Kategoriarkiv: suicid

En till ur gänget gått i graven

När man pratar ifatt saker och ting med Zoe i några timmar får man också nyhet om ännu en som killarna i gänget jag umgicks med dött av överdos. 

Sorgset? Javisst. Förvånad? Inte ett dugg. Mest förvånad över att han överlevt så länge. Faktiskt. Det var ju ändå himla massa år sen som vi levde i samma byhåla och umgicks i samma kretsar. Att jag inte hade hört nåt om just honom gjorde att jag hoppades att han klarat sig. 

Han gjorde inte det. Synd. Han var en av dom dr bra som fanns. Nu intar han sin plats med alla dom andra från samma gäng som gått i i förväg. De är fler där på andra sidan nu, än av oss som är kvar. Överdos och/eller självmord.  Antingen eller. Kanske både och. Vem vet.

Tänker på oss som fortfarande andas idag. Vad dom andra gör. Var dom hamnat. Vilka dom blivit. I vilket skick. Vem jag var. Är.

Vila i frid vännen. Ses sen på andra sidan. Hoppas du fått ro nu. 


Vila i frid vännen

Nåddes av dödsbesked igår. En av vännerna från förra hemstaden hade valt att ta livet av sig. Vi hade inte kontakt sen jag flyttade, men det är så det blir när relationer tar slut och man väljer att flytta en bit bort. Han var en av dom vi umgicks med. En av dom som man lärde känna. En av dom som man saknade och tänkte på emellanåt efter att livet fortsatte på annat håll. Han kommer vara saknad av många.

Vila i frid vännen. Hoppas du fått ro till slut. Tills vi ses igen.


Årtal i dödsannonser

Jag erkänner. Jag har en morbid fashination till dödsannonser när jag har tillgång till pappersvariant av morgontidning, oavsett vilken stad det är. Nu var det länge sen jag hade tillgång till pappersvarianten av dagstidning och det är inget jag tittar upp på nätvariant direkt. Har alltid, så vitt jag minns, tittat på ärtalen i dödsannonserna. Dels för att se hur gamla dom var dels hur unga.

Var denna fashination kommer ifrån vet jag inte riktigt, men den finns där. Lika mycket som jag kan gå runt på kyrkogårdar och kolla årtalen. Namnen i sig är inte så viktiga. Det kommer sen om det är årtal och ålder som fastnar i min blick. När jag jobbade på kyrkogård för herrans massa år sedan var det inget konstigt med att ha stenarna omkring en. Idag är besöken på kyrkogården fåtaliga, men det händer. Fridfulla platser med rum för eftertanke och lugn.

Anledningen till det här skrivs idag är att jag är med i en grupp på fejan där en hade sett dödsannonsen för dennes första kärlek. Hur annonsen triggat igång saker hos denne. Fördelen med att flytta runt som jag gjort, och förmodligen gör snart igen, är att jag riskerar inte att se dödsannonser på folk jag en gång kände eller känner. Lokala blaskor är lokala, även om man kan prenumerera på dom även som utsocknes.

Jag blir inte påmind om min egen dödlighet svart på vitt. Den finns där ändå, nästan varje dag. Nackdelen med att vara deprimerad med bipolär 1 är tankarna på den egna dödligheten. Påtaglig, ibland mer än vanligt. Hanterbart, om än svårt ibland. Nattsvart med slutlig lösning på problemet inom räckhåll. Men, som jag skrivit så många gånger förr, döden och jag har en överenskommelse: inte idag.

Men jag fortsätter läsa dödsannonser. Årtalen först. Resten sen. Jag har överlevt ännu en dag.


känslostormar

Jag har hatat. Jag har gapat. Jag har svurit. Jag har gråtit. Jag har hyperventilerat. Jag har skrattat. Jag har sovit. Jag har varit helt slut. Fysiskt och psykiskt dränerad. Jag har gråtit lite till. Svalt ångesten och önskat en bättre morgondag. Och ond bråd död till världen.

