Kategoriarkiv: sömn

Bara vara idag och hårfärgning på agendan

Jo. Det tar sig. En sak i taget. Sakta men säkert sätts saker på plats. Mest för att annat ska få plats. Tusen saker kvar att hämta hem. Men det tar sig. En sak i taget. En kartong åt gången. 

Välbehövlig vilodag. Tvingat mig själv att inte åka iväg och hämta mer saker. Idag får saker stå där de står. Förutom här hemma då. Mer ska ju bäras in så det behöver fixas till lite här hemma. 

Dock en lugn dag idag. Till och med sovit ikapp på eftermiddagen. Riktigt sovit. Behövdes. Väntar mest ut tiden lite nu för att sen åka iväg och handla på nya orten. Byn som den är. Dock större matbutik så jag får väl åka och visa upp mig för resten av byn. Handla måsye jag oavsett. 

Kvällens planering är simpel. Färga håret. Ett tag sen sist. Verkligen dags. Fåfängan ska ju få sitt också. Lite roligt måste jag ju ha också.

Kanske blir det en film eller två sen. Kanske en öl eller två. Man vet aldrig. Har inte så mycket inplanerat och ja, fattas saker här hemma så jag får ta det som det kommer.och en sak i taget. 

Idag bara är. Idag är jag bara. 

Annonser

I en dröm

Sover. Drömmer. Vissa drömmar säger saker. Som om det är säker jag behöver veta.

Att jag är andlig. Fanns en anledning varför jag kom till henne. Att jag  är på rätt väg. Att börja med korten som tänkt. Blir till och med spådd. Ska jobba med människor framöver. Inte som jag gjort. Utan med språk som grund. Hon säger jag är bra bilförare. Uppmärksam. Frågar om bandet jag älskar mer än livet självt. Hon vet inte vad dom är. Förstår inte. Lägger lite kort. Säger saker som att jag ska tänka på att ha lampa tänd när jag sover framöver. Så inte tavlan får liv och kliver ut ur ramen. Jag frågar vilken tavla. Hon pratar om annat. Jag får saker av henne. En väska. Mockasiner. En stor påse med dragsko i skinn. Startpaket som hon säger. Pasdar med trumman säger hon. Hon behöver vila. Jag frågar om tavlan. Håll lampan tänd säger hon. 

Vaknar. Undrar fortfarande vilken tavla. Och vem hon är.


En stunds lugn och ro

Tiden här uppe i Lappi har gått fort. Inne på sista veckan innan det är dags att ta sig neråt igen. 

När jag skriver det här är det lördagmorgon och jag är inne på mugg nummer två av morgonkaffet. Ser på ruska utanför fönstret. Mätaren visar sisådär +1. Ingen frost dock. Väntar på att att ingift moster ska vakna till liv. Just nu helt okej med en stunds lugn och ro och tystnad. Känns som om jag pratat nonstop i två tre veckor. Tror jag gjort det också. Fyllt kvoten för resten av året liksom. Ändå är inte resan slut än. 

Ännu en natt någon annanstans. Igår var det hos en av farbröderna jag har här. Hälsa på släkten turné vid polcirkeln. Det är då tur att jag kan sova hos folk. Skulle vara fel att säga främlingar. Det är dom definitivt inte. En del av släkten ja, inte dom här den här dagarna.  Och med sova menar jag sova på riktigt. Vara utvilad på morgonen ni vet. Så, inga konstigheter.

Lugn stund med första muggarna kaffe. Lugnet före stormen är bara förnamnet. Snart kommer äldsta kusinen från Morsans sida och hämtar upp mig. Blir att vara turist i hennes hemstad. Åka och hälsa på jultomten bland annat. Men mest för att umgås med bara henne en stund. Länge sen sen sist. Sisådär 20+ år. För även om vi setts under åren så är det inte samma sak att vistas med femtielva andra samtidigt. 

Kaffe nummer tre ska hällas upp. Ensamtiden över för den här gången. Nåja, jultomten väntar ju 🙂


Nomadliv III

Resan från Morsan norrut till Farsan tog sisådär 13 timmar bakom ratten. Även om jag kan tycka att bilkörning är trevligt och något rogivande finns det en viss tröttheten som kommer på köpet. Helt okej då jag visste den skulle komma. 

Däremot hade jag glömt hur trött jag blir av att umgås med Farsan dygnet runt. Det och det där med att han känner allt och alla. Det är bekanta, släktingar, kusiner, sysslingar, bryllingar, pysslingar och fan och hans mormor. Hjärnan är helt kokt varje eftermiddag/kväll. Idag inget undantag. 

Och det är långt kvar innan jag drar söderut igen. 


Inte mig det är fel på

Sen festivalen för några veckor sen har det hänt att jag tänkt på mötet med Pojken. Inte det att jag träffade honom. Inte heller det att jag skulle sakna honom. Utan snarare det att det korta mötet hav mig avslutet jag verkligen behövde. 

Det gick ju fort när det var ett faktum att han inte ville mer. Båda två jobbade och jag valde att lämna vårt gemensamma hem under helgerna av den tid det tog att packa ihop, fixa lägenhet och dra. 

