Kategoriarkiv: musik

Det här om tid

Ibland dyker det upp saker på Fejan om tillfällen som jag postat eller någon annan på min tidslinje. Inget nytt under solen, den gör så. På gott och ont.

Senaste var ett inlägg jag la upp från Humhum. Fyra år sen. Det känns som en evighet sen, men fyra år? Inte möjligt. Rent tidsmässigt inte så länge sen, mentalt en hel livstid. 

En annan som dök upp för några dagar sen var från sju år sen. Där börjar vi snacka distans i tid även om det rent känslomässigt drog fram minnen jag inte ville komma ihåg. Sju år sen var då jag fortfarande var tillsammans med Pojken. Bara som uppdatering av minnesbanken hos er som läser det jag skriver. Ändå känns det liksom mer nära i tid än fotot den humhum. Konstigt det där. 

Ändå är det så konstigt med tid och minnen. 

Som två exemplen ovan. 4 respektive 7 år. Ena känna mer ”länge sen” än det andra. Konstigt det där. Handlar om minnen skulle jag tro. Känslomässiga minnen. Hur vissa saker känns som mer nyligen än andra. 

Uppfattning av tid är då så olika. Som att det som hände för över 20 år sen kan kännas som nyss. Medan andra saker som hände nyligen känns som en evighet sen. 

Nu är det inte bara minnen om mindre bra saker jag tänker på utan även det bra. 

Ta till exempel tillfället jag träffade och satt med husguden. Tidsmässigt är det inte så länge sen. Ändå känns det som en hel livstid sen. Det var knappt fem månader sen. Tänk vad tiden kan göra med en. Snarare uppfattningen av den. 

Kommer tänka på andra band jag lyssnat på sen urminnes tider och som jag sett live. Kan tänka på specifika händelser och kvällar. Bandet för kvällen och vilka jag var där med. Kan komma på mig själv att sen komma på att det var tio år sen. Fem år sen. Femton år sen. Att jag minns specifika händelser så tydligt. Kanske inte exakta datum och klockslag, men tillfällen. Ibland kommer jag ihåg tillfällen men inte året. På ett ungefär jo, men sen sviker minnet mig kraftigt. Men bandet; ja visst.

En annan är det då med människor. Hur länge de funnits i ens liv. Sen barndom ibland, ibland ett par år. Känsla och uppfattning av tid blir annorlunda. ”Känt hela livet” en helt annan innebörd. Känslan är ibland den samma. Konstigt det där. 

Sen har vi det där konstiga fenomenet att jag verkar ha raderat hela första årtiondet av nya milleniet. Inte det att jag glömt bort det utan det när man tänker långt tillbaks i tiden och tänker att det var väl typ tio år sen och tänker på något som hände på 90-talet. Har hänt flera gånger. Jag har också märkt att jag inte är den enda som gör så. Tänker 90-tal som något som hände för tio år sen. Men hey, det här gått snart över 20-30 år sen. Beror på vilken del av 90-talet man syftar på. Skrämmande ändå. 

Och nej. Jag kommer ihåg ner 90-talet och första årtiondet av nya milleniet. Konstigt vore ju annars. Även om åren går ihop är en helt annan sak. Vissa saker mer ”nyligen” än andra. Vissa saker ”en evighet” sen. Då ska vi inte ens nämna 80-talet.

Nä. Uppfattning om tid är individuellt. Det bara är så. Tid. Den fortsätter att gå.

Annonser

Överdos av finska

Finnen i mig mår bra just nu. Finskan i mig trivs som fisken i vattnet. 

Inte bara landet i sig. Lappland och årstiden gör sitt. Årstiden heter ”Ruska” på finska. Går inte ens att översätta. Beskrivningen är väl att se de vackraste höstbilderna som finns på nätet och lite till. Höst är det i alla fall. Vackert är det. Vackrast. Bilden nedan missvisande då det är telefonfoto och molnigt. Bästa hittills ändå. Molnigt och regnigt sen jag korsade gränsen snart en vecka sen.

