Kategoriarkiv: Suomi

Inte mig det är fel på

Sen festivalen för några veckor sen har det hänt att jag tänkt på mötet med Pojken. Inte det att jag träffade honom. Inte heller det att jag skulle sakna honom. Utan snarare det att det korta mötet hav mig avslutet jag verkligen behövde. 

Det gick ju fort när det var ett faktum att han inte ville mer. Båda två jobbade och jag valde att lämna vårt gemensamma hem under helgerna av den tid det tog att packa ihop, fixa lägenhet och dra. 

Sågs för tre år sen på spelning i Stockholm. Hälsade, grattade och lämnade det som jag hade fått med mig men som var hans. Inget annat. 

Den här gången samma så. Artighetsfraser och sånt, men det han valde att säga som svar fick allt falla på plats. Han hade inte förändrats. Däremot jag skulle jag tro. I en enda mening i hans respons på vad han tyckte om det jag berättade gör honom sammanfattade han dom sex åren vi var tillsammans. 

Jag inser idag att han ville och försökte äga mig. Förändra det han inte tyckte om. Även om han kuvade sidor hos mig och gjorde dom mindre synliga fanns dom kvar. Fick ju höra det också. Att jag då fortfarande var ärrad efter åren med X:et bidrar ju till det hela. Han hade inte så mycket försvar att ta sig igenom om vi säger så. Och jag bet ihop och accepterade läget. 

Något han hatade hos mig var finskan i mig. Finnpatrioten som fortfarande finns i mig. Kanske mer idag än då. Pratade jag finska med någon blev han uppriktigt förbannad. Fick ju höra det också. 

Han hånade min andliga intresse och skrattade åt spökprogrammen jag kunde välja att se. Jag rörde inte böckerna eller annat under dom tre år vi bodde ihop. Och programmen såg jag bara när han jobbade. Skiftjobb gjorde att det blir då varannan vecka. Och inte alls. 

Det konstigaste av allt var ändå musiken. Den var och är viktig för honom. Samlar på skivor och allt det där. Men, inte Black metal. Och jag som kategoriserar mig som det fick höra hur kasst det var. Om jag valde att lyssna på ”min” musik så kunde han skämta om att datorn var trasig och att högtalarna borde fixas. Inte ett dugg roligt, men enligt honom jo. Och om det var på finska var det ju två gånger värre. Ändå lyssnade han på min husgudar. Men å andra sidan har dom alltid varit den där som stått vid sidan om på något så. 

Det är här det som sades för några veckor sedan bara bekräftade det jag minns från åren med honom. Jag kunde helt enkelt inte låta bli att berätta att jag träffat min husgud. Svaret var något om att han hade sett honom på förra årets festival och varit så kass att han skulle inte ens vilja träffa honom om han fick chansen. Det hade bara varit förnedrande och pinsamt och det att jag gjort det säger mer om mig. 

Och så. Där var den människa som jag hade varit tillsammans med i nästan sex år. Inga konstigheter. Rakt upp och ner. Kritiserar allt jag är i ett par meningar. Ändå blev jag förvånad. Vad trodde jag egentligen skulle hänt under åren? 

Insåg efter det mötet att jag saknar honom inte. Jag saknar inte det som var. Jag borde ha lämnat honom långt innan han lämnade mig. När han första gången bokstavligen kallade mig tjockfetto. Vet inte varför jag stannade. Kanske det att han var ju den som stod på sig och fick mig att söka hjälp. I och med hans bestämdhet över just den biten bidrog till den resa som fick mig att veta vad som fattades mig. Diagnosen bipolär. 

Jag varit väldigt glad med den här insikten i några veckor nu. Tills igår. Kändes som knytnävsslag under bältet. Jag har hyperventilerat. Gråtit. Svurit. Skrattat åt eländet av vad det är. Sömnlöst. Och massiv ångest. Han ska göra det han aldrig skulle göra; gifta sig. Om det nu stämmer vill säga.

Missförstå mig rätt nu. Handlar inte om det som var eller kunde ha varit. Bara det att den klena självkänsla jag hade och försöker få stå stabilt raserades. Känslan av att det är mig det är fel på kommer tillbaka. Hur kass och liten han fick mig att må sista tiden tillsammans. Allt kommer tillbaka på en gång. 

