Kategoriarkiv: smärta

Inte frisk

Jepp. Det är jag det. Envis som synden. Kan själv. Får skylla mig själv. Vet ju bättre. Egentligen. 

Kroppen sagt ifrån. Tvingar mig i sängläge. Har inget alternativ just nu. Bara gilla läget. Hade inte glömt bort. Ridit på vågen. En dag till. En sak till. Femtielva trappsteg. Femtielva kassar och kartonger. Inte lika mycket möbler. Men nu så den ifrån. Jag som har lika mycket trappsteg och kassar och kartonger kvar.

Blöö.

Skitkropp. 

Annonser

Ibland är det ren hat

Förlåt. Inget vanligt. Vet det. Men, ibland, känner jag bara ren hat. Idag är en sån dag. En riktig svart hat-dag. ”Låt mig vara ifred”-dag. På riktigt. Skulle kunna göra saker. Så jag stänger in mig. Sätter igång husgudarna/husguden på Youtube. 

Hatar idag. På riktigt. Såndär att jag får ta och lyssna på ren äkta mörker från Norge för att lugna ner mig. Få hatet att lugna ner sig. För oavsett vad som sägs om musiken jag lyssnar på från Norge är det ren kärlek för mig. Lugnande. Avslappnande. Kärlek. Njutning. Sa jag kärlek?

Undviker att umgås idag. Kort i svaren. Kort i tonen. Tackar nej till att sitta och vara social. Tackar nej mer än en gång. Två gånger. Orkar inte. Vill inte. VILL INTE! Låt mig vara ifred! Morr.

Försöker låtsas som det regnar i delade delarna av huset. Svårt. Så svårt. Hatar. Vill inte! Låt mig vara. Punkt.

Själen gör ont. Kroppen gör ont. Hjärnan är kaos. Runt runt runt. Upp och ner. Bak och fram. 

Sällan jag känner så ren hat som idag. Jag vet att den bor i mig. Jag visste det sen förr. Sällan jag ser den i spegeln. Idag är den synlig. Idag är den kännbar. Idag ÄR den. 

Om jag blundar försvinner världen en stund. Musiken fyller varje por. Musiken fyller varje cell. Musiken får min själ att dansa. Musiken får mitt hjärta att sjunga. Kanske lugnar den ner mig också?

Ibland känner jag bara ren hat. Idag är en sån dag. Få mig inte att förlora kontrollen just nu. Slutar inte gott. Tro mig. 


Funderingar om ”ont i kroppen”

Idag är en av dom där överjvliga dagarna jag kan ha ibland. Började redan igår kväll och natten vedervärdig. Men, Idag, glöm att sätta sig bakom ratten och åka in till närmaste affär. Glöm sitta upp överhuvudtaget. 

Ont. Ont. Öm. Värkande. Skruvstädet som jag lallar det sitter vid varje led. Fötter, knän, armarna och handleder. Ligga ner ”hjälper” väl lite. Dock en tolkningsfråga det med. Att ha katt underlättar inte. Hon ska ju gå och/eller ligga på en som om jag var en kattmöbel. Triggerpoints är där dom är och hon plockar vartenda av dom. Jag kan ju inte bli arg på henne heller. Inte hennes fel att jag har ont. 

Vad är då funderingen? 

Jo. Resan till festivalen, ärendet och gående i två dagar var ändå inte så hemska som jag trodde dom skulle bli. Ont i fötterna är en sak om man går med fel skor i 48 timmar. Inte försiktiga alltså. Jag var inte ens hälften så trasig som jag trodde jag skulle vara eller bli. Trött? Ja, en helt annan sak. 

Att sen veckan fortsatte utan konstigheter eller trasig kropp som den kan vara. Konstigt tänkte jag mest. Funderar fortfarande på det där. Hur det kommer sig? 

Kan det vara så att i mitt fall är smärtan och det onda obefintlig när jag lever det liv jag borde leva. Jämförts med vardagen och verkligheten som den ser ut idag. Kan det vara så att det är kroppens sätt att tala om att jag är inte på rätt plats? Att mitt liv jag tror jag lever inte är det liv som är ämnat för mig? 

Låter kanske konstigt.  Till och med jag tyckte det lät konstigt när jag formulerade orden och frågeställningen för mig själv. 