Överdoser av finska är ändå språket. Att jag saknat det är en sak. Att jag kan språket är en annan. Första dagarna fanns det brister. Hittar inte ord. Blir lite tufft då. Alltid så. Sen kommer det sakta men säkert. Slår aldrig fel. Det är socialiseringen. Det är finsk TV. Det är finsk radio. Det är finsk musik. Det är finska tidningar. Och den kombinationen gör att jag till och med börjar tänka på finska. Låter kanske konstigt, men så är det. Samtalen flyter på enklare när det händer. Tar sisådär en vecka (räknar in dagarna hos Morsan i det här). Märkte inte det själv. Katten (som självklart är med på resan upp till Lappland) såg väldigt konfunderad ut när jag började prata finska med henne. Jag med faktiskt. 🙂

Det är ju inte bara platsen och språket som ger finsk överdos. Vi har sauna (förstås), korv, bröd och lakrits/salmiak. Det jag inte gjort än är öl. Speciellt Karjala. Förklariga skäl att Farsan är nykter sen 24 1/2 år. Inte så att han förbjuder. Jag känner bara att inte med honom. Visst har jag annan släkt här, inte så att jag inte skulle kunna. Beror på vem och var. Bara det att jag tar det som det kommer idag. Öl kommer jag ju ändå ha med mig hem. Sorten som inte går att få tag på hemma. Blir ju att handla på Alko också innan jag påbörjar resan hem. Finska systembolaget för er som inte vet vilken butik jag menade. Finns ju saker här som inte ens finns i svenska beställningssortimentet. Inte bata ölen jag skrev om ovan. Nej, saker som Koskenkorva Salmiakki och Koskenkorva Vargtass. Kan ju inte åka utan att ha sånt med mig hem. 

Får väl också avsluta med att be om ursäkt för alla fel i svenska språket. Skillnad på finska och svenska språket och meningsbyggnad. Tro mig. Som med allt annat också. 

PS. Katten heter numera officiellt Penni. Det hon hetat hemma, som också var nödlösning från början, var och är inte något som finnar ens kan förstå eller uttala. Så, visst får gamla namnet användas. Men, för min del blir det enklast med Penni. Bara så ni vet. 


Nomadliv II

Jodå. Fortsätter. 

Efter mellanlandning hos Bästaste V blev det att packa bilen och ta sig uppåt igen. Blev så efter att ha tagit och tvättat. Händer saker i hennes liv som jag inte vill vara fysiskt närvarande vid. Tvättat och klar för ett par veckor till av rent ombyte. Alltid något. Guld värt att i alla fall lukta gott oavsett var jag hamnar.

Uppåt igen. Just nu mellanlandat hos morsan strax norr om Dalälven. Är ju meningen att jag ska ännu längre upp i landet och till slut korsa gränsen i några dagar. Farsan fyller 70 så det är liksom ett måste i år. Och för min del passar alldeles utmärkt just nu. 

Kommer dock stanna till hos Morsan ett par dagar längre än planerat. Hjälper med saker hon inte orkar göra själv. Nu är det en del fortsatt rensning av saker, men mest behov av att få tvättat. Ålder och krämpor gör sitt. Det lilla jag kan göra som inte krävs alltför mycket är väl det minsta jag kan göra just nu. 

Sen blir det att packa bilen igen och ta med hennes gamla vinyler med mig norrut. Rensning hos Morsan och det att jag ändå är på väg uppåt så kan ju skivorna följa med. Stör ju inte direkt. Har ju plats i bilen. Och nu blir ju skivorna kvar för eftervärlden och hon vet hos vem. Sådär som hon vet att hennes böcker får nytt liv nere på kontinenten. 

Så, nu är det mest väntan på tvättid. Jag klarar nog ett par nätter till under hennes tak. Får ju hjälp med bensinpengar när jag väl kommer iväg. 


Minnet sviker ibland

Kommer på mig själv att komma tänka på en del folk jag haft i mitt liv genom åren. Ni vet dom där som gjort så pass stort intryck att man saknar dom flera år senare. Undrar hur dom har det. Vad dom gör. Dom där som man lämnat bakom sig när man gick vidare efter att livet fått ny vändning. 

Tänker Just i det här fallet på en speciell herre som jag träffar på ibland. Alltid lika trevligt. Just i hans fall är det mycket galet och trevligheter inblandat. Aldrig tråkigt med honom i sällskapet. Han är en av dom som alltid får mig att skratta. Nära en sån sak.

Minns en resa till huvudstaden. Spelning. Ett gäng. Minns vilka vi var som åkte iväg. Hade lånat minibuss. Minns färden. Minns hur galen den resan blev med just den här herren bredvid mig. Minns vilka som körde. Minns allt det, men inte vilka vi åkte för att se. 

Alltså…. ingen som helst minne av varför vi åkte överhuvudtaget. Borde inte det vara tvärtom? Komma ihåg spelningen, men inte resan dit eller med vilka? Kommer inte ens ihåg vilket år. Dag kommer jag ihåg, men året bortblåst. Och vilka det var som var så viktigt att se den dagen. 