Inga omsvävningar eller skönmålade saker. Nä. Han orkade inte mer och det var på grund av mig. Länge var det det jag kom ihåg. Det jag kände. Hur låg jag kände mig. Hur kass jag var. Värdelös. Fet ful och äcklig. Brukar bli så när den man är tillsammans med kallat en saker och sen det där att inte vill ligga med en. Alltid ursäkter. Idag vet jag bättre. Det var ju mig det var fel på enligt honom. 

Nu ett dygn senare märker jag att jag inte fastnar i känslan av värdelöshet som jag skulle gjort tidigare. 

Hade det varit innan jag fick det så behövliga avslutet och bekräftelsen att det inte var fel på mig hade jag nog skrivit helt annorlunda. Mötet för ett par veckor sen bekräftade det jag behövde känna på riktigt, att det inte är mig det är fel på. Det var alltid han. 

Det skrivna ovan borde tala sitt tydliga språk. Svart på vitt. Han försökte förändra mig. Han försökte äga mig. Han misslyckades, men fick det att känna det som om det var mitt fel. Tänk att det behövde ta så lång tid innan jag kunde ”känna” det också. 

Bättre sent än aldrig. 

Och vet ni? Jag är fortfarande black metal tjej, så jag valde att köpa biljett till festival där husguden ska spela. Bara för att jag kan. Och vill. Hade jag fortfarande levt med den där ovan hade jag nog inte deltagit festen i våras och inte som nu åker på festival med mest black metal på spelschemat. 

Jag tror jag är segraren i det här. För det kunde ju varit så illa att jag gift mig med den där. Hemska tanke. 

 Tror det är dags att införskaffa nya högtalare till datorn. Det låter ju så konstigt i dom 🙂
PS. Glömde. Han var aldrig fan av mina tatueringar heller. Bara en sån sak. DS.


Dela hus

Blev klart att jag ska dela hus med en ensamstående tjej med tvåvåningar och sex rum. Min del av huset blir två stora sovrum och egen toalett. Vi kommer visserligen dela kök och badrum, och om jag vill så kan jag göra henne sällsap framför TV:n.

Senaste dagarna har jag varit och lämnat av bil lass x 2 med saker jag har där jag befunnit mig senaste åtta nio månaderna. Trodde jag inte hade så mycket, men det har ju fyllts på med saker jag inte tänkt från början. Räddat saker från ett hem som skulle tömmas och kasseras till exempel. Plus att jag var lite skeptisk till att dela hus på det här sättet till en början. Men ni känner ju mig. Efter att ha tillbringat tid med min nya ”sambo” känns det som det ska liksom. Att det är meningen med det här. Och jo, tror ni inte att hon känner så hon med.

Delar mycket hon och jag. Sådär på riktigt. Senast idag om det där med andlighet. Alltså? Va? Inte nog med viljan att bo ute på landet, djuren (hon har två av katter, hundar, getter och kaniner). Hundarna och katterna har redan adopterat mig. Och hon liksom undrar vad jag gjort med dom. Måste le lite när jag skriver.

Som idag när ena av dom sätter sig nedanför mig mellan benen och har ena tassen på min fot. Blir kliad och när jag slutar gnäller han lite och vill ha mer. Medan jag rumstrerade runt i det som ska vara mitt låg den ena isängen och den andra på golvet och följde allt jag gjorde. Sådär självklart liksom. Och jag har inget emot hundar. Har ju haft egna. Nu får jag det på köpet liksom.

Att vi båda är finnar är en annan sak. Behandlingsassistenter en tredje. Musiken, även om hon är mer åt rockiga hållet. Delat med oss av festivalminnen under dagarna vi umgåtts hittills. Tatuerade. Och så vidare och så vidare. Blir nog många timmar pratande om allt mellan himmel och jord när jag väl installerat mig ordentligt.

Blir nog bra det här. Nu blir det att rensa upp det sista här (läs städa) och lämna stadslivet ett tag. Men, imorgon bär jag inte en pryl mer än nödvändigt. Trasig efter dagarna som varit. Klart värt det om ni frågar mig. Kanske inte säger samma sak imorgon, men just nu ja.


