Kategoriarkiv: myndigheter

Det kostar att vara sjuk

Jodå. Räkning damp ner igår från landstinget, eller region som det heter numera. Räkning på dom där dagarna på intensivvårdavdelningen för en månad sen. Visserligen inte då att det är fattigstuga nästa, men ändå. Borde vara förbjudet att ta betalt för något som man inte kan rå på. Alltså, hade ju inget val än ligga där och vänta på operation liksom. Smaklöst om ni frågar mig. Förhoppningsvis den första och sista räkning av det slaget för min del. 


Ibland zappar man till rätt kanal och ser det man behöver som mest

Nyhetsmorgon på helgerna ger mig mer att önska. Och jag zappar runt runt runt efter något att se på medan jag tar morgon med kaffe. 

Hamnade på Kunskapskanalen. Inte en kanal jag brukar titta på, men vet att den finns. Välbekant figur fick mig sätt stanna till. Ann Heberlein. 
Det visar sig att de sänder något som de kallar ”Ur samtiden” och idag var inspelningar från socionomdagarna förra året. Och då Ann Heberlein som har föreläsning om bipolaritet. Om sin egen och serien som svt visade om bipolära. 

Igenkänning? Javisst. Hon är bra på att föreläsa. Kan ju vara lektorn i henne som gör det. Men jag satt en timme. 

Efteråt bytte jag inte kanal. Nästa föreläsning var om anhörig till missbrukare och medberoende. Slog mig hårt. Något jag levt med hela livet. Mer som barn än ”vuxen”, men ändock. 

Det som gjorde att det kändes som käftsmäll från verkligheten är att jag inte tänkt på det på länge. Det blir så när man inte har kontakt eller relation med familj. Det blir lätt så när man har kontakt med psyk med fokus på det bipolära. Det som medicineras. Punkt. Samma sak när man möter kontaktperson på stället som ska hjälpa en med att komma ut i arbetslivet igen. Där är det fokus på det bipolära och fibron. 

Ingenting om anhörig. Vad det innebär i sig själv. Och jag som också har psykisk och fysisk diagnos ”glömmer bort” det känslomässiga. Det där som inte kan medicineras bort eller mildras. Den delen om egenvärde som inte finns. 

Nu, efter dom här två föreläsningarna, är klumpen i halsen ganska stor.. 

Inte alls konstigt att jag känner mig så jävla vilse igen. Kan ju inte lära mig att leva fullt ut om inte alla delar tas om hand. Jag är mer än mina fiagnoser. Jag är vuxet barn också. 

Hur kunde det gå till att bli så här? Eller jo, jag vet. Känslan av att inte ha rätt att ta plats. Den där delen som grundar sig i att växa upp i dysfunktionella hem.

Dags att ta hand om den lilla tjejen inom mig igen. 

Ibland är det liksom meningen att zappa fram till en kanal med program som jag uppenbarligen behövde se just nu. Bara en sån sak. 


Lånad bild men så sann 


Fundering kring det där med munhåleundersökning

Jag vet att rubriken blev lite lång, kom inte på nåt kortare. 

Såg på nyheterna förra veckan om att cancer i munnen ökar i Sverige. Att det istället för förslag om allmän undersökning till alla så ska det ske hos tandläkaren. 

Låter väl fint. Om alla hade råd att gå till tandläkaren en gång om året. Om alla vågade gå till tandläkaren en gång om året. 

Kan bara tala för mig själv i den här frågan egentligen. Ändå vet jag att många delar min historia.

Nu lider jag inte av tandläkarfobi. Har vänner och morsan som har det. Där besöket till tandläkaren är rena skräcken och görs endast i nödfall. Till exempel nu, i veckan som kommer, kommer jag att vara chaufför och stöd till en som inte varit hos tandläkaren på 24 år. Ja, ni läste rätt. Och det är för att personen ifråga måste.

Själv har jag bara inte råd att gå till en. Därför blir det nödfall för mig med. Och jag vet att jag inte är den enda som ”väljer” bort tandläkarbesök. 

Så det där med att tandläkare ska utföra munhåleundersökning känns bara än mer som att sparka på dom som redan ligger. Nog för att tandläkarbesök varit en klassfråga länge. Nu blir det ännu en grej som vi mindre bemedlade får leva med. Och dom som har fobi kommer väl att räknas in där. 

