Kategoriarkiv: suicid

Saknar dig Erik

Vad skulle jag inte ge för en dag med dig igen? Vad skulle jag inte ge för en kväll tillsammans med dig igen? Eller en timme eller två? Om så bara på telefon?

Fan dig Erik! Saknar dig. Saknar dig mer idag än jag gjort på länge. Vet inte varför, eller jo, det gör jag.

Du var min vän. En av dom närmaste jag haft. Vi pratade om allt. Precis allt. Inga konstigheter. Inga baktankar. Vi avslutade varandras meningar ibland. Varken du eller jag behövde förklara någonting. Det bara var så. Vi visste vad den andra menade. Vad vi inte sa.

Vi var aldrig ett par. Vi var aldrig en han och hon för varandra. Många trodde det ett tag. Andra att nån av oss hade baktankar. Det var aldrig så. Vi var vänner. Vänner. Allt annat var uteslutet.

Hade jag vetat då det jag vet idag hade jag förstått det vi hade bättre då. Att både du och jag var bipolära. Är. Att vi båda delar diagnos. Hade det förändrat något? Tror inte det. Men det förklarar det vi hade. Det band vi hade. Det band vi delade.

Jag saknar dig något enormt idag. Jag saknar dig massor idag. Jag saknar oss.

Vad jag inte skulle ge för att få krypa ner i din besuttna slitna soffa och prata bort en dag och kväll. Vad jag inte skulle ge för att du ännu en gång skulle laga mat och bjuda på halvmisslyckad lasagne. Vad jag inte skulle ge för en stund av ren tystnad mellan oss och bara njuta av samhörigheten mellan oss. Vad skulle jag inte ge för dom nattliga samtalen när du inte kunde sova och behövde prata med någon. Mig. Jag som lyssnade. Förstod. Visste vad det var du pratade om utan att behöva förklara. Vad skulle jag inte ge?

Skulle det blivit annorlunda om jag varit och hälsat på när jag flyttade? Om du ringt? Om jag hälsat på när du flyttade? Om jag ringt? Skulle du orkat? Skulle du levt idag?

Jag är så arg på dig Erik! Du skulle inte dö. Du skulle inte. Du skulle leva. Du skulle orka. Du skulle. Du skulle så mycket. Du hade gjort så mycket. Du kunde gjort så mycket mer. Om. Om.

Allt det här innan musiken tog över. När det bara var du och jag. Lånad verklighet kanske. Jag vet inte. Du introducerade mig till band jag inte visste om sedan innan. Jag höll dig tillbaka på det vi redan kände sen förr, hur bra det var och det där med vad som kan förändras. Och så åkte du iväg. Du fick göra det du älskade. Musik som inte ens hade något namn när vi satt och filosoferade om livet och allt vad det innebar. Musik var viktigt för både dig och mig. Mer för dig, men vi förstod vikten av påverkan både du och jag. Hur musik påverkar folk. Hur det stannar kvar. Blir ett med en. Kanske hade du någonting med att göra att jag verkligen stannade upp och lyssnade några år senare. Sådär underförstått. Jag vet inte. Vi hade tappat kontakten men jag ser det som idag att du nådde fram till mig med musiken. Sådär att jag nästan kan förstå varför jag föredrar vissa band framför andra. Var det du som gjorde att jag återupptäckte ett visst band efter tio år? Samma veva som du dog om jag inte missminner mig. Tror faktiskt det. Enda jag faktiskt kan säga är tack i så fall. En annan del vi hade gemensamt var andligheten. Och vi hade var någonting mellan dig och mig. Musiken kom sen. Några år senare fick vi namn på det du gjorde efter att du flyttat; black metal. Rent själsmässigt passade det oss båda, känslomässigt en. Men ändå kan jag inte låta bli att fundera på om inte du hade något med så kallade återupptäckten av ett visst band att göra. Att du ville göra dig påmind och sedd av mig. Lyssna till vem du var ett tag. Gjorde det du verkligen älskade. Och som jag lyssnat.

Vad skulle jag inte ge för en dag med dig igen?  Prata bort alla demoner. Skratta åt eländet. Slippa förklara. Veta att du förstår. Saker jag skulle vilja fråga dig. Saker jag skule vilja prata om. Saker som bara vi skulle förstå. Du och jag. Inga konstigheter. Och ja, jag vet att du skulle skratta åt mig. Jag vet det. Faktiskt. Du om någon skulle förstå. Kan till och med sig dig flina där du befinner dig. Att du tycker det är ändå lite roligt. Du känner mig. Jag kände dig. Och jag saknar fortfarande tröjan du lånade men aldrig gav tillbaka.

