Kategoriarkiv: språk

Tyst i huset II

Jo, för några veckor sen skrev jag om polisbesök om saker som hänt hos grannen. Jag hade förväntat mig ond bråd död eller liknande med det pådraget polisen hade med avspärrningar och grejer.

Nej nej. Bara att han som bor under har respektive som befinner sig i vårdnadtvist om ungarna med sitt ex som ledde till att denne lejt tre stycken för  att markera och hota båda till livet med både kniv och skjutvapen.

Det blev tyst ett tag. Jag kude sova utan TV på. Ett tag ja.

Just nu har de gräl från helvetet. Inte ens TV:n döljer gapandet. Tror jag ska vara glad att jag inte kan arabiska eller vad det är dom pratar i Afganistan. I och för sig skulle det kanske vara bra ifall det handlar om ”fara för annans liv”. Just nu i det här läget kan jag inte avgöra om dom grälar eller hotar varandra till livet. Misstänker att det är som att höra två finnar gräla om man inte kan finska.

Just nu är jag ändå inte förbannad över att de stör nattsömnen i sig. Svårt att varva ner på grund av flytten. Och det att veta att jag ska flytta och slippa grannen ifråga framöver gör att jag tolererar mer än jag brukar tror jag. Räknar ner timmarna om i inte räknat ut det själv.

Betyder inte att det är okej eller enklare att ignorera, bara det att jag inte blir lika irriterad eller förbannad som förr. Det är över snart. Sen får han göra vad han vill utan att ha mig bankande på elementet för att han ska sänka till en nivå som inte skär igenom TV:n.

Ett par nätter till. Andas. Andas. Ett par nätter till sen följer tystnaden.

 


Språk och översättningar

Alltså. Jag kan finska. Jag kan svenska. Jag kan engelska. Förstår vissa andra språk. Så långt så bra

Vissa språk har samma ord för samma diagnos. För min del är det riktigt bekvämt lätt veta vad jag ska säga utrikes om så skulle behövas. Tycker synd om er som ska på semester till Finland eller flytta dit. Finns ingen logik i det jag ska ta upp nu.

Bipolär. Diagnos som det blev efter manodepressivitet. Engelska likaså men med den här stavningen: Bipolar. De har ju inte ä i sin alfabet. Tills du kommer till finska sidan av viken och ska söka hjälp för just samma sak. Jag vet inte hur dom tänkte eller om de ens gjorde det.

Bipolär = Kaksisuuntainenmielialahäiriö.

På riktigt. Tro mig. What a fuck säger jag bara.

Kan man krångla till det mer eller? Jag menar bara att de flesta finnar vet vad manodepressiv är för nåt. Varför krångla till det?

Kaksisuuntainenmielialahäiriö. Ursäkta?


Dialekter

Man hör inte var jag kommer ifrån när jag pratar.

Efter ett helt liv i mellersta Sverige torde det märkas när man pratar med folk, men det gör man inte. Västmanländskan har helt enkelt inte fastnat hos mig. Då jag bodde i Blekinge i några år tog jag till mig dialekten för att dom skulle förstå vad jag sa. Den försvann lika fort som jag flyttade därifrån. Det är bara en enda människa som får mig att gå tillbaka till blekingeskånska och det är väninnan jag har kvar där nere. Inte hon jag fick upp kontakten med igen, utan den som jag haft kontakt med under åren.

En sväng i Södermanland gjorde inte det att jag tog till mig dialekten. Tur det. Gnällbältet som det kallas också. Hur hemskt skulle det inte vara och gå runt och sucka och stöna när man pratar? Åren uppe i Gävleborg gjorde inte heller att jag anammade dialekten. Ord, ja. Dialektala fraser och sånt, javisst. Men inte dialekten. Skulle kunna om jag ville, men det fastnade inte heller.

Nu när jag bor här nere i Östergötland finner jag dialekten tilltalande. Blir glad när jag hör hur de pratar ren östgötska. Som i torsdags hos bilmekanikern satt jag och väntade på min bil. Under tiden satt jag och låtsades vara upptagen med mobilen medan jag egentligen lyssnade till killarna som stod och pratade. Jag lyssnade inte så mycket på vad de sa utan dialekten. Jag gillar östgötskan. Speciellt när killar pratar. Tjejer inte så mycket faktiskt. Ganska konstigt egentligen. Borde ju vara samma sak tycker man ju, men det är någonting med killar och östgötska för mig. Charmigt helt enkelt.

Pratade med en äldre dam här i höstas om det här med dialekter och ursprung. En av kunderna jag har som är hemma medan jag städar. Hon undrade var jag var från. Det hördes nämligen inte. Och så följde en diskussion om dialekter och vikten av att ha någonting bestående. I och med att jag inte har dialekt när jag pratar verkar jag sakna ursprung och då frågade hon om jag var finska. Ja, sa jag. Det är ju sant. Och hon fortsatte då med att finnar i allmänhet är nogrannare med språket än svenskar. Böjelser och ordföljd till exempel. Jag vet med mig att jag inte skriver på korrekt svenska emellanåt, men det står jag för. Hon menade att det verkar som om det är viktigare för finnar att tala rätt. Vi talar som vi lärt oss vi ska göra. Och att det förmodligen var därför jag inte hade dialekt.

Jag är inte svensk. Ändå är mitt känslospråk på svenska. Jag fick aldrig lära mig nyanser i känslor på finska när jag växte upp. Jag fick upptäcka den världen på egen hand långt senare och då på svenska. Att jag lärde mig svenska ganska sent. Finsk uppväxt. Massa finska barn på samma område. Finska talades jämt och ständigt. Finskspråkig klass fram till fyran. I fyran blev det delade lektioner med en svensk klass. I sjuan blev det sammanslagning av klasser och vi blev invandrarklassen. Hade finska som tillval och jag lärde mig svenska. Det hade inte varit självklart fram till dess. Svenska vänner och en massa missförstånd och felsägningar. Än idag är det svårt med han/hon, den/det, en/ett och böjelser av ord.

Det mest intressanta i allt det här är då jag träffade en kompis syster som var och hälsade på. Dom är tjecker och från Prag och hon talade väldigt bra engelska. Engelska var inte så svårt för mig att förstå eller lära mig som barn. Hade ju Sol som pratade engelska hemma och jag lärde mig förstå engelskan innan jag kunde tala det. Synd att hennes mamma inte ville att jag skulle svara på engelska också. Det intressanta i det här är ändå det där att systern säger att jag bryter på finska när jag talar engelska. När jag pratar svenska hörs det inte. Till saken hör att hon hade bott i Rovaniemi ett år och att jag pratar engelska som dom där uppe. Jag lärde mig engelska på finska. Låter kanske konstigt för er, men så var det. Helfinsk klass och våra lektioner hölls på finska och då blev det att vi fick lära oss engelska på finska. Jag fick alltså lära mig engelska på finska, innan vi hade lektioner med svenskar.

Dialekter och språk. Intressant. Intressantare är ändå det att det hörs inte vart jag är ifrån. En del dialektala ord från här och där, men inte så att jag pratar västmanländska. Jag tackar mina finska gener för det. Och jag står för att tycka att killar som pratar östgötska kan vara charmigt. Men jag gillar dialekten som den är. Pink Lady har anammat den. Kanske är det dialekten som får mig på fall.