Kategoriarkiv: terapi

Kränkt av psyk

Jag har väntat med att skriva inlägget. Mest för att jag inte riktigt vetat hur jag ska förhålla mig till det hela. Idag vet jag. Också hur det blir framöver.

I våras i och med litiumprovet och årskoll av alla värden som görs. Litiumproverna är jag ju van vid. Görs var fjärde månad. Det där jag skrivit om förr. Protesterna är allt annat också. Det jag gjort så länge jag ätit litium. Blir väl 6 1/2 år hittills? Minnet sviker mig just i vilket år jag började med just litium. Vet att jag bodde med Pojken då och hann med ett par år innan jag flyttade till humhum.

Innan det togs ju massa andra prover för att utesluta saker när diagnosen skulle ställas. Under åren har jag också gett prover på grund av sköldkörtel och mediciner där. Också kontroller på mediciner jag haft. Och så också senast då jag låg inne på sjukhus på grund av gallan och opererades också för det. 

Anledningen till att jag drar upp allt det här gällande prover var och är det faktum vad som fortgår fortfarande efter maj i år. Jag hade för höga levervärden. 

Alltså, jag hade för höga levervärden i maj i år. Inte 2009. Inte 2010. Inte 2011. Inte 2012. Inte 2014. Inte 2015. Inte 2016. 

Inte heller när det togs specifikt för just det på grund av medicin jag åt. Proverna togs halvårsvis. Inte ens då. Inte heller när fibromyalgin utreddes och den diagnosen sattes 2015. Det året togs 4 olika leverprover olika tider det året. Inte ens då visade det något konstigt. Då om nåt borde det väl ha gjort det? 

Nej. I maj i år 2017 visade levervärden konstigheter. Jag vet inte men borde dom, istället för det som hände sen, bett om prov för att se redan då om provet i maj var avvikelse? Nej. Istället skickar dom hem papper på att jag slå lämna leverprov en gång i månaden i ett halvår för att mäta alkoholintag. 

Ni läste rätt. På riktigt. De menar på att jag då verkar ha alkoholproblem. 

Inte en tanke på att kroppen behöver nog mer än tre månader på sig för att justera reningsorganens efter att gallan plockats bort helt. Inte en tanke på att dysfunktionell sköldkörtel kan orsaka problem med levern. Trots medicinering eller tack vare. Inte heller att jag hade Alvedon 665g utskrivet mot värk som jag tog vid behov tills dom tog slut i april. Medicin som gett högre levervärden och inte skrivs ut längre. Inget av det där. Nej, måste vara alkoholproblem.

Jag vet inte. Kanske är det mig det är fel på som tänker dom jag gör gällande det här. Jag känner mig bara kränkt. 

Blir ju inte mindre kränkt när jag hade möte med psyk sist. Inte ett ord om proverna förrän jag frågade. Frågade vad dom visat hittills. Dom från i somras, efter maj. Såg bra ut. Nähä? Kanske inte riktigt det jag sa till dom men ni förstår. Fick då kuvert med remiss till tre månader till. Jag frågade om det kändes bra. Fick inget svar mer än att det hör till. 

Och nej, jag har inte varit nykter sen dess. Ni som läser det jag skriver vet att så inte är fallet. Har ju till och med varit på festival under provperooden. Kanske inte lämnat prov direkt efter den helgen, men ändå. Har blivit en och annan öl under sommaren som varit ja. 

Jo, hör väl till om man verkligen verkar ha alkoholproblem. Om man visat tendenser till att ha alkoholproblem. Jag? Inte så mycket nej. Se på gamla provresultaten!!! Dom har ju fått allt det där från andra städer jag levt och lämnat tester. Fler än många andra kommer ge under hela sin livstid. Ingen av dom proverna som tagits visar på höga levervärden. Ingen av alla dom under åren visat tendenser till det. Rimligtvis borde väl någon av dom proverna visat minsta lilla konstighet om jag haft/har alkoholproblem. Röd flagga minst? Bara jag som är konstig? Eller överreagerar?

Idioter! Gaah!