Rötter i rotlösheten

Har alltid känt mig rotlös.  En sån där som fläckar runt oavsett adress, stad och människor. Kan känna samhörighet. Kan känna mig hemma på viss nivå. Men aldrig fast. Aldrig rotad. Redo att dra upp bopålarna och gå vidare. Ensamt i längden. Tärande definitivt. Tappar bort mig själv på vägen.

Som om jag lämnar en del av min själ bakom mig varje gång. Människorna jag mött, känt och haft i mitt liv under åren är som solblekta foton i minnet. En del gjorde mer intryck än andra. Några som blivit kvar som ankare i verkligheten. Dom få som varit med under alla turer i min verklighet. Virrande,  flackande, sökande. På väg. Aldrig fast.

Kortast flykt. Försöker bryta tendensen till just det. Stanna kvar. Möta fienden. Mig själv.

Enda rötter jag har i flackande verklighet är vår jag kommer ifrån. Finskan i mig. Det som alltid varit och kommer alltid finnas. Glömmer bort det ibland. Speciellt när jag inte pratat språket på ett tag. Att jag är finska är inget jag förnekar eller döljer. Funnits stunder jag gjort det. Aldrig igen. Stolt över vad jag faktiskt är. Kommer på mig själv att sakna språket. Visst är det så att jag är mer finsk än svensk här. I Finland inser jag hur svensk jag faktiskt är. Ännu en känsla av att inte höra hemma någonstans.

Men jag har rötter i mig själv. Jag inser det nu. Mer påtagligt än annars. Kalla det hemmablind eller vad ni vill, men så är det. Det blir att se på finsk krigsfilm ikväll. Komma ihåg var jag kommer ifrån. Vad jag härstammar ifrån. Sisun i mig måste blåsas till liv igen. Kan inte ha det så här. Vi överlever allt. Jag överlever allt. Vet ju mentaliteten som jag härstammar ifrån. Nog fan ska jag hitta glöden igen. Nog fan ska jag finna själen igen.

PERKELE!


Timmarna i telefon

Ser ut att vara värsta sommaren utanför fönstret, men det blåser. Blåser så man får hålla i hatten inomhus. Så jag eldar i ugnarna och äter glass under täcket. Det sprakar och är mysigt i sig, men jag saknar någon. ”Någon”? Hmpf, eller hur. Skulle vara trevligt med sällskap helt enkelt. Om så bara i telefon. Det är då tur att vi båda har samma teleoperatör. Vilken räkning det skulle bli annars. Ojojoj, vet ni vad.

Tänker på alla samtal vi haft hittills. När det började. Hur det började. Samma musikintresse, nåja, mestadels i alla fall. Samma grupp på nätet. Han gillade det jag la upp. Började online. Vänförfrågan och ja, varför inte. Fram och tillbaka ett par timmar. Inga inviter. Inga anspelningar och han ville ha mitt nummer. Och jag låter honom få det. Det händer aldrig. Jag gör inte så. Jag gör bara inte sånt. Men någonting med honom gjorde att det kändes okej att göra så. Samma natt pratade vi bort några timmar. Bara sådär utan problem. Som om vi känt varandra hur länge som helst och han fick mig att skratta. Sådär på riktigt, äkta.

Och så har det fortsatt. Pratandet. Skrattandet. Och jag letade fel. Ville inte bli intresserad, av att få veta mer. Hade ju bestämt att aldrig igen. Visst, jag saknade närhet med en annan människa, men det är något annat. Och jag kom på det mest konstiga ”fel”, allt för att inte vilja veta mer och  träffa karln i fråga. Så skulle han på festival, i alla fall vad han skulle göra. Jag såg till att åka di, det visade sig han skulle utebli dock. Det är här förändringen mellan oss kom. Han ville verkligen träffa mig. Och jag honom. Nu blev det inte så, men samtalen blev annorlunda. Mer längtande. Saknande. Och båda två blev lika förvånad. Det händer liksom inte. Vi hade ju bestämt på varsitt håll att aldrig igen. Och nu sitter vi här och vill ses. Vi måste ses. Vad hände liksom?