Tror inte dom tänkt efter igen. Idioter!


självcensur

Tog bort nyss skrivna inlägg. Pågående utredning.

Fylla i papper ” Förfrågan om skadeståndsanspråk”.

Återkommer.


Om du hade bara två veckor att leva och sista måltiden

Det finns tv-program och det finns tv-program. En del får en att tänka. Verkligen tänka.

Ett av dom är  NCIS:New Orleans. Det varom poloniumförgiftning vilket är obehandlingsbart. Skulle säkert kunna göra och lägga upp värsta avhandlingen kring ämnet, men det är inte därför jag skriver inlägget. Anledningen är frågeställning en hade i avsnittet: Vad skulle du göra om du visste att du hade två veckor kvar att leva? Om du visste vilken dag var din sista?

Jag vet vad jag skulle göra. Jag kan ju inte lämna jordelivet utan att ha sett och upplevt Karpaterna. Så är det bara. Jag skulle säga upp allt jag har i mitt namn, packa ner det som jag vill att brorsbarnen ska ha och veta vem jag var när dom frågorna kommer. Resten kan jag lika gärna köra till tippen. Sen skulle jag packa bilen med det nödvändigaste och ratta neråt Europa.

Missförstå mig rätt. Det är inget med suicid tankar att göra. Punkt. Frågan var om vad jag skulle göra om jag visste att jag hade två veckor kvar att leva.

Nu hoppas jag att jag kommer kunna se och uppleva sagda område utan hotet om min nära förestående död hängande över mig. Och helst med höstfärgerna.

Ett annat är ett av dom där femtielva matlagningsprogram som sänds.  Tema för deltagarna var att tillaga sista måltiden. Bisarr twist om ni frågar mig. Jag skulle inte ens veta vilken ände jag skulle börja i. Det är ju liksom så att jag är mycket av den typen som tillagar det jag är sugen på just då i kombination med vad som finns hemma. Så för min del skulle det bli följande scenario: alla favoriträtterna framdukade och jag skulle bara… ”Naah, finns det nåt annat?”.

Vissa program får en att fundera.


Lite lessen

Tror verkligheten hann ifatt till slut. Mest ledsen numera. Gråtfärdig mest hela tiden. Tror dagens besök till polisstation med bilder på hur det såg ut natten för dem veckor sen och hur det ser ut idag. Ull när till och med snuten säger fy fan och du får leva med det där resten av ditt liv. Blöö.

Jag ser ärren efter kärringens bett varje dag. Mår inge bra av det. Inte ett dugg. Påverkar hela mitt liv. Min vardag. Det tog tid att läka. Sårskorporna lossnade för en vecka sen. Ändå flagar det fortfarande. Inte okej än. Folk jag träffar undrar vad som hänt. Jag berättar. Det grimaserar illa. Jag med.

Polisförfhöret gick mest ut på om anmälan ska stå kvar. Mitt svar är ja. Om det bara hade varit vanlig påhopp och misshandel med sår och blåmärken som försvunnit för länge sen hade varit en sak. Nu tog kärringens en bit av min arm med sig. Ärr för livet. Bilden jag lägger upp nedan visar inte hur illa det egentligen är, men ger nog en aning om hur det faktiskt ser ut. Inte okej. Hon ska veta att hon gjort mig illa. Punkt slut.

Sen får vi ju se vart det här leder till i slutändan. Jag vet bara att det påverkar mig till vardags. Påminner mig om sånt jag inte vill minnas. Om en människa jag aldrig vill träffa igen. Det har påverkat sömnen. Det lilla socialisering jag vågat mig på under depressionen och sjukskrivning kommer definitivt decimeras än mer. Ger mig ångest gällande arbetsträning, men där är boven nog boven det faktum att jag skulle börjat måndagen efter påhoppet. Blir så ledsen att just det blivit lidande av det här med.

Ledsen idag. Verkligheten hann ifatt. Min tro på människans godhet är nog död nu Har bara lust att lägga mig ner och dö en stund. Är det okej?

image

Usch säger jag bara :{