Kategoriarkiv: skaparklåda

Om att läsa och skrivande

Jodå. Jag läser. Mindre nu än vad jag har gjort förr. Mer än jag har gjort under senaste åren. Det har blivit mer biografier och fakta än skönlitteratur. Men jag läser. 

Har nu läst en del skönlitteratur. Kommit på mig själv att tänka på att det jag läser inte gör något för mig. Sådär att jag kommer på mig själv att tänka att jag skulle skrivit annorlunda. Sådär att jag kommer på mig själv att tänka att jag kunde gjort det bättre. 

Precis. Vad? Var kommer det ifrån liksom? Jag skriver inte… längre. X:et kvävde den delen av mig så bra att jag än idag inte rört pennan. Det är nu mer än elva år sedan skilsmässan var ett faktum. Mer än elva år sedan jag vet jag inte skrivit en rad. Hur länge sedan det var innan det vet jag inte. Vet bara att jag inte skrivit sedan dess. 

Saknar det. Gjort det hela tiden. Önskat och väntat på att jag börjar igen. Att bara ta och göra det funkar inte. Har försökt. Penna och block tillgängliga varje dag. Ändå, samlar bara damm. Gjort det i över elva år. 

Ändå. Kanske bryter jag blockeringen genom att läsa andras berättelser. Oavsett om det är livsberättelser eller på låtsas. Att jag genom deras ord om en annan värld och en annan plats väcker mig igen. Blåser liv i något som varit död så länge. Blåser liv i något som var en stor del av mig förr.

För, så som det är just nu, när jag kommit så långt Att jag tänker i banor som jag skrev ovan. Det där om att jag kunde gjort det bättre. Det där om att jag kan göra det bättre. Oavsett vad självkänslan säger och inre kritikern säger vet jag med mig att skriva kan jag. Oavsett att det mesta ligger nedpackat och undangömt från omvärlden så vet jag att jag kunde skriva. Jag var bra på det. Det var någonting jag visste hur man gjorde. Även om det mesta var för skrivbordslådan.

Kanske plockar jag snart upp pennan igen. Inte en dag för tidigt i så fall. Har väntat på den dagen tillräckligt länge om ni frågar mig. Mer än elva år.

Elva år av tomhet. Elva år av saknad. Elva år av längtan. Det gäller målandet och ritandet också. Det var inte bara skrivpennan som togs ifrån mig. Det var inte bara skaparglädjen som tystades. Skaparglöden kvävdes. Har inte riktigt hittat sätt att blåsa liv i den igen. 

Jag fortsätter läsa. Tänka på sånt jag skulle gjort annorlunda. Skrivit om. Bytt vinklar. Bytt perspektiv. Jag kommer på mig själv att snegla mot pennan och blocket som ligger framme. Oftare nu än jag gjort senaste elva åren.


Tand för tunga

Vissa saker gör mig uppriktigt irriterad. Som människor med pengar pratar om det som om det är det mest självklaraste alla har lika mycket av. I veckan fick jag verkligen bita mig hårt i läppen för att inte säga saker som kunde förstöra för mig framöver. 

Jag är med i en hobbygrupp som möts en gång i veckan. Den här veckan var det terminavslutning och en av deltagarna befinner sig definitivt inte i samma sociala och ekonomiska sfär som jag och några till. 

En av tjejerna var så glad att fått låna husvagn den här sommaren och prova på semestra i Sverige för första gången. Alltså samma sfär ekonomiskt som jag kanske? Jag var glad för hennes skull och så öppnar en av tantalurorna käften och tycker att hon ska köpa husbil istället. Det är det man ska ha numera. Friheten att bara ta husbilen och göra utflykter och stanna där man känner för. 

Tjejen med lånade husvagnen kom av sig och fann sig till slut och frågade om husbil och vad det kostar. Det är här jag mest ville spy galla och hugga som en kobra. Jag valde att låtsas vara upptagen med mitt medan jag sakta kokar inombords. 

Tantalurans svar var så enkel och självklar för henne: ”Vi fick vår billigt. Den kostade bara 400 000. Jag rekommenderar alla att köpa en. Det går att få en billigt. Se bara på oss. Annars går dom bättre för 700 000.”.

