Kategoriarkiv: telefon

Nomadliv V

Sista veckan inleddes igår. Sista veckan av det här med att leva på andras välvilja. Sista veckan då allt får plats i bilen. Nedräkningen nere på ental.

Tiden har ändå gått fort. Kändes dock tvärtom i slutet av augusti när jag packade ner allt och valde det här livet sista månaden innan lägenhet. Har varit ganska less på det här livet här uppe i norr också. Att få egen dörr att stänga om mig och vara ensam i några dagar känns som himmelriket just nu.

Inte det att jag hatat det här. Bara det att jag har inte varit ensam en enda dag på väldigt länge. Känns. 

Sista veckan av livet som resande inleddes igår. 

Sista nedräkningen påbörjad. Plötsligt känns tiden knapp. Vet ju inte när jag träffar Farsan igen. Eller alla andra av dom jag mött och träffat medan jag varit uppe i Lappi. Det vill säga dom jag velat träffa av släkten jag faktiskt har här. Vissa blir nog sista gången. Vi blir ju inte yngre. Inte heller så att dom som är sjuka blir friskare. Verkligheten ser ut så. Inget jag kan göra åt. Misstänker att nästa resa blir mindre trevlig sådan. 

Sista veckan inledd. Dagarna hemåt närmar sig. Farsans födelsedag likaså. Ingen, inte ens han själv, trodde att han skulle leva för att se den här dagen. 

Idag blir det att åka över till svenska sidan för att göra samtal och betala räkningar. Sen får vi se hur mycket av Finland jag kommer köpa med mig hem.

Annonser

Det här med familjen

Träffade Morsan i samband med festivalhelgen. Hon bor en bit ifrån festivalstaden och tog mig hem till henne före och efter festiviteterna. 

Det var ju några år sen. Och hur gick det? Jo. Jag överlevde. Och hon med. Inge stridigheter. Inge krig. Bara hälsade på gammal bekant. Så här det blivit. 

Men, oavsett hur man vänder och vrider på det så är mammas hemlagade mat bland det bästa som finns. Händer inte så ofta. Kanske också bland dom sista jag åt. 

Valde att åka dit torsdagen innan och parkerade bilen där. Åkte tillbaka söndagen och gjorde mig körduglig till måndagmorgon. Och det att hon var kattvakt i ett par dagar. 

Andra familjemedlemmen jag inte haft kontakt med på några år är Bror. Har inte setts på fyra år eller nåt sånt. Bodde i Humhum då. Pratat? Minns inte. Ändring blev i måndags. Blev visserligen inte timvis eller så, men ändå vi har pratat. Bara det är framsteg för mig. 

Planerar umgås under augusti. Att åka till huvudstaden och umgås en dag i alla fall. En dag på Gröna Lund. Ska väl träffa ungarna också. Har ju inte gjort det än. Och jäntan blir 3 1/2 år nu. Lillkillen blir väl typ 2 snart. 

Jag är dålig faster. Får försöka göra bättre framöver. Och tar väl en dag på Grönan. Hoppas bara han inte förväntar sig att jag ska stå för allt. Kostnadsfråga. Alternativet är att åka hem till honom/dom och umgås en dag. 

Det finns en tredje familjemedlem jag inte pratat med än. Dags för det med. Vet inte varför det bär emot. Kanske för att det är Farsan. Kanske inte. Jag ska. Snart. När pusselbitar faller på plats. När frågor fått svar. 

Funderar ju på att åka upp och hälsa på. Så måste fixa lite lösa trådar först. Mest för att kunna ge en dag när jag är på gång uppåt. Innan dess känns det mest som om jag inte har så mycket att säga över telefon. När det gäller honom blir det bäst att ta det ansikte mot ansikte. Enklast. Slippa utsvävningar och långa utlägg och förklaringar. På plats så räcker det med ansiktsuttryck och kroppspråk. Inga konstigheter. På telefon försvinner nyanserna. 

