Kategoriarkiv: studier

Skolfoto

Tänk vad vissa saker får en att må fysiskt illa. 

Skolkataloger och klassen man gick i. Har sparat mina av någon anledning. Kanske som bevis att jag faktiskt fanns, på riktigt. Jag vet inte. Uppenbarligen har dom fått följa mig land och rike runt. Som dökött i lasten. Inget jag väljer att plocka fram i nostalgisyften. Som sagt, mer bevis på att jag faktiskt fanns.

Men så dök fotot från nian (om jag inte minns fel) upp på tidslinje hos en av dom jag velat ha kontakt med. Skrivit om honom förr. Så svenskt som det kan bli; Stefan. Enda som faktiskt fick mig att stå ut mer än halva högstadiet. 

Jag valde ett inte säga något om fotott då. Idag dök den upp igen då Stefan länkat mig till den. Vet inte vad jag ska säga egentligen. Varför? Han vet ju hur illa det var då. Kansle vill han läka dom såren? Vet inte. Har inte frågat.

Namn från förr dyker upp i minnet. Det på kommentarerna och namnen som länkats och vilka som gjort det. Fotot påminner mig om gammal så kallad bästis som vände ryggen till en på grund av kompistryck. Hon vars död fick Sol att hitta mig igen. Vars begravning vi gick på Sol och jag.. Vet dom andra om att hon inte finns mer? 

Det på svartvita klassfotot från förr. Känns så overkligt. Att jag skulle varit en del av dom. Umgicks inte med någon i klassen sista året. Förutom Stefan. Som sagt, utan honom vet jag inte om jag hade orkat. Har låtit honom veta det senaste året. Han var glad att jag valde att ta kontakt. 

Det på klassfotot och sen på bilderna om hur dom ser ut idag. Känns som om jag fortfarande  är den där svarta fåret i familjen. Den som inte anpassat sig. Blivit vuxen. Fortfarande en outsider. På något sätt är jag tillfreds med den tanken. Att jag valde att gå min egen väg redan då. Vara den jag var… är. Det som fanns redan då. Det som inte kuvades eller togs ihjäl. Oavsett allt så överlevde jag.

Ibland känns 30 år sen som igår. Vissa saker vill man inte komma ihåg. Ändå kan jag inte låta bli att undra vad dom skulle säga om dom såg mig idag? 


Till eller från

Två tidigare inlägg resulterar i en sammanslagning av tankegångar. Ena om vad man drömde om att bli när man var liten och den andra om att aldrig sluta jämföra. Det leder till rubriken ovan: till eller från.

I och med att jag inte haft någon större plan eller drömmar om att göra när jag blev stor har jag alltid trott berodde på att jag inte trodde jag skulle leva så länge. 

Låt mig förklara. Jag har levt som odiagnostiserad bipolär hela mitt liv fram till för sex år sen tror jag det var. Odiagnostiserad bipolär redan innan det hette bipolär. Jag var det som kallades manodepressiv redan som väldigt ung utan att veta det. Och det gjorde tankegångarna ganska mörka och destruktiva redan som barn. Jag har helt enkelt överlevt så här länge även om jag inte trodde det skulle vara möjligt. Ett av återkommande tankar är självmordstankar och som också ingår i sjukdomen. Jag är inget undantag från den delen. Här bara lärt mig att leva med det. En dag i taget. Inte idag ni vet. Dagar som blir till år. Och jag har överlevt såhär länge. 

Det har liksom aldrig varit läge till att planera långsiktigt. Det skulle ju ta slut när som helst. Oavsett vad det var helt enkelt. Ingenting att planera för. Ingenting att hoppas på helt enkelt. 

Det enda jag gjort och avslutat var och är studierna efter mångt och mycket. Examen finns. Ingenting jag plockar fram och yvs över. Den bara är. Här fått frågan många gånger om varför jag inte lyfter fram mina studiebedrifter, men jag är inte sån. Jag har titel. Jag har poängen. Till vilken nytta egentligen? Jag är inte mitt yrke lika lite som jag är min diagnos. Och nu när jag ändå inte kan arbeta inom det jag är utbildad till finns det ingen som helst anledning till att ens prata om det överhuvudtaget. Det finns där. Och jag betalar fortfarande varje månad för åren i skolbänken. 

