Kategoriarkiv: sjukskriven

Om livsprojekt och planer

Läser om andras bedrifter och livsprojekt på sidor jag är med i på fejan. Planer flok har för det som komma sall. Blir så imponerad av allt som folk gör trots funktionshinder. Oavsett vad funktionshindret är. Samtidigt får det mig att känna mig oduglig i det ”lilla” jag har. 

Som jag skrivit om förr så är jag imponerad av folk som faktiskt bor där dom bor och hur länge de gjort det. För mig är det overkligt att bo på samma adress länge. Ni som följer mig här vet att jag flyttat sisådär en gång om året senaste 20+ åren. Att jag flyttar runt är en sak, att stanna en annan. Lika lite som folk inte förstår att jag levt som jag gjort är som jag som inte förstår hur man kan stanna på en plats så länge. Ändå, en del av mig söker just det. Lugnet. För alltid hemmet. Att lägenheten jag har nu (inne på dag fyra) känns som en plats jag kan vara kvar är ingen garanti på att det blir så. En dag kommer flyttfågeln och säger att bopålarna ska upp igen. Så som mitt varit hittills vet man aldrig.

Som nu, när jag läser om folks livsresor och planer, undrar jag vart jag får plats i det här. I det stora. Livets väntrum igen ni vet. Vart är jag på väg? 

Andra skriver om kursändringar och byte av jobb. Plugga och göra annat. Resor och vandringar som glrs en gång i livet. Och jag? Och jag ingenting. Okej jo, har ju mina intressen och hobbys., men just nu är det just det: intressen och hobbys. Sen då? Jag vet inte. Vet ju inte vad morgondagen har med sig. 

Avundas alla dom som ge allt det där det skriver m. Planeringen. Och att de gör det också. Bara det är stort.

Tänker på drömmen jag skrev tidigare. Att jag var på rätt väg. Vadå rätt väg? Är jag ens på en väg? Stig möjligtvis. Känns mer som om jag förvillat mig ut på mon utan väg tillbaka eller väg framåt. Stor på min grästuva och trampar. Försöker finna fotfäste och en väg någonstans. 

Just nu läser jag mest om andras resor genom livet. Kanske för att finna inspiration. Kanske för att hitta någonsorts vägledning. Fingervisning. Så ett frö. Kalla det vad ni vill. Less på ingenmanslandet. Det här väntrummet. 

Ändå. Jag gör min egen resa. I framtiden ser jag meningen med allt det här. Mentala resan fysiska resan. För visst har jag gjort båda bokstavligen hittills i år. Än är den inte slut. Varken året eller mentala/psykiska resan.

Stor eloge och klapp på ryggen till alla dom som gör sin resa. Och lycka till vart ni än är på väg.

Annonser

Kränkt av psyk

Jag har väntat med att skriva inlägget. Mest för att jag inte riktigt vetat hur jag ska förhålla mig till det hela. Idag vet jag. Också hur det blir framöver.

I våras i och med litiumprovet och årskoll av alla värden som görs. Litiumproverna är jag ju van vid. Görs var fjärde månad. Det där jag skrivit om förr. Protesterna är allt annat också. Det jag gjort så länge jag ätit litium. Blir väl 6 1/2 år hittills? Minnet sviker mig just i vilket år jag började med just litium. Vet att jag bodde med Pojken då och hann med ett par år innan jag flyttade till humhum.

Innan det togs ju massa andra prover för att utesluta saker när diagnosen skulle ställas. Under åren har jag också gett prover på grund av sköldkörtel och mediciner där. Också kontroller på mediciner jag haft. Och så också senast då jag låg inne på sjukhus på grund av gallan och opererades också för det. 

Anledningen till att jag drar upp allt det här gällande prover var och är det faktum vad som fortgår fortfarande efter maj i år. Jag hade för höga levervärden. 

Alltså, jag hade för höga levervärden i maj i år. Inte 2009. Inte 2010. Inte 2011. Inte 2012. Inte 2014. Inte 2015. Inte 2016. 

Inte heller när det togs specifikt för just det på grund av medicin jag åt. Proverna togs halvårsvis. Inte ens då. Inte heller när fibromyalgin utreddes och den diagnosen sattes 2015. Det året togs 4 olika leverprover olika tider det året. Inte ens då visade det något konstigt. Då om nåt borde det väl ha gjort det? 

