Kategoriarkiv: språk

I en dröm

Sover. Drömmer. Vissa drömmar säger saker. Som om det är säker jag behöver veta.

Att jag är andlig. Fanns en anledning varför jag kom till henne. Att jag  är på rätt väg. Att börja med korten som tänkt. Blir till och med spådd. Ska jobba med människor framöver. Inte som jag gjort. Utan med språk som grund. Hon säger jag är bra bilförare. Uppmärksam. Frågar om bandet jag älskar mer än livet självt. Hon vet inte vad dom är. Förstår inte. Lägger lite kort. Säger saker som att jag ska tänka på att ha lampa tänd när jag sover framöver. Så inte tavlan får liv och kliver ut ur ramen. Jag frågar vilken tavla. Hon pratar om annat. Jag får saker av henne. En väska. Mockasiner. En stor påse med dragsko i skinn. Startpaket som hon säger. Pasdar med trumman säger hon. Hon behöver vila. Jag frågar om tavlan. Håll lampan tänd säger hon. 

Vaknar. Undrar fortfarande vilken tavla. Och vem hon är.

Annonser

Nomadliv IV

Börjar kännas nu. Fyra veckor hittills av flaxande. Fyra veckor hittills av att ha en väska med tillhörigheter med mig. Fyra veckor av nomadliv*. Det här med att vara hos någon annan varje dag. Det här med att vara bland folk dygnet runt. Det börjar verkligen kännas nu. 

Längtar till dagen jag kan stänga dörren om mig och vara ensam. Längtar till dagen då jag kan stänga dörren om mig och få vara ifred. Den dagen är en och en halv vecka bort. Räknar dagar. Faktiskt.

Ändå dubbelt det där. Ändå dubbelt det här. 

En del av mig tycker det är trevligt med kvalitetstid med Farsan. En annan vill bara att dagen då jag ska hem ska vara här. En del av mig tycker om det faktum att jag är här uppe i norraste Finland och njuter av hösten, njuter av ruska. En annan vill bara hem och slippa se renar och korta träd överallt. En del älskar det finska. En annan del påminner mig om hur svensk jag trots allt är.

En del av mig älskar att vara här. En annan tycker väldigt illa. Kan tänka mig att faktiskt bo här. Faktiskt. På riktigt. En annan sida av mig säger aldrig.

Nomadliv. Jodå. En dag i taget. Räknar ner. Vill ha den där dörren att stänga om mig själv och kunna välja när jag vill umgås och/eller prata med folk. Bara en sån sak. 

Ändå, finns ju charm i det här. Anpassningsbar. Flexibel. Visa hänsyn. Ödmjukhet. Tacksamhet. Rörlighet. Orden får riktig betydelse. Jag vet vad dom betyder. Jag lever dom varje dag. Varje minut. 

Ändå. En och en halv vecka kvar. Jag längtar. Och jag kommer sakna det här.
* Året som varit räknas inte in i nomadliv. Det då jag haft saker med mig där jag varit, även om jag inte skulle kalla det ett hem så är det skillnad på flaxande och flaxande. Nog för att det kan ses som hemlöshet att inte ha egen adress då har jag ändå bott på ställen där jag haft saker som är mina under samma tak. Senaste fyra veckorna har jag däremot varit på resande fot. Bokstavligen hemlös. Kläder i en väska. Klar för avfärd. Milantalen fylls på en del den här tiden innan jag får nyckel till egen dörr att stänga om mig.


Och här finns hän 

När jag är utan Internet börjar hjärnan tänka på andra saker. Här, hos Farsan, blir det massa prat och lyssna på radio istället för TV. Definitivt ovant till en början. En vecka senare helt i sin ordning. Känns som jag borde lyssna mer på radio hemma sen. Kanske inte just svensk radio. Kan ju hitta nån finsk på nätet sen. 🙂

Det tar ett tag att förstå vad som sägs och om vad på radio här. Speciellt när de på radion pratar om och med människor om andra människor. Här underlättar det här med att hjärnan bytt till finska. 

Orsaken till att det var lite sådär ”va?” är att jag inte kan vissa ord eller vad myndigheter heter här. Och att i Finland har det här med ”hän” istället för hon/han. Gäller att komma ihåg vem dom pratar om eller pratat med eller syftar på. Jag är bara ovan vid ordet . ”Hän” är något som funnits så länge språket funnits. Vill bara klargöra det så ingen tror att Finland gjort som i Sverige som försöker ändra språket med att införa ”hen”.

