Kategoriarkiv: resor

ÅK!

Ni vet när ni träffat folk och så träffar ni folk? Ni vet när ni träffat människor och så träffar ni människor? Just det. Precis.

Jag har träffat på den där jag tydligen behöver just nu. Jag har träffat den där jag uppenbarligen ska träffa just nu.

För att? Komma iväg och göra saker. Själv men inte ensam. Det där jag funderar på men inte gör något åt och sen bara är irriterad på mig själv över. Hon är tydligen den jag behöver ha i mitt liv just ni för att ta tummen ur och komma till skott.

Som idag. Pratade om en del platser jag funderat på att åka till. Hennes spontana kommentar var: ”Åk! Det fixar du. Det fixar vi.”.  Och som hon sagt innan om det där med hyran så kan den diskuteras och reduceras utifrån vad jag gör för hennes hundar och markservice. Alltså… städar jag hela nedervåningen och rastar hundar när hon är på jobbet så får jag billigare hyra så jag kommer ha råd att åka iväg på saker samtidigt som jag har kattvakt under tiden jag är borta. 

Vad funderar jag på egentligen? Bara att ta vara på erbjudandet och börja planera istället för att fundera. Kanske ta en festival eller två? Hälsa på vänner i ett par dagar här och där? Ta och åka där jag aldrig varit förr? Bara för att jag kan? Varför inte? Nu när möjligheten finns.

Vissa människor dyker upp i ens liv när man behöver dom som mest. Hon är en av dom. Hon är en sån. För det är ju så att jag behöver göra saker för mig själv just nu. Och med henne har jag möjlighet till det. 

Saker och ting händer av en anledning? Verkar inte bättre. 


Black metal tjej

Ändå ut till fingerspetsarna. 

Helgens äventyr och födelsedagsfest med likasinnade påminde mig ännu en gång vad som fattats i mitt liv. Likasinnade. Min sorts folk. Såna som får mig att känna mig hemma. Såna som får mig att känna mig hel.

Påmindes om en kväll för ett par år sen när vi satt i en lägenhet och jag träffade nya människor, igen. Hårdrockare? Jodå. Men inte min sort vilket det visade sig lite senare samma kväll. Han, oftast en han i dom här kretsarna, hade tusen frågor i och med att jag var ny flickvän till hans vän. 

Tusen frågor och jag svarade så gott jag kunde. Såg hur han tvivlade på mina svar och ärligheten i dom. Speciellt vid påståendet om att jag definierade mig som black metal tjej. Han valde då att testa mig. 

Han satt tyst ett tag framför datorn och klickade runt lite och så kom testet. Om jag var black metal som jag sa. Det började med en låt och jag skulle säga vilka dom var. Och han fortsatte och fortsatte och fortsatte. Han blev uppenbarligen mer och mer frustrerad att jag inte sa fel någon gång. Visst dök det upp låtar och band jag inte visste namnen på men det på grund av att jag inte lyssnade på dom. Jag kunde i alla fall säga vilket land bandet kom ifrån utifrån musiken, till och med gissa, men lyssnar man inte på band så kan man inte dom heller. Skulle vata konstigt om det var så. Men det är skillnad på om bandet är norskt eller svenskt. Tro mig. Och jag tillhör dom som föredrar norsk black metal. Ända sen tidigt 1990-tal. Vet inte vad han hade förväntat sig heller. Bara det att han var inte glad för att jag satte honom på plats i och med hans så kallade test. Till och med hans försök med att plocka fram dom mindre kända fick han rätt namn på. Kommer till och med ihåg hans ansktsutryck när jag nämner band redan på första riffen. Idiot. Vad trodde han liksom? Att  jag definierat mig som något som jag sen inte är? Fnys! 

Jag har inte träffat honom sen dess. Jag klagar inte. Vissa människor klarar man sig bra utan. Om han tyckte det blev för mycket att hantera och ta in så står det för honom inte mig. Jag vet var jag står. Jag vet vad jag är. Vissa kan inte acceptera eller hantera det helt enkelt. 

