Kategoriarkiv: resor

10 år sedan

Tänk vad tiden går. I år, just nu den här helgen, är det tio år sedan jag var på Wacken sist. Ser på foton som folk lagt upp på Facebook. Ser på band som streamar på plats. Minnen som det väcker. 

Oj vad roligt jag har haft där nere. Att det är tio år sen jag var nere sist betyder ju inte att jag inte varit där tidigare år. Och har nog upplevt allt där nere. Värmeböljan -04 och knähöga leran året efter. Mellanting av väder också självklart. Människorna. Stämningen. Festen. Musiken. Oj, vad jag saknar det. 

Skulle vara kul att åka ner en gång till i alla fall. Så kan jag känna när Wacken nämns. Avundas dom som är på plats. Tills jag ser publiken över livestreamingen och kommer ihåg varför jag valt att inte åka ner dit igen. Det blev för stort. Märkte det redan för över tio år sen. Hur det gick från 30 tusen till 60 tusen. Vet inte ens hur mycket biljetter de släpper numeta. Bara stt det blivit vldigt stort. Då menar jag sttort. Väldigt stort. För stort för mig. En del vill ha det så. Jag är inte en av dom. 

Ändå väcks längtan till att åka på festival ute i Europa till liv.  Finns ju fler än Wacken. Har ju varit på andra så jag vet. Kanske igen nästa år? 


Det här med familjen

Träffade Morsan i samband med festivalhelgen. Hon bor en bit ifrån festivalstaden och tog mig hem till henne före och efter festiviteterna. 

Det var ju några år sen. Och hur gick det? Jo. Jag överlevde. Och hon med. Inge stridigheter. Inge krig. Bara hälsade på gammal bekant. Så här det blivit. 

Men, oavsett hur man vänder och vrider på det så är mammas hemlagade mat bland det bästa som finns. Händer inte så ofta. Kanske också bland dom sista jag åt. 

Valde att åka dit torsdagen innan och parkerade bilen där. Åkte tillbaka söndagen och gjorde mig körduglig till måndagmorgon. Och det att hon var kattvakt i ett par dagar. 

Andra familjemedlemmen jag inte haft kontakt med på några år är Bror. Har inte setts på fyra år eller nåt sånt. Bodde i Humhum då. Pratat? Minns inte. Ändring blev i måndags. Blev visserligen inte timvis eller så, men ändå vi har pratat. Bara det är framsteg för mig. 

Planerar umgås under augusti. Att åka till huvudstaden och umgås en dag i alla fall. En dag på Gröna Lund. Ska väl träffa ungarna också. Har ju inte gjort det än. Och jäntan blir 3 1/2 år nu. Lillkillen blir väl typ 2 snart. 

Jag är dålig faster. Får försöka göra bättre framöver. Och tar väl en dag på Grönan. Hoppas bara han inte förväntar sig att jag ska stå för allt. Kostnadsfråga. Alternativet är att åka hem till honom/dom och umgås en dag. 

Det finns en tredje familjemedlem jag inte pratat med än. Dags för det med. Vet inte varför det bär emot. Kanske för att det är Farsan. Kanske inte. Jag ska. Snart. När pusselbitar faller på plats. När frågor fått svar. 

Funderar ju på att åka upp och hälsa på. Så måste fixa lite lösa trådar först. Mest för att kunna ge en dag när jag är på gång uppåt. Innan dess känns det mest som om jag inte har så mycket att säga över telefon. När det gäller honom blir det bäst att ta det ansikte mot ansikte. Enklast. Slippa utsvävningar och långa utlägg och förklaringar. På plats så räcker det med ansiktsuttryck och kroppspråk. Inga konstigheter. På telefon försvinner nyanserna. 

Där har vi också anledningen till varför inte samtalet blev så långt med Bror över telefon. Vi är så olika att vi blir lika. Vissa saker svårare att prata om och för hans del underlättar det att ha mig närvarande. Han känner mig så pass bra att vissa saker tar liksom tid att sägas. Mycket förloras av avståndet på telefon. Och kontakt mellan honom och mig fungerar inte bara över telefon. För att vi verkligen ska förstå varandra behöver vi umgås. 

Jag är ändå glad. Till och med lite stolt över att haft kontakt med familjen som inte är. Eller jo, dom är. Jag är inte. 

En del av min plan ser ni här. Träffa en del av familjen i verkligheten. Det är på tiden säg. 


Lite mycket sammanträffanden

Vet inte. Känns sim det är väldigt mycket Norge i år. I mitt liv alltså. Först tv-program, dokumentärer och liknande. Sen självklart musiken och banden därifrån. Dom jag träffade i våras på födelsedagsfesten. Nu i förrgår paret från Norge som vi träffade på uteservering. Känns också som om det är enda bilar jag hamnar bakom i trafiken. Dom med N på regplåten. 

Igår var också en sån dag. Regplåtsmässigt och i antikbod i grannbyn. 

