Kategoriarkiv: terapi

Husgud

Jag har skrivit om det i tidigare inlägg. Kanske ska förklara vad det egentligen innebär och betyder för mig. 

Dom flesta av oss har någon form av just det här. Antingen musik, sport, film eller annan form av förebild eller som vanliga dödliga och normala skulle kalla det: idoler. För mig är ordet i sig i det fel på, däremot kan jag tycka att det kan vara missvisande i vissa fall. Som i det här jag ska skriva om här.

Det finns ett band som jag följt sen början. Sisådär 25 år i år. Deras första skiva tillhör dom som fick mig att gå över från vanlig metaltjej till Black metal. Följt dom troget sen dess. Förstå åren var det som med många andra band från genren och lyssnade på till och från. Sen återupptäckte jag dom och har sedan dess kunnat säga att dom är och förblir bandet för mig. 

Dom har liksom alltid funnits där oavsett hur jag mått. Här jag varit glad har dom fått mig att le ännu bredare. Dom har lugnat min ångest. Torkat mina tårar. Fått mig lugn när jag varit uppriktigt förbannad. När allt annat varit kaos och hjärnan jobbat på högvarv så har dom fått ner mig och jag kunnat andas igen. Lugnat min vilda hjärta. Fyllt mig med mening när jag känt mig tom. Bara att plocka fram en skiva och dra upp stereon och njuta av musiken och sången. 

Xet avundades dom. Att bandet betydde så mycket för mig att han kände sig åsidosatt ibland. Tror han försökte förbjuda dom ett tag också. Lyckades sådär. I samband med skilsmässan var dom som som fick mig att klara mig igenom dagarna och nätterna när jag inte fann mening med något överhuvudtaget. 

2007 valde jag festivalen nere i Slovenien utifrån att just det bandet skulle spela. Allt annat var ren bonus. Jag ville verkligen se dom innan jag dog. Så kändes det då. Och jag åkte själv med festivalbussen och visst fick jag äntligen se dom. Äntligen uppleva dom live. För dom hade aldrig spelat i Sverige då. Med dom på scen förstod jag plötsligt dom som grät av lycka på spelningar. Det var ren och pur kärlek. Äktaste jag någonsin känt. Livet hade mening. Den natten, efter den spelningen, låg jag vaken i tältet. Lycklig. Och tänkte till och med att om jag gör där och då skulle jag dö lycklig. Nöjdheten total. Resan hem var bara ren glädje. 

Det är efter den resan och den kvällen efter att ha sett dom live tog dom klivet upp till att bli husgudar. Speciellt frontfiguren. Han som varit med från början. Han som är bandet om ni frågar mig. 

Att jag inte tvekade att se dom igen två veckor senare på annan festival och som också blev live dvd som pryder sin plats i hyllan. Såg dom igen ett par år senare på svensk mark och njöt av varje sekund.

Under åren har det blivit cd:s, vinyler, dvd och tröjor. Har till och med förevigad en del av bandnamnet på huden i form av tatuering. Det var tio år sen. Några veckor efter Slovenien resan. Ville ha den som minne om en oförglömlig kväll. Än idag får jag gåshud av bara minnet om att stå där i slovenska natten och se dom live. Det kunde ju ha slutat tvärtom också. Vet inte hur många band jag sett som inte levererar på scen. Band jag älskat på skiva men slutat lyssna på efter en konsert. 

Att frontfigurer sen gjort soloprojekt sen dess är en annan del av det här. Hur jag liksom följt honom genom åren. Så bra är han på det han gör och har gjort hittills. Nu när han inte längre är med i bandet så nlir det intressant att se hur det blir framöver. Och hans hobbyband dom började som en kul grej. Blev till sidoprojekt och ses som en av de bättre coverbanden för dom de tolkar. Och här kommer hela poängen med inlägget: dom eller han var på scen på födelsedagsfesten under helgen som var. Med coverbandet visserligen, men är man bra så är man bra. Och jag mös där i mörkret.

Jag är inte heller den som hänger efter kändisar. Aldrig varit och kommer nog inte göra det heller. Här varit tillsammans med musiker. Umgåtts med musiker. Träffat mer eller mindre kända musiker. Jag är inte den som försöker bli vän med kändisar heller. Jag pratar med dom som pratar med mig. Helgen som var inget undantag. 

Det var flera band som spelade på den festen. Satt och intog buffé med ett av banden. Kunde bry mig mindre om vilka det var. Så det också när ett av killarna frågade rakt ut om jag inte visste vilka de var. Hans bandmedlemmar tyckte det var skitroligt att jag sket i vilket. Det var trevliga timmar med många skratt runt det matbordet sen. Att dom sen är bra musiker är en helt annan sak. 

Sen här vi min husgud. Han vars musik funnits i mitt liv mer än halva mitt liv. Han som jag inte ville träffa ansikte mot ansikte. Kunde ju förstöra hela känslan som musiken ger mig. Musiken betydelse befann sig i riskzonen helt enkelt. Har ju träffat alltför många som varit så fulla av sig själv i och med kändisskapet. Jag har sett intervjuer på nätet. Verkar ju reko men det är ju också en bild man vill visa upp offentligt. 