Visst är det skillnad på hårdrockare och hårdrockare. 

Som när jag och några tjejer skulle på hårdrockskryssning för typ tio år sen och stod utanför terminalen och rökte. Före detta svägerskan som då var singel var alldeles till sig av alla vackra långhåriga pojkar som skulle med båten. Hon undrade varför jag inte var det. Så jag och en annan tjej i sällskapet gav henne en annan lektion i hårdrockskillar och hårdrockskillar. Utseendet skiljer sig åt här nämligen. Stilen och sättet att föra sig definitivt. 

Före detta svägerskan hade inte tänkt på det så mycket så vi öppnade hennes ögon för det. Jag och den andra tjejen pekade ut vissa kännetecken och stereotyper på vad det var för sorts hårdrockskillar som fanns i terminalen. Och till slut trillade polletten ner och undrar var black metal killarna var någonstans. Vid just den tidpunkten var vi tidiga och terminalen saknade just dom. Väl ute igen och efter ett tag säger jag till henne att titta på killarna som kom just då. Och hennes min var oslagbar. Förvånad och nu fattade hon vad jag menade med skillnad på hårdrockskillar och hårdrockskillar. Och hon fattade helt plötsligt varför jag föredrar black metal killar. 

Tillbaka till idag.

Helgen som var påminde mig om det jag saknat i mitt liv utan att ha förstått det. Mående gör ju sitt men avsaknaden av likasinnade att umgås med gräver ett hål i en. Det blir liksom en tomhet som inte går att fylla på något annat sätt än att umgås med såna som mig. 

Svårt att förklara. Bara ”är” så. Att umgås med andra hårdrockare är liksom inte samma sak. Socialisering överhuvudtaget med andra hårdrockare och metalheads får en alltid att må lite bättre. Men sen har vi black metal. Svårt att förklara. Missförstå mig rätt.

Saknar mig. Saknar den jag är med likasinnade. Blev påmind ännu en gång hur det är att känna sig hemma. Känna sig hel. Känna sig mindre tom. Det finns en plats för mig med där ute. Någonstans. Och jag är inte där. 

Känner mig mer ensam än på länge.


Husgud

Jag har skrivit om det i tidigare inlägg. Kanske ska förklara vad det egentligen innebär och betyder för mig. 

Dom flesta av oss har någon form av just det här. Antingen musik, sport, film eller annan form av förebild eller som vanliga dödliga och normala skulle kalla det: idoler. För mig är ordet i sig i det fel på, däremot kan jag tycka att det kan vara missvisande i vissa fall. Som i det här jag ska skriva om här.

Det finns ett band som jag följt sen början. Sisådär 25 år i år. Deras första skiva tillhör dom som fick mig att gå över från vanlig metaltjej till Black metal. Följt dom troget sen dess. Förstå åren var det som med många andra band från genren och lyssnade på till och från. Sen återupptäckte jag dom och har sedan dess kunnat säga att dom är och förblir bandet för mig. 

Dom har liksom alltid funnits där oavsett hur jag mått. Här jag varit glad har dom fått mig att le ännu bredare. Dom har lugnat min ångest. Torkat mina tårar. Fått mig lugn när jag varit uppriktigt förbannad. När allt annat varit kaos och hjärnan jobbat på högvarv så har dom fått ner mig och jag kunnat andas igen. Lugnat min vilda hjärta. Fyllt mig med mening när jag känt mig tom. Bara att plocka fram en skiva och dra upp stereon och njuta av musiken och sången. 

Xet avundades dom. Att bandet betydde så mycket för mig att han kände sig åsidosatt ibland. Tror han försökte förbjuda dom ett tag också. Lyckades sådär. I samband med skilsmässan var dom som som fick mig att klara mig igenom dagarna och nätterna när jag inte fann mening med något överhuvudtaget. 

