tillsammans med kallat en saker och sen det där att inte vill ligga med en. Alltid ursäkter. Idag vet jag bättre. Det var ju mig det var fel på enligt honom. 

Nu ett dygn senare märker jag att jag inte fastnar i känslan av värdelöshet som jag skulle gjort tidigare. 

Hade det varit innan jag fick det så behövliga avslutet och bekräftelsen att det inte var fel på mig hade jag nog skrivit helt annorlunda. Mötet för ett par veckor sen bekräftade det jag behövde känna på riktigt, att det inte är mig det är fel på. Det var alltid han. 

Det skrivna ovan borde tala sitt tydliga språk. Svart på vitt. Han försökte förändra mig. Han försökte äga mig. Han misslyckades, men fick det att känna det som om det var mitt fel. Tänk att det behövde ta så lång tid innan jag kunde ”känna” det också. 

Bättre sent än aldrig. 

Och vet ni? Jag är fortfarande black metal tjej, så jag valde att köpa biljett till festival där husguden ska spela. Bara för att jag kan. Och vill. Hade jag fortfarande levt med den där ovan hade jag nog inte deltagit festen i våras och inte som nu åker på festival med mest black metal på spelschemat. 

Jag tror jag är segraren i det här. För det kunde ju varit så illa att jag gift mig med den där. Hemska tanke. 

 Tror det är dags att införskaffa nya högtalare till datorn. Det låter ju så konstigt i dom 🙂
PS. Glömde. Han var aldrig fan av mina tatueringar heller. Bara en sån sak. DS.