Kategoriarkiv: social fobi

Boende och pengar

Jo. Det där med boende är helt enkelt en kostnadsfråga. Skulle inte alls vara svårt att få tag på boende om man hade pengarna. 

Ser på program om sånt på TV. Folk som ska byta land och flytta. Inte mig emot om pengarna fanns. Har någon form av intresse att se hur folk bor oavsett land. 

Drömma kan man ju alltid. Verkligheten ser inte ut så. 

Kräver inte mycket gällande boende. Tak över huvud och någorlunda isolerat. Skulle till och med tänka mig utedass bara jag hade rinnande vatten. Värmen kan fixas med kamin. El kan ju vara trevligt dock. Men sen är det liksom inte så mycket mer som behövs. 

Bara jag har plats för saker jag vill ha kvar. Mycket som kan kasseras och skänkas vidare och inte nödvändigt för min del. 

Set finns boenden där ute om man har pengarna. Det fattar väl vem som helst. Men för oss som inte har dom pengarna? Då lever man kvar i ingenmansland och med sin tillknölade kölapp i livets väntrum. 

Och joo. Det där med kontakter hade ju också varit bra. Dom där man normalt samlar på sig under åren. Har man levt ett liv som mitt så fattas den delen. Och oavsett hur illa det varit och kan vara har jag lyckats med konststycket att hålla mig borta från betalningsanmärkning. Bara en sån sak.

Verkligheten är sån idag. Blöö.


Nytt år nya möjligheter?

Förra året var inte det enklaste jag haft. Efterdyningarna kommer kännas långt in i 2017. 

Försöker hålla modet uppe. Försöker hoppas. Försöker är väl nyckelordet. Går sådär. Det är inte lika lätt att flaxa runt som jag gjort. Adressboken är inte lika lätt som det varit. 

Kanske finns det en mening med det. Sittandes i ingenmansland utan egentligen anknytning till något eller någon. Finns men ändå inte. Jag någon annanstans än min adress. 

Mina saker är utspridda på fyra olika adresser. Sakerna jag har i samma lägenhet som sovplatser är packade i pappersmassa och kartonger. Beredd att ta mig härifrån utan problem. Andra sakerna är större. Opackade eller till låns samt i gemensam förråd. Väntar på egen adress. Håller andan. Väntar. Som jag gör. 

Året är inne på sin andra dag. Sen eftermiddag. Försöker hålla modet uppe. Hoppas. Svårt att planera när jag inte har en fast punkt egentligen. Svårt att blicka framåt när hemmets lugna vrå inte existerar. Rotlösheten,  hemlösheten om ni vill, gör att mycket blir inte av.

Skapandet ligger på is. Lusten finns. Plats och möjligheten inte så mycket. Sakerna utspridda på olika adresser. Får nöja mig med läsning, korsord och meningslösa spel på datorn. Kliar i fingrarna att göra något vettigt. Synbart. Konkret. Så när min gamla kurskamrat meddelar när våren drar igång kommer jag att ta vara på stunden med bokstavlig skapande. Känner att jag behöver det. 

Socialiser9 ligger mest på is. Pratar sällan med folk rent allmänt. Med få undantag. Min vana trogen. Vill inte störa. Eller snarare känslan av att störa väger tyngre än behovet av socialisering. 

Känns lite sådär hopplöst och meningslöst mellan varven. Inte så konstigt. Skulle vara konstigt om jag inte kände så i den verklighet jag befinner mig i just nu. En dag i taget. En sak i taget. 

Jag överlevde 2016. Skulle vara så trevligt om jag kunde leva istället för överleva. 

Ikväll blir det att ta itu med växterna/blommorna så de lever ett tag till. Mycket som blir ogjort när man inte mår bra. När man bara överlever. 

Jag har min lilla kattunge dock. Sötnöten på snart sju månader. Få till ekonomin så sterilisering kan göras innan hon börjar skrika efter karlar.

