Kategoriarkiv: resor

Roadtrip

Varit på fyradagars roadtrip till Norge med Sol. Och nej, vi hade inte ihjäl varandra en enda gång.

För ett par månader sen kom jag med förslag om en dagstur över gränsen. Varken mer eller mindre. Bara att jag gärna ville ha sällskap. Det blev en fyradagars med övernattning. 

Första resa som hon och jag gjort någonsin. Har inte ens tagit en dag i Stockholm under uppväxten. Fanns inga medel för det. Eller möjlighet. Nu, som Sol konstaterade, 34 år senare tillbringar vi fyra dygn ihop i grannlandet. Båda två så extremt förälskade i det landet nu att det blir definitivt fler turer över dit. Om det sen blir tillsammans återstår att se. Vet bara att jag definitivt ska åka över igen. Hon med, med eller utan mig.

Jag kommer skriva om den här resan under separata rubriker så ni får vänta med detaljer.

Kan man vara nykär i ett land?

Annonser

Om livsprojekt och planer

Läser om andras bedrifter och livsprojekt på sidor jag är med i på fejan. Planer flok har för det som komma sall. Blir så imponerad av allt som folk gör trots funktionshinder. Oavsett vad funktionshindret är. Samtidigt får det mig att känna mig oduglig i det ”lilla” jag har. 

Som jag skrivit om förr så är jag imponerad av folk som faktiskt bor där dom bor och hur länge de gjort det. För mig är det overkligt att bo på samma adress länge. Ni som följer mig här vet att jag flyttat sisådär en gång om året senaste 20+ åren. Att jag flyttar runt är en sak, att stanna en annan. Lika lite som folk inte förstår att jag levt som jag gjort är som jag som inte förstår hur man kan stanna på en plats så länge. Ändå, en del av mig söker just det. Lugnet. För alltid hemmet. Att lägenheten jag har nu (inne på dag fyra) känns som en plats jag kan vara kvar är ingen garanti på att det blir så. En dag kommer flyttfågeln och säger att bopålarna ska upp igen. Så som mitt varit hittills vet man aldrig.

Som nu, när jag läser om folks livsresor och planer, undrar jag vart jag får plats i det här. I det stora. Livets väntrum igen ni vet. Vart är jag på väg? 

Andra skriver om kursändringar och byte av jobb. Plugga och göra annat. Resor och vandringar som glrs en gång i livet. Och jag? Och jag ingenting. Okej jo, har ju mina intressen och hobbys., men just nu är det just det: intressen och hobbys. Sen då? Jag vet inte. Vet ju inte vad morgondagen har med sig. 

Avundas alla dom som ge allt det där det skriver m. Planeringen. Och att de gör det också. Bara det är stort.

Tänker på drömmen jag skrev tidigare. Att jag var på rätt väg. Vadå rätt väg? Är jag ens på en väg? Stig möjligtvis. Känns mer som om jag förvillat mig ut på mon utan väg tillbaka eller väg framåt. Stor på min grästuva och trampar. Försöker finna fotfäste och en väg någonstans. 

Just nu läser jag mest om andras resor genom livet. Kanske för att finna inspiration. Kanske för att hitta någonsorts vägledning. Fingervisning. Så ett frö. Kalla det vad ni vill. Less på ingenmanslandet. Det här väntrummet. 

Ändå. Jag gör min egen resa. I framtiden ser jag meningen med allt det här. Mentala resan fysiska resan. För visst har jag gjort båda bokstavligen hittills i år. Än är den inte slut. Varken året eller mentala/psykiska resan.

Stor eloge och klapp på ryggen till alla dom som gör sin resa. Och lycka till vart ni än är på väg.


Nomadliv VI

Dagen för avfärd är här. Dagen kommer tillbringas bakom ratten. Tusen kilometer från Farsan till Morsan. Innan avfärd känns det som tusen mil. Ändå var det förvånansvärt enkelt att ta sig uppåt. Får se om resan neråt känns likadant. Kanske inte just mellanlandningen. Däremot målet.