  • Minä – Jag    (Minun – Min)
  • Sinä – Du     (Sinun – Din)
  • Hän – Han/Hon     (Hänen – Hans/Hennes)
  • Me – Vi     (Meidän – Vår)
  • Te – Ni     (Teidän – Er)
  • He – De/dem/dom     (Heidän – Deras)

Och 

  • Se – Den/det     (Sen – Dens/dets)

Det här kanske förklarar att jag haft problem med den/det och de/dem/dom hela mitt liv. Till och med han/hon ibland. På riktigt. Speciellt då finnar använder ”se” om människor till vardags. I alla fall dom jag pratat finska med under åren. Även om det funnits språkpoliser ibland. I och med att jag använder mig av ”se” istället för ”hän” gör ju att det är annorlunda och ovant att vara och prata här i Finland.

För det är ju så att jag är finska även om jag är född i Sverige. Född på 70-talet och uppvuxen och uppfostrad enligt finsk sed. Då var det också finsk dagis/förskola. Lågstadiet var helfinsk. Det var på mellanstadiet som vi fick delad klass med svenskar. Det betydde att vi då skulle lära oss svenska också. Alltså, ja, på riktigt. Även om jag kunde förstå och prata en del svenska tidigare än så så var det ändå inget som användes. Det var på högstadiet som alla lektionerna blev svenskt för mig. 

Jag brukar säga att jag lärde mig svenska sent. Låter konstigt med tanke på att jag är född i Sverige. Men det är så det var. 

Som det där med att jag lärde mig engelska på finska. Det tänkte jag inte ens på förrän jag träffade en tjej från Tjeckien som säger att jag bryter på finska när jag pratar engelska. Men att finskan inte hörs när jag pratar svenska. Ehh? Vi pratade engelska och hon förklarade att jag inte gör det lika tydligt som finnarna, men att den finns där. Orsaken att hon hörde det var att hon bott i Rovaniemi och pluggat ett år. En tröst är väl ändå att jag tydligen är bra på engelska och kan prata och allt det där. Nåja, jag må bryta på finska, men har nog Sol att tacka för det där med förstå engelska så som jag gör. Eller Ja, henne och hennes famlj. Hennes mamma pratade engelska med mig så jag fick nog en del gratis där. Ord och fraser som inte lärs ut på skolor. Även om jag aldrig pratade engelska. Saker skulle väl vara annorlunda om jag gjort det. Tack för allt det där. Det här blev visst en lång parentes om engelska och mig.

Det där med att lärt mig svenska sent gör inget. Förutom just med han/hon och de/dem/dom. Har haft Sol som rättat mig under alla år. Hon har nog gett upp om det där med att jag får till det till slut. Jag vet om problemet. Erkänner den också. Eller är det ”det? Ja, ni ser. Underlättar inte att hjärnan är inställd på finska när jag skriver det här. 

Språk och lyssna på radio är intressant. Ett sätt att lära sig språk och fraser och allt det där som inte lärs ut i skolan eller kurser. Bra att tänka på om man ska lära sig nytt språk eller hålla sig väl med den man redan kan men inte använder dagligdags. Det här är mest notering och påminna mig vid senare tillfälle. Att radiokanaler finns ju på nätet. Funderar ju på att lära mig fjärde språk. 

Även om jag har brister i dom tre jag redan kan så hindrar det ju inte mig att vilja kunna ett till. Inte så att jag ska skriva storslagna eposar, ett på varje språk. Räcker med att kunna prata och förstå vad som skrivs och sägs i tidningar, radio och TV. 

Böcker är en annan grej. Svenska böcker läser jag enkelt. Engelska böcker likaså. Finska böcker tar längre tid. Beror mest på att jag vanligtvis inte tänker på finska. Kanske blir det ändring på det nu när jag fått böcker av både Morsan och Farsan den här hösten. 