2007 valde jag festivalen nere i Slovenien utifrån att just det bandet skulle spela. Allt annat var ren bonus. Jag ville verkligen se dom innan jag dog. Så kändes det då. Och jag åkte själv med festivalbussen och visst fick jag äntligen se dom. Äntligen uppleva dom live. För dom hade aldrig spelat i Sverige då. Med dom på scen förstod jag plötsligt dom som grät av lycka på spelningar. Det var ren och pur kärlek. Äktaste jag någonsin känt. Livet hade mening. Den natten, efter den spelningen, låg jag vaken i tältet. Lycklig. Och tänkte till och med att om jag gör där och då skulle jag dö lycklig. Nöjdheten total. Resan hem var bara ren glädje. 

Det är efter den resan och den kvällen efter att ha sett dom live tog dom klivet upp till att bli husgudar. Speciellt frontfiguren. Han som varit med från början. Han som är bandet om ni frågar mig. 

Att jag inte tvekade att se dom igen två veckor senare på annan festival och som också blev live dvd som pryder sin plats i hyllan. Såg dom igen ett par år senare på svensk mark och njöt av varje sekund.

Under åren har det blivit cd:s, vinyler, dvd och tröjor. Har till och med förevigad en del av bandnamnet på huden i form av tatuering. Det var tio år sen. Några veckor efter Slovenien resan. Ville ha den som minne om en oförglömlig kväll. Än idag får jag gåshud av bara minnet om att stå där i slovenska natten och se dom live. Det kunde ju ha slutat tvärtom också. Vet inte hur många band jag sett som inte levererar på scen. Band jag älskat på skiva men slutat lyssna på efter en konsert. 

Att frontfigurer sen gjort soloprojekt sen dess är en annan del av det här. Hur jag liksom följt honom genom åren. Så bra är han på det han gör och har gjort hittills. Nu när han inte längre är med i bandet så nlir det intressant att se hur det blir framöver. Och hans hobbyband dom började som en kul grej. Blev till sidoprojekt och ses som en av de bättre coverbanden för dom de tolkar. Och här kommer hela poängen med inlägget: dom eller han var på scen på födelsedagsfesten under helgen som var. Med coverbandet visserligen, men är man bra så är man bra. Och jag mös där i mörkret.

Jag är inte heller den som hänger efter kändisar. Aldrig varit och kommer nog inte göra det heller. Här varit tillsammans med musiker. Umgåtts med musiker. Träffat mer eller mindre kända musiker. Jag är inte den som försöker bli vän med kändisar heller. Jag pratar med dom som pratar med mig. Helgen som var inget undantag. 

Det var flera band som spelade på den festen. Satt och intog buffé med ett av banden. Kunde bry mig mindre om vilka det var. Så det också när ett av killarna frågade rakt ut om jag inte visste vilka de var. Hans bandmedlemmar tyckte det var skitroligt att jag sket i vilket. Det var trevliga timmar med många skratt runt det matbordet sen. Att dom sen är bra musiker är en helt annan sak. 

Sen här vi min husgud. Han vars musik funnits i mitt liv mer än halva mitt liv. Han som jag inte ville träffa ansikte mot ansikte. Kunde ju förstöra hela känslan som musiken ger mig. Musiken betydelse befann sig i riskzonen helt enkelt. Har ju träffat alltför många som varit så fulla av sig själv i och med kändisskapet. Jag har sett intervjuer på nätet. Verkar ju reko men det är ju också en bild man vill visa upp offentligt. 

Valde att lämna festen efter att han varit på scenen. Klockan var sent och jag valde att säga hejdå till födelsedagsbarnet och tog en kall uppfriskande promenad till hotellet. Stannade utanför för nattciggen. Satt och tänkte på dagen och kvällen. Folket och människorna jag träffat. Då kommer en bil som stannar vid hotellets entré och min husgud hoppar ur. Jag sitter där och ser på dom som klivit ur bilen. De ser mig inte sitta där. Och så upptäcker de att hans hotellnyckel inte funkar på ytterdörren och han är helt enkelt utelåst. 

