Kategoriarkiv: terapi

10 år sedan

Tänk vad tiden går. I år, just nu den här helgen, är det tio år sedan jag var på Wacken sist. Ser på foton som folk lagt upp på Facebook. Ser på band som streamar på plats. Minnen som det väcker. 

Oj vad roligt jag har haft där nere. Att det är tio år sen jag var nere sist betyder ju inte att jag inte varit där tidigare år. Och har nog upplevt allt där nere. Värmeböljan -04 och knähöga leran året efter. Mellanting av väder också självklart. Människorna. Stämningen. Festen. Musiken. Oj, vad jag saknar det. 

Skulle vara kul att åka ner en gång till i alla fall. Så kan jag känna när Wacken nämns. Avundas dom som är på plats. Tills jag ser publiken över livestreamingen och kommer ihåg varför jag valt att inte åka ner dit igen. Det blev för stort. Märkte det redan för över tio år sen. Hur det gick från 30 tusen till 60 tusen. Vet inte ens hur mycket biljetter de släpper numeta. Bara stt det blivit vldigt stort. Då menar jag sttort. Väldigt stort. För stort för mig. En del vill ha det så. Jag är inte en av dom. 

Ändå väcks längtan till att åka på festival ute i Europa till liv.  Finns ju fler än Wacken. Har ju varit på andra så jag vet. Kanske igen nästa år? 


Med kaos i hjärnan ser man på film

Ibland är det enda sättet att hantera kaoset i hjärnan är att se på film. Gammal film. Gammal skräck. Gamla krigsfilmer. Då har det tendens att bli tyst i nämnda hjärna en stund. Det räcker med en stund ibland. Så jag hinner andas också. Senaste dagarna inget undantag.

Det och musiken.


Festivalhelg närmar sig

Och det med stormsteg. Trodde jag skulle hinna förbereda mig mer. Trodde ja. Jag hade fel. Nog för att jag är bra på att måla fan på väggen och allt det där. Katastroftänk en annan av mina specialiteter. Just nu är det mest: Vad tänkte jag på?

Försöker påminna mig om varför jag åker. Banden. Det är ju det det handlar om. Det och stämningen bland likasinnade. Men, alltid ett men, det är några av dom där likasinnade jag inte vet om jag vill träffa. Ens se. Tyvärr oundvikligt beroende på platsen jag ska till. 

Det kommer bli salig blandning av folk från förr. Från staden jag växte upp, Pojken med sina vänner, en specifik från Humhum och alla dom där från metalsidan/sidor jag är medlem i på Fejan. Hårdrocksvärlden är bra liten ändå. Och dit ska jag tydligen. Mitt i smeten. Själv. Själv?! Vad tänkte jag på? What the fuck? 

Med vad tänkte jag med? Jo, med hjärtat. Det förstås. Metalhjärtat. Det och att bryta mig ur kokongen jag befunnit mig i alltför länge. Sparka mig själv i röven helt enkelt. Återta det som är min plats i världen. Det var det jag tänkte på. Det var den sidan av mitt jag som tänkte. Tror inte jag tillät känslorna prata då. Satte munkavle på alla väsande demoner jag har. Bara om så för en stund för att fixa biljett. Logiskt eller hur? 

Får försöka finna logiken i det där igen. Hitta jävlar anamma igen och bara göra som jag tänkte när jag fixade biljetten. Gaah. Skit. Skulle ju inte kunna leva med mig själv om jag bata sket i det. Skulle gräma mig till dödagar om jag gjorde det. Så. Upp på den där omtalade hästen igen. 

Det är ju ändå så att jag kunde ju ha sådär jättetrevligt och rent utsagt skitkul. Sådär som jag hade i våras när jag åkte på 40-årsfesten trots allt. Att träffa vännen. Bland gästerna fanns ju vänner jag hade från förr. Nya bekantskaper. Oväntad möte. Lever på minnen från den kvällen fortfarande. Tro mig.

Det är nog att jag bara har resfeber egentligen. Det kan ju bli som Askungen säger om balen på slottet.


Livskvalité 

Morgonkaffe på farstubron.

Och korparna hälsar godmorgon över huvudet. 

Blir det bättre än så här? 


Darling

Det finns dom som kommer in i ens liv och gör intryck. Det finns dom som kommer in i ens liv och blir en del av ens externa familj. Darling är en av dom. Träffas inte så ofta numera men när vi ses är det som tiden mellan gångerna inte funnits. Som om det var igår. Nu är det ändå för lång tid mellan gångerna. Till och med enligt min tideräkning.

Hur länge har vi känt varandra nu? Vad blir det nu? 25 + år? 

Smågrabb när han dök upp första gången i min soffa. Väljer att kalla det min även jag då levde med X:er. Tiden som Darling funnits i mitt liv är fler än så och fler idag utan X:et än med. 

