Kategoriarkiv: tatueringar

Dela hus

Blev klart att jag ska dela hus med en ensamstående tjej med tvåvåningar och sex rum. Min del av huset blir två stora sovrum och egen toalett. Vi kommer visserligen dela kök och badrum, och om jag vill så kan jag göra henne sällsap framför TV:n.

Senaste dagarna har jag varit och lämnat av bil lass x 2 med saker jag har där jag befunnit mig senaste åtta nio månaderna. Trodde jag inte hade så mycket, men det har ju fyllts på med saker jag inte tänkt från början. Räddat saker från ett hem som skulle tömmas och kasseras till exempel. Plus att jag var lite skeptisk till att dela hus på det här sättet till en början. Men ni känner ju mig. Efter att ha tillbringat tid med min nya ”sambo” känns det som det ska liksom. Att det är meningen med det här. Och jo, tror ni inte att hon känner så hon med.

Delar mycket hon och jag. Sådär på riktigt. Senast idag om det där med andlighet. Alltså? Va? Inte nog med viljan att bo ute på landet, djuren (hon har två av katter, hundar, getter och kaniner). Hundarna och katterna har redan adopterat mig. Och hon liksom undrar vad jag gjort med dom. Måste le lite när jag skriver.

Som idag när ena av dom sätter sig nedanför mig mellan benen och har ena tassen på min fot. Blir kliad och när jag slutar gnäller han lite och vill ha mer. Medan jag rumstrerade runt i det som ska vara mitt låg den ena isängen och den andra på golvet och följde allt jag gjorde. Sådär självklart liksom. Och jag har inget emot hundar. Har ju haft egna. Nu får jag det på köpet liksom.

Att vi båda är finnar är en annan sak. Behandlingsassistenter en tredje. Musiken, även om hon är mer åt rockiga hållet. Delat med oss av festivalminnen under dagarna vi umgåtts hittills. Tatuerade. Och så vidare och så vidare. Blir nog många timmar pratande om allt mellan himmel och jord när jag väl installerat mig ordentligt.

Blir nog bra det här. Nu blir det att rensa upp det sista här (läs städa) och lämna stadslivet ett tag. Men, imorgon bär jag inte en pryl mer än nödvändigt. Trasig efter dagarna som varit. Klart värt det om ni frågar mig. Kanske inte säger samma sak imorgon, men just nu ja.


Husgud

Jag har skrivit om det i tidigare inlägg. Kanske ska förklara vad det egentligen innebär och betyder för mig. 

Dom flesta av oss har någon form av just det här. Antingen musik, sport, film eller annan form av förebild eller som vanliga dödliga och normala skulle kalla det: idoler. För mig är ordet i sig i det fel på, däremot kan jag tycka att det kan vara missvisande i vissa fall. Som i det här jag ska skriva om här.

Det finns ett band som jag följt sen början. Sisådär 25 år i år. Deras första skiva tillhör dom som fick mig att gå över från vanlig metaltjej till Black metal. Följt dom troget sen dess. Förstå åren var det som med många andra band från genren och lyssnade på till och från. Sen återupptäckte jag dom och har sedan dess kunnat säga att dom är och förblir bandet för mig. 

Dom har liksom alltid funnits där oavsett hur jag mått. Här jag varit glad har dom fått mig att le ännu bredare. Dom har lugnat min ångest. Torkat mina tårar. Fått mig lugn när jag varit uppriktigt förbannad. När allt annat varit kaos och hjärnan jobbat på högvarv så har dom fått ner mig och jag kunnat andas igen. Lugnat min vilda hjärta. Fyllt mig med mening när jag känt mig tom. Bara att plocka fram en skiva och dra upp stereon och njuta av musiken och sången. 

Xet avundades dom. Att bandet betydde så mycket för mig att han kände sig åsidosatt ibland. Tror han försökte förbjuda dom ett tag också. Lyckades sådär. I samband med skilsmässan var dom som som fick mig att klara mig igenom dagarna och nätterna när jag inte fann mening med något överhuvudtaget. 