I och med att jag minns vilka jag åkte med så kan jag inte heller försöka ta fram minne med hjälp av logik och uteslutningsmetoden. För blandat genremässigt. Att det var hårdrock vet jag ändå, annars hade ju vi inte åkt. Men sen är det helt blankt. 

Utom resan. Med den här galna herren bredvid mig tur och retur. Jaja. Inte heller så jag kan fråga någon då jag inte har kontakt med någon annan från den resan. Och kommer jag inte ihåg vilket år är det lite konstigt att fråga herren jag nu kommit på mig själv att minnas den här omgången av nostalgi och favoritmänniskor jag kommer på mig själv att sakna.

Jaja. Uppenbarligen var spelningen inge bra då jag inte ens minns vilka vi åkte för att se. Herren har dock gjort bestående intryck hos mig. Det får räcka så. 


Besök till medeltiden

Det blev inte Visby i år heller. Helt okej. Tog alternativet istället i Arboga. Mindre, men lika sevärd skulle jag säga. 

Marknad, mat, musik, kläder, gycklare och riddarspel. Allt det där som gör det till vad det är. 

Finns en charm i det där. Plocka allt det som var bra och göra det till något att längta tillbaka till. Det är väl jävligt bra att de skippat det där skitiga och mindre tilltalande. 

Ändå. Jag förstår vad det är som lockar i det där. Speciellt utövarna. Dom med stånden och hantverken. Jag förstår. Jag skulle inte säga nej till det där. Göra det man älskar. Göra det man brinner för. 

Besöket i medeltidens Arboga var trevligt. Hade varit. Hade varit trevligare med plånbok full av kronor jag kunnat göra av med. Hade varit trevligare med rätt sällskap. Får fixa till det där till nästa år. 


10 år sedan

Tänk vad tiden går. I år, just nu den här helgen, är det tio år sedan jag var på Wacken sist. Ser på foton som folk lagt upp på Facebook. Ser på band som streamar på plats. Minnen som det väcker. 

Oj vad roligt jag har haft där nere. Att det är tio år sen jag var nere sist betyder ju inte att jag inte varit där tidigare år. Och har nog upplevt allt där nere. Värmeböljan -04 och knähöga leran året efter. Mellanting av väder också självklart. Människorna. Stämningen. Festen. Musiken. Oj, vad jag saknar det. 

Skulle vara kul att åka ner en gång till i alla fall. Så kan jag känna när Wacken nämns. Avundas dom som är på plats. Tills jag ser publiken över livestreamingen och kommer ihåg varför jag valt att inte åka ner dit igen. Det blev för stort. Märkte det redan för över tio år sen. Hur det gick från 30 tusen till 60 tusen. Vet inte ens hur mycket biljetter de släpper numeta. Bara stt det blivit vldigt stort. Då menar jag sttort. Väldigt stort. För stort för mig. En del vill ha det så. Jag är inte en av dom. 

Ändå väcks längtan till att åka på festival ute i Europa till liv.  Finns ju fler än Wacken. Har ju varit på andra så jag vet. Kanske igen nästa år? 


Inte mig det är fel på

Sen festivalen för några veckor sen har det hänt att jag tänkt på mötet med Pojken. Inte det att jag träffade honom. Inte heller det att jag skulle sakna honom. Utan snarare det att det korta mötet hav mig avslutet jag verkligen behövde. 

Det gick ju fort när det var ett faktum att han inte ville mer. Båda två jobbade och jag valde att lämna vårt gemensamma hem under helgerna av den tid det tog att packa ihop, fixa lägenhet och dra. 

Sågs för tre år sen på spelning i Stockholm. Hälsade, grattade och lämnade det som jag hade fått med mig men som var hans. Inget annat. 

Den här gången samma så. Artighetsfraser och sånt, men det han valde att säga som svar fick allt falla på plats. Han hade inte förändrats. Däremot jag skulle jag tro. I en enda mening i hans respons på vad han tyckte om det jag berättade gör honom sammanfattade han dom sex åren vi var tillsammans. 

Jag inser idag att han ville och försökte äga mig. Förändra det han inte tyckte om. Även om han kuvade sidor hos mig och gjorde dom mindre synliga fanns dom kvar. Fick ju höra det också. Att jag då fortfarande var ärrad efter åren med X:et bidrar ju till det hela. Han hade inte så mycket försvar att ta sig igenom om vi säger så. Och jag bet ihop och accepterade läget. 

Något han hatade hos mig var finskan i mig. Finnpatrioten som fortfarande finns i mig. Kanske mer idag än då. Pratade jag finska med någon blev han uppriktigt förbannad. Fick ju höra det också. 