En tid med psyk inbokad redan dock. Litiumprov och samtalskontakt. Det är väl det enda jag kan säga funkar i verkligheten. Medicineringen. Litium. Tar mina piller som jag ska. Få påfyllning. Provtagning. Det är allt det andra fysiskt som krånglar. D vitamin bristen. Sköldkörtelkrångel. Fibron som gör sig påmind i tid och otid. 

Jaja. Bytt kalender.  Nytt år. Nya tag sägs det ju. Nya möjligheter? Återstår att se. 

Önskar mig dock egen adress snarast. Någonting jag kan känna är mitt. Men, det är ju inte så konstigt? Som det där med att ”friska människor har många önskningar, den sjuke bara en”. Tror jag kan hävda att så är det även i fråga om boende. Har man ingen så är det dig man drömmer om. Ibland tror jag nästan att köp av husvagn och bosätta mig ute till skogs är enda lösningen. Jag vet rent logisk att svaret är nej på den. Känslan och paniken som dyker upp ibland säger annat. Skulle vara mer ”hemma” på det sättet. Just nu är det ju på nåder. Om ni fattar vad jag menar. 

Nä. Nytt år. Jag överlevde 2016. 


Just nu är det många som ringer III

Jag har svårt med det här att ta tag i saker och ringa samtal. Kan skjuta på saker och ting till det yttersta. Speciellt när jag är i depressionen då det påverkar hela min självkänsla. Påverkar känslan av att ha rätt att finnas till liksom. Vill ju inte störa och så vidare. Första kontakten är svårast.

Med det sagt så tog jag tag i saken och ringde vårdcentralen angående sjukgymnastik. Behöver ta tag i det här med röra på mig. Har ju hört att det ska vara bra för måendet. Att bara ta mig iväg och fixa gymkort eller annat störs av det faktum att jag också har fibromyalgi som ställer till det. Hjälp med att finna något som passar och funkar i längden är liksom viktigt just nu.

Samtalet till växeln resulterade i att lyssna till datorn som ville att jag skulle trycka på en massa knappar och slå in personnummer och så vidare. Observera nu att jag ringde det här samtalet igår (onsdag) förmiddag och den tid datorn gav som alternativ till att bli uppringd fick mig att haja till. Jag accepterade den dock, men oj säger jag bara. Tiden jag har att passa när det gäller telefon tid och bli uppringd är imorgon (fredag) eftermiddag.

Har reagerat på att tider som getts och då jag blivit uppringd gällande sjukvården har varit si och så. Som mest har jag fått vänta sex timmar. Nu blev det dagar. Så, nu måste jag ju komma ihåg att det ska komma ett samtal en viss tid imorgon eftermiddag. Okänt nummer på displayen kan ju resultera i att jag inte svarar.

Tummen ur är det ju. Ta tag i sina demoner. Möta sig själv i spegeln. Det viktigaste först. Och så vidare och så vidare.


Vad är det med xxx6?

1976: Farsan förvann ut familjebilden och jag som var/är pappas flicka var nog lite vilse med ensam mamma. Och hon träffade en ny och Bror blev till.

1986: Jag blev tonåring. Och livet förändrades på en dag. Idag vet jag att min bipolaritet visade sina ytterligheter ordentligt redan då. Tänkande ute om nätterna. Festande, om än i liten skala. Nya bekantskaper. Trots deluxe och slutade med det jag idag vet att kalla kraschlandning.

1996: Umgicks med en viss grupp av folk. Flyttade till en annan stad. Manin övergick till depression och ensamhet i en stad jag inte hörde hemma. Livet fick en ny vändning och året hemsöker mig ibland än idag.

2006: En era tog slut och skilsmässan var ett faktum. Jag fick lära mig att leva ensam igen. Jag fanns men levde inte. Depression är bara förnamnet. En dag i taget.

2016: Idag. I år. Tio år sen sist. Befinner mig åter igen vid vägskäl.

_______________

Det är ju inte så att dem här åren skulle vara undantag gällande vändningar i mitt liv. Det har funnits fler, men just det där med livsomvälvande  som det varit med tio års mellanrum, men inte lika mycket kaos. Definitivt inte sådär att jag inte vet varken in eller ut. Som nu.  Idag. I år.