Sågs för tre år sen på spelning i Stockholm. Hälsade, grattade och lämnade det som jag hade fått med mig men som var hans. Inget annat. 

Den här gången samma så. Artighetsfraser och sånt, men det han valde att säga som svar fick allt falla på plats. Han hade inte förändrats. Däremot jag skulle jag tro. I en enda mening i hans respons på vad han tyckte om det jag berättade gör honom sammanfattade han dom sex åren vi var tillsammans. 

Jag inser idag att han ville och försökte äga mig. Förändra det han inte tyckte om. Även om han kuvade sidor hos mig och gjorde dom mindre synliga fanns dom kvar. Fick ju höra det också. Att jag då fortfarande var ärrad efter åren med X:et bidrar ju till det hela. Han hade inte så mycket försvar att ta sig igenom om vi säger så. Och jag bet ihop och accepterade läget. 

Något han hatade hos mig var finskan i mig. Finnpatrioten som fortfarande finns i mig. Kanske mer idag än då. Pratade jag finska med någon blev han uppriktigt förbannad. Fick ju höra det också. 

Han hånade min andliga intresse och skrattade åt spökprogrammen jag kunde välja att se. Jag rörde inte böckerna eller annat under dom tre år vi bodde ihop. Och programmen såg jag bara när han jobbade. Skiftjobb gjorde att det blir då varannan vecka. Och inte alls. 

Det konstigaste av allt var ändå musiken. Den var och är viktig för honom. Samlar på skivor och allt det där. Men, inte Black metal. Och jag som kategoriserar mig som det fick höra hur kasst det var. Om jag valde att lyssna på ”min” musik så kunde han skämta om att datorn var trasig och att högtalarna borde fixas. Inte ett dugg roligt, men enligt honom jo. Och om det var på finska var det ju två gånger värre. Ändå lyssnade han på min husgudar. Men å andra sidan har dom alltid varit den där som stått vid sidan om på något så. 

Det är här det som sades för några veckor sedan bara bekräftade det jag minns från åren med honom. Jag kunde helt enkelt inte låta bli att berätta att jag träffat min husgud. Svaret var något om att han hade sett honom på förra årets festival och varit så kass att han skulle inte ens vilja träffa honom om han fick chansen. Det hade bara varit förnedrande och pinsamt och det att jag gjort det säger mer om mig. 

Och så. Där var den människa som jag hade varit tillsammans med i nästan sex år. Inga konstigheter. Rakt upp och ner. Kritiserar allt jag är i ett par meningar. Ändå blev jag förvånad. Vad trodde jag egentligen skulle hänt under åren? 

Insåg efter det mötet att jag saknar honom inte. Jag saknar inte det som var. Jag borde ha lämnat honom långt innan han lämnade mig. När han första gången bokstavligen kallade mig tjockfetto. Vet inte varför jag stannade. Kanske det att han var ju den som stod på sig och fick mig att söka hjälp. I och med hans bestämdhet över just den biten bidrog till den resa som fick mig att veta vad som fattades mig. Diagnosen bipolär. 

Jag varit väldigt glad med den här insikten i några veckor nu. Tills igår. Kändes som knytnävsslag under bältet. Jag har hyperventilerat. Gråtit. Svurit. Skrattat åt eländet av vad det är. Sömnlöst. Och massiv ångest. Han ska göra det han aldrig skulle göra; gifta sig. Om det nu stämmer vill säga.

Missförstå mig rätt nu. Handlar inte om det som var eller kunde ha varit. Bara det att den klena självkänsla jag hade och försöker få stå stabilt raserades. Känslan av att det är mig det är fel på kommer tillbaka. Hur kass och liten han fick mig att må sista tiden tillsammans. Allt kommer tillbaka på en gång. 

Inga omsvävningar eller skönmålade saker. Nä. Han orkade inte mer och det var på grund av mig. Länge var det det jag kom ihåg. Det jag kände. Hur låg jag kände mig. Hur kass jag var. Värdelös. Fet ful och äcklig. Brukar bli så när den man är tillsammans med kallat en saker och sen det där att inte vill ligga med en. Alltid ursäkter. Idag vet jag bättre. Det var ju mig det var fel på enligt honom. 

Nu ett dygn senare märker jag att jag inte fastnar i känslan av värdelöshet som jag skulle gjort tidigare. 

Hade det varit innan jag fick det så behövliga avslutet och bekräftelsen att det inte var fel på mig hade jag nog skrivit helt annorlunda. Mötet för ett par veckor sen bekräftade det jag behövde känna på riktigt, att det inte är mig det är fel på. Det var alltid han. 

Det skrivna ovan borde tala sitt tydliga språk. Svart på vitt. Han försökte förändra mig. Han försökte äga mig. Han misslyckades, men fick det att känna det som om det var mitt fel. Tänk att det behövde ta så lång tid innan jag kunde ”känna” det också. 

Bättre sent än aldrig. 