2007 valde jag festivalen nere i Slovenien utifrån att just det bandet skulle spela. Allt annat var ren bonus. Jag ville verkligen se dom innan jag dog. Så kändes det då. Och jag åkte själv med festivalbussen och visst fick jag äntligen se dom. Äntligen uppleva dom live. För dom hade aldrig spelat i Sverige då. Med dom på scen förstod jag plötsligt dom som grät av lycka på spelningar. Det var ren och pur kärlek. Äktaste jag någonsin känt. Livet hade mening. Den natten, efter den spelningen, låg jag vaken i tältet. Lycklig. Och tänkte till och med att om jag gör där och då skulle jag dö lycklig. Nöjdheten total. Resan hem var bara ren glädje. 

Det är efter den resan och den kvällen efter att ha sett dom live tog dom klivet upp till att bli husgudar. Speciellt frontfiguren. Han som varit med från början. Han som är bandet om ni frågar mig. 

Att jag inte tvekade att se dom igen två veckor senare på annan festival och som också blev live dvd som pryder sin plats i hyllan. Såg dom igen ett par år senare på svensk mark och njöt av varje sekund.

Under åren har det blivit cd:s, vinyler, dvd och tröjor. Har till och med förevigad en del av bandnamnet på huden i form av tatuering. Det var tio år sen. Några veckor efter Slovenien resan. Ville ha den som minne om en oförglömlig kväll. Än idag får jag gåshud av bara minnet om att stå där i slovenska natten och se dom live. Det kunde ju ha slutat tvärtom också. Vet inte hur många band jag sett som inte levererar på scen. Band jag älskat på skiva men slutat lyssna på efter en konsert. 

Att frontfigurer sen gjort soloprojekt sen dess är en annan del av det här. Hur jag liksom följt honom genom åren. Så bra är han på det han gör och har gjort hittills. Nu när han inte längre är med i bandet så nlir det intressant att se hur det blir framöver. Och hans hobbyband dom började som en kul grej. Blev till sidoprojekt och ses som en av de bättre coverbanden för dom de tolkar. Och här kommer hela poängen med inlägget: dom eller han var på scen på födelsedagsfesten under helgen som var. Med coverbandet visserligen, men är man bra så är man bra. Och jag mös där i mörkret.

Jag är inte heller den som hänger efter kändisar. Aldrig varit och kommer nog inte göra det heller. Här varit tillsammans med musiker. Umgåtts med musiker. Träffat mer eller mindre kända musiker. Jag är inte den som försöker bli vän med kändisar heller. Jag pratar med dom som pratar med mig. Helgen som var inget undantag. 

Det var flera band som spelade på den festen. Satt och intog buffé med ett av banden. Kunde bry mig mindre om vilka det var. Så det också när ett av killarna frågade rakt ut om jag inte visste vilka de var. Hans bandmedlemmar tyckte det var skitroligt att jag sket i vilket. Det var trevliga timmar med många skratt runt det matbordet sen. Att dom sen är bra musiker är en helt annan sak. 

Sen här vi min husgud. Han vars musik funnits i mitt liv mer än halva mitt liv. Han som jag inte ville träffa ansikte mot ansikte. Kunde ju förstöra hela känslan som musiken ger mig. Musiken betydelse befann sig i riskzonen helt enkelt. Har ju träffat alltför många som varit så fulla av sig själv i och med kändisskapet. Jag har sett intervjuer på nätet. Verkar ju reko men det är ju också en bild man vill visa upp offentligt. 

Valde att lämna festen efter att han varit på scenen. Klockan var sent och jag valde att säga hejdå till födelsedagsbarnet och tog en kall uppfriskande promenad till hotellet. Stannade utanför för nattciggen. Satt och tänkte på dagen och kvällen. Folket och människorna jag träffat. Då kommer en bil som stannar vid hotellets entré och min husgud hoppar ur. Jag sitter där och ser på dom som klivit ur bilen. De ser mig inte sitta där. Och så upptäcker de att hans hotellnyckel inte funkar på ytterdörren och han är helt enkelt utelåst. 