Liten smal grabb med långt färgat svårt hår. Pratade om allt mellan himmel och jord. Då menar jag allt. Och visst här är uttrycket ”mellan himmel och jord” begränsat då funderingarna och samtalen handlade om så mycket mer. Filosofiska diskussioner om livet och existens. Mörker, mycket mörker var det i samtalen långt in på småtimmarna medan han satt hos mig. 

Inte nog med att vi var hårdrockare båda två, inbitna och nyfrälsta Black metal individer likaså. Norskt skulle det vara förstås. Vi har båda vidgat soundtracket i våra liv sedan dess, men just då var det viktiga saker vi diskuterade och intresserade oss för. Avhandlade många gånger sakers verkliga innebörd och värde. 

En annan sak som vi delat under åren är intresset för läsande. Böcker avhandlas och lånats och diskuterats. Så långt att jag såhär i efterhand skulle kunna säga att vi hade vår privata bokcirkel :). 

Att jag sen kallar honom för Darling får han skylla gemensamma intresset för ”Absolutly faboulous” som vi båda såg på. Han var min Patsy liksom. Ja, jag är ju den korta tjocka av oss så det blev sig naturligt. Smeknamnet Darling har han fått leva med sen dess. Och det är bara jag som får kalla honom för det.

Fick dock problem med X:et gällande vänskapen vi delade. Det där bandet som blir med nära vänner. Hade Darling varit tjej hade problemet uppstått i alla fall. X:ets svartsjuka såg inte bara könstillhörighet som problem utan vänskapen och intresset för saker vi delade och han kände sig utanför ibland. Till exempel det att X:et läser inte böcker till exempel. Förutom fakta om andra världskriget och främst finska delen i den.

Svartsjukan som smög sig på och jag upptäckte det först efteråt hur illa det varit ändå. Darling hade dock sett det och backat. Han hade inte vågat ta konfrontationen helt enkelt. Jag klandrar honom inte. X:et har någon konstig auktoritet och aura över sig. Det har han än idag. Makten över vissa saker han tappat dock. Dagsljus får ju demoner att bli mindre. Pratar man om dom och ser dom för vad det är så slutar dom ha makt över en. Tyvärr har jag ju märkt att det finns spår av det där fortfarande som ställer till det i relationer sen dess. 

Mest ledsen ändå att det gick så långt som det gick med vännerna vi hade då. Dom som fanns men slutade komma över och sitta i soffan halva nätterna. Saknar den tiden faktiskt. Det där öppna filosoferandet vi hade. Inget ämne var tabu. Allt var okej att prata om. Då menar jag allt.

Hittade tillbaka och återupptog det som tagits ifrån mig, oss, efter skilsmässan. Många timmar blev det av samtal och funderingar. Jag hade fått vännen tillbaka. 

Sen händer livet och allt det andra som hör till inklusive diagnos och massa skit. Skulle kunna rabbla upp en massa orsaker till varför vi inte haft kontakt på ett tag igen. Jag är huvudfaktorn i det här. Oavsett om jag vet bättre så blir det så fel ändå. 

Det där med depression och tankemönster jag har gällande ”vill inte störa” när jag mår som sämst. Han, Darling, är en av dom få människorna jag träffat som förstår det där. Han, Darling, är en av dom få som får mig att skratta igen. Ändå, mot bättre vetande, väljer jag att ”inte störa”. Dumma mig.

Om jag bara vågade prata om saker igen så är han rätt person att göra det med. Jag vet det. Tror jag ska ta emot hans inbjudan om att komma och hälsa på. Om inte annat så vet jag att jag behöver det. Vill ju så gärna bli hel igen. 

Tror ni några nätters filosoferande om allt mellan himmel och jord vore bästa medicinen just nu? 


Jag hör dom!

Alltså. 

Det tog sin lilla tid. Men jag hör dom i skogen bredvid. Inte ofta. Inte hela tiden. Inte ens dagligen. Men jag vet nu att dom finns där. 

Korparna. 

Slår definitivt i en sträng inom mig. Blir alldeles varm inombords. Varje gång. Kommer på mig själv att le när jag hör dom. Ren kärlek. Renaste av dom alla. 

Samtidigt väcker det tilltro. Saker och ting händer av en anledning. 


Okänd telefontid

Väcks av telefon. Svarar och bör att det är gamla samtalskontakten från psyk. Hon jag inte träffat på ett tag. Uppdatering och det att jag ska tydligen få en tid till henne under sommaren. Jojo. Skicka på. Kommer vid kallelse. 

Uppdatering om boendet och hon frågar om hur ett känns. Eeh? Vet inte. Har liksom inte hunnit bo än. Och det där om hösten och arbetsterapi. Eeh? Har inte landat än! Tröga idiot i andra ändan av luren. Har inte ens tömt bilen på sista lasset för jag befunnit mig senaste halvåret. Hur ska jag då veta hur det känns eller hur framtiden kommer att bli?! 

Har ju inte packat ner allt det andra heller liksom. Vad trodde dom liksom? Över natt förvandling? Ge mig styrka. Ge mig lite tid. 

Orka liksom får jag stresspanik för mindre. Gaah!