Jag har aldrig hymlat eller stuckit under stol med att jag dricker ibland. Jag har aldrig ljugit om att det här funnits perioder då jag druckit mer än vad som ses normalt. Jag kan säga exakt när sista sådama perioden var; sommaren 2004. Jag har också varit klar med vad jag dricker när jag dricker och hur mycket om jag dricker gör att bli onykter. Varje gång jag träffar läkare, var 6:e månad som det ser ut nu, går vi igenom det där. Något som hör till. Jag vet det. Finns en lunta papper jag får fylla i varje gång och som vi går igenom vareftersom. 

Jag är en öltjej. Punkt. Tål mer än dom flesta om det väl är på den nivån. Nu var det länge sen. Kan ta bara en och vara nöjd med det. 

Här kan jag skriva följande lista:

  • Valborg 1997 var sista gången jag drack sprit för att bli full. Har tagit shots sen dess men inte druckit mig full på sprit sen dess. Inga groggar eller liknande. Jag klarar inte av det helt enkelt.
  • 1998 var sista gången jag köpte cider överhuvudtaget. Sist jag drack en cider var året efter. Aldrig mer säger jag bara. Blä.
  • September 2002 var sist jag blev onykter på vitt vin. Blev en flaska dålig tappning som satte stopp på det där.
  • April/Maj 2006 var när jag drack för mycket rött vin. Har inte kunnat dricka det sen dess. Har provat men det tar stopp direkt. Har inte försökt sen 2008. Tänker inte göra det igen. Att det blev mycket just då var i samband med skilsmässan. 

Verkar jag ha problem? Alltså på riktigt? 

Nej. Avbokat tiden med pratperson på grund av det här. Vet inte om jag fått ny tid, men just nu orkar jag inte tänka på henne.. Eller litiumsköterskan. Blir bara bitter om jag gör det. Energitjuvar just nu om ni frågar mig. Lämnade både litium- och leverprov innan jag lämnade stan där borta och åkte uppåt. 

Ska lämna leverprov efter att ha kommit hem. Om det blir samma dag eller dagen efter vet jag inte. Samma vecka i alla fall. Egentligen har jag hela oktober på mig men här vill jag verkligen lämna leverprov efter att ha varit i Finland och fråga sen om hur värdena ser ut. Sen berätta att jag varit i Finland. Förstå hur dom kommer se ut i ansiktet och hur snopna dom kommer vara när levervärden är klockrena och låga då. ”Finska i Finland som inte dricker sig full hela tiden. Är det ens möjligt?! ”. Obs! Ironi inom apostroferna!! ! Äh, no förstår.

Jag förstår att de måste fråga såna här saker. Vad fan… är ju behandlingsassistent själv. Bara kränkt av behandlingen av värden som avviker från vad som är verklighet. Hur tjejerna där uppe valde att hantera det här istället för som jag skrev ovan. Att göra om blodproverna redan vid första provsvaren för att se om det verkligen var och är som första visade. 

Istället lägger dom stämpel på mig om leverprover och alkoholproblem. Tror inte ni förstår nog inte hur länge det där kommer förfölja mig. Efter den här hösten och proverna kan dom välja att jag ska fortsätta under våren också. Eller så länge jag är sjukskriven i alla fall. För det är så att har misstanken väckts kommer den flaggan vara kvar länge. Tro mig, jag vet. Har jobbat med det här så jag vet. Det dom gjort nu är att ha rödflaggat mig. Betyder att jag få kämpa hårdare för stt bli trodd eller lyssnad på i framtiden. 

Idioter!!! 

Som om jag inte mådde dåligt innan det här. Bidrar ju inte till att måendet blir bättre när man blir behandlad såhär. Återstår att se framöver hur mycket jag kommer få slåss för att få den hjälp jag behöver. Bara det att jag är inställd på det. Bara det gör mig trött och less. 

Nåja, dom har skitit i det blå skåpet. Dom ska fan få sitta i den också. Jag kommer då inte göra det. 

Annonser

10 år sedan

Tänk vad tiden går. I år, just nu den här helgen, är det tio år sedan jag var på Wacken sist. Ser på foton som folk lagt upp på Facebook. Ser på band som streamar på plats. Minnen som det väcker. 

Oj vad roligt jag har haft där nere. Att det är tio år sen jag var nere sist betyder ju inte att jag inte varit där tidigare år. Och har nog upplevt allt där nere. Värmeböljan -04 och knähöga leran året efter. Mellanting av väder också självklart. Människorna. Stämningen. Festen. Musiken. Oj, vad jag saknar det. 