Innan de ens sett mig så reser jag mig och går till dom och erbjuder att släppa in honom. Han presenterar sig med sitt namn och sträcker fram handen och sen lägger han till artistnamnet. Vet säger jag och han tackar för insläppet och smiter in med sin bas. Jag går och sätter mig igen och fortsätter på ciggen. Den andra pratar på och så kommer han ut igen för nattcigg han också. Jag var på väg in men så kom jag ju på att då blir han ju utelåst igen. Han frågar snällt om jag kunde göra honom sällskap i alla fall en cigg till. Jo då. Och så blir vi ensamma där ute mitt i natten i kylan. Tusen tankar rusar i huvudet på mig. 

Och han frågar vad jag heter och det är början till samtal som blev flera cigg och intressant möte mitt i natten. 

Blev prat om varifrån namnen kommer ftån. Både mitt och hans. Härkomst och historieintresse. Om kvällen och krångel med ljudtekniker och annat. Om vad originalbandet betyder för honom och hur han ser spelningar med det här bandet som ren terapi och han säger saker om vad bandet och frontfigurer betyder för honom, såna ord jag säger om honom. Och så ser han på mig och jag gör hur han frågar om jag har ett band som betyder mycket för nu. Ett sån där band som får en att må bra i själen. Jag tittar på honom och konstaterar att jo. Han frågar vilka och jag säger rakt ut och enkelt namnet på mina husgudar, hans band. Istället för bli stolt eller ta åt sig så säger han ödmjukt tack. Och undrade på vilket sätt. Han var här också noga med att jag pratar med privatpersonen och inte artisten. Det hade jag liksom förstått och tackade honom för att han var sig själv med mig. Vilket ledde också till att prata om gemensamma bekanta och specifikt ett av deras gamla trummisar som dog av överdos  för arton år sen. Kände ju honom innan han blev deras trummis och flyttade. 

Det blev några cigg till. Samtal om det mesta mellan himmel och jord. Med röst som hans även privat skulle jag kunna sitta och lyssna till honom prata för alltid.  Och till slut blev det att ta sig in och gå till varsitt håll. I lobbyn innan vi skiljs åt tackar han för sällskapet och ger mig en kram. Lång och riktig kram. Han fick en tillbaka.

Väl ensam uppe på mitt rum mitt i natten och tystnaden märker jag hur kall jag faktiskt var. Stel och kall ändå in i märgen. La mig fullt påklädd under täcke och filt med världens bredaste flin på läpparna. 

Och till frukosten hör jag hur han hälsar och säger god morgon och om jag sovit gott. Han skulle få fråga mig det varje morgon om ni frågar mig. Tackade för sällskapet och pratstunden igen. Jag gjorde det samma. Frukosten valde han att äta ensam då jag redan hade sällskap. 

Ödmjukare kille kan man leta efter tror jag. Eller jag ska väl skriva man i det här fallet. Till och med Karl kanske. Han konstaterade att vi var födda samma år då han vill veta hur gammal jag var i och med att jag lyssnat på dom/honom så länge. Och ven han tycker att det verkar som att det är något speciellt med vår årgång. 

Behöver jag ens säga om att mötet och samtalet i natten befäst hans plats som husgud hos mig? Kommer leva på det här väldigt länge. Väldigt väldigt länge. Att jag tyckte om och älskade bandet och honom som musiker var och är ingen hemlighet. Mer nu än jag trodde det var möjligt när det gäller musiken. 


Gäng med mygg?

Har postat om mina myggbett tidigare. Det är dags igen. Har tänkt att inte göra det i och med placering men mängden avgjorde.

image

Nu är dom inte färska eller dagen efter när dom såg ut som böldpest. Ber om ursäkt för uppvisandet av en halvklar tatuering, men antalet är fascinerande. Ser ut som myggen haft årsmöte eller åtminstone konferens på låret.