Att svenska och engelska böcker är enklare att läsa är att tal och skriftspråk inte är någon skillnad på. Inte för mig i alla fall. Inte större i alla fall. Eller Ja, beroende på vad boken handlar om och om det är fakta eller inte. Däremot finska är det stor skillnad på hur man pratar och hur man skriver. Jag kan säga att jag kan prata finska flytande men jag erkänner att jag inte kan skriva på finska. Eller, jag kan skriva på finska men det är definitivt inte rätt. Jag skriver som man pratar och det är definitivt inte så man får göra om man ska skriva på riktigt. Brev till släkt är en grej och acceptabelt. Annars nej. Det är också det som gör att det tar lite längre tid att läsa finska böcker. Det är också det folk som vill lära sig finska har problem med. Att det skrivs på ett annat sätt än det talas. Att orden uttalas med alla bokstäver och som det står är en sak. Det pratas inte på samma sätt. Vissa ord när det pratas till vardags är en annan grej. Det är så. Exempel på enklaste skillnaden med skriftspråk och vardagstal gäller ”jag” och ”du”.

  • Minä – Mä    (Minun – Mun)
  • Sinä – Sä     (Sinun – Sun)

Jo. För att inte glömma dialekterna. Skillnad på riksfinska och resten av landet. Som det en gång i tiden var i Sverige med rikssvenska och resten av landet och hur folk faktiskt pratade. Och hur det är efter att ”ni” blev ”du”.

Att finskan sen kan bli svårt att lära sig är också det att det finns 127 ändelser på ett ord beroende på vad, när, hur och vems det vill säga och syfta till. Jag är glad att jag fått språket ”gratis” 😉


Tyst i huset II

Jo, för några veckor sen skrev jag om polisbesök om saker som hänt hos grannen. Jag hade förväntat mig ond bråd död eller liknande med det pådraget polisen hade med avspärrningar och grejer.

Nej nej. Bara att han som bor under har respektive som befinner sig i vårdnadtvist om ungarna med sitt ex som ledde till att denne lejt tre stycken för  att markera och hota båda till livet med både kniv och skjutvapen.

Det blev tyst ett tag. Jag kude sova utan TV på. Ett tag ja.

Just nu har de gräl från helvetet. Inte ens TV:n döljer gapandet. Tror jag ska vara glad att jag inte kan arabiska eller vad det är dom pratar i Afganistan. I och för sig skulle det kanske vara bra ifall det handlar om ”fara för annans liv”. Just nu i det här läget kan jag inte avgöra om dom grälar eller hotar varandra till livet. Misstänker att det är som att höra två finnar gräla om man inte kan finska.

Just nu är jag ändå inte förbannad över att de stör nattsömnen i sig. Svårt att varva ner på grund av flytten. Och det att veta att jag ska flytta och slippa grannen ifråga framöver gör att jag tolererar mer än jag brukar tror jag. Räknar ner timmarna om i inte räknat ut det själv.

Betyder inte att det är okej eller enklare att ignorera, bara det att jag inte blir lika irriterad eller förbannad som förr. Det är över snart. Sen får han göra vad han vill utan att ha mig bankande på elementet för att han ska sänka till en nivå som inte skär igenom TV:n.

Ett par nätter till. Andas. Andas. Ett par nätter till sen följer tystnaden.

 


Språk och översättningar

Alltså. Jag kan finska. Jag kan svenska. Jag kan engelska. Förstår vissa andra språk. Så långt så bra

Vissa språk har samma ord för samma diagnos. För min del är det riktigt bekvämt lätt veta vad jag ska säga utrikes om så skulle behövas. Tycker synd om er som ska på semester till Finland eller flytta dit. Finns ingen logik i det jag ska ta upp nu.

Bipolär. Diagnos som det blev efter manodepressivitet. Engelska likaså men med den här stavningen: Bipolar. De har ju inte ä i sin alfabet. Tills du kommer till finska sidan av viken och ska söka hjälp för just samma sak. Jag vet inte hur dom tänkte eller om de ens gjorde det.

Bipolär = Kaksisuuntainenmielialahäiriö.

På riktigt. Tro mig. What a fuck säger jag bara.

Kan man krångla till det mer eller? Jag menar bara att de flesta finnar vet vad manodepressiv är för nåt. Varför krångla till det?

Kaksisuuntainenmielialahäiriö. Ursäkta?


Dialekter

Man hör inte var jag kommer ifrån när jag pratar.