Han hånade min andliga intresse och skrattade åt spökprogrammen jag kunde välja att se. Jag rörde inte böckerna eller annat under dom tre år vi bodde ihop. Och programmen såg jag bara när han jobbade. Skiftjobb gjorde att det blir då varannan vecka. Och inte alls. 

Det konstigaste av allt var ändå musiken. Den var och är viktig för honom. Samlar på skivor och allt det där. Men, inte Black metal. Och jag som kategoriserar mig som det fick höra hur kasst det var. Om jag valde att lyssna på ”min” musik så kunde han skämta om att datorn var trasig och att högtalarna borde fixas. Inte ett dugg roligt, men enligt honom jo. Och om det var på finska var det ju två gånger värre. Ändå lyssnade han på min husgudar. Men å andra sidan har dom alltid varit den där som stått vid sidan om på något så. 

Det är här det som sades för några veckor sedan bara bekräftade det jag minns från åren med honom. Jag kunde helt enkelt inte låta bli att berätta att jag träffat min husgud. Svaret var något om att han hade sett honom på förra årets festival och varit så kass att han skulle inte ens vilja träffa honom om han fick chansen. Det hade bara varit förnedrande och pinsamt och det att jag gjort det säger mer om mig. 

Och så. Där var den människa som jag hade varit tillsammans med i nästan sex år. Inga konstigheter. Rakt upp och ner. Kritiserar allt jag är i ett par meningar. Ändå blev jag förvånad. Vad trodde jag egentligen skulle hänt under åren? 

Insåg efter det mötet att jag saknar honom inte. Jag saknar inte det som var. Jag borde ha lämnat honom långt innan han lämnade mig. När han första gången bokstavligen kallade mig tjockfetto. Vet inte varför jag stannade. Kanske det att han var ju den som stod på sig och fick mig att söka hjälp. I och med hans bestämdhet över just den biten bidrog till den resa som fick mig att veta vad som fattades mig. Diagnosen bipolär. 

Jag varit väldigt glad med den här insikten i några veckor nu. Tills igår. Kändes som knytnävsslag under bältet. Jag har hyperventilerat. Gråtit. Svurit. Skrattat åt eländet av vad det är. Sömnlöst. Och massiv ångest. Han ska göra det han aldrig skulle göra; gifta sig. Om det nu stämmer vill säga.

Missförstå mig rätt nu. Handlar inte om det som var eller kunde ha varit. Bara det att den klena självkänsla jag hade och försöker få stå stabilt raserades. Känslan av att det är mig det är fel på kommer tillbaka. Hur kass och liten han fick mig att må sista tiden tillsammans. Allt kommer tillbaka på en gång. 

Inga omsvävningar eller skönmålade saker. Nä. Han orkade inte mer och det var på grund av mig. Länge var det det jag kom ihåg. Det jag kände. Hur låg jag kände mig. Hur kass jag var. Värdelös. Fet ful och äcklig. Brukar bli så när den man är tillsammans med kallat en saker och sen det där att inte vill ligga med en. Alltid ursäkter. Idag vet jag bättre. Det var ju mig det var fel på enligt honom. 

Nu ett dygn senare märker jag att jag inte fastnar i känslan av värdelöshet som jag skulle gjort tidigare. 

Hade det varit innan jag fick det så behövliga avslutet och bekräftelsen att det inte var fel på mig hade jag nog skrivit helt annorlunda. Mötet för ett par veckor sen bekräftade det jag behövde känna på riktigt, att det inte är mig det är fel på. Det var alltid han. 

Det skrivna ovan borde tala sitt tydliga språk. Svart på vitt. Han försökte förändra mig. Han försökte äga mig. Han misslyckades, men fick det att känna det som om det var mitt fel. Tänk att det behövde ta så lång tid innan jag kunde ”känna” det också. 

Bättre sent än aldrig. 

Och vet ni? Jag är fortfarande black metal tjej, så jag valde att köpa biljett till festival där husguden ska spela. Bara för att jag kan. Och vill. Hade jag fortfarande levt med den där ovan hade jag nog inte deltagit festen i våras och inte som nu åker på festival med mest black metal på spelschemat. 

Jag tror jag är segraren i det här. För det kunde ju varit så illa att jag gift mig med den där. Hemska tanke. 

 Tror det är dags att införskaffa nya högtalare till datorn. Det låter ju så konstigt i dom 🙂
PS. Glömde. Han var aldrig fan av mina tatueringar heller. Bara en sån sak. DS.