Såhär såg och ser det ut efter att ha suttit på balkongen en kväll hos Neo. Ändå fullt påklädd och det ser ut såhär. Klarar mig från myggbett hemma, hos honom är dom för många helt enkelt.

Inga bett på överkroppen, fler än dom här på benen dock. Kliar, brännande, varma och ömmande myggbett. Nu är dom på väg att läka ut och hettan gett med sig. Ömmande och kliande fortfarande tyvärr. Hatar att ha blivit överkänslig mot dom irriterande blodsugande flygfäna.

Nästa gång får dom f-n se till att ha gruppträff på någon annan tack.


Timmarna i telefon

Ser ut att vara värsta sommaren utanför fönstret, men det blåser. Blåser så man får hålla i hatten inomhus. Så jag eldar i ugnarna och äter glass under täcket. Det sprakar och är mysigt i sig, men jag saknar någon. ”Någon”? Hmpf, eller hur. Skulle vara trevligt med sällskap helt enkelt. Om så bara i telefon. Det är då tur att vi båda har samma teleoperatör. Vilken räkning det skulle bli annars. Ojojoj, vet ni vad.

Tänker på alla samtal vi haft hittills. När det började. Hur det började. Samma musikintresse, nåja, mestadels i alla fall. Samma grupp på nätet. Han gillade det jag la upp. Började online. Vänförfrågan och ja, varför inte. Fram och tillbaka ett par timmar. Inga inviter. Inga anspelningar och han ville ha mitt nummer. Och jag låter honom få det. Det händer aldrig. Jag gör inte så. Jag gör bara inte sånt. Men någonting med honom gjorde att det kändes okej att göra så. Samma natt pratade vi bort några timmar. Bara sådär utan problem. Som om vi känt varandra hur länge som helst och han fick mig att skratta. Sådär på riktigt, äkta.

Och så har det fortsatt. Pratandet. Skrattandet. Och jag letade fel. Ville inte bli intresserad, av att få veta mer. Hade ju bestämt att aldrig igen. Visst, jag saknade närhet med en annan människa, men det är något annat. Och jag kom på det mest konstiga ”fel”, allt för att inte vilja veta mer och  träffa karln i fråga. Så skulle han på festival, i alla fall vad han skulle göra. Jag såg till att åka di, det visade sig han skulle utebli dock. Det är här förändringen mellan oss kom. Han ville verkligen träffa mig. Och jag honom. Nu blev det inte så, men samtalen blev annorlunda. Mer längtande. Saknande. Och båda två blev lika förvånad. Det händer liksom inte. Vi hade ju bestämt på varsitt håll att aldrig igen. Och nu sitter vi här och vill ses. Vi måste ses. Vad hände liksom?

Och jag har slutat leta ”fel”. Finns liksom inte. Samma musiksmak över lag. Tittar på samma filmer. Samma stil. Tatuerade båda två. Finnar också. Samma ålder. Och det som liksom inte funnits med andra, andligheten. Det ockulta. Han tog upp det och jag svarade sanningsenligt. Han blev mållös. Han har inte stött på en tjej med samma intresse och förmåga som mig. Han blir inte mållös. Väldigt sällan han blir tyst av allt det vi pratat om, men det här var en av gångerna. Och det att han kände det liksom på sig redan innan vi pratade i telefon. Att det var något med mig helt enkelt. Vi har även samma värderingar. Samma syn på livet. Och döden. Och lika mycket som han får mig att skratta får jag honom att göra samma sak. Bitterheten i hans röst försvinner under timmarna med mig. Ändå roar hans bitterhet mig. En av sakerna som får mig att skratta. Konstigt det där. Och hans röst får mig lugn, som min får honom att känna sig lugnare än på länge.