Jag har intressen. Hobbys om man så vill. Sånadär saker jag liksom alltid haft men ligger för tillfället nedpackat någonstans djupt inom mig. Begravd och tystad om ni så vill kalla det också. Bristen på positiva och uppmuntrande vuxna och/eller respektive gör så med en. Tro mig. Samtidigt som det där med mörka svarta tankar om sig själv underlättar inte ett dugg. 

Inspirationen och lusten tystades för länge sen. Jag var ju bra på det jag gjorde. Det jag brann för. Ville utveckla. Sen kom kritikerna. Kritiken. Nedvärderanden som fastnade och slog för och som jag till slut trodde på. Tror på fortfarande. Det där med att ”sluta aldrig att jämföra” triggern. Och känslan av värdelöshet som samlats under åren dätter dina spår. Jag vey att jag inte ska jämföra mig med andra. Ingen ska göra det. Att gå sin egen väg. Lyssna på sin egen inte röst. Inte lika enkelt när den blivit tystad riktigt ordentligt av dom närmast en under många år. Hela livet. 

Ritade mycket som barn där jag var bra på det så jag anklagades av andra att jag ritat av eller ljög om att det var mina teckningar. Till slut slutar man dra streck som leder til bilder. Samma sak med målandet. Dykarna jag hade och målat på blev annat i händerna på Xet. Inget av det jag faktiskt har gjort finns kvar. Däremot hans och det faktum att det är han som har utställningar idag. Inte jag. Det kunde varit jag. Och om jag faktiskt får vara lite stolt över hur ”bra” jag faktiskt var är att jag har hängt pä konstmuseum i barndomsstaden. Som samarbete med staden och skolorna. Min bildlärare valde ut ett av mina som fick hänga på konstmuseet ett tag. Tror dom har den kvar där. Fick ju aldrig tillbaka den. Nog för att jag skulle vara ringrostig men det sägs ju ett det finns i blodet. 

En sida av mig har alltid varit intresserad av andlighet och det okända. Spådomar, sanndrömmar, healinghänder och kristaller. Spöken och allt det andra. Se saker som inte finns. Veta saker som jag inte borde veta. Alltid funnits. Aldrig utvecklat. Inte haft tillåtelse helt enkelt eller så har det bara hånats och skrattat åt. Stängt av eller försökt göra det. Tystat och ignorerat saker helt enkelt tills det inte går längre. Är där igen. Bara att gilla läget och acceptera den här delen av mig och ta tag i det på riktigt. Finna vägen igen. Lyssna inåt. Finna en mentor eller två som kan hjälpa mig att finna fotfäste igen. 

En annan del som tystats under åren är skrivandet. Jag har skrivit och skrivit under åren. Noveller, dikter och försökt mig på bok både en och fler gånger. Fått födande kritik här det andra fått läsa. Tyvärr är det dom negativa som fastnat. Det och brist på tro på mig själv och min förmåga. Det har tystat orden i mig. Inte för att berättelserna inte finns där. Det gör dom fortfarande. Det kommer nya. Vill ut. Vill gram. Men pennan ligger orörd. Pappret fortsätter vara vitt. Jag fattar inte pennan längre. Destruktiva förhållanden gör så med en till slut. Även om relationen tagit slut för länge sedan ligger pennan där den ligger och orden jag fått ner under åren är nerpackade någonstans. Syns inte men finns. Bara att dom överlevt och finns kvar är något som förvånar mig. Faktiskt. Kunde lika gärna kunnat kasta dom med allt annat som var en del av mig. Medan andra skriver och ger ut det dom skrivit är något jag kan få mig låg. Jag kunde ju gjort så mycket mer under åren. Men hey, man ska ju inte jämföra. 