Nej. I maj i år 2017 visade levervärden konstigheter. Jag vet inte men borde dom, istället för det som hände sen, bett om prov för att se redan då om provet i maj var avvikelse? Nej. Istället skickar dom hem papper på att jag slå lämna leverprov en gång i månaden i ett halvår för att mäta alkoholintag. 

Ni läste rätt. På riktigt. De menar på att jag då verkar ha alkoholproblem. 

Inte en tanke på att kroppen behöver nog mer än tre månader på sig för att justera reningsorganens efter att gallan plockats bort helt. Inte en tanke på att dysfunktionell sköldkörtel kan orsaka problem med levern. Trots medicinering eller tack vare. Inte heller att jag hade Alvedon 665g utskrivet mot värk som jag tog vid behov tills dom tog slut i april. Medicin som gett högre levervärden och inte skrivs ut längre. Inget av det där. Nej, måste vara alkoholproblem.

Jag vet inte. Kanske är det mig det är fel på som tänker dom jag gör gällande det här. Jag känner mig bara kränkt. 

Blir ju inte mindre kränkt när jag hade möte med psyk sist. Inte ett ord om proverna förrän jag frågade. Frågade vad dom visat hittills. Dom från i somras, efter maj. Såg bra ut. Nähä? Kanske inte riktigt det jag sa till dom men ni förstår. Fick då kuvert med remiss till tre månader till. Jag frågade om det kändes bra. Fick inget svar mer än att det hör till. 

Och nej, jag har inte varit nykter sen dess. Ni som läser det jag skriver vet att så inte är fallet. Har ju till och med varit på festival under provperooden. Kanske inte lämnat prov direkt efter den helgen, men ändå. Har blivit en och annan öl under sommaren som varit ja. 

Jo, hör väl till om man verkligen verkar ha alkoholproblem. Om man visat tendenser till att ha alkoholproblem. Jag? Inte så mycket nej. Se på gamla provresultaten!!! Dom har ju fått allt det där från andra städer jag levt och lämnat tester. Fler än många andra kommer ge under hela sin livstid. Ingen av dom proverna som tagits visar på höga levervärden. Ingen av alla dom under åren visat tendenser till det. Rimligtvis borde väl någon av dom proverna visat minsta lilla konstighet om jag haft/har alkoholproblem. Röd flagga minst? Bara jag som är konstig? Eller överreagerar?

Idioter! Gaah!

Jag har aldrig hymlat eller stuckit under stol med att jag dricker ibland. Jag har aldrig ljugit om att det här funnits perioder då jag druckit mer än vad som ses normalt. Jag kan säga exakt när sista sådama perioden var; sommaren 2004. Jag har också varit klar med vad jag dricker när jag dricker och hur mycket om jag dricker gör att bli onykter. Varje gång jag träffar läkare, var 6:e månad som det ser ut nu, går vi igenom det där. Något som hör till. Jag vet det. Finns en lunta papper jag får fylla i varje gång och som vi går igenom vareftersom. 

Jag är en öltjej. Punkt. Tål mer än dom flesta om det väl är på den nivån. Nu var det länge sen. Kan ta bara en och vara nöjd med det. 

Här kan jag skriva följande lista:

  • Valborg 1997 var sista gången jag drack sprit för att bli full. Har tagit shots sen dess men inte druckit mig full på sprit sen dess. Inga groggar eller liknande. Jag klarar inte av det helt enkelt.
  • 1998 var sista gången jag köpte cider överhuvudtaget. Sist jag drack en cider var året efter. Aldrig mer säger jag bara. Blä.
  • September 2002 var sist jag blev onykter på vitt vin. Blev en flaska dålig tappning som satte stopp på det där.
  • April/Maj 2006 var när jag drack för mycket rött vin. Har inte kunnat dricka det sen dess. Har provat men det tar stopp direkt. Har inte försökt sen 2008. Tänker inte göra det igen. Att det blev mycket just då var i samband med skilsmässan. 

Verkar jag ha problem? Alltså på riktigt? 

Nej. Avbokat tiden med pratperson på grund av det här. Vet inte om jag fått ny tid, men just nu orkar jag inte tänka på henne.. Eller litiumsköterskan. Blir bara bitter om jag gör det. Energitjuvar just nu om ni frågar mig. Lämnade både litium- och leverprov innan jag lämnade stan där borta och åkte uppåt. 