Och jag har nog gjort intryck på honom också. Kanske rent av kunna säga att jag gått under huden på honom som han på mig. Anledningen till att jag kan skriva så är följande: han är sportintresserad. Punkt. Det borde räcka så, men det finns nog ingen tvekan om att han verkar intresserad av mig också då han glömde bort att titta på hockey när finnarna spelade en match förra veckan. Han ringde en timme innan matchen, hade kanalen på och mig i luren. Ändå tittar han inte. Han missar första målet och hela första perioden och undrar vad jag gjort med honom. Han har aldrig missat hockey för en tjej förut. Ändå hade jag påmint honom om att den börjat och första perioden höll på. Ändå fortsätter han att prata om allt och inget. Det om något borde sudda min tvivel på att intresset verkar ömsesidigt. Samtidigt spökar tidigare erfarenheter i det här läget. Men när han beskrev tjejen han skulle vilja ha då vi pratade rent vänskapligt var det mig han beskrev på alla plan, då menar jag verkligen alla plan. Svårt att inte bli intresserad då liksom, eftersom han verkar vara den jag letat efter men aldrig funnit.

Han har gjort så stort intryck på mig att jag accepterat att det finns barn i bilden. Har ju liksom valt dom utan under hela mitt vuxna liv. Till och med sett det som tur att det aldrig funnits några barn från tidigare förhållanden att ta hänsyn till. Och nu han vill att jag ska träffa dom också. Jag ber honom lugna ner sig en aning och se till att vi träffas först innan det kommer barn in i bilden. Herregud. En sak i taget. Se om vi fungerar i verkligheten också. Om kemin finns där. Det kan ju vara att den inte gör det. Vad vet jag? Håller inte på med sånt här direkt. Men jag hoppas. Han har ju fått mig att göra sånt jag aldrig skulle göra för någon annan. Jaja, musikväg alltså. Lyssna på band jag inte kunnat med så länge jag kan minnas. Ingen annan, då menar jag verkligen ingen annan har fått mig att göra så. Det är helt sjukt. Aldrig någonsin har det hänt förr. Inte med det bandet, eller något annat band heller.

Dag för träffas är satt. Kanske är honom korparna velat berätta om. De lugnade ner sig avsevärt efter att han och jag började prata ofta. Jag har inte direkt fått påhälsningar genom vidöppna dörrar heller sen dess. Och jo, han bor längst E18. Jag som kände en dragning till den vägen redan innan jag ens visste att han fanns. Konstigt det där. Skrämmande också faktiskt. Är det här på riktigt liksom? Händer det här i verkligheten? Och visst fan är jag nervös inför kommande möte. Livrädd faktiskt. Ni vet fet, ful och äcklig? Att jag tycker det och tror andra tycker det är en sak. Om det sen visar sig bli så skulle jag nog vilja dö en smula.

Nej, vad har jag gett mig in på? Finns det ångerknapp? Vad hände med aldrig igen? Vill bara lyfta luren och prata bort en timme eller två, men han har barnen extra dagar den här helgen. Och barnen kommer först. Jag får ta och lära mig det. Sakna kan jag göra ändå.


Letar fel

Skrev för några dagar sen om det här med att jag inte är intresserad av att träffa någon. Ändå sitter jag nu och försöker hitta femtielva fel på en som tog kontakt med mig för tre kvällar sen. Inte nog med att vi satt på nätet och skrev i timmar, resulterade i att jag gav honom mitt nummer. Ja, bara en sån sak liksom. Slutade med att vi pratade bort några timmar till fem på morgonen. Hur gick det till? Vet inte hur länge vi hade suttit om inte batteriet dött i min telefon.

Och igår blev det en stund i luren. Inte så länge men ändock. Och i morse, ja i morse, blev det tre timmar till frukostkaffet och lite till. Hade säkert pratat längre om inte han hade saker att göra inför helgen med barnen. Bara det förvånar mig. Att jag inte ryggar för det faktum att han har barn. Nej, istället hör jag mig själv tänka saker som att han har ingen dialekt. Beror på samma orsaker som hos mig, finne. Försöker få det till någonting negativt helt plötsligt. Så dumt. Och det är svårt att finna fel hos någon som delar ens musiksmak. Skräck och krigsfilmer. Tatueringar. Ålder. Svårt att hitta någonting som är fel hos någon som får en att prata bort timmar.