Efter ett helt liv i mellersta Sverige torde det märkas när man pratar med folk, men det gör man inte. Västmanländskan har helt enkelt inte fastnat hos mig. Då jag bodde i Blekinge i några år tog jag till mig dialekten för att dom skulle förstå vad jag sa. Den försvann lika fort som jag flyttade därifrån. Det är bara en enda människa som får mig att gå tillbaka till blekingeskånska och det är väninnan jag har kvar där nere. Inte hon jag fick upp kontakten med igen, utan den som jag haft kontakt med under åren.

En sväng i Södermanland gjorde inte det att jag tog till mig dialekten. Tur det. Gnällbältet som det kallas också. Hur hemskt skulle det inte vara och gå runt och sucka och stöna när man pratar? Åren uppe i Gävleborg gjorde inte heller att jag anammade dialekten. Ord, ja. Dialektala fraser och sånt, javisst. Men inte dialekten. Skulle kunna om jag ville, men det fastnade inte heller.

Nu när jag bor här nere i Östergötland finner jag dialekten tilltalande. Blir glad när jag hör hur de pratar ren östgötska. Som i torsdags hos bilmekanikern satt jag och väntade på min bil. Under tiden satt jag och låtsades vara upptagen med mobilen medan jag egentligen lyssnade till killarna som stod och pratade. Jag lyssnade inte så mycket på vad de sa utan dialekten. Jag gillar östgötskan. Speciellt när killar pratar. Tjejer inte så mycket faktiskt. Ganska konstigt egentligen. Borde ju vara samma sak tycker man ju, men det är någonting med killar och östgötska för mig. Charmigt helt enkelt.

Pratade med en äldre dam här i höstas om det här med dialekter och ursprung. En av kunderna jag har som är hemma medan jag städar. Hon undrade var jag var från. Det hördes nämligen inte. Och så följde en diskussion om dialekter och vikten av att ha någonting bestående. I och med att jag inte har dialekt när jag pratar verkar jag sakna ursprung och då frågade hon om jag var finska. Ja, sa jag. Det är ju sant. Och hon fortsatte då med att finnar i allmänhet är nogrannare med språket än svenskar. Böjelser och ordföljd till exempel. Jag vet med mig att jag inte skriver på korrekt svenska emellanåt, men det står jag för. Hon menade att det verkar som om det är viktigare för finnar att tala rätt. Vi talar som vi lärt oss vi ska göra. Och att det förmodligen var därför jag inte hade dialekt.

Jag är inte svensk. Ändå är mitt känslospråk på svenska. Jag fick aldrig lära mig nyanser i känslor på finska när jag växte upp. Jag fick upptäcka den världen på egen hand långt senare och då på svenska. Att jag lärde mig svenska ganska sent. Finsk uppväxt. Massa finska barn på samma område. Finska talades jämt och ständigt. Finskspråkig klass fram till fyran. I fyran blev det delade lektioner med en svensk klass. I sjuan blev det sammanslagning av klasser och vi blev invandrarklassen. Hade finska som tillval och jag lärde mig svenska. Det hade inte varit självklart fram till dess. Svenska vänner och en massa missförstånd och felsägningar. Än idag är det svårt med han/hon, den/det, en/ett och böjelser av ord.

Det mest intressanta i allt det här är då jag träffade en kompis syster som var och hälsade på. Dom är tjecker och från Prag och hon talade väldigt bra engelska. Engelska var inte så svårt för mig att förstå eller lära mig som barn. Hade ju Sol som pratade engelska hemma och jag lärde mig förstå engelskan innan jag kunde tala det. Synd att hennes mamma inte ville att jag skulle svara på engelska också. Det intressanta i det här är ändå det där att systern säger att jag bryter på finska när jag talar engelska. När jag pratar svenska hörs det inte. Till saken hör att hon hade bott i Rovaniemi ett år och att jag pratar engelska som dom där uppe. Jag lärde mig engelska på finska. Låter kanske konstigt för er, men så var det. Helfinsk klass och våra lektioner hölls på finska och då blev det att vi fick lära oss engelska på finska. Jag fick alltså lära mig engelska på finska, innan vi hade lektioner med svenskar.

Dialekter och språk. Intressant. Intressantare är ändå det att det hörs inte vart jag är ifrån. En del dialektala ord från här och där, men inte så att jag pratar västmanländska. Jag tackar mina finska gener för det. Och jag står för att tycka att killar som pratar östgötska kan vara charmigt. Men jag gillar dialekten som den är. Pink Lady har anammat den. Kanske är det dialekten som får mig på fall.