Jag hör inte hemma här. Jag håller med. Vilse i den här jävla pannkakan igen. Vet inte vad som är bak och fram i det här heller. Upp och ner än mindre. Vet bara att jag borde vara någon annanstans. Göra något annat. Vart? Vad?

Skulle vara så trevligt om jag slapp skiten med en kropp som har egna åsikter om saker och ting. Knopp likaså. Tänk om jag kunde gå en dag utan demoner? Bara det skulle göra skillnad. Tro mig. En dag. 

Vad leder funderingarna till? Ingenting. Just nu. Tanken har gjorts. Kommer gnaga ett tag till. Plockas fram och analyseras. Kännas på. Smakade. Funderas. Kommer jag bli klokare? Nja. Vet bara att jag kommer reflektera över saken en hel del. Känna hur kroppen och knoppen beter sig vid vissa lägen, platser, människor och så vidare och så vidare. 

Idag är en skitdag. Både fysiskt och psykiskt. Inget funkar. 

Eller jo. Musik och kattgos (så länge hon inte använder mig som möbel). Blir nog en och annan gammal skräckfilm innan kroppen låter mig sova. Van att slåss med hjärnan och dess demoner, men kroppens protester är jag fortfarande inte tillräckligt bekväm med att jag kan somna ifrån det.

Hoppas imorgon är en bättre dag. Kunna ratta bilen vore ju bra. 


Dagen efter tvådagarsfestival

Mår som jag förtjänar skulle jag tro. Två dagars festande på stående fot gör det. Men oj vad roligt jag haft. Och det känns. 

Det där nojandet om att åka själv var som jag redan misstänkte obefogat. Själv åkte jag ensam var jag definitivt inte. Gamla bekanta. Nya bekantskaper. 

Första kända ansikte jag möter innan jag ens klivit innanför festivalområdet var Pojken och Väninnan V. Då var också noja nummer ett avklarad. Så fortsatte det resten av fredagen. Träffade också en av dom där favoritmänniskorna från tiden med Pojken. Tyvärr presenteras jag till andra som Pojkens före detta flickvän. Istället för vad jag heter. Ändå är det fyra (eller är det fem?) år sen som jag flyttade därifrån. Jag fortsätter möta bekanta ansikten. Gamla gänget från staden jag växte upp i var bara trevligt att sitta och snacka massa skit med. Valde dock att gå runt på området och umgås med helt okända. Och killen från Humhum var mest glad att se mig så det blev kramkalas där med. Han hade saknat mig på festivaler över huvudtaget. Han är på dom flesta i Sverige så han har sett att jag inte vatit där. Tänk så det kan bli. 

Min målade fan på väggen var helt fel den här gången med. 

Och jodå. Mänga skamliga förslag har det varit under helgen som varit. Inga jag tog emot eller vara på. Ensam tjej gör så. Så kul har jag haft. Väldigt kul. Skrattat så sminket runnit och träningsvärk i magen av allt skrattande. Fötterna värker av gående och stående. Klart värt värken som redan är men som också kommer att komma. 

Nu hemåt. Och leva på minnen från den här helgen. Och jag fick se bandet jag åkte på festival för. Allt annat var ju bara bonus 🙂


Något att se fram emot? 

Alltså. Hur tänkte dom nu? 

Har festival att gå på nästa vecka. Åker egentligen för att se ett av banden. Resten var liksom bonus. Har ju sett dom andra som jag kommer att se igen. Utom ett utöver dom jag ska definitivt se. Ändå är det det andra bandet som får mig att skriva det här.

Första dagens spelschema helt okej. Passar mig alldeles utmärkt. Inga konstigheter eller så. Inte så att jag kommer känna mig som en ångvält kört över mig.  Dag två däremot. 

Dag två. Hur ska jag ta mig igenom den? Definitivt inte smärtfritt. Och den blir väldigt lång. Väääldigt lång. Speciellt med tanke på att jag kommer att få vänta tre timmar med band jag varken lyssnar på eller vill se. Tre timmar är väldigt lång tid när jag vet att jag kunde åkt hem och varit hemma tills bandet jag inte sett och faktiskt vill se kliver på scen. 

Problemet är ju då: Ska jag stanna kvar och vänta på att uppleva bandet live eller åka hem och vara förbannad på mig själv? 

Är bandet värt väntan frågar jag mig då? Det är dom säkert. Låter väldigt bra på skiva. Youtube har både bra och dåliga liveupplägg med bandet. Min sorts musik? Definitivt. Vill jag se dom? Jepp. Måste jag? Nej. Ändå ett band som jag nog kommer hem med tröja med. Säger en del för min del i alla fall.