Det där med att inte haft långsiktiga planer har liksom påverkat göra mitt liv. Hela tiden. Jämt. Överallt. Minns inte när jag stannat så länge att det finns anledning till det. Eller det att jag känt mig önskvärd att jag ens velat stanna kvar där jag var. 

Så vitt jag vet och minns har jag varit på väg till någonting en enda gång i mitt liv. När jag stack hemifrån. Visst fanns det en lämna allt och dra, men jag var först och främst på väg någonstans. Jag flyttade till någonting. Visserligen och definitivt på väg från men jag flydde inte. Inte som jag gjort sedan dess. Jag var på väg ”till” någonting. Däremot valde jag att flytta ‘från någonting några år senare. Jag flydde helt enkelt. Livet blev för svårt att hantera där och då. Tror jag varit på flykt sen dess.

Känns som jag aldrig hittat hem sen dess. Missförstå mig rätt. Jag har haft många ”hem” sen dess. Men alltid rotlös. Alltid redo att dra upp bopålarna och byta adress. Aldrig still. Alltid på väg någonstans. Aldrig haft anledning att stanna till slut. Alltid redo att dra. Även om jag rent fysiskt befunnit mig på en plats har tankarna varit någon annanstans. Släppt in folk. Låtit dom komma nära. Men aldrig släppt in dom helt. Alltid skyddat en del av mig. 

Alla flytt och alla städer jag levt i ställer till det för mig idag när jag försöker få lugn och ro omkring mig. Flaxande land och rike runt har gjort att det ställer till det när man söker jobb, boende. Det där att jag inte blir långvarig gör ju att chefer och hyresvärdar tvivlar. Varför skulle jag stanna nu liksom. Har ju inte gjort det förr. Att se det som att jag är flexibel eller anpassningsbar är inte ord de tänker på just då. Inte heller det där att jag inte är rädd för förändring. Jag är inget att satsa på långsiktigt helt enkelt. 

Det kanske r det som gör att jag nu befinner mig där jag är just nu. Resultatet av år på väg från någonting. Försökt fly från någonting så länge att jag inte längre har någonstans att ta vägen. Flyktbeteendet har tagit ut sin rätt och jag orkar inte mer. Tvingat mig att konfrontera det som fick mig att fly från första början. Sluta försöka ta mig ”från” någonting. Komma underfund vad jag är på väg till. 

Tiden i ingenmansland har gett mig insikter. Tiden i livets väntrum har gett mig tid att förstå att jag måste hitta vägen ”till” någonting. Det där med att saker och ting händer av en anledning tror jag fortfarande på. Ibland är lektionen och anledningen svår att förstå eller finna. Jag vet nu vad jag behöver göra för att livet börjar igen. Där jag finns med i ett sammanhang. Finns. Lever. Stannar. 

Sluta ta mig från. Finna vägen till. Tänk att det skulle vara så svårt att få mig att förstå det. Många vägar har jag gått som lett mig till insikt. Adresser jag bott i och hem som aldrig var menat som föralltidhem. Det kanske har varit anledningen till varför jag blivit kvar här jag är just nu så länge ändå. Finna vägen till någonting. Enklast hade ju varit att gå in i flyktbeteendet och gjort något överilat. Nu, trots stressen av att befinna mig där jag befinner mig just nu  har jag liksom undermedvetet tvingat mig att stanna upp och komma till insikt. 

Till eller från. Jag väljer till. Sluta fly. Sluta ta mig från någonting. Då kanske jag också kan sluta jämföra mig med andra. Mitt liv har definitivt inte varit som jag trodde det skulle vara. Definitivt levt längre än jag trodde jag skulle göra. Det är nog dags att ta en dag i taget så bokstavligt. Sluta överleva och börja leva på riktigt. 

Till. Till mitt föralltidhem. Ja tack.


Skillnad på vård och vård

image

Jag valde bli sociolog. Säger en del om mig.