Alltså. Va?! Jag sitter där mittemot henne och har svårt att förstå att hon säger så. ”Bara”?  Jag hör hur till och med tjejen med lånehusvagnen tappar målföret. En annan märker det här och försöker avstyra samtalet på annat men tantaluran fortsätter med att berätta hur inredningen ser ut och saker som hon fått köpa till för att det ska bli så bekvämt som möjligt och inte sakna något och så vidare och så vidare. 

Där sitter jag, ser rött och biter mig hårt i läppen och räknar till femtielva. Tjejen med lånehusvagnen försöker fokusera på sitt framför sig. 

Hade jag fyrahundratusen skulle nog inte husbil vara högst på listan av inköp. Jag förstår tanken med att ha en, men det förutsätter väl att ha en adress att frångå från? 

Det är ju inte så att du har brevlåda på husbilen direkt. Skulle ju vara trevligt om det var så, tyvärr inte möjligt i dagens samhälle då du tydligen ska ha adress någonstans. 
Det finns saker som gör mig uppriktigt irriterad. Människor med pengar som tror att det är så hos alla. Fan, ta av dig skygglapparna och se verkligheten. Men men så ser det ut överallt numera har jag förstått. Där klasskillnaderna blivit så markanta så snabbt att dom med pengar inte hängt med. 

Tand för tunga. Så som det ser ut nu så kommer jag fortsätta till hösten. Lika bäst att inte stöta sig med tantalurans. Hon har ju varit med i några år nu så hon har väl att säga till om. Om det fortsätter så och jag mest har lust att valstuga henne så kan jag ju byta grupp. Finns ju fler grupper och dagar inom samma verksamhet. 

Bara 400 000?!?! 


Till eller från

Två tidigare inlägg resulterar i en sammanslagning av tankegångar. Ena om vad man drömde om att bli när man var liten och den andra om att aldrig sluta jämföra. Det leder till rubriken ovan: till eller från.

I och med att jag inte haft någon större plan eller drömmar om att göra när jag blev stor har jag alltid trott berodde på att jag inte trodde jag skulle leva så länge. 

Låt mig förklara. Jag har levt som odiagnostiserad bipolär hela mitt liv fram till för sex år sen tror jag det var. Odiagnostiserad bipolär redan innan det hette bipolär. Jag var det som kallades manodepressiv redan som väldigt ung utan att veta det. Och det gjorde tankegångarna ganska mörka och destruktiva redan som barn. Jag har helt enkelt överlevt så här länge även om jag inte trodde det skulle vara möjligt. Ett av återkommande tankar är självmordstankar och som också ingår i sjukdomen. Jag är inget undantag från den delen. Här bara lärt mig att leva med det. En dag i taget. Inte idag ni vet. Dagar som blir till år. Och jag har överlevt såhär länge. 

Det har liksom aldrig varit läge till att planera långsiktigt. Det skulle ju ta slut när som helst. Oavsett vad det var helt enkelt. Ingenting att planera för. Ingenting att hoppas på helt enkelt. 

Det enda jag gjort och avslutat var och är studierna efter mångt och mycket. Examen finns. Ingenting jag plockar fram och yvs över. Den bara är. Här fått frågan många gånger om varför jag inte lyfter fram mina studiebedrifter, men jag är inte sån. Jag har titel. Jag har poängen. Till vilken nytta egentligen? Jag är inte mitt yrke lika lite som jag är min diagnos. Och nu när jag ändå inte kan arbeta inom det jag är utbildad till finns det ingen som helst anledning till att ens prata om det överhuvudtaget. Det finns där. Och jag betalar fortfarande varje månad för åren i skolbänken. 

Jag har intressen. Hobbys om man så vill. Sånadär saker jag liksom alltid haft men ligger för tillfället nedpackat någonstans djupt inom mig. Begravd och tystad om ni så vill kalla det också. Bristen på positiva och uppmuntrande vuxna och/eller respektive gör så med en. Tro mig. Samtidigt som det där med mörka svarta tankar om sig själv underlättar inte ett dugg. 

Inspirationen och lusten tystades för länge sen. Jag var ju bra på det jag gjorde. Det jag brann för. Ville utveckla. Sen kom kritikerna. Kritiken. Nedvärderanden som fastnade och slog för och som jag till slut trodde på. Tror på fortfarande. Det där med att ”sluta aldrig att jämföra” triggern. Och känslan av värdelöshet som samlats under åren dätter dina spår. Jag vey att jag inte ska jämföra mig med andra. Ingen ska göra det. Att gå sin egen väg. Lyssna på sin egen inte röst. Inte lika enkelt när den blivit tystad riktigt ordentligt av dom närmast en under många år. Hela livet. 