Nomadlivet börjar verkligen ta slut. 2 dagar kvar till att hämta nyckeln. Två dagar innan dagen D liksom. Som jag väntat. Som jag längtat. 

Kluvet ändå. Att tiden här uppe hos Farsan tar slut om ett par timmar i skrivandets stund. En del av mig vill stanna. Tiden rann iväg och känns som om jag inte hann med allt ändå. En annan del vill bara neråt och hänga på dörren hos hyresvärdens kontor på måndag. Och ressällskapet, katten, märker att något är på gång. Vet inte om hon ser fram emot resandet i sig. Bara det att sakerna är packade och jag inte är mig själv tror jag. Hon vet att vi ska iväg i alla fall. 

Fixa lite innan avfärd. Matsäck och kaffe och sen packa bilen. Ta sig förbi affären och handla med sig lite bröd. Svenskar kan inte bröd som Finland. Punkt. Och då måste man köpa med sig sånt. Plus allt annat som fattas i Sverige.

Nomadlivet närmar sig sitt slut. Vart tog tiden vägen? 


Själsminne

Känner mig lite kluven. Är jag turist eller på ”hembesök”? 

Alltså, är ju turist egentligen om jag ser till verkligheten. Bor inte här uppe i norr. Aldrig bott här uppe i norr. Ändå… Det känns som hemma. Att jag kommer hem när jag kommer upp hit till Lappi. 

Jag har fått frågan säkert tusen gånger hittills; Hur känns det att vara här? 

Hur det känns? Det känns som om jag kommit hem. Har alltid varit så. Svårt att förklara. Som en släkting jag gav följande svar: ”Känns som om jag kommit hem. Som om jag hör hemma här fast jag aldrig bott här. Som om det är själsminne. Att själen redan levt här. Själsminne eller så har jag fått det med blodet”. 

Finns det något som heter så? Själsminne. Om inte så tycker jag att vi döper det till det. 

Tycker om ordet själsminne. Förklarar en känsla man inte kan förklara när man känner sig hemma där man inte har bott. Sådär som om man kommit hem. Som om själen redan varit på plats och känner platsen väl. Där själen får ro. Där själen slår volter av ren glädje och kärlek. 

Och så känslan av att vara turist samtidigt som mitt inre slår volter av ren kärlek och känslan av att ha kommit hem. Konstig känsla? Definitivt. Prova. 

Har haft ”tur” att förutom det faktum att Farsan växt upp och bott här nästan hela livet  det där med att jag kanske fått kärleken till Lappi genom bli det är ju tänkbart. Inte så att jag hälsat på ofta, finns anledning till det. Det man till genomsnittet så blir det nog var 7-8:e år. 

Det här med ”tur” innefattar också det faktum att Farsan är också utbildad vildmarksguide. Så det här med att vara turist är inte långsökt. Vet inte hur många hundra mil vi puttrat runt här upp under den här tiden jag varit här. Än hit än dit. Upp och ner på fjällen. Högt och lågt på olika fjäll som finns här. Över älvar och åar för att inte glömma alla bäckar små. Tittat på hus och byar. Föräldrahem och annat som gömmer sig i skogarna här uppe. 

Om jag trivs här? Ja. Om jag känner mig hemma här? Ja. Vill jag åka hem? Nja. Faktiskt. Själen och hjärtat säger nej just nu. Logiken säger ja. Just nu vinner logiken. Men ändå, eller inte. Trots allt är jag ju turist här uppe. Oavsett hur det känns i själen. 

Själsminne eller annat så kommer det bli vemodigt att åka när det är dags.


Tomteland

Helgvisit på Morsans sida av släkten. Inte lika mycket hälsande på eller hos folk. Träffade kusiner igen och var och tittade på jultomten. Inge foto på herren i fråga då fotografering förbjudet inomhus och foto med honom kostar 25€. 