Där har vi också anledningen till varför inte samtalet blev så långt med Bror över telefon. Vi är så olika att vi blir lika. Vissa saker svårare att prata om och för hans del underlättar det att ha mig närvarande. Han känner mig så pass bra att vissa saker tar liksom tid att sägas. Mycket förloras av avståndet på telefon. Och kontakt mellan honom och mig fungerar inte bara över telefon. För att vi verkligen ska förstå varandra behöver vi umgås. 

Jag är ändå glad. Till och med lite stolt över att haft kontakt med familjen som inte är. Eller jo, dom är. Jag är inte. 

En del av min plan ser ni här. Träffa en del av familjen i verkligheten. Det är på tiden säg. 


Telefon ibland… inte

Idag är en sån dag. Samtal som ”måste” göras. Ingen mottagning alls. Ingen! Inte i huset. Inte på gården. Inte ute på vägen. Alltså ingen alls! 

Nästan så jag tror masten är nere. Eller att min abonnemang helt plötsligt sagts upp. Så illa är det. Inte ens en halv liten ynka anslutningstendens. Gaah! 

Och jag veeet att jag har det i vanliga fall annars. Har ju gjort samtal förr. Till och med i huset. Men nej, inte idag. När jag verkligen behöver göra sådana.

Skitställe! Skitbolag! 

Jaja. Ingen panik så. Hade varit trevligt att få saker avklarade så resten av veckan var fri från ”måsten”. Nu får det vänta till imorgon. Kommer ju ta mig till närmaste samhälle ändå så då borde det bli full mottagning. Får jag hoppas. 

Just nu suger det rejält att bo mitt ute i ingenstans igen. Mobiltelefon är bra ibland. Inte idag. Inte här ute. 

Blöö. Hatar.


Okänd telefontid

Väcks av telefon. Svarar och bör att det är gamla samtalskontakten från psyk. Hon jag inte träffat på ett tag. Uppdatering och det att jag ska tydligen få en tid till henne under sommaren. Jojo. Skicka på. Kommer vid kallelse. 

Uppdatering om boendet och hon frågar om hur ett känns. Eeh? Vet inte. Har liksom inte hunnit bo än. Och det där om hösten och arbetsterapi. Eeh? Har inte landat än! Tröga idiot i andra ändan av luren. Har inte ens tömt bilen på sista lasset för jag befunnit mig senaste halvåret. Hur ska jag då veta hur det känns eller hur framtiden kommer att bli?! 

Har ju inte packat ner allt det andra heller liksom. Vad trodde dom liksom? Över natt förvandling? Ge mig styrka. Ge mig lite tid. 

Orka liksom får jag stresspanik för mindre. Gaah! 


Festinbjudan kan ge ångest

Har haft den liggandes länge. 40 års fest. En av närmaste vännerna fyllde 40 i i tisdags. Vi ses inte så ofta men ändå en av dom närmaste jag har sedan länge. En av dom där jag skulle kunna kalla för broder. En av mina medresenärer i bipolära berg- och dalbanan. 

Inbjudan kom redan i januari. Velat sedan dess. Ska jag gå eller inte. Skulle vara så jäkla roligt varvat med vågar inte träffa okända just nu. Prata med honom får mig glad och se fram emot fest. Ensam i natten och vissa dagar grips jag av ren panikångest av att jag då skulle träffa femtielva andra jag aldrig träffat förr. Inklusive dom där som valde bort mig i samband med skilsmässan med Xet. 

Velat fram och tillbaka. Igår blev det ändå bestämt att jag väljer att åka. Även om ekonomin inte tillåter det just nu. Men det är ju ändå bata pengar. Och handlar om några dagar innan nya pengar på kontot igen. Och klarar mig utan större utsvävningar ändå. Det är ju honom jag ska träffa. Det är ju för hans skull. Han ska ju firas. Varför ska jag då låta meningslösa gamla bekanta förstöra möjligheten till en kväll jag kommer att minnas och glädjas för länge? Det är säkert tusen andra jag kan prata med istället för att måla fan på väggen över sånt som inte ens har inträffat? Precis. 