Förlåt att jag missade begravningen. Den var bara för dom närmaste. Du hade så mycket vänner Erik. Dom gav dig minneskonsert istället. Dina vänner. Din andra familj. Banden du spelade med. Hyllning till dig. Till minne av dig. Har ännu inte besökt din grav. Lite långt att åka. Men jag ska. Om inte annat för att ha en pratstund med dig. Att du inte kommer säga så mycket gör inget. Det är nog känslan av närhet jag är efter. Där du växte upp. Staden du lämnade några år. Dit du återvände. Där du valde att dö. Jag hann aldrig säga hejdå.

Jag saknar dig massor idag Erik. Tänk att det snart är arton år sen du lämnade oss. Arton år. Tänkt på dig massor under åren. Idag mer än jag vanligtvis gör. Vad skulle jag inte ge för en dag med dig. Vad skulle jag inte ge för att kunna prata med dig igen. Om så för en stund.

Vila i frid vännen tills vi ses igen. Du är älskad. Du är saknad. Det vet du.

 

 


Till eller från II

Bara för att jag skrev inlägget betyder det ju inte att det är sluttänkt kring ämnet. Nejdå. Kommer ju ihåg saker som kanske skulle kunnat varit med redan i förra. Saker som gör att jag skriver ett till i ämnet.

Det har funnits människor som fått mig att vilja stanna. Rota mig. Det som gjort att jag tagit mig vidare och någon annanstans är omständigheter och avslut på relationer som fått mig att packa ner allt igen och ta mig från. Som att leta hus med respektive slutar med flytt till en annan stad då jag är orsaken till att han inte orkade med mer av tanken på oss. En annan är äktenskapet som slutade med att han valde bort mig. Visserligen valde han att byta stad men jag hade ingen anledning att stanna. Och det gjorde jag inte heller till slut. Tog första bästa tillfälle att flytta och gjorde det. 

Tanken om en egen plats som jag kan kalla hem är en dröm jag haft länge. Jag har bara inte slutat ta mig från någonting. 

Tak över huvudet är och har inte varit största problemet för mig. Har levt på adresser jag bara velat fly från från dag ett. Misstagen man gör i den desperation på grund av det är bråttom är många. Inget jag sticker under stol med. Försöken med att rätta till och få det rätt har bara ibland gjort det värre. Ibland är det svårt att starta om. Kan ju bero på att det inte var rätt från början. Bara att ta sig vidare. Vilket jag gjort. 

Flaxat. Hattar. Sökt. Trott jag funnit. 

En av orsakerna som bidragit till hur saker har fallit på plats var när jag låg på sjukhus. Hur ensam jag faktiskt blivit. Jag har valt att leva periodvis ganska isolerat. Som nu. Självvalt i och med diagnos och vad det gör med självbilden. Men när man ligger på observation på sjukhus inser man saker och börjar förstå vad andra pratat om hela mitt liv. Det där med familjeband. 

Det finns två former av familj för mig. Den man föds i och den man får genom livet. Den första har jag ingen kontakt med idag. Morsans sida då. Hon och Bror. Farsan önskar kontakt men jag valt ett vara tyst ett tag. Blev för mycket helt enkelt. Den andra finns där och som jag nämnde ovan så är det där med isolering en del av sjukdomsbilden för mig. Vill inte utsätta någon annan för mitt mående. Vet att det är en ond cirkel men det är min verklighet. Tror att det ligger något i det där med socialisering kan bryta depression. Att ha sammanhang. Tillhöra någonting. Tillhöra en familj på ett eller annat sätt. En plats där jag faktiskt hör till. Farsans sida. Har bara förträngt det. 

I och med att jag skrev det jag skrev i första delen av dom här inläggen känns det som att jag är närmare sanningen av min verklighet än jag varit på länge. Det där med att jag inte levt för någonting egentligen. Vara funnits en dag i taget. Det betyder absolut inte att jag tagit vara på dagarna. Handlat mer om överlevnad än ett liv. 

Svårt att tänka sig en framtid om man inte trott att man ska överleva morgondagen. Svårt att planera för någonting om man tror man inte kommer att leva för att uppleva det. Längsta framtida inköp för planerad upplevelse har nog varit biljetter inför festivalsommar. Då har det handlat om max ett halvår i förväg. 