Ritade mycket som barn där jag var bra på det så jag anklagades av andra att jag ritat av eller ljög om att det var mina teckningar. Till slut slutar man dra streck som leder til bilder. Samma sak med målandet. Dykarna jag hade och målat på blev annat i händerna på Xet. Inget av det jag faktiskt har gjort finns kvar. Däremot hans och det faktum att det är han som har utställningar idag. Inte jag. Det kunde varit jag. Och om jag faktiskt får vara lite stolt över hur ”bra” jag faktiskt var är att jag har hängt pä konstmuseum i barndomsstaden. Som samarbete med staden och skolorna. Min bildlärare valde ut ett av mina som fick hänga på konstmuseet ett tag. Tror dom har den kvar där. Fick ju aldrig tillbaka den. Nog för att jag skulle vara ringrostig men det sägs ju ett det finns i blodet. 

En sida av mig har alltid varit intresserad av andlighet och det okända. Spådomar, sanndrömmar, healinghänder och kristaller. Spöken och allt det andra. Se saker som inte finns. Veta saker som jag inte borde veta. Alltid funnits. Aldrig utvecklat. Inte haft tillåtelse helt enkelt eller så har det bara hånats och skrattat åt. Stängt av eller försökt göra det. Tystat och ignorerat saker helt enkelt tills det inte går längre. Är där igen. Bara att gilla läget och acceptera den här delen av mig och ta tag i det på riktigt. Finna vägen igen. Lyssna inåt. Finna en mentor eller två som kan hjälpa mig att finna fotfäste igen. 

En annan del som tystats under åren är skrivandet. Jag har skrivit och skrivit under åren. Noveller, dikter och försökt mig på bok både en och fler gånger. Fått födande kritik här det andra fått läsa. Tyvärr är det dom negativa som fastnat. Det och brist på tro på mig själv och min förmåga. Det har tystat orden i mig. Inte för att berättelserna inte finns där. Det gör dom fortfarande. Det kommer nya. Vill ut. Vill gram. Men pennan ligger orörd. Pappret fortsätter vara vitt. Jag fattar inte pennan längre. Destruktiva förhållanden gör så med en till slut. Även om relationen tagit slut för länge sedan ligger pennan där den ligger och orden jag fått ner under åren är nerpackade någonstans. Syns inte men finns. Bara att dom överlevt och finns kvar är något som förvånar mig. Faktiskt. Kunde lika gärna kunnat kasta dom med allt annat som var en del av mig. Medan andra skriver och ger ut det dom skrivit är något jag kan få mig låg. Jag kunde ju gjort så mycket mer under åren. Men hey, man ska ju inte jämföra. 

Det där med att inte haft långsiktiga planer har liksom påverkat göra mitt liv. Hela tiden. Jämt. Överallt. Minns inte när jag stannat så länge att det finns anledning till det. Eller det att jag känt mig önskvärd att jag ens velat stanna kvar där jag var. 

Så vitt jag vet och minns har jag varit på väg till någonting en enda gång i mitt liv. När jag stack hemifrån. Visst fanns det en lämna allt och dra, men jag var först och främst på väg någonstans. Jag flyttade till någonting. Visserligen och definitivt på väg från men jag flydde inte. Inte som jag gjort sedan dess. Jag var på väg ”till” någonting. Däremot valde jag att flytta ‘från någonting några år senare. Jag flydde helt enkelt. Livet blev för svårt att hantera där och då. Tror jag varit på flykt sen dess.

Känns som jag aldrig hittat hem sen dess. Missförstå mig rätt. Jag har haft många ”hem” sen dess. Men alltid rotlös. Alltid redo att dra upp bopålarna och byta adress. Aldrig still. Alltid på väg någonstans. Aldrig haft anledning att stanna till slut. Alltid redo att dra. Även om jag rent fysiskt befunnit mig på en plats har tankarna varit någon annanstans. Släppt in folk. Låtit dom komma nära. Men aldrig släppt in dom helt. Alltid skyddat en del av mig. 

