Kategoriarkiv: religion

Smycke

Senaste tiden har jag haft känsla av att jag behöver vägledning. Visserligen inget nytt så, men att jag skulle inhandla en Vegvisir. Vikingasymbol av en sammansättning runor som betyder vägvisare/stigfinnare. En Vegvisir skulle hjälpa bäraren att alltid hitta hem. 

Låter ju bra? 

Hittade en dansk som sålde vikingasmycken på festivalen förra helgen. Var inte helt nöjd med hans uppsättning av Vegvisir. Han såg min tvekan. Lutade huvudet lite och frågade vad det var med just den jag ville. Hann inte ens öppna munnen för att svara när han lutar sig över sina smycken. Innan jag ser vad han lägger fram så säger jag att det är för vägledning. Vad annars skulle jag med den kan man fråga sig. Han ler och säger då: Tror du ska ha den här istället.

Vad säger man? Vad säger jag? Fanns inget att säga mer än ja. Att han hade rätt. Självklart skulle jag ha korparna. Ingen tvekan. Och hänger runt halsen sen dess.

Jag behövde bara vägvisning 🙂 

Annonser

Darling

Det finns dom som kommer in i ens liv och gör intryck. Det finns dom som kommer in i ens liv och blir en del av ens externa familj. Darling är en av dom. Träffas inte så ofta numera men när vi ses är det som tiden mellan gångerna inte funnits. Som om det var igår. Nu är det ändå för lång tid mellan gångerna. Till och med enligt min tideräkning.

Hur länge har vi känt varandra nu? Vad blir det nu? 25 + år? 

Smågrabb när han dök upp första gången i min soffa. Väljer att kalla det min även jag då levde med X:er. Tiden som Darling funnits i mitt liv är fler än så och fler idag utan X:et än med. 

Liten smal grabb med långt färgat svårt hår. Pratade om allt mellan himmel och jord. Då menar jag allt. Och visst här är uttrycket ”mellan himmel och jord” begränsat då funderingarna och samtalen handlade om så mycket mer. Filosofiska diskussioner om livet och existens. Mörker, mycket mörker var det i samtalen långt in på småtimmarna medan han satt hos mig. 

Inte nog med att vi var hårdrockare båda två, inbitna och nyfrälsta Black metal individer likaså. Norskt skulle det vara förstås. Vi har båda vidgat soundtracket i våra liv sedan dess, men just då var det viktiga saker vi diskuterade och intresserade oss för. Avhandlade många gånger sakers verkliga innebörd och värde. 

En annan sak som vi delat under åren är intresset för läsande. Böcker avhandlas och lånats och diskuterats. Så långt att jag såhär i efterhand skulle kunna säga att vi hade vår privata bokcirkel :). 

Att jag sen kallar honom för Darling får han skylla gemensamma intresset för ”Absolutly faboulous” som vi båda såg på. Han var min Patsy liksom. Ja, jag är ju den korta tjocka av oss så det blev sig naturligt. Smeknamnet Darling har han fått leva med sen dess. Och det är bara jag som får kalla honom för det.

Fick dock problem med X:et gällande vänskapen vi delade. Det där bandet som blir med nära vänner. Hade Darling varit tjej hade problemet uppstått i alla fall. X:ets svartsjuka såg inte bara könstillhörighet som problem utan vänskapen och intresset för saker vi delade och han kände sig utanför ibland. Till exempel det att X:et läser inte böcker till exempel. Förutom fakta om andra världskriget och främst finska delen i den.

Svartsjukan som smög sig på och jag upptäckte det först efteråt hur illa det varit ändå. Darling hade dock sett det och backat. Han hade inte vågat ta konfrontationen helt enkelt. Jag klandrar honom inte. X:et har någon konstig auktoritet och aura över sig. Det har han än idag. Makten över vissa saker han tappat dock. Dagsljus får ju demoner att bli mindre. Pratar man om dom och ser dom för vad det är så slutar dom ha makt över en. Tyvärr har jag ju märkt att det finns spår av det där fortfarande som ställer till det i relationer sen dess. 

Mest ledsen ändå att det gick så långt som det gick med vännerna vi hade då. Dom som fanns men slutade komma över och sitta i soffan halva nätterna. Saknar den tiden faktiskt. Det där öppna filosoferandet vi hade. Inget ämne var tabu. Allt var okej att prata om. Då menar jag allt.

Hittade tillbaka och återupptog det som tagits ifrån mig, oss, efter skilsmässan. Många timmar blev det av samtal och funderingar. Jag hade fått vännen tillbaka. 

Sen händer livet och allt det andra som hör till inklusive diagnos och massa skit. Skulle kunna rabbla upp en massa orsaker till varför vi inte haft kontakt på ett tag igen. Jag är huvudfaktorn i det här. Oavsett om jag vet bättre så blir det så fel ändå. 