Hade det inte varit för att jag är nyfiken på vad det här kommer att leda till och bli som gör att jag kommer stå pall. Annars vet jag inte vad jag skulle göra. Definitivt inte orka med livet. Inte då. Inte nu. Inte sen. Ge mig en anledning. Ge mig en enda anledning till varför jag ska orka med det här.

Nej. Ingen fara. Inte suicid. Aldrig egentligen varit ute efter att ta livet av mig vid några tillfällen. Jag ville bara ha ihjäl känslan. Väldigt stor skillnad, men jättelogiskt tänkt på en massa rödvin. Nej, just det. Nåja, idag är idag. Inget mer att göra åt det. Livet är som den är. Prövning efter prövning efter prövning. Jag ska sluta hoppas på en bättre morgondag. Finns inget som heter så. Existerar inte i min verklighet. Alltid något. Ibland allt på en gång. Som nu. Som idag.

Alltid något. Jag borde inte finnas helt enkelt. Och så öppnas kranarna igen. Okej, bara att acceptera läget. Livet suger fet jävla apröv just nu.


Känslomässigt tung dag och ”ingen skulle sakna dig”

Det är inte ofta jag sköljs över så grundligt av vanmakt, meningslöshet och sorg som idag. Jag har inga skyddsvallar att hålla upp längre och demonerna får fritt spelrum i mitt inre. Kakafoni av röster som försöker överrösta varandra med allt det negativa som sagts till mig, om mig och till andra om mig. Det är dagar som dessa som jag verkligen undrar om jag orkar en dag till.

Hade jag inte haft ärenden inne i stan idag hade jag nog grävt ner mig helt. Nu var jag tvungen att torka tårarna, räta på ryggen, ta på socialiseringsmasken och ratta bilen till bestämt mål. Det är så lätt hänt att fastna i tänk. I minnen om det som en gång var. Många ”tänk om” har jag hunnit med idag. Hur livet kunde ha sett ut om… avsluta meningen med vad ni vill. Jag vet bara vad som blev. I och med att jag hade ärenden att uträtta var jag tvungen att få lite distans till allt det där jag skrev om tidigare idag. Verkligen en välbehövlig andrum på ett par timmar. För att komma hem och tackla ännu en våg.

Det värsta någon någonsin sagt till mig kommer från Hjärter Kung. Bland dom sista gångerna vi sågs faktiskt. Kanske var det jag som höll mig undan medvetet efter det. Egentligen var orsaken egalt. Det värsta någon sagt till mig och veta att personen verkligen menar det han säger är följande: ”Shit, skulle jag ha tankar och känslor som du skulle jag tagit livet av mig för länge sen. Ingen skulle sakna dig.”. Det är det sista meningen som kommer ur mitt livs kärleks mun som sårar mig så oerhört djupt att än idag blir jag gråtfärdig av minnet. Det spelar ingen roll om han sa det utan att mena det egentligen. Där och då var det sanning. Ögonkontakten, orden och mitt hjärta krossades så det inte fanns någonting kvar att reparera. Jag blev ohel.

Än idag gör orden ont att minnas. Ingen ska någonsin behöva höra någon säga dom orden till dom. Ändå har jag hört dom fler gånger än så, av andra. Men han, Hjärter Kung, han jag älskade mer än livet självt uttalar orden rakt i ansiktet på mig utan att blinka. Utan tvekan. Nu behöver ni inte undra varför minnet om honom fortfarande är som ett öppet sår. Mina relationer efter honom har varit som dom varit av den enda anledningen att jag har inte släppt in dom. Ville inte bli så grundligt sårad igen, samtidigt som det ändå blev en självuppfyllande profetia. Ju närmare killen kom desto mer slöt jag mig och drog mig undan. Ville rädda mig själv. Ville aldrig höra orden sägas till mig igen. Därför har jag heller aldrig varit så öppen med mående, känslor och mig själv som med Hjärter Kung. Den som kom i närheten var Pojken, men jag höll tillbaka. Jag släppte inte in honom helt. Fanns ju delar av mig han aldrig fick ta del av. Och med X:et slutade jag existera genom att bli tyst. Och alltid lämnad till slut. Alltid min värsta fahåga, ändå gör jag inget för att förhindra det. Inte konstigt om jag blir lämnad egentligen. Jag är för trasig helt enkelt.