Innan de ens sett mig så reser jag mig och går till dom och erbjuder att släppa in honom. Han presenterar sig med sitt namn och sträcker fram handen och sen lägger han till artistnamnet. Vet säger jag och han tackar för insläppet och smiter in med sin bas. Jag går och sätter mig igen och fortsätter på ciggen. Den andra pratar på och så kommer han ut igen för nattcigg han också. Jag var på väg in men så kom jag ju på att då blir han ju utelåst igen. Han frågar snällt om jag kunde göra honom sällskap i alla fall en cigg till. Jo då. Och så blir vi ensamma där ute mitt i natten i kylan. Tusen tankar rusar i huvudet på mig. 

Och han frågar vad jag heter och det är början till samtal som blev flera cigg och intressant möte mitt i natten. 

Blev prat om varifrån namnen kommer ftån. Både mitt och hans. Härkomst och historieintresse. Om kvällen och krångel med ljudtekniker och annat. Om vad originalbandet betyder för honom och hur han ser spelningar med det här bandet som ren terapi och han säger saker om vad bandet och frontfigurer betyder för honom, såna ord jag säger om honom. Och så ser han på mig och jag gör hur han frågar om jag har ett band som betyder mycket för nu. Ett sån där band som får en att må bra i själen. Jag tittar på honom och konstaterar att jo. Han frågar vilka och jag säger rakt ut och enkelt namnet på mina husgudar, hans band. Istället för bli stolt eller ta åt sig så säger han ödmjukt tack. Och undrade på vilket sätt. Han var här också noga med att jag pratar med privatpersonen och inte artisten. Det hade jag liksom förstått och tackade honom för att han var sig själv med mig. Vilket ledde också till att prata om gemensamma bekanta och specifikt ett av deras gamla trummisar som dog av överdos  för arton år sen. Kände ju honom innan han blev deras trummis och flyttade. 

Det blev några cigg till. Samtal om det mesta mellan himmel och jord. Med röst som hans även privat skulle jag kunna sitta och lyssna till honom prata för alltid.  Och till slut blev det att ta sig in och gå till varsitt håll. I lobbyn innan vi skiljs åt tackar han för sällskapet och ger mig en kram. Lång och riktig kram. Han fick en tillbaka.

Väl ensam uppe på mitt rum mitt i natten och tystnaden märker jag hur kall jag faktiskt var. Stel och kall ändå in i märgen. La mig fullt påklädd under täcke och filt med världens bredaste flin på läpparna. 

Och till frukosten hör jag hur han hälsar och säger god morgon och om jag sovit gott. Han skulle få fråga mig det varje morgon om ni frågar mig. Tackade för sällskapet och pratstunden igen. Jag gjorde det samma. Frukosten valde han att äta ensam då jag redan hade sällskap. 

Ödmjukare kille kan man leta efter tror jag. Eller jag ska väl skriva man i det här fallet. Till och med Karl kanske. Han konstaterade att vi var födda samma år då han vill veta hur gammal jag var i och med att jag lyssnat på dom/honom så länge. Och ven han tycker att det verkar som att det är något speciellt med vår årgång. 

Behöver jag ens säga om att mötet och samtalet i natten befäst hans plats som husgud hos mig? Kommer leva på det här väldigt länge. Väldigt väldigt länge. Att jag tyckte om och älskade bandet och honom som musiker var och är ingen hemlighet. Mer nu än jag trodde det var möjligt när det gäller musiken. 


Festen kom och gick

Landat hemma hos katten igen. Slut efter helgens äventyr. Att åka och att jag åkte var och är nog ett av årets hittills bästa beslut och val jag gjort. 

Den där ångesten var som jag misstänkte måla fan på väggen. Om inte annat så gick sista av nojan över när jag träffade vännen. Kramen suddade bort allt annat. 