Mest ledsen idag

Jag ger upp den här skitdagen. Egentligen inte så trött så jag skulle kunna sova, men ska göra mitt bästa. Stänga ner. Släcka ner. Dra täcket över huvudet och hoppas tårarna tar slut någongång. Hade varit så annorlunda om jag kunnat prata med Neo om det. Öppnat käften och pratat istället för försöka kväva gråten och bita sig i läppen. Han märkte ju att nåt var fel, men jag… jag förmår mig inte att våga visa mig svag.

Tårar är tecken på svaghet för mig. Hudlös och mest sårbar. Morsans ord från barndomen sitter som berget: ”Vad gråter du för? Du har ingenting att vara ledsen över.”. Kanske jag inte hade enligt henne, men för mig fanns och finns det anledning till tårarna. Lärde mig tidigt att bita ihop och svälja tårarna. Sen kommer det dagar som denna när det inte går att göra så. När tårarna strömmar längst kinderna.

Märks att det är medicinbyte på gång. Kemin är inte som det ska och någonstans i skarven ramlar jag ner i avgrunden en stund. För jag vet att det här är inte långvarig dipp. Imorgon kommer jag förvånas över min ledsenhet idag, men det är imorgon det. Idag…ikväll… är en helt annan sak. Så medveten om att den här sidan av mig inte är lätt att tas med. Tårarna och försöken till att dölja ledsenheten resulterar i att jag blir fåordig, kort i tonen och till och med nedlåtande. Jag vet allt detta, det gör inte Neo. Och det känns som om jag står vid sidan om och ser hur mycket mitt beteende skadar relationen men kan inte göra någonting för att hindra det. Har bara lust att skrika rakt ut och lägga på luren innan jag gjort för mycket skada. Det här är en sida jag önskat han aldrig fått se, åtmistone inte såhär tidigt i förhållandet. Får se om han finns kvar imorgon. Jag kommer definitivt förstå om han inte är det.

Varför ledsen då undrar man sig kanske? Saknaden och längtan efter Neo. Karln har kommit att betyda mycket för mig. Ekonomi. Alltid denna förbannade brist på pengar. Livet. Diagnoserna. Mediciner som inte fungerar som dom ska. Mediciner jag inte tål. Humörsvängningarna. Ständiga smärtan. Och just nu värmen och med den solen.

Men nu ska jag dra täcket över mig och hoppas nattmedicinen funkar som den ska och ångestdämpande börjar verka så jag slipper klumpen i halsen och bröstet en stund i alla fall. Imorgon är en annan dag.


Vännens självmord och yrkesval

Fram och tillbaka med nya rader och nya spännande saker att läsa om tillsammans med Syster. Hon har tusen frågor och jag har tusen frågor. Ett av dom byn i Blekinge där hon kom ifrån typ och jag som flyttade dit. Om jag var kvar. Och det är nu till sommaren exakt tjugo år sedan jag satte benen på ryggen och lät flyttlasset åka uppåt landet samma väg som den kom. Hon undrade vad det var som fick en att flytta till slut. Jag svarade ärligt att jag fick nog av drogerna och konstanta festandet. Det och komma från relationen jag hade.

Det och en nära väns självmord. Det har hunnit gå tjugo år nu. Han valde att avsluta sitt liv januari 1994. Tänk vad tiden går egentligen. Och jag känner lite skuldkänslor över att inte komma ihåg dödsdatumet mer exakt. Det var en sak jag valde att aldrig ta reda på trots nära vänskapen vi hade utvecklat under året innan. Jag visste vilket helvete han hade inom sig. Demonerna som han också kallade dom. Syster vet allt det här och tyckte ändå att det var starkt gjort av mig att sluta med allt det där och flytta från allt. Alla lyckades ju inte. Det har hon alldeles rätt i. Hon själv var en av dom som kom ifrån.

Vi kom in på vad vi gjort sen. Jag har berättat att jag pluggat och till vad och vad jag sen jobbat med. Hon fann det väldigt roande ändå. Undrade om det var för att rädda andra som vännen som nämnts ovan. Det slog an en sträng någonstans. Vännen som tog livet av sig försökte hålla sig drogfri sista året i livet. Hade genomgått behandling. Gick si och så med det. Brottades mest med huvuddrogen han hade och hålla sig borta från den tills det inte gick längre. Han försvann då. Och så kom nyheten om självmordet. Demonerna vann. Det var vad han skulle ha sagt om det. Och jag tror faktiskt det. Jag tror inte att han ville dö egentligen, bara ha ihjäl demonerna.