Det är som om att universum vill testa mig. Tvinga mig till att stanna upp och finna mig själv igen. Det är ju liksom det det känns som. Stanna upp. Eller snarare universum sätt krokben på mig rejält. Tvingar mig att stanna upp. Se vad som funnits. Se vad som finns. Och verkligen se vad som skulle kunna vara. Stannar jag här jag är nu kommer jag att gå under. Ingen tvekan. Definitivt.

Synd bara att jag känner mig totalt vilse. Jag vet ju var jag varit. Jag vet vad jag är intresserad av. Jag vet ju vad jag skulle vilja lära mig. Vad jag vill vidareutveckla. Synd att självkänslan återigen fått sig en rejäl törn. Tvivlet på mig själv är svårast.

Ser jag tillbaka på xxx6 åren så vet jag ju att jag kommer starkare ur det. Jag vet. Tyvärr känner jag det inte idag. Just nu är det mest en känsla av hopplöshet. Jag väntar på att bli arg. För då  gör jag i alla fall någonting åt situationen. Jag är uppenbarligen inte där än.

En dag i taget var det visst. Och andas?


Finns det ens ord…

Alltså, allvarligt?
Finns det ens ord på växlingar som mitt liv har emellanåt? Seriöst… Ge mig en chans!

Allvarligt!

Med vänliga hälsningar ,


Inte vad jag tänkt mig

Det blir inte alls hur jag tänkt mig det här. Kan inte fortsätta såhär. Adressen medför saker jag inte kan ta. Inte kan acceptera. Oanade bieffekter kan man nog kalla det. Definitivt inget för sinnesron. Ingenting som bidrar till balans och välmående. Oavsett om det rör sig om boendet eller människorna som kommer med den. En del värre än den andra.

Jag känner för att ge upp. Kasta in handduken och bara gå ifrån allt och aldrig se tillbaka. Ge mig av utan ord. Bara sticka. Kräkas på allt. Orkar inte mer helt enkelt.

Nästa steg: hitta ny adress. Punkt.


Lite lessen

Tror verkligheten hann ifatt till slut. Mest ledsen numera. Gråtfärdig mest hela tiden. Tror dagens besök till polisstation med bilder på hur det såg ut natten för dem veckor sen och hur det ser ut idag. Ull när till och med snuten säger fy fan och du får leva med det där resten av ditt liv. Blöö.

Jag ser ärren efter kärringens bett varje dag. Mår inge bra av det. Inte ett dugg. Påverkar hela mitt liv. Min vardag. Det tog tid att läka. Sårskorporna lossnade för en vecka sen. Ändå flagar det fortfarande. Inte okej än. Folk jag träffar undrar vad som hänt. Jag berättar. Det grimaserar illa. Jag med.

Polisförfhöret gick mest ut på om anmälan ska stå kvar. Mitt svar är ja. Om det bara hade varit vanlig påhopp och misshandel med sår och blåmärken som försvunnit för länge sen hade varit en sak. Nu tog kärringens en bit av min arm med sig. Ärr för livet. Bilden jag lägger upp nedan visar inte hur illa det egentligen är, men ger nog en aning om hur det faktiskt ser ut. Inte okej. Hon ska veta att hon gjort mig illa. Punkt slut.

Sen får vi ju se vart det här leder till i slutändan. Jag vet bara att det påverkar mig till vardags. Påminner mig om sånt jag inte vill minnas. Om en människa jag aldrig vill träffa igen. Det har påverkat sömnen. Det lilla socialisering jag vågat mig på under depressionen och sjukskrivning kommer definitivt decimeras än mer. Ger mig ångest gällande arbetsträning, men där är boven nog boven det faktum att jag skulle börjat måndagen efter påhoppet. Blir så ledsen att just det blivit lidande av det här med.

Ledsen idag. Verkligheten hann ifatt. Min tro på människans godhet är nog död nu Har bara lust att lägga mig ner och dö en stund. Är det okej?

image

Usch säger jag bara :{