Och när det sista orosmomentet var avklarat blev det enklare att träffa alla andra. Det tog ett tag innan hjärnan ställde om sig och förstod norska igen. Ett tag sen jag umgicks och pratade med norrmän så inpå som nu under helgen. Att det sen blandades med isländska och engelska med andra av gästerna gjorde det bara intressant och roligt.

Jag var på hemmaplan. Bland likasinnade. Metalheads. Specifikt då Black metal i första hand. Vi är lite annorlunda än andra hårdrockare. Tro mig. Har väl med mentaliteten att göra. Och jag kände hur jag liksom kommit hem igen. Det var länge sen jag satt med så många likasinnade. Pratade. Skratrade. Tog en öl eller två. 

Förfesten hos vännen övergick till att ta sig till lokalen för festen. Buffé och träffa fler av vännens vänner. Så enkelt. Så okonstlat. Som det ska vara. Hemma. Och jag träffade knappt gamla vännerna från tiden från förr. Fanns ingen tid. Var upptagen med dom nya.

Och banden gick upp på scen. Jag tittade. Lyssnade. Njöt lite extra. Sånt man gör när husguden står på scen. Tro mig. 

Dagen efter festen blev det att sitta hos vännen och bara umgås. Prata ifatt lite. Bara vara. Saknat det. Och lära känna hans fru också till slut. Det var på tiden liksom. 

Helgen tog slut så fort. Ändå helt okej. Är inte tjugo längre.


Festinbjudan kan ge ångest

Har haft den liggandes länge. 40 års fest. En av närmaste vännerna fyllde 40 i i tisdags. Vi ses inte så ofta men ändå en av dom närmaste jag har sedan länge. En av dom där jag skulle kunna kalla för broder. En av mina medresenärer i bipolära berg- och dalbanan. 

Inbjudan kom redan i januari. Velat sedan dess. Ska jag gå eller inte. Skulle vara så jäkla roligt varvat med vågar inte träffa okända just nu. Prata med honom får mig glad och se fram emot fest. Ensam i natten och vissa dagar grips jag av ren panikångest av att jag då skulle träffa femtielva andra jag aldrig träffat förr. Inklusive dom där som valde bort mig i samband med skilsmässan med Xet. 

Velat fram och tillbaka. Igår blev det ändå bestämt att jag väljer att åka. Även om ekonomin inte tillåter det just nu. Men det är ju ändå bata pengar. Och handlar om några dagar innan nya pengar på kontot igen. Och klarar mig utan större utsvävningar ändå. Det är ju honom jag ska träffa. Det är ju för hans skull. Han ska ju firas. Varför ska jag då låta meningslösa gamla bekanta förstöra möjligheten till en kväll jag kommer att minnas och glädjas för länge? Det är säkert tusen andra jag kan prata med istället för att måla fan på väggen över sånt som inte ens har inträffat? Precis. 

Och skulle jag verkligen känna att jag inte vill umgås kan jag ju alltid ignorera folket och fokusera på banden som ska spela för oss som är där. För det kommer finnas liveband på plats. På scen. Ett av dom som måste ses oavsett. 

Tydligen ska jag få makeover av hans fru innan festlokal. Har aldrig träffat henne. Har försökt få honom att förstå att jag och hon förmodligen inte är samma storlek. Han fnyser bara åt det. Foton på dom två tillsammans är lite missvisande då han är över 2m lång vilket gör alla bredvid små. Inklusive mig. Får se hur det här blir till slut. Bara jag har med mig egna underkläder och skor typ. 

Men det gör det ändå inte så mycket lättare. Ångesten kommer och går. Misstänker att det är som med så mycket annat. Väl på plats så ordnar det sig. Att ångesten är obefogad. Hatar social fobi på det sättet. Och skulle det kännas sådär konstigt kan jag ju ta en öl eller två till och andas en stund. 