Och jag har slutat leta ”fel”. Finns liksom inte. Samma musiksmak över lag. Tittar på samma filmer. Samma stil. Tatuerade båda två. Finnar också. Samma ålder. Och det som liksom inte funnits med andra, andligheten. Det ockulta. Han tog upp det och jag svarade sanningsenligt. Han blev mållös. Han har inte stött på en tjej med samma intresse och förmåga som mig. Han blir inte mållös. Väldigt sällan han blir tyst av allt det vi pratat om, men det här var en av gångerna. Och det att han kände det liksom på sig redan innan vi pratade i telefon. Att det var något med mig helt enkelt. Vi har även samma värderingar. Samma syn på livet. Och döden. Och lika mycket som han får mig att skratta får jag honom att göra samma sak. Bitterheten i hans röst försvinner under timmarna med mig. Ändå roar hans bitterhet mig. En av sakerna som får mig att skratta. Konstigt det där. Och hans röst får mig lugn, som min får honom att känna sig lugnare än på länge.

Och jag har nog gjort intryck på honom också. Kanske rent av kunna säga att jag gått under huden på honom som han på mig. Anledningen till att jag kan skriva så är följande: han är sportintresserad. Punkt. Det borde räcka så, men det finns nog ingen tvekan om att han verkar intresserad av mig också då han glömde bort att titta på hockey när finnarna spelade en match förra veckan. Han ringde en timme innan matchen, hade kanalen på och mig i luren. Ändå tittar han inte. Han missar första målet och hela första perioden och undrar vad jag gjort med honom. Han har aldrig missat hockey för en tjej förut. Ändå hade jag påmint honom om att den börjat och första perioden höll på. Ändå fortsätter han att prata om allt och inget. Det om något borde sudda min tvivel på att intresset verkar ömsesidigt. Samtidigt spökar tidigare erfarenheter i det här läget. Men när han beskrev tjejen han skulle vilja ha då vi pratade rent vänskapligt var det mig han beskrev på alla plan, då menar jag verkligen alla plan. Svårt att inte bli intresserad då liksom, eftersom han verkar vara den jag letat efter men aldrig funnit.

Han har gjort så stort intryck på mig att jag accepterat att det finns barn i bilden. Har ju liksom valt dom utan under hela mitt vuxna liv. Till och med sett det som tur att det aldrig funnits några barn från tidigare förhållanden att ta hänsyn till. Och nu han vill att jag ska träffa dom också. Jag ber honom lugna ner sig en aning och se till att vi träffas först innan det kommer barn in i bilden. Herregud. En sak i taget. Se om vi fungerar i verkligheten också. Om kemin finns där. Det kan ju vara att den inte gör det. Vad vet jag? Håller inte på med sånt här direkt. Men jag hoppas. Han har ju fått mig att göra sånt jag aldrig skulle göra för någon annan. Jaja, musikväg alltså. Lyssna på band jag inte kunnat med så länge jag kan minnas. Ingen annan, då menar jag verkligen ingen annan har fått mig att göra så. Det är helt sjukt. Aldrig någonsin har det hänt förr. Inte med det bandet, eller något annat band heller.

Dag för träffas är satt. Kanske är honom korparna velat berätta om. De lugnade ner sig avsevärt efter att han och jag började prata ofta. Jag har inte direkt fått påhälsningar genom vidöppna dörrar heller sen dess. Och jo, han bor längst E18. Jag som kände en dragning till den vägen redan innan jag ens visste att han fanns. Konstigt det där. Skrämmande också faktiskt. Är det här på riktigt liksom? Händer det här i verkligheten? Och visst fan är jag nervös inför kommande möte. Livrädd faktiskt. Ni vet fet, ful och äcklig? Att jag tycker det och tror andra tycker det är en sak. Om det sen visar sig bli så skulle jag nog vilja dö en smula.

Nej, vad har jag gett mig in på? Finns det ångerknapp? Vad hände med aldrig igen? Vill bara lyfta luren och prata bort en timme eller två, men han har barnen extra dagar den här helgen. Och barnen kommer först. Jag får ta och lära mig det. Sakna kan jag göra ändå.