Skulle bara in och titta. Kom hem med två gamla resväskor och skål av norsk tenn. Egentligen inte råd men har ju letat efter gamla resväskor så fick ta mig råd. Fick sen frågan av ägaren till butiken om jag skulle ut och resa. Husfruns särbo frågade samma sak när han senare såg inköpen. Mjo. Det är tydligen så. Någonstans ska jag ju uppenbarligen. Vart är en annan sak. 

Visserligen ska väl jag och Sol ta oss över gränsen och titta runt en dag eller två. Men ändå. Något är det i görningen ändå. Lite mycket påminnelser och sammanträffanden om Norge. Jag måste väl dit helt enkelt.

Skålen? Inte ett dugg konstigt att jag fastnade för den. Hade dock ingen aning om att det var norskt förrän jag vände på den. Och ägaren till butiken säger vid kassan sen att hon precis lagt fram den samma förmiddag. Vi var där innan tolv.


Dagen efter tvådagarsfestival

Mår som jag förtjänar skulle jag tro. Två dagars festande på stående fot gör det. Men oj vad roligt jag haft. Och det känns. 

Det där nojandet om att åka själv var som jag redan misstänkte obefogat. Själv åkte jag ensam var jag definitivt inte. Gamla bekanta. Nya bekantskaper. 

Första kända ansikte jag möter innan jag ens klivit innanför festivalområdet var Pojken och Väninnan V. Då var också noja nummer ett avklarad. Så fortsatte det resten av fredagen. Träffade också en av dom där favoritmänniskorna från tiden med Pojken. Tyvärr presenteras jag till andra som Pojkens före detta flickvän. Istället för vad jag heter. Ändå är det fyra (eller är det fem?) år sen som jag flyttade därifrån. Jag fortsätter möta bekanta ansikten. Gamla gänget från staden jag växte upp i var bara trevligt att sitta och snacka massa skit med. Valde dock att gå runt på området och umgås med helt okända. Och killen från Humhum var mest glad att se mig så det blev kramkalas där med. Han hade saknat mig på festivaler över huvudtaget. Han är på dom flesta i Sverige så han har sett att jag inte vatit där. Tänk så det kan bli. 

Min målade fan på väggen var helt fel den här gången med. 

Och jodå. Mänga skamliga förslag har det varit under helgen som varit. Inga jag tog emot eller vara på. Ensam tjej gör så. Så kul har jag haft. Väldigt kul. Skrattat så sminket runnit och träningsvärk i magen av allt skrattande. Fötterna värker av gående och stående. Klart värt värken som redan är men som också kommer att komma. 

Nu hemåt. Och leva på minnen från den här helgen. Och jag fick se bandet jag åkte på festival för. Allt annat var ju bara bonus 🙂


Festivalhelg närmar sig

Och det med stormsteg. Trodde jag skulle hinna förbereda mig mer. Trodde ja. Jag hade fel. Nog för att jag är bra på att måla fan på väggen och allt det där. Katastroftänk en annan av mina specialiteter. Just nu är det mest: Vad tänkte jag på?

Försöker påminna mig om varför jag åker. Banden. Det är ju det det handlar om. Det och stämningen bland likasinnade. Men, alltid ett men, det är några av dom där likasinnade jag inte vet om jag vill träffa. Ens se. Tyvärr oundvikligt beroende på platsen jag ska till. 

Det kommer bli salig blandning av folk från förr. Från staden jag växte upp, Pojken med sina vänner, en specifik från Humhum och alla dom där från metalsidan/sidor jag är medlem i på Fejan. Hårdrocksvärlden är bra liten ändå. Och dit ska jag tydligen. Mitt i smeten. Själv. Själv?! Vad tänkte jag på? What the fuck? 

Med vad tänkte jag med? Jo, med hjärtat. Det förstås. Metalhjärtat. Det och att bryta mig ur kokongen jag befunnit mig i alltför länge. Sparka mig själv i röven helt enkelt. Återta det som är min plats i världen. Det var det jag tänkte på. Det var den sidan av mitt jag som tänkte. Tror inte jag tillät känslorna prata då. Satte munkavle på alla väsande demoner jag har. Bara om så för en stund för att fixa biljett. Logiskt eller hur? 

Får försöka finna logiken i det där igen. Hitta jävlar anamma igen och bara göra som jag tänkte när jag fixade biljetten. Gaah. Skit. Skulle ju inte kunna leva med mig själv om jag bata sket i det. Skulle gräma mig till dödagar om jag gjorde det. Så. Upp på den där omtalade hästen igen. 

Det är ju ändå så att jag kunde ju ha sådär jättetrevligt och rent utsagt skitkul. Sådär som jag hade i våras när jag åkte på 40-årsfesten trots allt. Att träffa vännen. Bland gästerna fanns ju vänner jag hade från förr. Nya bekantskaper. Oväntad möte. Lever på minnen från den kvällen fortfarande. Tro mig.

Det är nog att jag bara har resfeber egentligen. Det kan ju bli som Askungen säger om balen på slottet.