Och skulle jag verkligen känna att jag inte vill umgås kan jag ju alltid ignorera folket och fokusera på banden som ska spela för oss som är där. För det kommer finnas liveband på plats. På scen. Ett av dom som måste ses oavsett. 

Tydligen ska jag få makeover av hans fru innan festlokal. Har aldrig träffat henne. Har försökt få honom att förstå att jag och hon förmodligen inte är samma storlek. Han fnyser bara åt det. Foton på dom två tillsammans är lite missvisande då han är över 2m lång vilket gör alla bredvid små. Inklusive mig. Får se hur det här blir till slut. Bara jag har med mig egna underkläder och skor typ. 

Men det gör det ändå inte så mycket lättare. Ångesten kommer och går. Misstänker att det är som med så mycket annat. Väl på plats så ordnar det sig. Att ångesten är obefogad. Hatar social fobi på det sättet. Och skulle det kännas sådär konstigt kan jag ju ta en öl eller två till och andas en stund. 

Idag blir det att färga håret och få bort dom grå. Lite får jag ju göra själv inför morgondagen. 


Just nu är det många som ringer avrundning

Jodå. Dom ringde upp mig på fredagen, även om jag fick vänta en extra halvtimme från utsatt tid. Det där med cirka är flexibelt har jag förstått.

Fick tala om mitt ärende. Summera varför jag ville träffa sjukgymnast och hon var förstående. Fick en tid för ”konsultation” en bit in i november. Bättre det än att få vänta till nästa år. Det var nästan så alternativet var underförstått. Visserligen en tid på dygnet jag helst undvikit om jag hade väl till det. Nu fanns det liksom inget alternativ. Bara att låta tuppen jaga upp mig och hoppas på att jag är i form för någonting överhuvudtaget den tiden på morgonen. Nu är det gjort i alla fall. Första steget taget.

Och penicillinkuren jag fick för ett tag sen avslutas idag. Visserligen fortfarande hostig, men uppenbarligen på bättringsvägen fysiskt då nätterna blir som dom blir då. Snurr och tittutlek med klockan. Gaah. Vet inte vilket som är värre. Feberdimma och sova mer än halva dygnet eller nätter som kommer med inre oro och stress.

Förhoppningsvis lär jag mig något som kan hjälpa när jag har min konsultation med sjukgymnast. Bara att ta en dag/natt i taget.


Just nu är det många som ringer III

Jag har svårt med det här att ta tag i saker och ringa samtal. Kan skjuta på saker och ting till det yttersta. Speciellt när jag är i depressionen då det påverkar hela min självkänsla. Påverkar känslan av att ha rätt att finnas till liksom. Vill ju inte störa och så vidare. Första kontakten är svårast.

Med det sagt så tog jag tag i saken och ringde vårdcentralen angående sjukgymnastik. Behöver ta tag i det här med röra på mig. Har ju hört att det ska vara bra för måendet. Att bara ta mig iväg och fixa gymkort eller annat störs av det faktum att jag också har fibromyalgi som ställer till det. Hjälp med att finna något som passar och funkar i längden är liksom viktigt just nu.

Samtalet till växeln resulterade i att lyssna till datorn som ville att jag skulle trycka på en massa knappar och slå in personnummer och så vidare. Observera nu att jag ringde det här samtalet igår (onsdag) förmiddag och den tid datorn gav som alternativ till att bli uppringd fick mig att haja till. Jag accepterade den dock, men oj säger jag bara. Tiden jag har att passa när det gäller telefon tid och bli uppringd är imorgon (fredag) eftermiddag.

Har reagerat på att tider som getts och då jag blivit uppringd gällande sjukvården har varit si och så. Som mest har jag fått vänta sex timmar. Nu blev det dagar. Så, nu måste jag ju komma ihåg att det ska komma ett samtal en viss tid imorgon eftermiddag. Okänt nummer på displayen kan ju resultera i att jag inte svarar.

Tummen ur är det ju. Ta tag i sina demoner. Möta sig själv i spegeln. Det viktigaste först. Och så vidare och så vidare.