Ska lämna leverprov efter att ha kommit hem. Om det blir samma dag eller dagen efter vet jag inte. Samma vecka i alla fall. Egentligen har jag hela oktober på mig men här vill jag verkligen lämna leverprov efter att ha varit i Finland och fråga sen om hur värdena ser ut. Sen berätta att jag varit i Finland. Förstå hur dom kommer se ut i ansiktet och hur snopna dom kommer vara när levervärden är klockrena och låga då. ”Finska i Finland som inte dricker sig full hela tiden. Är det ens möjligt?! ”. Obs! Ironi inom apostroferna!! ! Äh, no förstår.

Jag förstår att de måste fråga såna här saker. Vad fan… är ju behandlingsassistent själv. Bara kränkt av behandlingen av värden som avviker från vad som är verklighet. Hur tjejerna där uppe valde att hantera det här istället för som jag skrev ovan. Att göra om blodproverna redan vid första provsvaren för att se om det verkligen var och är som första visade. 

Istället lägger dom stämpel på mig om leverprover och alkoholproblem. Tror inte ni förstår nog inte hur länge det där kommer förfölja mig. Efter den här hösten och proverna kan dom välja att jag ska fortsätta under våren också. Eller så länge jag är sjukskriven i alla fall. För det är så att har misstanken väckts kommer den flaggan vara kvar länge. Tro mig, jag vet. Har jobbat med det här så jag vet. Det dom gjort nu är att ha rödflaggat mig. Betyder att jag få kämpa hårdare för stt bli trodd eller lyssnad på i framtiden. 

Idioter!!! 

Som om jag inte mådde dåligt innan det här. Bidrar ju inte till att måendet blir bättre när man blir behandlad såhär. Återstår att se framöver hur mycket jag kommer få slåss för att få den hjälp jag behöver. Bara det att jag är inställd på det. Bara det gör mig trött och less. 

Nåja, dom har skitit i det blå skåpet. Dom ska fan få sitta i den också. Jag kommer då inte göra det. 


Nomadliv

Inne på tionde dagen av nomadliv. Valde medvetet att vara helt utan adress, säng och boende tills jag hämtar ut nyckeln till lägenheten jag har väntande på mig första (andra) oktober. 

Erkänner att et kanske inte är smartaste jag gjort Dock nödvändigast rent psykiskt. Livet mitt ute i ingenstans blev allt svårare att hantera. Inte platser. Däremot dela hus.  Och ni som läser det här nu och följt mig några år eller känner mig vet att det betyder att det varit riktigt illa om jag väljer att leva ingenstans i fem sex veckor innan jag får nycklar till lägenheten. 

Hittills har det blivit en helg och några dagar hos Bästaste V. Därifrån blev det tur till Sol och låna soffa i två nätter. Därifrån gick turen uppåt i någon timme och låna Morsans soffa några nätter. Det blir en natt till innan det blir mellanlandning hos Sol igen på vägen till Bästaste V. Sen då? 

Ringa försäkringskassan och få dom att godkänna resan uppåt till Farsan. Där kommer de inte säga nej. Däremot mängden dagar en annan sak. Så, håll tummarna om att det går hela vägen. 

Och ja, katten är med. Börjar bli resvan det lilla livet. Har fixat kaninbur modell större att ha i bilen med både låda och bädd så det blir bekvämaste för henne med. Istället för trång liten resebur/väska. 

Inne på dag 3 i september. 27 kvar. Blir intressant att se var jag varit och lånat sovplats någonstans innan månaden är slut. Vill inte tänka på det alltför mycket för risk för småpanik och ångest kan bli ohanterbart. Is i magen. Tillit och tlltro till vänner jag har lite överallt. Saker och ting har en tendens att ordna sig alltid. Vet ju det av erfarenhet. 

Nästa vecka vet jag ju hur och var jag kommer vara på ett ungefär. Och vill det sig väldigt illa har jag ju bilen i värsta fall. En trygghet i den tanken ändå. 


Det här med familjen

Träffade Morsan i samband med festivalhelgen. Hon bor en bit ifrån festivalstaden och tog mig hem till henne före och efter festiviteterna. 

Det var ju några år sen. Och hur gick det? Jo. Jag överlevde. Och hon med. Inge stridigheter. Inge krig. Bara hälsade på gammal bekant. Så här det blivit. 

Men, oavsett hur man vänder och vrider på det så är mammas hemlagade mat bland det bästa som finns. Händer inte så ofta. Kanske också bland dom sista jag åt. 

Valde att åka dit torsdagen innan och parkerade bilen där. Åkte tillbaka söndagen och gjorde mig körduglig till måndagmorgon. Och det att hon var kattvakt i ett par dagar. 