Det där med depression och tankemönster jag har gällande ”vill inte störa” när jag mår som sämst. Han, Darling, är en av dom få människorna jag träffat som förstår det där. Han, Darling, är en av dom få som får mig att skratta igen. Ändå, mot bättre vetande, väljer jag att ”inte störa”. Dumma mig.

Om jag bara vågade prata om saker igen så är han rätt person att göra det med. Jag vet det. Tror jag ska ta emot hans inbjudan om att komma och hälsa på. Om inte annat så vet jag att jag behöver det. Vill ju så gärna bli hel igen. 

Tror ni några nätters filosoferande om allt mellan himmel och jord vore bästa medicinen just nu? 


Mina tankar om 17/3

S:t Patricks day som den numera heter. En irländsk helgdag som numera firas över hela världen. En irländsk helgdag som gör att vissa delar av världens fasader och byggnader får en grön belysning. En irländsk helgdag när många av världens krogar och pubar serverar grön öl och delar ut roliga hattar. 

Men visst är det roligt! Om man är irländare och kristen. 

För den som inte vet varför denna dag firas på Irland så är det deras helgon S:t Patrick som äras en hel dag. Den mannen som jagade ut alla ormar från Irland. Tyvärr missar folk det faktum att det är en metafor för att Irland kristnades och hedningarna fördrevs från landet. Nu är det ju snällt sagt då alla hedningar inte direkt kom undan den kristna vreden på icke troende. Tror ni förstår vad jag menar. 

Jag kan tycka det är trevligt såhär efter lång vinter och mörk årstid att se annan färg än grått. Det gröna välkomnar jag. Men jag, som icke troende eller irländare, tar inte del av firandet. Jag dömer inte dom som vill eller väljer att göra det. I dagens värld kan det till och med vara bra att en dag som den här firas världen runt. Utan att gå in i annan diskussion.

Ändå måste jag tycka att det är lite dubbelmoraliskt att de behöll vissa delar av folktron som leprechauns och fyrklövern, men tog ihjäl det andra. Jag är ändå glad att det som fanns finns bevarat i historierna från den gröna ön. Och att en del vågar visa idag att de tror på gamla väsen och gudar. 

Nåväl  S:t Patricks day är över för i år. 


Bara lust att försvinna en stund

Så enkelt är det. Vill bara gräva ner mig en stund. Försvinna och bara lära mig att andas igen. 

Blir lätt så när man inte får sova för att man har en granne från helvetet. Nästan varje natt, nästan, sätter han igång en film, samma film, med samma volym så jag i början trodde katten kommit åt fjärren till min tv. Men nej då. Jag har varit och ringt på mitt i natten några gånger men han, jo en han, öppnar aldrig. Jag har bankat på elementet för att få honom att fatta, men funkar inte förebyggande. Endast en stund. Tyvärr hörs inte det här ut i trappen. Annars hade det blivit störningsjouren för länge sen. Och jag dom inte ens bor här.

Så nu minns jag inte när jag senast sov innan fyra på morgonen. Har jag lyckats somna innan filmen sätts igång väcks jag ändå. Ibland är jag så trött att jag bara vill gråta. Tankar om att tysta den där fan för gott har funnits i dom mest mörkaste funderingarna. Bara det skulle bli tyst. Speciellt nätter när jag har tider att passa dagen efter.

Hade jag varit minsta lilla troende hade jag nog låst in mig i en kloster. Nu är jag inte troende och nunnedräkt skulle ge mig panik. Jag kan ju inte ha på mig något med krage för det känns som jag stryps. Klipper till och med T-shirts så jag inte får kvävningskänsla. Och det är ju munkarna som har dom lössittande kuporna av säckväv. Om jag nu hade tro skulle det vara ett alternativ. Det skulle i alla fall vara tyst om natten så man kunde sova.

Nää. Husvagn ute till skogs känns mer och mer som ett alternativ. Slippa bli störd. Slippa grannar från helvete. Kunna sova utan att bli störd. Det räknas väl som normalt att tänka så när man är tröttast hela tiden? Gräva ner mig en stund. Försvinna en stund. Bara andas.

Kan ju också vara bidragande faktor för att jag ständigt har släng av feber. Alltid ont, ibland mer än vanligt. Ingen ork. Känslan av meningslöshet. Att jag gett upp. 

Ska det vara så jävla svårt?

___________

Uppdatering dagen efter jag skrev ovan runt fem på eftermiddagen. 

Jodå. Sova runt fyra halv fem. Grannen är sin vana trogen. Och jag vaknade tidigt idag efter några timmars sova. Allt bra så långt. Kändes bara att jag behövde ta en stödvila liten stund senare.  