Att jag pluggat och arbetat betyder inte att jag haft långsiktiga planer för framtiden. Kurserna har varit halvårsvis. Det har aldrig varit tvång att gå eller avslutas. Att jag gjort det förvånar mig faktiskt. Anställningar som jag haft har onte heller varit fasta. Har haft chefer som levt på möjligheten att inte bli tvingade att anställa mig på heltid. Resulterat i att det bidragit mycket till den där ”icke önskvärd” känslan. Samtidigt som det också bidragit till det här med att det inte varit svårt att dra vidare. Vem är lojal sin chef som inte vill ha en egentligen? Precis så. Ingen. 

Men. Det finns alltid ett men. Det hade varit trevligt med sammanhang. Att ha en plats där jag varit önskvärd. Där jag passar in. Känt att jag velat stanna. Bli kvar. Och nu när jag inte ens vet vad jag klarar av gör det svårare att tänka framåt. Att inte veta tycker jag verkligen inte om. 

Tänker på vad arbetsterapeuter sagt senaste året. Timmar av samtal och analyser av mitt liv hittills. Intressen och vad jag gjort och vad jag skulle vilja testa på och göra. Låter enkelt? Inte ett dugg. Inte enklare heller utifrån det här med att jag inte fattat vidden av mitt flyktbeteende genom åren. Idag skulle kanske samtalen vara annorlunda. Jag vet inte. Vet bara vad jag önskar min ”till” plats i framtida liv ska inehåöla. Vad jag vill prova på och se om jag orkar med det eller klarar av det helt enkelt.

Ta tag i kreativiteten igen. Väcka musan och plocka upp både penslar och pennor igen. Enklare om jag hade en plats som har plats. Just nu och har varit ett tag är att saker jag har för allt det där är undanskymt. Nedpackat och inte i fokus. Hoppas ni förstår vad jag menar. Det där med plats behövs den för nytillskottet på intressefronten och hobby: bokbinderi. Kurs gicks förra våren. Viljan finns. Intresset finns. Plats saknas.

Har velat testa det där med teater så länge jag kan minnas. Tyckte om skolpjäserna. Och annat sånt där som hörde till. Tills helvetet började. Idag finns det en fundering om att testa på sånt. Se om det kan bygga upp självkänslan lite. Inte det att jag vill bli sedd. Inte det att jag vill bli känd. Bara det att ge mig plats. Tillåta mig att ta plats och känna mig trygg i det. Vad är bättre än att göra det på teater om ni frågar mig? Kan ju bara vara så att jag gör scendekoration eller annat kreativt. Bara jag får testa och se om jag faktiskt kan ta plats utan att känna mig otrygg eller i vägen. Min arbetsterapeut tycker det är en bra idé. Att hon den jobbar med amatörteater vid sidan om är en helt annan sak. Var ju inte så att jag visste det när jag vågade säga sånt högt för första gången för någon. Att jag inte letat upp en grupp här jag är nu beror på det enkla faktumet att det här är inte min ”till” plats. Jag här inte hemma här. Bara att jag vet det är ju bra. 

Så. ”Till”. Förevigthem. Med plats för kreativitet. Plats för andlighet. Definitivt plats för andlighet. Ett hem där jag kan fylla varenda vrå med bra energier och andlighet. Där jag kan ha saker inom räckhåll. Nära. Framme. 

Har lite tänkande att göra igen. Riktig tänkande.


Till eller från

Två tidigare inlägg resulterar i en sammanslagning av tankegångar. Ena om vad man drömde om att bli när man var liten och den andra om att aldrig sluta jämföra. Det leder till rubriken ovan: till eller från.

I och med att jag inte haft någon större plan eller drömmar om att göra när jag blev stor har jag alltid trott berodde på att jag inte trodde jag skulle leva så länge. 

Låt mig förklara. Jag har levt som odiagnostiserad bipolär hela mitt liv fram till för sex år sen tror jag det var. Odiagnostiserad bipolär redan innan det hette bipolär. Jag var det som kallades manodepressiv redan som väldigt ung utan att veta det. Och det gjorde tankegångarna ganska mörka och destruktiva redan som barn. Jag har helt enkelt överlevt så här länge även om jag inte trodde det skulle vara möjligt. Ett av återkommande tankar är självmordstankar och som också ingår i sjukdomen. Jag är inget undantag från den delen. Här bara lärt mig att leva med det. En dag i taget. Inte idag ni vet. Dagar som blir till år. Och jag har överlevt såhär länge. 