Letar fel. Hålla distansen, men jag tror fan han kommit innanför huden. Om inte annat så vill jag veta mer. Oavsett vad och vad samtalen leder till får framtiden utvisa. Jag vet bara att han får mig att skratta. Sådär spontan glädje. Jag behöver det. Det räcker så. Mer behöver jag inte just nu. Inga närmanden. Inga anspelningar. Inga konstigheter. Två människor som pratar bort en stund, tre timmar. Även om han anser att jag bor för långt borta. Men, hey, vi får se vad som händer. Just nu vet jag bara att det kommer kännas långt till söndag kväll.


Svårt att sova efter känslostormen

Konstigt nog inträffar det jag inte trodde var möjligt. Jag kan inte sova. Känslomässigt dränerad. Tvungen till socialisering jag inte ville ha. Samtal jag inte behövde. Men ändå, sitter jag här, mitt i natten, och stirrar på en dataskärm. Sömnlös. Tom. Dränerad. Lyssnar på musik som är rena balsam för själen. Om och om igen. Repeat är tacksam uppfinning. Det är faktiskt musik som gått i ett sen jag var upp till förra hemstaden och jag fick minnet med musiken från tiden med Pojken. Två sticker ut Hypocrisy och Woods of Ypres.

Har flera på stickan, men just ett av dom två jag nämnde nyss har satt så djupa läkningsspår att det inte ens är möjligt att beskriva hur mycket bandet betyder för mig. Om och om igen går alla skivorna på en och samma gång. Maraton kan det också kallas. Bandet är Hypocrisy. Ett av banden som var absolut förbjudet innanför väggarna när jag levde med X:et. Orsakerna var flera men huvudorsaken var aliens. Ja, dom sjunger om aliens, men ååh så bra dom är. Har sett dom några gånger. Aldrig riktigt hängt med i låtarna, orsaken har väl varit att jag inte kunnat dom gamla. Men vänta bara till nästa gång. Nu har jag lyssnat ifatt mig ordentligt. Ojoj, då får ni se mig vild. Så vild man kan bli i metalkretsarna. Ni vet stå längst bak bredbent och nicka lite med huvudet. Så vild man kan bli *ler*.

Sådär som Immortal var för mig efter skilsmässan med X:et är Hypocrisy för mig nu efter separationen med Pojken. Helande. Läkande. Kärlek. När jag ska rätta till Immortal I:et jag har tatuerat ska jag nog se till att få Hypocrisy korset också. Milstolpar i mitt liv. Påminnelse om min styrka. Att kunna stå på egna ben. Att livet faktiskt går vidare. Och visst har musiken en läkande kraft. Och det har metal för mig. Hårdrockstjej uti i fingerspetsarna.

Vi tar en repeat till.


Ut och lufta sig lite II

Kvällen gick i skrattens tecken. Vad jag har skrattat igår. Ojoj. Det fanns ingen ände på roligheterna. Precis vad jag behövde. Prata. Skratta. Umgås. Sällskap och utgång.

Det jag inte behövde var patetiska raggningsförsök eller för enträgna killar. Huu, säger jag bara. Fick ju jaga bort en envis jävel till slut. Han försökte på alla, och då menar jag alla. Och alla reagerade likadant till slut. Desperat jävel utan som helst grepp om verkligheten. Funkade inte en gick han till en annan och till slut kom han tillbaka, inte bara en gång eller två utan flera. Fattade tydligen inte vinken överhuvudtaget. Fick verkligen jaga bort honom och peka med hela handen. Isch, säger jag bara. Bespara mig allt sånt. Förresten, visste ni att tatueringar är billiga i Pakistan? Apropå raggningsförsök.

Sova en stund, kaffe och sen ta bilen hem. Välbehövlig kväll. Ser fram emot nästa gång.