Tror ni inte jag vaknar till ljudet av den där förbannade filmen en timme senare?! Ren ångestattack sköljde över mig och trodde jag sovit typ tolv timmar eller något. Men nej! Orkar snart inte med mer av det här. 

Till saken hör att han är från Afghanistan. Tror han har den där filmen som traumahantering på grund av PTSD därifrån. Han har haft ett par väldigt bögljudda utbrott tidigare idag. Visst. Hade inte haft problem med det om han hade hörlurar! Hänsyn noll mot grannar här.hade jag råd skulle jag köpa såna till honom innan jag gör något dumt.

Så. Tror det blir musik i hörlurar resten av dagen så jag inte blir helt galen och tappar fattningen totalt. 

Ohållbart! 


Som satanist II

image

Det här är anledningen till varför jag inte är renodlad satanist. Smycket betyder ”goda viljans häxa” och är samisk symbol. Farsan köpte den till mig för sisådär femton år sen. Att han med ord som att den kallade på honom och talade om att den var för mig hör också till. Det här är orsaken till att jag inte kan säga att jag är satanist. Min människosyn gör att jag inte kan säga att jag är ond. Min människosyn är den att jag tror det bästa om människan. Vilket är långt ifrån satanismens människosyn. Och min andlighet är inte svart. Jag utför inte kortläggning eller annat å mörkrets vägnar.

På grund av mitt inre ljus kunde jag inte leva i mörkret. Jag och satan gjorde upp för länge sedan. Vi vet var vi har varandra och att jag inte tror på den andra sidan kan jag inte heller tro på honom. Jag kan än idag hålla med om vissa delar av satanismen, men inte som symbol. Jag lyssnar på musiken och hör texterna och kan känna samhörighet, utan att vara satanist. Jag älskar musiken. Jag älskar banden. Jag kan ta till mig det dom sjunger om, men jag lever inte efter orden.

Nu vet jag att det finns dom där ute som anser att man dyrkar satan om man lägger tarot. Att man är djävulsdyrkare om man ses som häxa. Jag säger inte att jag kallar mig själv för häxa. Det finns det andra som gör. Jag vet att delar av mig anses som svartkonst och att jag skulle dansa med djävulen. Men det finns inget svart i det jag gör. Det finns inget mörker i det jag tror på. Jag vandrar inte i mörkret och lever i hat och ondska. Det finns andra som gör så det räcker och blir över.

Smycket ovan är symbolen för varför jag inte kan leva som satanist. Smycket ovan är symbolen för varför jag inte kunde fortsätta vara satanist. Jag är för god för det. Jag är för ljus för det. Ändå är den delen av mitt liv lika påtaglig idag som för tjugo år sen.


Som satanist

Att se två killar gå med varsin bandtröja på festival är ingenting egentligen. Men att se två killar gå med varsin Mayhem och Burzum tröja bredvid varandra får det att knyta sig i magen på mig. Killarna såg inte ut att ens varit födda när det begav sig. Jag hade lust att stanna och ifrågasätta hur det kom sig att de hade dom tröjorna på sig. Ta riktigt grepp om varsin tröja och ifrågasätta hur de ens har mage att ha dom på sig samtidigt. Kände de inte till sin historia?

Såhär över tjugo år efter att det begav sig och att jag såg killarna bara för något år sedan så får den minnesbilden det att knyta sig i magen på mig. Det handlar om att Varg Vikernes hugger ner och dödar Euronymous. Vikernes spelade i samma band samtidigt som han hade sitt egna vid sidan om. Men det blev så att man valde sida när det gällde det där. Burzum lyssnade man inte på. Man lyssnade på Mayhem. Att folk sen lyssnade på Burzum ändå var en annan sak. Ingenting man skyltade med. Vikernes blir sen dömd för dråp och kyrkbränningar där han numera är en fri man.

Men än idag går jag automatiskt tillbaka i tiden och minns hur det var då det begav sig. Hade bra lust att läxa upp killarna med sina tröjor. Än idag känner jag så när jag tänker på mötet där vi passerade varandra på festival.

För tjugo år sedan fann jag musiken som skulle ta över min själ och ge mig ro. Black metal. Med black metal kommer man ovillkorligen in i områden som satanism och ondska i alla dessa former. Där utövarna skar sig själva och levde ut allt det där som black metal står för. Nitar, läder, bandtröjor och svarta jeans. Svart hår, smalhet och blekhet. Leva upp till hela bilden av vad black metal är. Jag älskade det. Gör det än idag. Fastnade verkligen för black metal och hela livsstilen.