Ni läste rätt, foto av/med tomten 25€. Har annat jag behöver pengar till. Hade en riktigt lugn och trevlig helg dock. Välbehövlig paus innan slutspurten inför Farsans födelsedag och resan hemåt.

Gick på den här i alla fall:


Gamla foton och minnen

Att hälsa på hos släktingar betyder att man ser foton de har på väggen eller bokhyllan hemma. Att hälsa på hos släktingar innebär ibland att de visar gamla foton. Under den här resan i Lappi inget undantag. Skillnaden är att jag fått med mig foton på sådana som inte finns bland oss längre. Foton på människor jag inte haft foton på tidigare. Ändå glad att de vill ge mig sånt. 

Sen har vi ju det där att det finns foton på människor som jag inte vill komma ihåg. Eller vill minnas. Människor som funnits och som inte finns längre. Påminns om sådant jag glömt bort. Sånt jag vill ha bortglömt. Det funkar inte så. En del gör intryck oavsett om man vill eller inte. Bra eller dåligt så finns dom där i det förflutna.

Sen har vi det där med foton på mig när jag varit och hälsat på eller tillfällen vi möts någon annanstans. 

Foton på mig. Leende. Minns. Och blir sen ledsen. 

Inte det att jag minns tillfällena när korten togs med sorg utan det som kom sen. För det fanns ju anledning till varför jag var på plats. Det fanns ju anledning varför jag ler på bild. Det där äkta leendet som sällan ses. Som få har sett på riktigt. Foton som förevigat måendet just då. 

Ledsenheten som kommer när jag tänker på foton som dom är just det som fanns innan och vad som komma skulle. Det är då tur att jag inte visste det då. Det är ändå tillfällen som leende jag gör att jag orkar med dagarna där gråten är nära. 

Ändå kommer ledsenheten när jag ser foton som dom jag sett under den här resan. Inte mycket att göra åt just det. Får se till att leendet finns där nästa fototillfälle under resan här uppe hos Farsan. Det är ju ändå så det känns när jag är här. Leva i stunden. Nuet. Så länge jag låter det förflutna vata just där. För i nuet mår jag ändå bra. 

Är här och skapar nya minnen. Nya leenden. Nya foton för framtiden. Det är ju det vi vill komma ihåg trots allt. Det är ju trots allt så vi vill bli ihågkomna. 


Nomadliv V

Sista veckan inleddes igår. Sista veckan av det här med att leva på andras välvilja. Sista veckan då allt får plats i bilen. Nedräkningen nere på ental.

Tiden har ändå gått fort. Kändes dock tvärtom i slutet av augusti när jag packade ner allt och valde det här livet sista månaden innan lägenhet. Har varit ganska less på det här livet här uppe i norr också. Att få egen dörr att stänga om mig och vara ensam i några dagar känns som himmelriket just nu.

Inte det att jag hatat det här. Bara det att jag har inte varit ensam en enda dag på väldigt länge. Känns. 

Sista veckan av livet som resande inleddes igår. 

Sista nedräkningen påbörjad. Plötsligt känns tiden knapp. Vet ju inte när jag träffar Farsan igen. Eller alla andra av dom jag mött och träffat medan jag varit uppe i Lappi. Det vill säga dom jag velat träffa av släkten jag faktiskt har här. Vissa blir nog sista gången. Vi blir ju inte yngre. Inte heller så att dom som är sjuka blir friskare. Verkligheten ser ut så. Inget jag kan göra åt. Misstänker att nästa resa blir mindre trevlig sådan. 

Sista veckan inledd. Dagarna hemåt närmar sig. Farsans födelsedag likaså. Ingen, inte ens han själv, trodde att han skulle leva för att se den här dagen. 

Idag blir det att åka över till svenska sidan för att göra samtal och betala räkningar. Sen får vi se hur mycket av Finland jag kommer köpa med mig hem.