Det sägs ju att första kärleken sätter tonen på restkommande. Och jag måste tyvärr säga att så är fallet för min del. Rädslan kommer därifrån. Osäkerheten kommer därifrån. Att inte tro att någon skulle kunna vara intresserad av mig kommer därifrån. Ändå hade jag honom ett tag. Enligt andra tillhörde vi varandra. Så kom drogerna in i bilden och han valde drogerna. Talade till och med om det för mig varför. Och det att han ville inte ha mig där för han tyckte inte om det han blev av drogerna. Han ville inte såra mig när han blev som han blev. Han brydde sig på något plan tydligen, men ändå är det dom där orden som satt sig som berget.

Att skriva och ha kontakt med Syster sätter igång minnena. På ett sätt behöver jag det. Ta itu med obearbetade. Kanske inte världens bästa timing, mitt inne i depressivt skov, men livsnödvändig. Jag lär mig säkert någonting av allt som spelas upp i mitt inre. Det som faktiskt var bra också. Som vänskapen med vännen som tog livet av sig. Jag hade låtit honom falla i glömska. Synd. Han är för viktig för att glömmas bort. Han blev viktig för mig. Mest av allt minns jag skrattet. Trots demonerna levde han. På riktigt. Som om han visste att det var på lånad tid på något vänster.

Jag har fått frågan om jag skulle vilja träffa Hjärter Kung igen. Svaret är enkelt, rakt och utan att tveka: Nej. Det finns ingen som helst anledning. Den jag var finns inte längre. Samtidigt som en del alltid kommer vara just det. Jag vill minnas som han var då. Innan drogerna. Innan dom hemska orden till mig. Innan kaoset. Tyvärr överskuggas allt det där av orden ”ingen skulle sakna dig”. Han kommer aldrig få reda på hur djupt han sårat mig. Hur skadad jag är än idag av det han sa en natt för tjugotvå år sen. Det är också därför jag aldrig kommer ta upp honom med Syster. Jag vill inte veta hur det blev sen. Vad det blev av honom. Och allt det där som hör till. Jag vill helt enkelt inte veta. Jag mår bäst så. Det som en gång var vi dog en bit den natten när orden uttalades. Spiken i kistan kom när jag inte gjorde det enda han bad mig om. Jag sa nej till att ge honom pengar till en fix. Jag hade kunnat ge honom vad som helst utom det han bad mig om. Det var sista gången jag hörde hans röst och hur han la på luren med en smäll. Rykten gick ju och jag hörde en del. På ett sätt glad att inte vara en del av den karusellen. Drogvärlden har nivåer av kaos för er som inte visste det. Jag tillhörde inte hans värld, men likt förbannat fanns drogerna där med.

Jag valde att säga farväl till allt det där som var min vardag, min verklighet. Vännens självmord fick mig att vakna till ordentligt. Visste att stannar jag så finns det ingen återvändo. Stannar jag slutar jag på samma sätt. Och allt och alla runt omkring fortsatte som vanligt och jag fick panik helt enkelt. Jag kunde inte stanna. Jag ville inte dö. Inte så. Inte där. Inte då. Jag visste ju att det fanns annat. Annat liv. Ett liv utan droger och konstant festande. Jag visste det och valde att leva istället. Flydde byn och folket under sommaren. Har inte ångrat det en sekund.

Sen kommer dagar som denna. När minnena blir påtagliga. Som om det var igår. Då får man gråta en skvätt eller två. Ibland blir det lite mycket att hantera bara. Sånt är livet. Sånt är mitt liv. Jag får minnas en leende och skrattande vän istället för ord som gör ont än idag. Låter som en bra plan inför natten.