Det fanns inte en fest utan att jag fick plåstra om en och annan arm. Vissa gjorde det till en konstform. Andra slutade kvällen på akuten. Blodet fanns alltid där. Än idag kan jag tycka att den delen av black metalscenen var och är onödig. Hur evil är man om man skär sig själv? Det har jag alltid undrat. Okej att jag inte ses som ”true” när jag tycker så.

I och med att jag fastnade för musiken kom det med människorna också. För att veta vad det handlade om läste jag en massa om ämnet. Lovecraft, Crowley och LaVey framför allt. Mången natt tillbringades med djupa diskussioner med närmaste vännerna om livet och döden. Om mörker och ljus, eller avsaknaden av mörker. Och jag anammade hela livsstilen. Kläderna, smyckena och musiken. Svart, svart och ännu mer svart. Pentagram runt halsen och håret hade jag ju redan innan, det svarta långa håret. Det jag har än idag. Egentligen är det inte så mycket som skiljer mig från den jag var då. Skillnaden ligger i att jag inte kan leva som satanist idag.

Visserligen är det så att den sanna satanisten har satan som symbol inte som sin avgud. Andra anser att den enda sanna guden är satan. Oavsett så kan jag inte erkänna mig som satanist idag. Även om jag kan än idag hålla med om det LaVey skrev om. Känns liksom fel av mig att jag skulle kalla mig för satanist när jag avsagt mig gud helt och hållet. Tror jag inte på det ena kan jag ju inte tro på det andra. Så nej, jag är inte satanist. Även om jag lyssnar på musiken, kan känna det musiken väcker inom en. Kläderna och livsstilen. Pentagramet är borta sen länge.

Tjugo år är lång tid. Ändå sitter en del kvar av det som var absolut sanning då. Som det här med Varg Vikernes. Om man valde sida och lyssnade Burzum istället för Mayhem eller tvärtom. Hur musiken kom med en viss livsstil. Och jag levde och andades den väldigt många år. Musiken har jag kvar även om livsstilen lades på hyllan. Eller kanske blev det bara så att den blev mindre märkbar under åren. Att den blivit en del av vad som är jag. Jag vet inte, men ändå påminns jag av allt det där som hände då i början av black metals historia när jag ser bandtröjor sådär. För mig är det inte okej, men så är jag ju gammal i gamet. Rena dinosaurien i black metal kretsarna.

Det började med att jag umgicks med norrmännen i gamla hemstaden. Speciellt en av dom fick jag bra kontakt med och vi pratade bort en massa dagar och kvällar under tiden han bodde i staden. Det här var innan black metal ens fanns på riktigt. Någonstans där tog black metal sina första trevande steg och han flyttade tillbaka till Norge, Bergen, och blev trummis i det som kom att bli en av black metals största band; Immortal bland annat. Tyvärr slutade hans dagar med en överdos några år senare. Synd, kan sakna honom än idag. Men han var en av dom som väckte känslan av black metal i mig och den växte ju mer vi umgicks. Att mentaliteten fanns där redan innan musikstilen var ett faktum. Att musiken sen liksom bekräftade det jag och han redan grundat var som en bonus. Det att känslan, synen och livet fanns redan innan black metal fanns är någonting jag egentligen inte tänker på. Jag vet bara att musiken fick mig att känna mig hemma. Jag kan sakna Erik emellanåt.

Jag blir sedd som satanist än idag. På grund av det långa svarta håret och svarta kläderna. På grund av musiken jag lyssnar på. Andra kanske ser mig som det, men jag säger nej på den frågan när jag ändå lika gärna skulle kunna säga ja.


Menlösa barns dag III

Samtal under dagens arbetspass. En av de boende visste vad det var för dag idag. Enligt henne har det alltid hetat menlösa barns dag. Jag rättade henne och påtalade att de har ändrat det i kalendern så att det heter värnlösa barns dag. Det tyckte hon var dumt för det har ju alltid hetat menlösa barns dag. En annan boende hör diskussionen och säger sen: det finns inga barn som är värdelösa. Alltså, hon hörde oss prata om värnlösa barn som värdelösa barn. Hemskt egentligen. Tror inte att de som ändrade detta i kalendern tänkte på. Hur lika det kan låta i daglig tal.

Jag förklarade vad dagen var för dag och varför vi har den. Varför de bytt namn på den och att det ska ses som en påminnelse för alla de barn som lever i misär och är skyddslösa. Inte bara det bibliska, för den innebörden har ändrats enligt dom som bestämt att dagen ska innebära. Jag förklarade den bibliska grunden och varför vi haft dagen. Men också vad det innebär idag.

Ändå går jag med minnet om en kvinnas kommentar idag. Det finns inga värdelösa barn. Tänk vad talspråk kan ställa till det när man pratar om värnlösa barn.