Något att se fram emot? 

Alltså. Hur tänkte dom nu? 

Har festival att gå på nästa vecka. Åker egentligen för att se ett av banden. Resten var liksom bonus. Har ju sett dom andra som jag kommer att se igen. Utom ett utöver dom jag ska definitivt se. Ändå är det det andra bandet som får mig att skriva det här.

Första dagens spelschema helt okej. Passar mig alldeles utmärkt. Inga konstigheter eller så. Inte så att jag kommer känna mig som en ångvält kört över mig.  Dag två däremot. 

Dag två. Hur ska jag ta mig igenom den? Definitivt inte smärtfritt. Och den blir väldigt lång. Väääldigt lång. Speciellt med tanke på att jag kommer att få vänta tre timmar med band jag varken lyssnar på eller vill se. Tre timmar är väldigt lång tid när jag vet att jag kunde åkt hem och varit hemma tills bandet jag inte sett och faktiskt vill se kliver på scen. 

Problemet är ju då: Ska jag stanna kvar och vänta på att uppleva bandet live eller åka hem och vara förbannad på mig själv? 

Är bandet värt väntan frågar jag mig då? Det är dom säkert. Låter väldigt bra på skiva. Youtube har både bra och dåliga liveupplägg med bandet. Min sorts musik? Definitivt. Vill jag se dom? Jepp. Måste jag? Nej. Ändå ett band som jag nog kommer hem med tröja med. Säger en del för min del i alla fall.

Målar jag fan på väggen? Erfarenheten säger att jag inte gör det. Fibron är som den är. Utan den så hade jag inte ens skrivit det här.

Kommer jag orka? Tvivlar. Hatar verkligen fibron just nu. Speciellt gällande festivalhelg. En dag funkar relativt smärtfritt. Det kommer ju dagen efter när man tagit ut sig helt. Därför känns dag två inför kommande festival som utmaning redan innan spelschemat kom upp. Nu har jag bara lust att gråta i förväg. Speciellt när jag vet hur lång den kommer att vara redan innan dom där tre timmarna av väntan. 

Får ta det som det kommer helt enkelt. Dagsformen får avgöra hur det blir. Sällskapet likaså. Kan ju vara så att jag har så roligt att det får mig att glömma fibron. Vädret har ju inverkan också. Mycket kan ställa till det eller också det att mycket kan ju göra det möjligt.

Blöö. Skitkropp.


Faller eller på väg upp?

Jag vet inte. Känns bättre än på länge i alla fall. 

Tillbringat helgen med Darling och pratat så kg tror jag blev hes innan jag åkte hem. Skrattat så jag haft ont i magen och tårarna sprutat. Jag behövde en helg med en vän. Jag behövde det verkligen. 

Var och såg staden jag växt upp i. Det var nog sju år sen sist jag såg stadskärnan. Likt men ändå annorlunda. Stadsfest visserligen men ändå. Såg pride-tåget och träffade en annan gammal vän. Saknar definitivt inte staden, även om den här sina vackra sidor. Inte hemma längre. Vet inte om det någonsin varit det heller. Väldigt välbekant dock, men ändå främmande idag.  Besöka kan man ju göra. Och lovade Darling att det inte blir sju år till innan jag kommer och hälsar på igen. 

Det är väl så att man ska falla innan man kan plocka ihop sig själv igen. 

Mycket insikter den här helgen. Mycket pratades igenom och mindes ihop. Saker jag inte kan eller kunnat prata om med andra. Främst för att slippa berätta eller för att jag känt att de inte skulle förstå ändå även om jag försökte. Och det att han hänger med tankegångarna jag har och hade redan förr. Snabba vändningar och konstiga ämnesskiftningar. 

Jag kom av mig några gånger då han var som han brukar vara. Jag är inte van helt enkelt. Och tror han fick mig helt av banan några gånger och det där att bli generad då jag glömt bort hur rättfram han faktiskt är och alltid varit. Jag behövde det. 

Jag behövde verkligen det. Hitta tillbaka till mig själv igen. Hjälp att nå tillbaka till det som verkligen är genuina jag. Den jag egentligen är. 

Nu är det ju inte snabbkurs i återhämtning jag menar eller förväntade mig, utan det där första steget till återhämtning och hitta tråden som leder till att bli den jag är och kan bli. Vill ju inte bli det jag varit ett tag nu. Det räcker liksom.

Ett steg i rätt riktning. Rotat fram och dammat av gamla jag och försöker pyssla ihop mig själv igen. Bli det jag är ämnad att bli. 

Inser att jag tappat bort mycket under åren när jag flaxat runt. Förlorat mycket under åren. Förnekat mig själv. Den här helgen återfann jag sidor och delar jag hade glömt bort. Eller snarare tillåtit andra förminska. 

Idag är en bra dag. Faller eller på väg upp? Vet ej. Vet bara att Darling fick mig att andas och skratta igen. Mer sånt i mitt liv tack. 

Idag är en bra dag. Tack vännen för att du finns ❤