Andra familjemedlemmen jag inte haft kontakt med på några år är Bror. Har inte setts på fyra år eller nåt sånt. Bodde i Humhum då. Pratat? Minns inte. Ändring blev i måndags. Blev visserligen inte timvis eller så, men ändå vi har pratat. Bara det är framsteg för mig. 

Planerar umgås under augusti. Att åka till huvudstaden och umgås en dag i alla fall. En dag på Gröna Lund. Ska väl träffa ungarna också. Har ju inte gjort det än. Och jäntan blir 3 1/2 år nu. Lillkillen blir väl typ 2 snart. 

Jag är dålig faster. Får försöka göra bättre framöver. Och tar väl en dag på Grönan. Hoppas bara han inte förväntar sig att jag ska stå för allt. Kostnadsfråga. Alternativet är att åka hem till honom/dom och umgås en dag. 

Det finns en tredje familjemedlem jag inte pratat med än. Dags för det med. Vet inte varför det bär emot. Kanske för att det är Farsan. Kanske inte. Jag ska. Snart. När pusselbitar faller på plats. När frågor fått svar. 

Funderar ju på att åka upp och hälsa på. Så måste fixa lite lösa trådar först. Mest för att kunna ge en dag när jag är på gång uppåt. Innan dess känns det mest som om jag inte har så mycket att säga över telefon. När det gäller honom blir det bäst att ta det ansikte mot ansikte. Enklast. Slippa utsvävningar och långa utlägg och förklaringar. På plats så räcker det med ansiktsuttryck och kroppspråk. Inga konstigheter. På telefon försvinner nyanserna. 

Där har vi också anledningen till varför inte samtalet blev så långt med Bror över telefon. Vi är så olika att vi blir lika. Vissa saker svårare att prata om och för hans del underlättar det att ha mig närvarande. Han känner mig så pass bra att vissa saker tar liksom tid att sägas. Mycket förloras av avståndet på telefon. Och kontakt mellan honom och mig fungerar inte bara över telefon. För att vi verkligen ska förstå varandra behöver vi umgås. 

Jag är ändå glad. Till och med lite stolt över att haft kontakt med familjen som inte är. Eller jo, dom är. Jag är inte. 

En del av min plan ser ni här. Träffa en del av familjen i verkligheten. Det är på tiden säg. 


ÅK!

Ni vet när ni träffat folk och så träffar ni folk? Ni vet när ni träffat människor och så träffar ni människor? Just det. Precis.

Jag har träffat på den där jag tydligen behöver just nu. Jag har träffat den där jag uppenbarligen ska träffa just nu.

För att? Komma iväg och göra saker. Själv men inte ensam. Det där jag funderar på men inte gör något åt och sen bara är irriterad på mig själv över. Hon är tydligen den jag behöver ha i mitt liv just ni för att ta tummen ur och komma till skott.

Som idag. Pratade om en del platser jag funderat på att åka till. Hennes spontana kommentar var: ”Åk! Det fixar du. Det fixar vi.”.  Och som hon sagt innan om det där med hyran så kan den diskuteras och reduceras utifrån vad jag gör för hennes hundar och markservice. Alltså… städar jag hela nedervåningen och rastar hundar när hon är på jobbet så får jag billigare hyra så jag kommer ha råd att åka iväg på saker samtidigt som jag har kattvakt under tiden jag är borta. 

Vad funderar jag på egentligen? Bara att ta vara på erbjudandet och börja planera istället för att fundera. Kanske ta en festival eller två? Hälsa på vänner i ett par dagar här och där? Ta och åka där jag aldrig varit förr? Bara för att jag kan? Varför inte? Nu när möjligheten finns.

Vissa människor dyker upp i ens liv när man behöver dom som mest. Hon är en av dom. Hon är en sån. För det är ju så att jag behöver göra saker för mig själv just nu. Och med henne har jag möjlighet till det. 

Saker och ting händer av en anledning? Verkar inte bättre. 


Vad ville du bli när du blev stor?

Vilken jäkla fråga! Alltså, att en fråga kan trigga igång så mycket! 

Är med i en grupp på fejan och dagens tråd är just frågan i rubriken. Triggade igång en hel del om ni frågar mig. Det faktum att jag inte ens minns att jag hade barndomdrömmar om framtiden. Än mindre om vad jag skulle vilja jobba med. 

Kontaktade barndomsvännen Sol om det där. Jo hon har bättre minne än mig gällande saker och ting. Speciellt långt tillbaka i tiden. Hon minns inte heller någon specifik arbete eller karriär så. Inye mer än det jag redan mindes: att öppna ett hem för ungdomar som inte kunde bo hemma. Och det här redan innan vi skulle välja gymnasieutbildning.