Målar jag fan på väggen? Erfarenheten säger att jag inte gör det. Fibron är som den är. Utan den så hade jag inte ens skrivit det här.

Kommer jag orka? Tvivlar. Hatar verkligen fibron just nu. Speciellt gällande festivalhelg. En dag funkar relativt smärtfritt. Det kommer ju dagen efter när man tagit ut sig helt. Därför känns dag två inför kommande festival som utmaning redan innan spelschemat kom upp. Nu har jag bara lust att gråta i förväg. Speciellt när jag vet hur lång den kommer att vara redan innan dom där tre timmarna av väntan. 

Får ta det som det kommer helt enkelt. Dagsformen får avgöra hur det blir. Sällskapet likaså. Kan ju vara så att jag har så roligt att det får mig att glömma fibron. Vädret har ju inverkan också. Mycket kan ställa till det eller också det att mycket kan ju göra det möjligt.

Blöö. Skitkropp.


Dela hus

Blev klart att jag ska dela hus med en ensamstående tjej med tvåvåningar och sex rum. Min del av huset blir två stora sovrum och egen toalett. Vi kommer visserligen dela kök och badrum, och om jag vill så kan jag göra henne sällsap framför TV:n.

Senaste dagarna har jag varit och lämnat av bil lass x 2 med saker jag har där jag befunnit mig senaste åtta nio månaderna. Trodde jag inte hade så mycket, men det har ju fyllts på med saker jag inte tänkt från början. Räddat saker från ett hem som skulle tömmas och kasseras till exempel. Plus att jag var lite skeptisk till att dela hus på det här sättet till en början. Men ni känner ju mig. Efter att ha tillbringat tid med min nya ”sambo” känns det som det ska liksom. Att det är meningen med det här. Och jo, tror ni inte att hon känner så hon med.

Delar mycket hon och jag. Sådär på riktigt. Senast idag om det där med andlighet. Alltså? Va? Inte nog med viljan att bo ute på landet, djuren (hon har två av katter, hundar, getter och kaniner). Hundarna och katterna har redan adopterat mig. Och hon liksom undrar vad jag gjort med dom. Måste le lite när jag skriver.

Som idag när ena av dom sätter sig nedanför mig mellan benen och har ena tassen på min fot. Blir kliad och när jag slutar gnäller han lite och vill ha mer. Medan jag rumstrerade runt i det som ska vara mitt låg den ena isängen och den andra på golvet och följde allt jag gjorde. Sådär självklart liksom. Och jag har inget emot hundar. Har ju haft egna. Nu får jag det på köpet liksom.

Att vi båda är finnar är en annan sak. Behandlingsassistenter en tredje. Musiken, även om hon är mer åt rockiga hållet. Delat med oss av festivalminnen under dagarna vi umgåtts hittills. Tatuerade. Och så vidare och så vidare. Blir nog många timmar pratande om allt mellan himmel och jord när jag väl installerat mig ordentligt.

Blir nog bra det här. Nu blir det att rensa upp det sista här (läs städa) och lämna stadslivet ett tag. Men, imorgon bär jag inte en pryl mer än nödvändigt. Trasig efter dagarna som varit. Klart värt det om ni frågar mig. Kanske inte säger samma sak imorgon, men just nu ja.


Hostig rivjärn i halsen och däbbt näta

Hatar förkylningar. Hatar förkylningar från helvetet. 

Började med att halsen kändes som om någon tryckt ner rivjärn i den i torsdags. Hostan kom som på beställning. När rösten kom och gick och hade något sånär fått ordning på hostan kom nästa steg. Näsan började rinna och en envis sår inne i näsan revs upp igen. 

Nämnde jag febern? Kan ju inte göra det egentligen då batteriet slut i termometern och apoteket slutat sälja den storleken, trots jag köpte det där. ”Gammal modell” var ursäkten. Skitbutik!

Idag var jag och inhandlade nödvändigt ont. Febernedsättande, Nozoil  (för blödande slemhinnorna i näsan), extra mjukt snorpapper plus Strepsils. Kanske släpper rethostan  på grund av halsen snart. Ont i huvudet av allt hostande. För att inte snacka om halsen. 

Skitkropp  är det inte det ena så är det det andra. Blöö. Orka liksom.