Kategoriarkiv: Suomi

Nomadliv VI

Dagen för avfärd är här. Dagen kommer tillbringas bakom ratten. Tusen kilometer från Farsan till Morsan. Innan avfärd känns det som tusen mil. Ändå var det förvånansvärt enkelt att ta sig uppåt. Får se om resan neråt känns likadant. Kanske inte just mellanlandningen. Däremot målet.

Nomadlivet börjar verkligen ta slut. 2 dagar kvar till att hämta nyckeln. Två dagar innan dagen D liksom. Som jag väntat. Som jag längtat. 

Kluvet ändå. Att tiden här uppe hos Farsan tar slut om ett par timmar i skrivandets stund. En del av mig vill stanna. Tiden rann iväg och känns som om jag inte hann med allt ändå. En annan del vill bara neråt och hänga på dörren hos hyresvärdens kontor på måndag. Och ressällskapet, katten, märker att något är på gång. Vet inte om hon ser fram emot resandet i sig. Bara det att sakerna är packade och jag inte är mig själv tror jag. Hon vet att vi ska iväg i alla fall. 

Fixa lite innan avfärd. Matsäck och kaffe och sen packa bilen. Ta sig förbi affären och handla med sig lite bröd. Svenskar kan inte bröd som Finland. Punkt. Och då måste man köpa med sig sånt. Plus allt annat som fattas i Sverige.

Nomadlivet närmar sig sitt slut. Vart tog tiden vägen? 

Annonser

Farsan 70

Så. Nu är han firad. Av hundratal. Bokstavligt. Turligt nog inte av alla på en gång. Bara nästan. Ändå uteblev nog lika många. Självklart måste han firas. Ingen hade ju trott det. Att han skulle leva och bli gammal. Bokstavligt. Tro mig.

Presentbordet överfullt. Kort. Blommor. Presenter. Raggsockor. Knivar. Böcker. Pengar. Och annat en man som min far behöver. Fotot nedan missvisande, men ni förstår nog.

Det blev laxsoppa. Eller finsk köttsoppa. Jag valde det senare. Det var hembakt bröd till. Fikabordet överfull av godsaker plus hemgjord blåbärs- eller hjortonstårta. Ja, lite skogstema eller snarare skogshuggartema då han är en sån. Både mat och fika väg. Plus dukningen förstås.

Samtidigt som det inte fanns en enda droppe alkohol i huset. Farsan inne på sin 24 år nykter ville ha det så. För hans egen skull. För gästernas. Så det slapp det där så kallade finska firandet. Och framför allt för AA-vännernas skull. Och jag är glad och tacksam att folk respekterade det. Då förstår ni nog hur älskad han är.

Och farbröderna fick mig att hålla så kallad tal också. Ur led är tiden. Hade det varit någon annan så hade nog det aldrig hänt. Farbröderna före mig satte tonen. Bara att köra på. Svårt att säga nej när dom är sex stycken. Plus femtielva till. 

70 år. Vem hade trott det? 


Korpar här och där högt och lågt II

Gällande korpen på väggen inomhus. Den jag skrev om och la upp bild på. 

Pratade med ägaren till den. Fågeln alltså. Frågade om han skulle märka om jag tog och stoppade den under armen när jag gick. Han skrattade ganska duktigt då. Frågade sen vad han skulle göra om jag gjorde det. Svaret är att han skulle följa efter mig till världens ände. Och jag tror honom.

Han berättade om hur han fick den och kostade för att stoppa upp den. Hur många år han väntat på att få tag på en. Inte direkt att du kan gå ut och skjuta en. Dom är fridlysta här uppe. Kommer du med en till uppstopparen måste dom fråga vart du fått tag på den och bevisa det. Jag är glad för det. De höll på och bli utrotade då folk sköt dom hejvilt ett tag. Hatade fågel av många. Myter och allt vad de förknippas mef. 

Jag och han delar kärleken för korpar. Så ni ser, inte bara jag som älskar dom. 


Själsminne

Känner mig lite kluven. Är jag turist eller på ”hembesök”? 

Alltså, är ju turist egentligen om jag ser till verkligheten. Bor inte här uppe i norr. Aldrig bott här uppe i norr. Ändå… Det känns som hemma. Att jag kommer hem när jag kommer upp hit till Lappi. 

Jag har fått frågan säkert tusen gånger hittills; Hur känns det att vara här? 

Hur det känns? Det känns som om jag kommit hem. Har alltid varit så. Svårt att förklara. Som en släkting jag gav följande svar: ”Känns som om jag kommit hem. Som om jag hör hemma här fast jag aldrig bott här. Som om det är själsminne. Att själen redan levt här. Själsminne eller så har jag fått det med blodet”. 

Finns det något som heter så? Själsminne. Om inte så tycker jag att vi döper det till det. 

Tycker om ordet själsminne. Förklarar en känsla man inte kan förklara när man känner sig hemma där man inte har bott. Sådär som om man kommit hem. Som om själen redan varit på plats och känner platsen väl. Där själen får ro. Där själen slår volter av ren glädje och kärlek. 

Och så känslan av att vara turist samtidigt som mitt inre slår volter av ren kärlek och känslan av att ha kommit hem. Konstig känsla? Definitivt. Prova. 