Det har liksom aldrig varit läge till att planera långsiktigt. Det skulle ju ta slut när som helst. Oavsett vad det var helt enkelt. Ingenting att planera för. Ingenting att hoppas på helt enkelt. 

Det enda jag gjort och avslutat var och är studierna efter mångt och mycket. Examen finns. Ingenting jag plockar fram och yvs över. Den bara är. Här fått frågan många gånger om varför jag inte lyfter fram mina studiebedrifter, men jag är inte sån. Jag har titel. Jag har poängen. Till vilken nytta egentligen? Jag är inte mitt yrke lika lite som jag är min diagnos. Och nu när jag ändå inte kan arbeta inom det jag är utbildad till finns det ingen som helst anledning till att ens prata om det överhuvudtaget. Det finns där. Och jag betalar fortfarande varje månad för åren i skolbänken. 

Jag har intressen. Hobbys om man så vill. Sånadär saker jag liksom alltid haft men ligger för tillfället nedpackat någonstans djupt inom mig. Begravd och tystad om ni så vill kalla det också. Bristen på positiva och uppmuntrande vuxna och/eller respektive gör så med en. Tro mig. Samtidigt som det där med mörka svarta tankar om sig själv underlättar inte ett dugg. 

Inspirationen och lusten tystades för länge sen. Jag var ju bra på det jag gjorde. Det jag brann för. Ville utveckla. Sen kom kritikerna. Kritiken. Nedvärderanden som fastnade och slog för och som jag till slut trodde på. Tror på fortfarande. Det där med att ”sluta aldrig att jämföra” triggern. Och känslan av värdelöshet som samlats under åren dätter dina spår. Jag vey att jag inte ska jämföra mig med andra. Ingen ska göra det. Att gå sin egen väg. Lyssna på sin egen inte röst. Inte lika enkelt när den blivit tystad riktigt ordentligt av dom närmast en under många år. Hela livet. 

Ritade mycket som barn där jag var bra på det så jag anklagades av andra att jag ritat av eller ljög om att det var mina teckningar. Till slut slutar man dra streck som leder til bilder. Samma sak med målandet. Dykarna jag hade och målat på blev annat i händerna på Xet. Inget av det jag faktiskt har gjort finns kvar. Däremot hans och det faktum att det är han som har utställningar idag. Inte jag. Det kunde varit jag. Och om jag faktiskt får vara lite stolt över hur ”bra” jag faktiskt var är att jag har hängt pä konstmuseum i barndomsstaden. Som samarbete med staden och skolorna. Min bildlärare valde ut ett av mina som fick hänga på konstmuseet ett tag. Tror dom har den kvar där. Fick ju aldrig tillbaka den. Nog för att jag skulle vara ringrostig men det sägs ju ett det finns i blodet. 

En sida av mig har alltid varit intresserad av andlighet och det okända. Spådomar, sanndrömmar, healinghänder och kristaller. Spöken och allt det andra. Se saker som inte finns. Veta saker som jag inte borde veta. Alltid funnits. Aldrig utvecklat. Inte haft tillåtelse helt enkelt eller så har det bara hånats och skrattat åt. Stängt av eller försökt göra det. Tystat och ignorerat saker helt enkelt tills det inte går längre. Är där igen. Bara att gilla läget och acceptera den här delen av mig och ta tag i det på riktigt. Finna vägen igen. Lyssna inåt. Finna en mentor eller två som kan hjälpa mig att finna fotfäste igen. 

En annan del som tystats under åren är skrivandet. Jag har skrivit och skrivit under åren. Noveller, dikter och försökt mig på bok både en och fler gånger. Fått födande kritik här det andra fått läsa. Tyvärr är det dom negativa som fastnat. Det och brist på tro på mig själv och min förmåga. Det har tystat orden i mig. Inte för att berättelserna inte finns där. Det gör dom fortfarande. Det kommer nya. Vill ut. Vill gram. Men pennan ligger orörd. Pappret fortsätter vara vitt. Jag fattar inte pennan längre. Destruktiva förhållanden gör så med en till slut. Även om relationen tagit slut för länge sedan ligger pennan där den ligger och orden jag fått ner under åren är nerpackade någonstans. Syns inte men finns. Bara att dom överlevt och finns kvar är något som förvånar mig. Faktiskt. Kunde lika gärna kunnat kasta dom med allt annat som var en del av mig. Medan andra skriver och ger ut det dom skrivit är något jag kan få mig låg. Jag kunde ju gjort så mycket mer under åren. Men hey, man ska ju inte jämföra. 