Kan inte med blir till javisst

Vi har alla band vi inte kan med helt enkelt. Jag har sådana. Ja, flera. Jag vill helst lämna rummet när skiva sätts på. Har aldrig funkat för mig helt enkelt. Så har det varit och jag trodde jag skulle fortsätta så. Till nu. Tills nu. Tills Finnen. Han som får mig att skratta. Får kalla honom för det här. Det är ju det han är. Tycker ni att jag är finne, då ska ni prata med honom.

Finnen lyssnar på ett av dom där banden som jag inte kan med. Verkligen lyssnar och älskar bandet. Han är inte den enda heller av alla jag känner/känt, varit ihop med. X:et till exempel. Pojken definitivt. Och vänner som också försökte omvända mig. Jag har bara grimaserat illa varje gång. En låt här och där går det an. Bakgrund på fest likaså. Ändå har han inte försökt få mig att tycka om bandet. Ändå har han inte försökt omvända mig. Inte heller tyckt att det varit konstigt att jag inte lyssnat på bandet, lyssnar. Det är ganska känt att det är antingen eller. Jag har varit eller. Till nu.

Alltså… jag letar reda på bandet i fråga och sätter på skivor, ja skivor, med bandet i fråga. Frivilligt. Och jag låter dom gå. En efter en. Skippar inte. Hoppar inte. Byter inte efter halva. Nej, går jag ut pausar jag istället för att låta det gå. Vad är det här? Det finns inte på världskartan. Aldrig funnits i min tankevärld att jag skulle lyssna på bandet över huvudtaget. I över 25 år har jag inte kunnat med bandet. Och nu går skivorna en och en. Har till och med lyssnat om skivor. Funderar till och med att se dom live i sommar tillsammans med honom. Hur gick det till?

Det här är illa. Verkligen illa. Vad gör karln med mig? Finnjävel 😉


Letar fel

Skrev för några dagar sen om det här med att jag inte är intresserad av att träffa någon. Ändå sitter jag nu och försöker hitta femtielva fel på en som tog kontakt med mig för tre kvällar sen. Inte nog med att vi satt på nätet och skrev i timmar, resulterade i att jag gav honom mitt nummer. Ja, bara en sån sak liksom. Slutade med att vi pratade bort några timmar till fem på morgonen. Hur gick det till? Vet inte hur länge vi hade suttit om inte batteriet dött i min telefon.

Och igår blev det en stund i luren. Inte så länge men ändock. Och i morse, ja i morse, blev det tre timmar till frukostkaffet och lite till. Hade säkert pratat längre om inte han hade saker att göra inför helgen med barnen. Bara det förvånar mig. Att jag inte ryggar för det faktum att han har barn. Nej, istället hör jag mig själv tänka saker som att han har ingen dialekt. Beror på samma orsaker som hos mig, finne. Försöker få det till någonting negativt helt plötsligt. Så dumt. Och det är svårt att finna fel hos någon som delar ens musiksmak. Skräck och krigsfilmer. Tatueringar. Ålder. Svårt att hitta någonting som är fel hos någon som får en att prata bort timmar.

Letar fel. Hålla distansen, men jag tror fan han kommit innanför huden. Om inte annat så vill jag veta mer. Oavsett vad och vad samtalen leder till får framtiden utvisa. Jag vet bara att han får mig att skratta. Sådär spontan glädje. Jag behöver det. Det räcker så. Mer behöver jag inte just nu. Inga närmanden. Inga anspelningar. Inga konstigheter. Två människor som pratar bort en stund, tre timmar. Även om han anser att jag bor för långt borta. Men, hey, vi får se vad som händer. Just nu vet jag bara att det kommer kännas långt till söndag kväll.


6/12

image

Bilden är tagen på t-shirten jag har på mig dagen till ära. Tacktröja till dom som stred för Finland. Det här är enda dagen på året jag tar fram den och använder den. Skulle kunna ha den varje dag egentligen, men jag vill ha kvar den länge. På det här sättet sliter jag inte ut den.

Av respekt har jag inte klippt bort kragen. Det där med att kännas som jag stryps är ett litet pris att betala för det männen (och kvinnor) som såg till att Finland förblev finskt. Jag bär den med stolthet.  Vetskapen om att farfar var en av dom som befann sig i främsta linjen när det var som värst ger tröjan en till dimension.

Finland fyller år idag. Finska damen fyller 96. Nationalsången finner du här.