Och vet ni? Jag är fortfarande black metal tjej, så jag valde att köpa biljett till festival där husguden ska spela. Bara för att jag kan. Och vill. Hade jag fortfarande levt med den där ovan hade jag nog inte deltagit festen i våras och inte som nu åker på festival med mest black metal på spelschemat. 

Jag tror jag är segraren i det här. För det kunde ju varit så illa att jag gift mig med den där. Hemska tanke. 

 Tror det är dags att införskaffa nya högtalare till datorn. Det låter ju så konstigt i dom 🙂
PS. Glömde. Han var aldrig fan av mina tatueringar heller. Bara en sån sak. DS.


Funderingar om ”ont i kroppen”

Idag är en av dom där överjvliga dagarna jag kan ha ibland. Började redan igår kväll och natten vedervärdig. Men, Idag, glöm att sätta sig bakom ratten och åka in till närmaste affär. Glöm sitta upp överhuvudtaget. 

Ont. Ont. Öm. Värkande. Skruvstädet som jag lallar det sitter vid varje led. Fötter, knän, armarna och handleder. Ligga ner ”hjälper” väl lite. Dock en tolkningsfråga det med. Att ha katt underlättar inte. Hon ska ju gå och/eller ligga på en som om jag var en kattmöbel. Triggerpoints är där dom är och hon plockar vartenda av dom. Jag kan ju inte bli arg på henne heller. Inte hennes fel att jag har ont. 

Vad är då funderingen? 

Jo. Resan till festivalen, ärendet och gående i två dagar var ändå inte så hemska som jag trodde dom skulle bli. Ont i fötterna är en sak om man går med fel skor i 48 timmar. Inte försiktiga alltså. Jag var inte ens hälften så trasig som jag trodde jag skulle vara eller bli. Trött? Ja, en helt annan sak. 

Att sen veckan fortsatte utan konstigheter eller trasig kropp som den kan vara. Konstigt tänkte jag mest. Funderar fortfarande på det där. Hur det kommer sig? 

Kan det vara så att i mitt fall är smärtan och det onda obefintlig när jag lever det liv jag borde leva. Jämförts med vardagen och verkligheten som den ser ut idag. Kan det vara så att det är kroppens sätt att tala om att jag är inte på rätt plats? Att mitt liv jag tror jag lever inte är det liv som är ämnat för mig? 

Låter kanske konstigt.  Till och med jag tyckte det lät konstigt när jag formulerade orden och frågeställningen för mig själv. 

Jag hör inte hemma här. Jag håller med. Vilse i den här jävla pannkakan igen. Vet inte vad som är bak och fram i det här heller. Upp och ner än mindre. Vet bara att jag borde vara någon annanstans. Göra något annat. Vart? Vad?

Skulle vara så trevligt om jag slapp skiten med en kropp som har egna åsikter om saker och ting. Knopp likaså. Tänk om jag kunde gå en dag utan demoner? Bara det skulle göra skillnad. Tro mig. En dag. 

Vad leder funderingarna till? Ingenting. Just nu. Tanken har gjorts. Kommer gnaga ett tag till. Plockas fram och analyseras. Kännas på. Smakade. Funderas. Kommer jag bli klokare? Nja. Vet bara att jag kommer reflektera över saken en hel del. Känna hur kroppen och knoppen beter sig vid vissa lägen, platser, människor och så vidare och så vidare. 

Idag är en skitdag. Både fysiskt och psykiskt. Inget funkar. 

Eller jo. Musik och kattgos (så länge hon inte använder mig som möbel). Blir nog en och annan gammal skräckfilm innan kroppen låter mig sova. Van att slåss med hjärnan och dess demoner, men kroppens protester är jag fortfarande inte tillräckligt bekväm med att jag kan somna ifrån det.

Hoppas imorgon är en bättre dag. Kunna ratta bilen vore ju bra. 


Tecken på att det vänder? 

Vet bara att de har fattats ett tag. Vet inte när de slutade. Eller om jag bara inte kommer ihåg. 

Drömmar. Jag pratar om drömmar.  Dom som kommer när man sover. När vakna sidan stängts av. När det undermedvetna får fritt spelrum. 

Vet inte riktigt när dom började dyka upp igen. Drömmarna. Verkligheten som jag har inom mig när jag sover. Inre verklighet som dagsljuset sakta suddar ut. Får dom att blekna. Men jag drömmer. 

Mycket att bearbeta. Mycket konstigheter i nätternas bildspel. Nyanser. Minnen. Fantasi. Sagor. Symboler. Känslor. Människor. Okända människor. Ändå välbekanta. Platser jag aldrig besökt men känns som hemma. Dofter och ljud jag känner igen. Ändå inte. 

Och korparna. Närvarande. Följer mina steg. Leder mig genom okända platser. Får mig att gå vidare. Aldrig se mig om. Alltid framåt. Skuggor. Skuggspel. Har jag varit här? Är det hit jag ska? Är det för jag är på väg? Var är Jag? När är jag? Vad är jag?

Mardrömmar? Drömmar? Önskedrömmar? Sanndrömmar? 

Jag vet inte. Jag vet bara att jag drömmer. Något jag inte gjort på väldigt länge. Vad jag saknat dom.