Har haft ”tur” att förutom det faktum att Farsan växt upp och bott här nästan hela livet  det där med att jag kanske fått kärleken till Lappi genom bli det är ju tänkbart. Inte så att jag hälsat på ofta, finns anledning till det. Det man till genomsnittet så blir det nog var 7-8:e år. 

Det här med ”tur” innefattar också det faktum att Farsan är också utbildad vildmarksguide. Så det här med att vara turist är inte långsökt. Vet inte hur många hundra mil vi puttrat runt här upp under den här tiden jag varit här. Än hit än dit. Upp och ner på fjällen. Högt och lågt på olika fjäll som finns här. Över älvar och åar för att inte glömma alla bäckar små. Tittat på hus och byar. Föräldrahem och annat som gömmer sig i skogarna här uppe. 

Om jag trivs här? Ja. Om jag känner mig hemma här? Ja. Vill jag åka hem? Nja. Faktiskt. Själen och hjärtat säger nej just nu. Logiken säger ja. Just nu vinner logiken. Men ändå, eller inte. Trots allt är jag ju turist här uppe. Oavsett hur det känns i själen. 

Själsminne eller annat så kommer det bli vemodigt att åka när det är dags.


Tomteland

Helgvisit på Morsans sida av släkten. Inte lika mycket hälsande på eller hos folk. Träffade kusiner igen och var och tittade på jultomten. Inge foto på herren i fråga då fotografering förbjudet inomhus och foto med honom kostar 25€. 

Ni läste rätt, foto av/med tomten 25€. Har annat jag behöver pengar till. Hade en riktigt lugn och trevlig helg dock. Välbehövlig paus innan slutspurten inför Farsans födelsedag och resan hemåt.

Gick på den här i alla fall:


Gamla foton och minnen

Att hälsa på hos släktingar betyder att man ser foton de har på väggen eller bokhyllan hemma. Att hälsa på hos släktingar innebär ibland att de visar gamla foton. Under den här resan i Lappi inget undantag. Skillnaden är att jag fått med mig foton på sådana som inte finns bland oss längre. Foton på människor jag inte haft foton på tidigare. Ändå glad att de vill ge mig sånt. 

Sen har vi ju det där att det finns foton på människor som jag inte vill komma ihåg. Eller vill minnas. Människor som funnits och som inte finns längre. Påminns om sådant jag glömt bort. Sånt jag vill ha bortglömt. Det funkar inte så. En del gör intryck oavsett om man vill eller inte. Bra eller dåligt så finns dom där i det förflutna.

Sen har vi det där med foton på mig när jag varit och hälsat på eller tillfällen vi möts någon annanstans. 

Foton på mig. Leende. Minns. Och blir sen ledsen. 

Inte det att jag minns tillfällena när korten togs med sorg utan det som kom sen. För det fanns ju anledning till varför jag var på plats. Det fanns ju anledning varför jag ler på bild. Det där äkta leendet som sällan ses. Som få har sett på riktigt. Foton som förevigat måendet just då. 

Ledsenheten som kommer när jag tänker på foton som dom är just det som fanns innan och vad som komma skulle. Det är då tur att jag inte visste det då. Det är ändå tillfällen som leende jag gör att jag orkar med dagarna där gråten är nära. 

Ändå kommer ledsenheten när jag ser foton som dom jag sett under den här resan. Inte mycket att göra åt just det. Får se till att leendet finns där nästa fototillfälle under resan här uppe hos Farsan. Det är ju ändå så det känns när jag är här. Leva i stunden. Nuet. Så länge jag låter det förflutna vata just där. För i nuet mår jag ändå bra. 

Är här och skapar nya minnen. Nya leenden. Nya foton för framtiden. Det är ju det vi vill komma ihåg trots allt. Det är ju trots allt så vi vill bli ihågkomna. 


Nomadliv V

Sista veckan inleddes igår. Sista veckan av det här med att leva på andras välvilja. Sista veckan då allt får plats i bilen. Nedräkningen nere på ental.

Tiden har ändå gått fort. Kändes dock tvärtom i slutet av augusti när jag packade ner allt och valde det här livet sista månaden innan lägenhet. Har varit ganska less på det här livet här uppe i norr också. Att få egen dörr att stänga om mig och vara ensam i några dagar känns som himmelriket just nu.

Inte det att jag hatat det här. Bara det att jag har inte varit ensam en enda dag på väldigt länge. Känns. 

Sista veckan av livet som resande inleddes igår. 

Sista nedräkningen påbörjad. Plötsligt känns tiden knapp. Vet ju inte när jag träffar Farsan igen. Eller alla andra av dom jag mött och träffat medan jag varit uppe i Lappi. Det vill säga dom jag velat träffa av släkten jag faktiskt har här. Vissa blir nog sista gången. Vi blir ju inte yngre. Inte heller så att dom som är sjuka blir friskare. Verkligheten ser ut så. Inget jag kan göra åt. Misstänker att nästa resa blir mindre trevlig sådan. 

Sista veckan inledd. Dagarna hemåt närmar sig. Farsans födelsedag likaså. Ingen, inte ens han själv, trodde att han skulle leva för att se den här dagen. 

Idag blir det att åka över till svenska sidan för att göra samtal och betala räkningar. Sen får vi se hur mycket av Finland jag kommer köpa med mig hem.