Det där med att inte haft långsiktiga planer har liksom påverkat göra mitt liv. Hela tiden. Jämt. Överallt. Minns inte när jag stannat så länge att det finns anledning till det. Eller det att jag känt mig önskvärd att jag ens velat stanna kvar där jag var. 

Så vitt jag vet och minns har jag varit på väg till någonting en enda gång i mitt liv. När jag stack hemifrån. Visst fanns det en lämna allt och dra, men jag var först och främst på väg någonstans. Jag flyttade till någonting. Visserligen och definitivt på väg från men jag flydde inte. Inte som jag gjort sedan dess. Jag var på väg ”till” någonting. Däremot valde jag att flytta ‘från någonting några år senare. Jag flydde helt enkelt. Livet blev för svårt att hantera där och då. Tror jag varit på flykt sen dess.

Känns som jag aldrig hittat hem sen dess. Missförstå mig rätt. Jag har haft många ”hem” sen dess. Men alltid rotlös. Alltid redo att dra upp bopålarna och byta adress. Aldrig still. Alltid på väg någonstans. Aldrig haft anledning att stanna till slut. Alltid redo att dra. Även om jag rent fysiskt befunnit mig på en plats har tankarna varit någon annanstans. Släppt in folk. Låtit dom komma nära. Men aldrig släppt in dom helt. Alltid skyddat en del av mig. 

Alla flytt och alla städer jag levt i ställer till det för mig idag när jag försöker få lugn och ro omkring mig. Flaxande land och rike runt har gjort att det ställer till det när man söker jobb, boende. Det där att jag inte blir långvarig gör ju att chefer och hyresvärdar tvivlar. Varför skulle jag stanna nu liksom. Har ju inte gjort det förr. Att se det som att jag är flexibel eller anpassningsbar är inte ord de tänker på just då. Inte heller det där att jag inte är rädd för förändring. Jag är inget att satsa på långsiktigt helt enkelt. 

Det kanske r det som gör att jag nu befinner mig där jag är just nu. Resultatet av år på väg från någonting. Försökt fly från någonting så länge att jag inte längre har någonstans att ta vägen. Flyktbeteendet har tagit ut sin rätt och jag orkar inte mer. Tvingat mig att konfrontera det som fick mig att fly från första början. Sluta försöka ta mig ”från” någonting. Komma underfund vad jag är på väg till. 

Tiden i ingenmansland har gett mig insikter. Tiden i livets väntrum har gett mig tid att förstå att jag måste hitta vägen ”till” någonting. Det där med att saker och ting händer av en anledning tror jag fortfarande på. Ibland är lektionen och anledningen svår att förstå eller finna. Jag vet nu vad jag behöver göra för att livet börjar igen. Där jag finns med i ett sammanhang. Finns. Lever. Stannar. 

Sluta ta mig från. Finna vägen till. Tänk att det skulle vara så svårt att få mig att förstå det. Många vägar har jag gått som lett mig till insikt. Adresser jag bott i och hem som aldrig var menat som föralltidhem. Det kanske har varit anledningen till varför jag blivit kvar här jag är just nu så länge ändå. Finna vägen till någonting. Enklast hade ju varit att gå in i flyktbeteendet och gjort något överilat. Nu, trots stressen av att befinna mig där jag befinner mig just nu  har jag liksom undermedvetet tvingat mig att stanna upp och komma till insikt. 

Till eller från. Jag väljer till. Sluta fly. Sluta ta mig från någonting. Då kanske jag också kan sluta jämföra mig med andra. Mitt liv har definitivt inte varit som jag trodde det skulle vara. Definitivt levt längre än jag trodde jag skulle göra. Det är nog dags att ta en dag i taget så bokstavligt. Sluta överleva och börja leva på riktigt. 

Till. Till mitt föralltidhem. Ja tack.


En till ur gänget gått i graven

När man pratar ifatt saker och ting med Zoe i några timmar får man också nyhet om ännu en som killarna i gänget jag umgicks med dött av överdos. 

Sorgset? Javisst. Förvånad? Inte ett dugg. Mest förvånad över att han överlevt så länge. Faktiskt. Det var ju ändå himla massa år sen som vi levde i samma byhåla och umgicks i samma kretsar. Att jag inte hade hört nåt om just honom gjorde att jag hoppades att han klarat sig. 