Tror det grundade sig i hur hemförhållandena såg ut hos henne och mig. Ett hem hemifrån vore det idealiska. Och det finns många såna i världen än idag. Tyvärr. 

Hon påminde mig om att jag alltid haft hjärta och omtanke för dom utsatta. Oavsett människor eller djur. 

Det fick mig att minnas tillfället när jag gick med mig en hemlös missbrukare hem som sov över natten, drack upp morsans öl i kylen på morgonen innan han gick. Jag har sexton och hennes respons på händelsen var ”du kan bry dig om dom hur mycket du vill men du behöver inte ta hem dom”. Till saken hör att han var nitton. Och inget konstigare än så hände. Han behövde säng gör natten. Har inte sett honom den dess. Kommer inte ens ihåg vad han heter. Tror det var Peter. Vem vet?

En annan sak jag kommer ihåg så väl gällande hem för ungdomar som inte kunde bo hemma var när ja var 17. När morsan säger att de hittat perfekta stället för ett sånt boende om jag varit äldre och haft pengarna. Ja, ni förstår, hon hade noll självinsikt. Än idag hade platsen varit perfekt, om jag mindes var. Det som ändå gör mig ledsen är att hon mer eller mindre hånade mig för ens ha tanken. Förklarar nog ett och annat bara i det här stycket jag nyss skrev. 

Kommer också ihåg nu, några timmar senare, hur klassföreståndarna vi hade i högstadiet kom och intervjuade (kändes som förhör) om vilka vi var och framtidsdrömmar. Frågan om vad vi ville bli när vi blev stor kom upp då med. Om jag minns rätt så jag bagare eller polis. Inte för att jag ville varken eller, bara det att jag kände att jag var tvungen att svara något. Bagare eller polis? Ursäkta? Va? Bara det borde fått dom (ja, vi hade två) att fatta att det inte var ärligt. Sådana motsatser borde fått vem som helst att reagera. Uppenbarligen inte.

Gymnasievalet var en nödlösning. Ren fortsättning på högstadiet, som jag ändå inte fullföljde. Många försök efteråt, men det ledde till fil kand i sociologi till slut. Och jobb med missbrukare. Visserligen inte ett hem för ungdomar som inte kunde bo hemma. Men inte långt ifrån. 

Idag, två vändor i den där berömda väggen, har jag accepterat att jag måste lägga den delen av mitt liv på hyllan. Oavsett hur mycket jag vill och önskar så kan jag inte jobba med det. Tyvärr. Ja, verkligen tyvärr. 

Önskar jag kunde. Händer att jag saknar klientelen. Ömmar för dom fortarande. ”Ser” dom fortfarande. Ett liv jag kan och känner igen. Mer än jag borde. Kan tyvärr inte jobba med det längre. Önskar jag kunde. Faktiskt. 

Och frågan framstår: Vad vill du bli när du blir stor? Vad finns det för mig? 

Tänk vad en så ”enkel” fråga kan ställa till med.


Boende och pengar

Jo. Det där med boende är helt enkelt en kostnadsfråga. Skulle inte alls vara svårt att få tag på boende om man hade pengarna. 

Ser på program om sånt på TV. Folk som ska byta land och flytta. Inte mig emot om pengarna fanns. Har någon form av intresse att se hur folk bor oavsett land. 

Drömma kan man ju alltid. Verkligheten ser inte ut så. 

Kräver inte mycket gällande boende. Tak över huvud och någorlunda isolerat. Skulle till och med tänka mig utedass bara jag hade rinnande vatten. Värmen kan fixas med kamin. El kan ju vara trevligt dock. Men sen är det liksom inte så mycket mer som behövs. 

Bara jag har plats för saker jag vill ha kvar. Mycket som kan kasseras och skänkas vidare och inte nödvändigt för min del. 

Set finns boenden där ute om man har pengarna. Det fattar väl vem som helst. Men för oss som inte har dom pengarna? Då lever man kvar i ingenmansland och med sin tillknölade kölapp i livets väntrum. 

Och joo. Det där med kontakter hade ju också varit bra. Dom där man normalt samlar på sig under åren. Har man levt ett liv som mitt så fattas den delen. Och oavsett hur illa det varit och kan vara har jag lyckats med konststycket att hålla mig borta från betalningsanmärkning. Bara en sån sak.

Verkligheten är sån idag. Blöö.