Idag blir det att färga håret och få bort dom grå. Lite får jag ju göra själv inför morgondagen. 


Rötter i rotlösheten

Har alltid känt mig rotlös.  En sån där som fläckar runt oavsett adress, stad och människor. Kan känna samhörighet. Kan känna mig hemma på viss nivå. Men aldrig fast. Aldrig rotad. Redo att dra upp bopålarna och gå vidare. Ensamt i längden. Tärande definitivt. Tappar bort mig själv på vägen.

Som om jag lämnar en del av min själ bakom mig varje gång. Människorna jag mött, känt och haft i mitt liv under åren är som solblekta foton i minnet. En del gjorde mer intryck än andra. Några som blivit kvar som ankare i verkligheten. Dom få som varit med under alla turer i min verklighet. Virrande,  flackande, sökande. På väg. Aldrig fast.

Kortast flykt. Försöker bryta tendensen till just det. Stanna kvar. Möta fienden. Mig själv.

Enda rötter jag har i flackande verklighet är vår jag kommer ifrån. Finskan i mig. Det som alltid varit och kommer alltid finnas. Glömmer bort det ibland. Speciellt när jag inte pratat språket på ett tag. Att jag är finska är inget jag förnekar eller döljer. Funnits stunder jag gjort det. Aldrig igen. Stolt över vad jag faktiskt är. Kommer på mig själv att sakna språket. Visst är det så att jag är mer finsk än svensk här. I Finland inser jag hur svensk jag faktiskt är. Ännu en känsla av att inte höra hemma någonstans.

Men jag har rötter i mig själv. Jag inser det nu. Mer påtagligt än annars. Kalla det hemmablind eller vad ni vill, men så är det. Det blir att se på finsk krigsfilm ikväll. Komma ihåg var jag kommer ifrån. Vad jag härstammar ifrån. Sisun i mig måste blåsas till liv igen. Kan inte ha det så här. Vi överlever allt. Jag överlever allt. Vet ju mentaliteten som jag härstammar ifrån. Nog fan ska jag hitta glöden igen. Nog fan ska jag finna själen igen.

PERKELE!


Om du hade bara två veckor att leva och sista måltiden

Det finns tv-program och det finns tv-program. En del får en att tänka. Verkligen tänka.

Ett av dom är  NCIS:New Orleans. Det varom poloniumförgiftning vilket är obehandlingsbart. Skulle säkert kunna göra och lägga upp värsta avhandlingen kring ämnet, men det är inte därför jag skriver inlägget. Anledningen är frågeställning en hade i avsnittet: Vad skulle du göra om du visste att du hade två veckor kvar att leva? Om du visste vilken dag var din sista?

Jag vet vad jag skulle göra. Jag kan ju inte lämna jordelivet utan att ha sett och upplevt Karpaterna. Så är det bara. Jag skulle säga upp allt jag har i mitt namn, packa ner det som jag vill att brorsbarnen ska ha och veta vem jag var när dom frågorna kommer. Resten kan jag lika gärna köra till tippen. Sen skulle jag packa bilen med det nödvändigaste och ratta neråt Europa.

Missförstå mig rätt. Det är inget med suicid tankar att göra. Punkt. Frågan var om vad jag skulle göra om jag visste att jag hade två veckor kvar att leva.

Nu hoppas jag att jag kommer kunna se och uppleva sagda område utan hotet om min nära förestående död hängande över mig. Och helst med höstfärgerna.

Ett annat är ett av dom där femtielva matlagningsprogram som sänds.  Tema för deltagarna var att tillaga sista måltiden. Bisarr twist om ni frågar mig. Jag skulle inte ens veta vilken ände jag skulle börja i. Det är ju liksom så att jag är mycket av den typen som tillagar det jag är sugen på just då i kombination med vad som finns hemma. Så för min del skulle det bli följande scenario: alla favoriträtterna framdukade och jag skulle bara… ”Naah, finns det nåt annat?”.

Vissa program får en att fundera.