Kanske var det önskan att kunnat rädda vännen som fick mig att välja missbruksvård som yrkesval. Det eller att jag växte upp med det. Det eller att dåvarande pojkvännen sedemera åkte in och ut på behandlingshem. Drogerna hade honom fast under hela relationen som vi hade, även om han använde det i mindre utsträckning än innan och efter mig. Det eller Hjärter Kung som valde drogerna framför mig. Detta talade han faktiskt om för mig vid ett tillfälle. Jag hade bara förträngt det. Men Syster kan ha rätt i sin fråga. Om jag valde yrkesbana omedvetet på grund av vännens levnadsöde. Att han visade vägen på något sätt.

Har ännu inte berört Hjärter Kung med Syster. Vi har inte kommit dit än. Om vi någonsin gör det. Han fanns där då som höll oss ihop, men det var över tjugo år sedan. Vi kan ha en relation utan att hans namn nämns. Det kommer nog en dag till det med. Inte nu. Inte idag.

Även om jag är vilse idag utan mål och mening är jag ändå glad över att livet inte var som för tjugo år sen. Att min verklighet inte ser ut som den gjorde för tjugo år sen. Tror inte jag skulle klara av det livet idag. En gång till. Jag pluggade missbruksvård för det kändes som det var det enda jag visste och kunde och bara behövde papper på. Så var det också när jag pluggade. Tänkte inte så mycket på vännen då faktiskt. Men nu, när Syster sätter det svart på vitt, blev det så uppenbart. Rädda andra som vännen… så var det nog. Var jag är nu gällande missbruksvård är jag ganska avskärmad från den världen faktiskt. Det känns som jag gjort mitt liksom. Jag kan inte göra mer. Jag kan inte ge mer.

Vad finns då kvar av mig? Önskar jag hade någon som vännen som nämns ovan att luta huvudet mot och andas en stund. Han var bra på det. Ankra andra, inte sig själv, tyvärr. Blundar jag kan jag se honom framför mig, leende som även når ögonen med en cigg i handen och säga att det ordnar sig. Jag äger inga foton på honom. Däremot teckningar han gjorde på sina demoner. Ändå minns jag honom så skarpt, så exakt. Hans skratt, som alltid var nära till hands. Gitarren som var som en förlängning av honom ibland. Turerna ute i naturen och elda, fiska och grilla. Han är saknad. Inte bara av mig.  Även av Syster.

Ska det krävas ytterligheter som vännens självmord för att jag ska finna rätt spår igen? Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte. Jag vet var jag varit. Jag vet vem jag var. Vägen framför mig är dimmig och okänd mark väntar mig. Vem ska nu hålla min hand?


Om fem år?

Jag är med i en grupp på fejan där jag läste den där frågan både en och två gånger. Vad gör du om fem år? Nu har jag ju stött på frågan på anställningsintervju också. Var ser du dig själv om fem år? Vad f-n? Vet ni hur lång tid fem år är? Hur ska jag ens kunna föreställa mig om vad jag gör eller var jag ser mig om fem år? Mycket kan hända på en dag liksom.

Oavsett om man känner mig eller inte är det inget nytt att mitt liv bestått av känslomässig berg och dalbana och att verkligheten tagit tvära vändningar och skickat mig till helt främmande marker. Mina bloggar kan vittna om just detta. Då talar vi om dom senaste åtta nio åren. Det har pågått långt längre än så. Har jag haft någonting bestående i fem år egentligen? Visserligen passerade jag fem års strecket med både X:et och Pojken, men utöver det tror jag nog jag inte stått still så pass länge någonstans. Det har varit arbetslöshet, studier, flytt, flytt och ännu mera flytt, byte av arbetsplats både en och fem gånger under åren, sjukskrivningar, rehab och så vidare och så vidare. Inget beständigt. Inte ens relationerna till slut.