Vännens självmord och yrkesval

Fram och tillbaka med nya rader och nya spännande saker att läsa om tillsammans med Syster. Hon har tusen frågor och jag har tusen frågor. Ett av dom byn i Blekinge där hon kom ifrån typ och jag som flyttade dit. Om jag var kvar. Och det är nu till sommaren exakt tjugo år sedan jag satte benen på ryggen och lät flyttlasset åka uppåt landet samma väg som den kom. Hon undrade vad det var som fick en att flytta till slut. Jag svarade ärligt att jag fick nog av drogerna och konstanta festandet. Det och komma från relationen jag hade.

Det och en nära väns självmord. Det har hunnit gå tjugo år nu. Han valde att avsluta sitt liv januari 1994. Tänk vad tiden går egentligen. Och jag känner lite skuldkänslor över att inte komma ihåg dödsdatumet mer exakt. Det var en sak jag valde att aldrig ta reda på trots nära vänskapen vi hade utvecklat under året innan. Jag visste vilket helvete han hade inom sig. Demonerna som han också kallade dom. Syster vet allt det här och tyckte ändå att det var starkt gjort av mig att sluta med allt det där och flytta från allt. Alla lyckades ju inte. Det har hon alldeles rätt i. Hon själv var en av dom som kom ifrån.

Vi kom in på vad vi gjort sen. Jag har berättat att jag pluggat och till vad och vad jag sen jobbat med. Hon fann det väldigt roande ändå. Undrade om det var för att rädda andra som vännen som nämnts ovan. Det slog an en sträng någonstans. Vännen som tog livet av sig försökte hålla sig drogfri sista året i livet. Hade genomgått behandling. Gick si och så med det. Brottades mest med huvuddrogen han hade och hålla sig borta från den tills det inte gick längre. Han försvann då. Och så kom nyheten om självmordet. Demonerna vann. Det var vad han skulle ha sagt om det. Och jag tror faktiskt det. Jag tror inte att han ville dö egentligen, bara ha ihjäl demonerna.

Kanske var det önskan att kunnat rädda vännen som fick mig att välja missbruksvård som yrkesval. Det eller att jag växte upp med det. Det eller att dåvarande pojkvännen sedemera åkte in och ut på behandlingshem. Drogerna hade honom fast under hela relationen som vi hade, även om han använde det i mindre utsträckning än innan och efter mig. Det eller Hjärter Kung som valde drogerna framför mig. Detta talade han faktiskt om för mig vid ett tillfälle. Jag hade bara förträngt det. Men Syster kan ha rätt i sin fråga. Om jag valde yrkesbana omedvetet på grund av vännens levnadsöde. Att han visade vägen på något sätt.

Har ännu inte berört Hjärter Kung med Syster. Vi har inte kommit dit än. Om vi någonsin gör det. Han fanns där då som höll oss ihop, men det var över tjugo år sedan. Vi kan ha en relation utan att hans namn nämns. Det kommer nog en dag till det med. Inte nu. Inte idag.

Även om jag är vilse idag utan mål och mening är jag ändå glad över att livet inte var som för tjugo år sen. Att min verklighet inte ser ut som den gjorde för tjugo år sen. Tror inte jag skulle klara av det livet idag. En gång till. Jag pluggade missbruksvård för det kändes som det var det enda jag visste och kunde och bara behövde papper på. Så var det också när jag pluggade. Tänkte inte så mycket på vännen då faktiskt. Men nu, när Syster sätter det svart på vitt, blev det så uppenbart. Rädda andra som vännen… så var det nog. Var jag är nu gällande missbruksvård är jag ganska avskärmad från den världen faktiskt. Det känns som jag gjort mitt liksom. Jag kan inte göra mer. Jag kan inte ge mer.