Skulle vara kul att åka ner en gång till i alla fall. Så kan jag känna när Wacken nämns. Avundas dom som är på plats. Tills jag ser publiken över livestreamingen och kommer ihåg varför jag valt att inte åka ner dit igen. Det blev för stort. Märkte det redan för över tio år sen. Hur det gick från 30 tusen till 60 tusen. Vet inte ens hur mycket biljetter de släpper numeta. Bara stt det blivit vldigt stort. Då menar jag sttort. Väldigt stort. För stort för mig. En del vill ha det så. Jag är inte en av dom. 

Ändå väcks längtan till att åka på festival ute i Europa till liv.  Finns ju fler än Wacken. Har ju varit på andra så jag vet. Kanske igen nästa år? 


Med kaos i hjärnan ser man på film

Ibland är det enda sättet att hantera kaoset i hjärnan är att se på film. Gammal film. Gammal skräck. Gamla krigsfilmer. Då har det tendens att bli tyst i nämnda hjärna en stund. Det räcker med en stund ibland. Så jag hinner andas också. Senaste dagarna inget undantag.

Det och musiken.


Festivalhelg närmar sig

Och det med stormsteg. Trodde jag skulle hinna förbereda mig mer. Trodde ja. Jag hade fel. Nog för att jag är bra på att måla fan på väggen och allt det där. Katastroftänk en annan av mina specialiteter. Just nu är det mest: Vad tänkte jag på?

Försöker påminna mig om varför jag åker. Banden. Det är ju det det handlar om. Det och stämningen bland likasinnade. Men, alltid ett men, det är några av dom där likasinnade jag inte vet om jag vill träffa. Ens se. Tyvärr oundvikligt beroende på platsen jag ska till. 

Det kommer bli salig blandning av folk från förr. Från staden jag växte upp, Pojken med sina vänner, en specifik från Humhum och alla dom där från metalsidan/sidor jag är medlem i på Fejan. Hårdrocksvärlden är bra liten ändå. Och dit ska jag tydligen. Mitt i smeten. Själv. Själv?! Vad tänkte jag på? What the fuck? 

Med vad tänkte jag med? Jo, med hjärtat. Det förstås. Metalhjärtat. Det och att bryta mig ur kokongen jag befunnit mig i alltför länge. Sparka mig själv i röven helt enkelt. Återta det som är min plats i världen. Det var det jag tänkte på. Det var den sidan av mitt jag som tänkte. Tror inte jag tillät känslorna prata då. Satte munkavle på alla väsande demoner jag har. Bara om så för en stund för att fixa biljett. Logiskt eller hur? 

Får försöka finna logiken i det där igen. Hitta jävlar anamma igen och bara göra som jag tänkte när jag fixade biljetten. Gaah. Skit. Skulle ju inte kunna leva med mig själv om jag bata sket i det. Skulle gräma mig till dödagar om jag gjorde det. Så. Upp på den där omtalade hästen igen. 

Det är ju ändå så att jag kunde ju ha sådär jättetrevligt och rent utsagt skitkul. Sådär som jag hade i våras när jag åkte på 40-årsfesten trots allt. Att träffa vännen. Bland gästerna fanns ju vänner jag hade från förr. Nya bekantskaper. Oväntad möte. Lever på minnen från den kvällen fortfarande. Tro mig.

Det är nog att jag bara har resfeber egentligen. Det kan ju bli som Askungen säger om balen på slottet.


Livskvalité 

Morgonkaffe på farstubron.

Och korparna hälsar godmorgon över huvudet. 

Blir det bättre än så här? 


Darling

Det finns dom som kommer in i ens liv och gör intryck. Det finns dom som kommer in i ens liv och blir en del av ens externa familj. Darling är en av dom. Träffas inte så ofta numera men när vi ses är det som tiden mellan gångerna inte funnits. Som om det var igår. Nu är det ändå för lång tid mellan gångerna. Till och med enligt min tideräkning.

Hur länge har vi känt varandra nu? Vad blir det nu? 25 + år? 

Smågrabb när han dök upp första gången i min soffa. Väljer att kalla det min även jag då levde med X:er. Tiden som Darling funnits i mitt liv är fler än så och fler idag utan X:et än med. 