Han gjorde inte det. Synd. Han var en av dom dr bra som fanns. Nu intar han sin plats med alla dom andra från samma gäng som gått i i förväg. De är fler där på andra sidan nu, än av oss som är kvar. Överdos och/eller självmord.  Antingen eller. Kanske både och. Vem vet.

Tänker på oss som fortfarande andas idag. Vad dom andra gör. Var dom hamnat. Vilka dom blivit. I vilket skick. Vem jag var. Är.

Vila i frid vännen. Ses sen på andra sidan. Hoppas du fått ro nu. 


Vila i frid vännen

Nåddes av dödsbesked igår. En av vännerna från förra hemstaden hade valt att ta livet av sig. Vi hade inte kontakt sen jag flyttade, men det är så det blir när relationer tar slut och man väljer att flytta en bit bort. Han var en av dom vi umgicks med. En av dom som man lärde känna. En av dom som man saknade och tänkte på emellanåt efter att livet fortsatte på annat håll. Han kommer vara saknad av många.

Vila i frid vännen. Hoppas du fått ro till slut. Tills vi ses igen.


Årtal i dödsannonser

Jag erkänner. Jag har en morbid fashination till dödsannonser när jag har tillgång till pappersvariant av morgontidning, oavsett vilken stad det är. Nu var det länge sen jag hade tillgång till pappersvarianten av dagstidning och det är inget jag tittar upp på nätvariant direkt. Har alltid, så vitt jag minns, tittat på ärtalen i dödsannonserna. Dels för att se hur gamla dom var dels hur unga.

Var denna fashination kommer ifrån vet jag inte riktigt, men den finns där. Lika mycket som jag kan gå runt på kyrkogårdar och kolla årtalen. Namnen i sig är inte så viktiga. Det kommer sen om det är årtal och ålder som fastnar i min blick. När jag jobbade på kyrkogård för herrans massa år sedan var det inget konstigt med att ha stenarna omkring en. Idag är besöken på kyrkogården fåtaliga, men det händer. Fridfulla platser med rum för eftertanke och lugn.

Anledningen till det här skrivs idag är att jag är med i en grupp på fejan där en hade sett dödsannonsen för dennes första kärlek. Hur annonsen triggat igång saker hos denne. Fördelen med att flytta runt som jag gjort, och förmodligen gör snart igen, är att jag riskerar inte att se dödsannonser på folk jag en gång kände eller känner. Lokala blaskor är lokala, även om man kan prenumerera på dom även som utsocknes.

Jag blir inte påmind om min egen dödlighet svart på vitt. Den finns där ändå, nästan varje dag. Nackdelen med att vara deprimerad med bipolär 1 är tankarna på den egna dödligheten. Påtaglig, ibland mer än vanligt. Hanterbart, om än svårt ibland. Nattsvart med slutlig lösning på problemet inom räckhåll. Men, som jag skrivit så många gånger förr, döden och jag har en överenskommelse: inte idag.

Men jag fortsätter läsa dödsannonser. Årtalen först. Resten sen. Jag har överlevt ännu en dag.


känslostormar

Jag har hatat. Jag har gapat. Jag har svurit. Jag har gråtit. Jag har hyperventilerat. Jag har skrattat. Jag har sovit. Jag har varit helt slut. Fysiskt och psykiskt dränerad. Jag har gråtit lite till. Svalt ångesten och önskat en bättre morgondag. Och ond bråd död till världen.

Hade det inte varit för att jag är nyfiken på vad det här kommer att leda till och bli som gör att jag kommer stå pall. Annars vet jag inte vad jag skulle göra. Definitivt inte orka med livet. Inte då. Inte nu. Inte sen. Ge mig en anledning. Ge mig en enda anledning till varför jag ska orka med det här.

Nej. Ingen fara. Inte suicid. Aldrig egentligen varit ute efter att ta livet av mig vid några tillfällen. Jag ville bara ha ihjäl känslan. Väldigt stor skillnad, men jättelogiskt tänkt på en massa rödvin. Nej, just det. Nåja, idag är idag. Inget mer att göra åt det. Livet är som den är. Prövning efter prövning efter prövning. Jag ska sluta hoppas på en bättre morgondag. Finns inget som heter så. Existerar inte i min verklighet. Alltid något. Ibland allt på en gång. Som nu. Som idag.

Alltid något. Jag borde inte finnas helt enkelt. Och så öppnas kranarna igen. Okej, bara att acceptera läget. Livet suger fet jävla apröv just nu.