Vad finns då kvar av mig? Önskar jag hade någon som vännen som nämns ovan att luta huvudet mot och andas en stund. Han var bra på det. Ankra andra, inte sig själv, tyvärr. Blundar jag kan jag se honom framför mig, leende som även når ögonen med en cigg i handen och säga att det ordnar sig. Jag äger inga foton på honom. Däremot teckningar han gjorde på sina demoner. Ändå minns jag honom så skarpt, så exakt. Hans skratt, som alltid var nära till hands. Gitarren som var som en förlängning av honom ibland. Turerna ute i naturen och elda, fiska och grilla. Han är saknad. Inte bara av mig.  Även av Syster.

Ska det krävas ytterligheter som vännens självmord för att jag ska finna rätt spår igen? Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte. Jag vet var jag varit. Jag vet vem jag var. Vägen framför mig är dimmig och okänd mark väntar mig. Vem ska nu hålla min hand?


Om fem år? II

Inser ju att jag saknar mål och mening med mitt liv. Ganska deprimerande egentligen om ni frågar mig. Så undrar en del varför jag har ångest. Bara det att jag existerar räcker ju inte riktigt. Det måste ju finnas annat tycker man ju. Vet bara att livet hittills inte varit det jag hoppats på eller önskade mig. Långt ifrån. Erfarenheten hittills tillåter inte mig att drömma eller hoppas på en bättre värld för mig själv. ”Det var en gång” och ”de levde lyckliga alla sina dagar” är något som bara existerar i sagoböcker. Jag slutade tro på sagor för länge sen.

Vad gör du om fem år? Och det blir blankt. Ingen aning. Finns inte ens en tillstymmelse av vad livet skulle kunna vara om fem år. Om den ens finns. Alltså, missförstå mig rätt, den kan ta slut när som helst. Inga hemliga signaler om suicidtankar eller så, bara realistisk fakta. Världen är full av risker och överhängande fara, så varför inte kunna tänka tanken att inte finnas om fem år? Speciellt jag som inte verkar ha någon mål och mening med mitt liv just nu.

Var ser du dig själv om fem år? Lika tomt det. Blankt. Eller mer än så svart. Ingenting. Känslan säger dock kärlek, värme, lugn och balans i kropp och själ. Men var vet jag inte. Om jag är ensam vet jag inte heller. Hus eller lägenhet vet jag inte heller. Känslan skvallrar inte om vad som finns om fem år. Var jag ser mig själv om fem år. Bara ord som kärlek, värme, lugn och balans i kropp och själ. Konstigt egentligen. Eftersom jag inte har något mer än det att sträva efter vad ska jag då göra för att komma dit?

Drömmer om en bättre värld. Jo, det gör jag ju, men hur ska ja kunna nå den drömmen om jag inte vågar tro på att det ens är möjligt. Våga tro på egna förmågan är svårt när självkänslan saknas eller personliga hejarklacken. Det är ju inget man bara plockar upp ur rännstenen och gör livet bättre. Även om det skulle vara väldigt romantisk bild egentligen.

Om fem år? Ja ni, ingen aning. Ingen som helst j-a aning. Deprimerande. Inte ett dugg uppmuntrande funderingar under depressivt skov. Blöö. Ändå sant. Meningslöshetens fula nuna i ett nötskal. Varför ens bry sig liksom? Allt bra jag gjort i mitt liv har antingen tagits ifrån mig eller blivit till aska. Drömmarna slagits i spillror. Finns inget att rädda. Finns inget att laga. Ingen mening helt enkelt. Och jag har flytt från allt, inklusive mig själv. Det räcker nu.

Mål och mening. Var hittar jag sånt? Var hittar jag det någonstans? Hittegodsavdelningen? Vart är jag på väg? Känns som jag varit på väg ett tag, men vart ska jag? Vad är meningen med det här? Finns det ens en mening? Så frustrerande att inte se. Så frustrerande att inte veta. Så frustrerande att inte känna. Väljer att avsluta funderingarna för idag/kväll. Kommer ju ingen vart ändå. Stampar på samma ställe och har bara lust att skrika rakt ut.

Jag vet var jag varit. Jag vet vad jag varit. Får börja där tror jag.