Kategoriarkiv: myndigheter

Okänd telefontid

Väcks av telefon. Svarar och bör att det är gamla samtalskontakten från psyk. Hon jag inte träffat på ett tag. Uppdatering och det att jag ska tydligen få en tid till henne under sommaren. Jojo. Skicka på. Kommer vid kallelse. 

Uppdatering om boendet och hon frågar om hur ett känns. Eeh? Vet inte. Har liksom inte hunnit bo än. Och det där om hösten och arbetsterapi. Eeh? Har inte landat än! Tröga idiot i andra ändan av luren. Har inte ens tömt bilen på sista lasset för jag befunnit mig senaste halvåret. Hur ska jag då veta hur det känns eller hur framtiden kommer att bli?! 

Har ju inte packat ner allt det andra heller liksom. Vad trodde dom liksom? Över natt förvandling? Ge mig styrka. Ge mig lite tid. 

Orka liksom får jag stresspanik för mindre. Gaah! 


Tyst i huset

Vet inte. Vaknade i morse av någonting jag trodde var katten som höll på och möblera om i garderoben. Visade sig sen vara polisen som huserade nere hos grannen. Ni vet den där jag förbamnat över tidigare. Avspärrat och poliser med kamera och grejer. 

Morgonkaffe och så påringning av polisen några timmar senare. Frågor om jag hört saker igår eller natt. Njae, inte mer än att jag blev förvånad över att det blev tyst innan tolv och jag kunde sova utan att ha tv:n på. Det om något är ovanligt. Tro mig. 

Fick inte veta vad som faktiskt var orsaken till pådraget, och inget om det på nyhetsflödet heller. Fortfarande ingen aning om vad allt handlar om. 

Ovant med tystnaden nerifrån. Känns lite obehagligt ändå i och med polisen idag. Det där med att vara cynisk och förvänta mig det värsta av folk och måla fan på väggen underlättar inte direkt. Svårt att njuta av att inte bli störd av sin granne när man inte vet vad som faktiskt hänt. Polisen knackar ju inte på utan anledning likaom.

Blir nog att sova med tv:n på. Någon form av normalitet får man nog ha ändå.


Det kostar att vara sjuk

Jodå. Räkning damp ner igår från landstinget, eller region som det heter numera. Räkning på dom där dagarna på intensivvårdavdelningen för en månad sen. Visserligen inte då att det är fattigstuga nästa, men ändå. Borde vara förbjudet att ta betalt för något som man inte kan rå på. Alltså, hade ju inget val än ligga där och vänta på operation liksom. Smaklöst om ni frågar mig. Förhoppningsvis den första och sista räkning av det slaget för min del. 


Ibland zappar man till rätt kanal och ser det man behöver som mest

Nyhetsmorgon på helgerna ger mig mer att önska. Och jag zappar runt runt runt efter något att se på medan jag tar morgon med kaffe. 

Hamnade på Kunskapskanalen. Inte en kanal jag brukar titta på, men vet att den finns. Välbekant figur fick mig sätt stanna till. Ann Heberlein. 
Det visar sig att de sänder något som de kallar ”Ur samtiden” och idag var inspelningar från socionomdagarna förra året. Och då Ann Heberlein som har föreläsning om bipolaritet. Om sin egen och serien som svt visade om bipolära. 

Igenkänning? Javisst. Hon är bra på att föreläsa. Kan ju vara lektorn i henne som gör det. Men jag satt en timme. 

Efteråt bytte jag inte kanal. Nästa föreläsning var om anhörig till missbrukare och medberoende. Slog mig hårt. Något jag levt med hela livet. Mer som barn än ”vuxen”, men ändock. 

Det som gjorde att det kändes som käftsmäll från verkligheten är att jag inte tänkt på det på länge. Det blir så när man inte har kontakt eller relation med familj. Det blir lätt så när man har kontakt med psyk med fokus på det bipolära. Det som medicineras. Punkt. Samma sak när man möter kontaktperson på stället som ska hjälpa en med att komma ut i arbetslivet igen. Där är det fokus på det bipolära och fibron. 

Ingenting om anhörig. Vad det innebär i sig själv. Och jag som också har psykisk och fysisk diagnos ”glömmer bort” det känslomässiga. Det där som inte kan medicineras bort eller mildras. Den delen om egenvärde som inte finns. 

Nu, efter dom här två föreläsningarna, är klumpen i halsen ganska stor.. 

Inte alls konstigt att jag känner mig så jävla vilse igen. Kan ju inte lära mig att leva fullt ut om inte alla delar tas om hand. Jag är mer än mina fiagnoser. Jag är vuxet barn också. 

Hur kunde det gå till att bli så här? Eller jo, jag vet. Känslan av att inte ha rätt att ta plats. Den där delen som grundar sig i att växa upp i dysfunktionella hem.

Dags att ta hand om den lilla tjejen inom mig igen. 

Ibland är det liksom meningen att zappa fram till en kanal med program som jag uppenbarligen behövde se just nu. Bara en sån sak. 


Lånad bild men så sann 


Fundering kring det där med munhåleundersökning

Jag vet att rubriken blev lite lång, kom inte på nåt kortare. 

Såg på nyheterna förra veckan om att cancer i munnen ökar i Sverige. Att det istället för förslag om allmän undersökning till alla så ska det ske hos tandläkaren. 

Låter väl fint. Om alla hade råd att gå till tandläkaren en gång om året. Om alla vågade gå till tandläkaren en gång om året. 

Kan bara tala för mig själv i den här frågan egentligen. Ändå vet jag att många delar min historia.

Nu lider jag inte av tandläkarfobi. Har vänner och morsan som har det. Där besöket till tandläkaren är rena skräcken och görs endast i nödfall. Till exempel nu, i veckan som kommer, kommer jag att vara chaufför och stöd till en som inte varit hos tandläkaren på 24 år. Ja, ni läste rätt. Och det är för att personen ifråga måste.

Själv har jag bara inte råd att gå till en. Därför blir det nödfall för mig med. Och jag vet att jag inte är den enda som ”väljer” bort tandläkarbesök. 

Så det där med att tandläkare ska utföra munhåleundersökning känns bara än mer som att sparka på dom som redan ligger. Nog för att tandläkarbesök varit en klassfråga länge. Nu blir det ännu en grej som vi mindre bemedlade får leva med. Och dom som har fobi kommer väl att räknas in där. 

Tror inte dom tänkt efter igen. Idioter!


självcensur

Tog bort nyss skrivna inlägg. Pågående utredning.

Fylla i papper ” Förfrågan om skadeståndsanspråk”.

Återkommer.