Liten smal grabb med långt färgat svårt hår. Pratade om allt mellan himmel och jord. Då menar jag allt. Och visst här är uttrycket ”mellan himmel och jord” begränsat då funderingarna och samtalen handlade om så mycket mer. Filosofiska diskussioner om livet och existens. Mörker, mycket mörker var det i samtalen långt in på småtimmarna medan han satt hos mig. 

Inte nog med att vi var hårdrockare båda två, inbitna och nyfrälsta Black metal individer likaså. Norskt skulle det vara förstås. Vi har båda vidgat soundtracket i våra liv sedan dess, men just då var det viktiga saker vi diskuterade och intresserade oss för. Avhandlade många gånger sakers verkliga innebörd och värde. 

En annan sak som vi delat under åren är intresset för läsande. Böcker avhandlas och lånats och diskuterats. Så långt att jag såhär i efterhand skulle kunna säga att vi hade vår privata bokcirkel :). 

Att jag sen kallar honom för Darling får han skylla gemensamma intresset för ”Absolutly faboulous” som vi båda såg på. Han var min Patsy liksom. Ja, jag är ju den korta tjocka av oss så det blev sig naturligt. Smeknamnet Darling har han fått leva med sen dess. Och det är bara jag som får kalla honom för det.

Fick dock problem med X:et gällande vänskapen vi delade. Det där bandet som blir med nära vänner. Hade Darling varit tjej hade problemet uppstått i alla fall. X:ets svartsjuka såg inte bara könstillhörighet som problem utan vänskapen och intresset för saker vi delade och han kände sig utanför ibland. Till exempel det att X:et läser inte böcker till exempel. Förutom fakta om andra världskriget och främst finska delen i den.

Svartsjukan som smög sig på och jag upptäckte det först efteråt hur illa det varit ändå. Darling hade dock sett det och backat. Han hade inte vågat ta konfrontationen helt enkelt. Jag klandrar honom inte. X:et har någon konstig auktoritet och aura över sig. Det har han än idag. Makten över vissa saker han tappat dock. Dagsljus får ju demoner att bli mindre. Pratar man om dom och ser dom för vad det är så slutar dom ha makt över en. Tyvärr har jag ju märkt att det finns spår av det där fortfarande som ställer till det i relationer sen dess. 

Mest ledsen ändå att det gick så långt som det gick med vännerna vi hade då. Dom som fanns men slutade komma över och sitta i soffan halva nätterna. Saknar den tiden faktiskt. Det där öppna filosoferandet vi hade. Inget ämne var tabu. Allt var okej att prata om. Då menar jag allt.

Hittade tillbaka och återupptog det som tagits ifrån mig, oss, efter skilsmässan. Många timmar blev det av samtal och funderingar. Jag hade fått vännen tillbaka. 

Sen händer livet och allt det andra som hör till inklusive diagnos och massa skit. Skulle kunna rabbla upp en massa orsaker till varför vi inte haft kontakt på ett tag igen. Jag är huvudfaktorn i det här. Oavsett om jag vet bättre så blir det så fel ändå. 

Det där med depression och tankemönster jag har gällande ”vill inte störa” när jag mår som sämst. Han, Darling, är en av dom få människorna jag träffat som förstår det där. Han, Darling, är en av dom få som får mig att skratta igen. Ändå, mot bättre vetande, väljer jag att ”inte störa”. Dumma mig.

Om jag bara vågade prata om saker igen så är han rätt person att göra det med. Jag vet det. Tror jag ska ta emot hans inbjudan om att komma och hälsa på. Om inte annat så vet jag att jag behöver det. Vill ju så gärna bli hel igen. 

Tror ni några nätters filosoferande om allt mellan himmel och jord vore bästa medicinen just nu? 


Jag hör dom!

Alltså. 

Det tog sin lilla tid. Men jag hör dom i skogen bredvid. Inte ofta. Inte hela tiden. Inte ens dagligen. Men jag vet nu att dom finns där. 

Korparna. 

Slår definitivt i en sträng inom mig. Blir alldeles varm inombords. Varje gång. Kommer på mig själv att le när jag hör dom. Ren kärlek. Renaste av dom alla. 

Samtidigt väcker det tilltro. Saker och ting händer av en anledning.