Vad gör du om fem år? Bah, vilken fråga. Kan inte ens tänka mig vad jag gör om fem år. Än mindre imorgon.

Var ser du dig själv om fem år? Det är en fråga som ställer saker på sin spets. Var ser du dig själv om fem år är en fråga där drömmar och verklighet kolliderar för mig. Jag önskar att jag har balans i tillvaron. Att jag lärt mig leva med bipolariteten och smärtan i kroppen. Att jag har båda under kontroll och lever symtomfri. Hem på landet, som, nu ligger det också med i drömmen om var jag önskar jag befann mig om fem år. Det måste nödvändigtvis inte vara just här. Ha, där ser ni. Inte ens det är jag säker på. Om jag ska bo kvar här. Gaah, vad är det här? Verkligheten knackar på. Talar förnuftigt och sakligt att adressen har en tendens att bytas oftare än så. Jag vet ju detta, men ändå vågar jag inte tro att jag blir kvar här så länge. Vill är en annan sak.

Var ser du dig själv om fem år? Jag stannar vid leva symtomfritt. Var, hur och om det finns någon annan med i bilden får vara osagt. Jag vet inte vad livet har planerat för mig. Vet bara att livet kan förändras på en kvart. Mycket kan hända på en dag. Nytt liv kan fås på några veckor. Jag har varit med om allt det där. Jag har gjort allt det där. Tuffare än man tror, men fullt möjligt.

Om fem år? Fnyys. Vet inte ens vad jag gör idag, än mindre imorgon.


Det här med sömnbehov

En del som blir deprimerade har svårt att sova. En del som blir deprimerade kan inte sova alls. Jag däremot sover. Sådär att jag själv kan bli orolig. Jag har dock lärt mig att det tillhör min sjukdomsbild. Jag sover. Som om jag sov ikapp all den sömnskuld jag bär på sedan sist.

I början av sjukskrivningen inte sådär fasligt långa sömnpass, då var jag fortfarande uppe i varv och hade flytten och ja, ni fattar nog poängen. Nu, ett par tre veckor in är det annan femma. Här sovs det tio till tolvtimmars ”nätter” och kan bli någon timmes stödvila under vakna delen av dygnet för att ens orka hålla sig vaken tills det är dags att sova igen.

Det är så jag läker själen. Sover. Bearbetar allt i drömmarna. För drömmer det gör jag. Kommer inte alltid ihåg vad jag drömt, men jag drömmer. För det skulle ju vara konstigt om hjärnan blev tyst när jag sover. I drömmar gör det inte så mycket om den röda tråden saknas, i vaket tillstånd blir det ganska tröttsamt till slut. Samtidigt som det är enda sättet att få tyst på ältandet jag har i vaket tillstånd. Och känslorna som kommer med det. Har ingen självkänsla att brottas med när jag sover. Tvivlet finns inte när jag sover. Alla dom svarta tankarna filtreras bort när jag sover. Även om jag kan ha mardrömmar är det ju inte samma sak.

Fortfarande är jag dock såpass spänd att jag gnisslar tänder när jag sover. Känner själv av det när jag vaknar. Inre oro som gör det. Stressen som finns kring det som är gör det. Att ha frågetecken kring saker gör det. Att inte veta gör också de.

Idag skiner solen. Håller eldarna vid liv. Gosar katt. Åter lunch som frukost. Sovtiderna ruckar på dygnsrytmen och mat/medicintiderna. Jag försöker upprätthålla någon slags rutiner ändå. Än är det inte läge för väckarklocka för att inte vända på dygnet. Jag är inte där ännu. Sitter ju inte uppe nätterna. Jag sover. Jag sover länge.

Nu blir det att göra eftermiddagskaffet. Sen får vi se om det blir att ta en stödvila eller ej. Trött är jag, trots tolvtimmarsnatt. Tydligen var jag inte klar ändå. Ingen ork. Ingen enegi. Jag andas. Jag existerar. Inte mer än så. Jag är.