Alla flytt och alla städer jag levt i ställer till det för mig idag när jag försöker få lugn och ro omkring mig. Flaxande land och rike runt har gjort att det ställer till det när man söker jobb, boende. Det där att jag inte blir långvarig gör ju att chefer och hyresvärdar tvivlar. Varför skulle jag stanna nu liksom. Har ju inte gjort det förr. Att se det som att jag är flexibel eller anpassningsbar är inte ord de tänker på just då. Inte heller det där att jag inte är rädd för förändring. Jag är inget att satsa på långsiktigt helt enkelt. 

Det kanske r det som gör att jag nu befinner mig där jag är just nu. Resultatet av år på väg från någonting. Försökt fly från någonting så länge att jag inte längre har någonstans att ta vägen. Flyktbeteendet har tagit ut sin rätt och jag orkar inte mer. Tvingat mig att konfrontera det som fick mig att fly från första början. Sluta försöka ta mig ”från” någonting. Komma underfund vad jag är på väg till. 

Tiden i ingenmansland har gett mig insikter. Tiden i livets väntrum har gett mig tid att förstå att jag måste hitta vägen ”till” någonting. Det där med att saker och ting händer av en anledning tror jag fortfarande på. Ibland är lektionen och anledningen svår att förstå eller finna. Jag vet nu vad jag behöver göra för att livet börjar igen. Där jag finns med i ett sammanhang. Finns. Lever. Stannar. 

Sluta ta mig från. Finna vägen till. Tänk att det skulle vara så svårt att få mig att förstå det. Många vägar har jag gått som lett mig till insikt. Adresser jag bott i och hem som aldrig var menat som föralltidhem. Det kanske har varit anledningen till varför jag blivit kvar här jag är just nu så länge ändå. Finna vägen till någonting. Enklast hade ju varit att gå in i flyktbeteendet och gjort något överilat. Nu, trots stressen av att befinna mig där jag befinner mig just nu  har jag liksom undermedvetet tvingat mig att stanna upp och komma till insikt. 

Till eller från. Jag väljer till. Sluta fly. Sluta ta mig från någonting. Då kanske jag också kan sluta jämföra mig med andra. Mitt liv har definitivt inte varit som jag trodde det skulle vara. Definitivt levt längre än jag trodde jag skulle göra. Det är nog dags att ta en dag i taget så bokstavligt. Sluta överleva och börja leva på riktigt. 

Till. Till mitt föralltidhem. Ja tack.


Nytt år nya möjligheter?

Förra året var inte det enklaste jag haft. Efterdyningarna kommer kännas långt in i 2017. 

Försöker hålla modet uppe. Försöker hoppas. Försöker är väl nyckelordet. Går sådär. Det är inte lika lätt att flaxa runt som jag gjort. Adressboken är inte lika lätt som det varit. 

Kanske finns det en mening med det. Sittandes i ingenmansland utan egentligen anknytning till något eller någon. Finns men ändå inte. Jag någon annanstans än min adress. 

Mina saker är utspridda på fyra olika adresser. Sakerna jag har i samma lägenhet som sovplatser är packade i pappersmassa och kartonger. Beredd att ta mig härifrån utan problem. Andra sakerna är större. Opackade eller till låns samt i gemensam förråd. Väntar på egen adress. Håller andan. Väntar. Som jag gör. 

Året är inne på sin andra dag. Sen eftermiddag. Försöker hålla modet uppe. Hoppas. Svårt att planera när jag inte har en fast punkt egentligen. Svårt att blicka framåt när hemmets lugna vrå inte existerar. Rotlösheten,  hemlösheten om ni vill, gör att mycket blir inte av.

Skapandet ligger på is. Lusten finns. Plats och möjligheten inte så mycket. Sakerna utspridda på olika adresser. Får nöja mig med läsning, korsord och meningslösa spel på datorn. Kliar i fingrarna att göra något vettigt. Synbart. Konkret. Så när min gamla kurskamrat meddelar när våren drar igång kommer jag att ta vara på stunden med bokstavlig skapande. Känner att jag behöver det. 

Socialiser9 ligger mest på is. Pratar sällan med folk rent allmänt. Med få undantag. Min vana trogen. Vill inte störa. Eller snarare känslan av att störa väger tyngre än behovet av socialisering. 

Känns lite sådär hopplöst och meningslöst mellan varven. Inte så konstigt. Skulle vara konstigt om jag inte kände så i den verklighet jag befinner mig i just nu. En dag i taget. En sak i taget. 

Jag överlevde 2016. Skulle vara så trevligt om jag kunde leva istället för överleva. 

Ikväll blir det att ta itu med växterna/blommorna så de lever ett tag till. Mycket som blir ogjort när man inte mår bra. När man bara överlever. 

Jag har min lilla kattunge dock. Sötnöten på snart sju månader. Få till ekonomin så sterilisering kan göras innan hon börjar skrika efter karlar.

En tid med psyk inbokad redan dock. Litiumprov och samtalskontakt. Det är väl det enda jag kan säga funkar i verkligheten. Medicineringen. Litium. Tar mina piller som jag ska. Få påfyllning. Provtagning. Det är allt det andra fysiskt som krånglar. D vitamin bristen. Sköldkörtelkrångel. Fibron som gör sig påmind i tid och otid. 

Jaja. Bytt kalender.  Nytt år. Nya tag sägs det ju. Nya möjligheter? Återstår att se. 

Önskar mig dock egen adress snarast. Någonting jag kan känna är mitt. Men, det är ju inte så konstigt? Som det där med att ”friska människor har många önskningar, den sjuke bara en”. Tror jag kan hävda att så är det även i fråga om boende. Har man ingen så är det dig man drömmer om. Ibland tror jag nästan att köp av husvagn och bosätta mig ute till skogs är enda lösningen. Jag vet rent logisk att svaret är nej på den. Känslan och paniken som dyker upp ibland säger annat. Skulle vara mer ”hemma” på det sättet. Just nu är det ju på nåder. Om ni fattar vad jag menar. 

Nä. Nytt år. Jag överlevde 2016. 


Lite färg

Det här borde nog trigga igång skaparklådan igen.

image


Det började bra

Vaknade runt åtta, utan klocka eller katter som tyckt jag fått nog med sömn. Kaffe, frukost, mediciner och så TVförbudet återupptogs utan pardon. Blev att plocka fram saker jag haft liggande ett tag i pysselsyfte. Nu blev det ändring på planeringen från början, men jag tycker jag fick till det ganska bra ändå. Se förr inlägget så ser ni vad jag gjort idag. Det var det som kom sen.

När tristessen slog till. När meningeslösheten gjorde sig påmind. När ifrågasättandet av egna jaget slog klorna i mig. Ångesten som kom med den. Gaaah. Ge mig en chans. Och jag gjorde det jag gör bäst när det blir såhär. När ångestdämpande jag får utskrivet inte fungerar. Det som andra får för allergi. Jag gick till lokala kiosken och köpte två askar cigaretter. Ja, inte bara en, utan två. Vetskapen om att jag kommer mer eller mindre kedjeröka den första. Men åååh, jag som nästan kommit ifrån det där. Fem dagar fick jag den här gången. Fem dagar utan större problem. Sen kom ensamheten och tristessen, ifrågasättandet. Blöö.

Ångest from hell är inte att leka med. När det blir så att man nästan klättrar på väggarna samtidigt som man vill ligga i fosterställning och känner hur hela livet rämnar omkring en. Känslan av att inte ha en plats i världen är en annan sak jag brottas med idag. Ååh, jag som såg fram emot en ledig helg. Jag inser ju att jag borde nog ha jobbat ändå. Och där sviker självkänslan sådär osunt igen. Är allt som det ska utan sjukdomar och ledighet så ringer dom inte mig. Så långt så bra. Jag får ändå tankar som att de ringer in en annan istället för mig. Ja, ni ser ju. Inte friskt.

Så nu sitter jag hemma med ångest deluxe och springer som en skållad råtta på balkongen för en cigg efter den andra. Försöker lugna ner nerverna genom att lysssna på musik som gör mig lugn. Funkar sådär. Hittade på en maskin tvätt genom att plocka ihop sånt som egentligen inte behöver tvättas än. Bara för att ha någonting att göra i en timme eller två. Meningslösa spel ger ingenting idag. Ingen TV idag dock. Kollade på nätet vad som sänds och det går fetbort hela dagen. Kanske vid nio. Kanske.

Jag tycker verkligen inte om dagar som dessa. Ändå började den så bra. Med livslust, glädje. Sen blev det bara blöö av allt.


18 januari

image

Dagens Mia Törnblom. Och jag tog henne på orden och satte mig ner med pyssel en stund. Såhär kan resultatet se ut. Och det är meningen att det ska se ut sådär.

image

Vad gör du?