Valde att lämna festen efter att han varit på scenen. Klockan var sent och jag valde att säga hejdå till födelsedagsbarnet och tog en kall uppfriskande promenad till hotellet. Stannade utanför för nattciggen. Satt och tänkte på dagen och kvällen. Folket och människorna jag träffat. Då kommer en bil som stannar vid hotellets entré och min husgud hoppar ur. Jag sitter där och ser på dom som klivit ur bilen. De ser mig inte sitta där. Och så upptäcker de att hans hotellnyckel inte funkar på ytterdörren och han är helt enkelt utelåst. 

Innan de ens sett mig så reser jag mig och går till dom och erbjuder att släppa in honom. Han presenterar sig med sitt namn och sträcker fram handen och sen lägger han till artistnamnet. Vet säger jag och han tackar för insläppet och smiter in med sin bas. Jag går och sätter mig igen och fortsätter på ciggen. Den andra pratar på och så kommer han ut igen för nattcigg han också. Jag var på väg in men så kom jag ju på att då blir han ju utelåst igen. Han frågar snällt om jag kunde göra honom sällskap i alla fall en cigg till. Jo då. Och så blir vi ensamma där ute mitt i natten i kylan. Tusen tankar rusar i huvudet på mig. 

Och han frågar vad jag heter och det är början till samtal som blev flera cigg och intressant möte mitt i natten. 

Blev prat om varifrån namnen kommer ftån. Både mitt och hans. Härkomst och historieintresse. Om kvällen och krångel med ljudtekniker och annat. Om vad originalbandet betyder för honom och hur han ser spelningar med det här bandet som ren terapi och han säger saker om vad bandet och frontfigurer betyder för honom, såna ord jag säger om honom. Och så ser han på mig och jag gör hur han frågar om jag har ett band som betyder mycket för nu. Ett sån där band som får en att må bra i själen. Jag tittar på honom och konstaterar att jo. Han frågar vilka och jag säger rakt ut och enkelt namnet på mina husgudar, hans band. Istället för bli stolt eller ta åt sig så säger han ödmjukt tack. Och undrade på vilket sätt. Han var här också noga med att jag pratar med privatpersonen och inte artisten. Det hade jag liksom förstått och tackade honom för att han var sig själv med mig. Vilket ledde också till att prata om gemensamma bekanta och specifikt ett av deras gamla trummisar som dog av överdos  för arton år sen. Kände ju honom innan han blev deras trummis och flyttade. 

Det blev några cigg till. Samtal om det mesta mellan himmel och jord. Med röst som hans även privat skulle jag kunna sitta och lyssna till honom prata för alltid.  Och till slut blev det att ta sig in och gå till varsitt håll. I lobbyn innan vi skiljs åt tackar han för sällskapet och ger mig en kram. Lång och riktig kram. Han fick en tillbaka.

Väl ensam uppe på mitt rum mitt i natten och tystnaden märker jag hur kall jag faktiskt var. Stel och kall ändå in i märgen. La mig fullt påklädd under täcke och filt med världens bredaste flin på läpparna. 

Och till frukosten hör jag hur han hälsar och säger god morgon och om jag sovit gott. Han skulle få fråga mig det varje morgon om ni frågar mig. Tackade för sällskapet och pratstunden igen. Jag gjorde det samma. Frukosten valde han att äta ensam då jag redan hade sällskap. 

Ödmjukare kille kan man leta efter tror jag. Eller jag ska väl skriva man i det här fallet. Till och med Karl kanske. Han konstaterade att vi var födda samma år då han vill veta hur gammal jag var i och med att jag lyssnat på dom/honom så länge. Och ven han tycker att det verkar som att det är något speciellt med vår årgång. 

Behöver jag ens säga om att mötet och samtalet i natten befäst hans plats som husgud hos mig? Kommer leva på det här väldigt länge. Väldigt väldigt länge. Att jag tyckte om och älskade bandet och honom som musiker var och är ingen hemlighet. Mer nu än jag trodde det var möjligt när det gäller musiken. 


Festinbjudan kan ge ångest

Har haft den liggandes länge. 40 års fest. En av närmaste vännerna fyllde 40 i i tisdags. Vi ses inte så ofta men ändå en av dom närmaste jag har sedan länge. En av dom där jag skulle kunna kalla för broder. En av mina medresenärer i bipolära berg- och dalbanan. 

Inbjudan kom redan i januari. Velat sedan dess. Ska jag gå eller inte. Skulle vara så jäkla roligt varvat med vågar inte träffa okända just nu. Prata med honom får mig glad och se fram emot fest. Ensam i natten och vissa dagar grips jag av ren panikångest av att jag då skulle träffa femtielva andra jag aldrig träffat förr. Inklusive dom där som valde bort mig i samband med skilsmässan med Xet. 

Velat fram och tillbaka. Igår blev det ändå bestämt att jag väljer att åka. Även om ekonomin inte tillåter det just nu. Men det är ju ändå bata pengar. Och handlar om några dagar innan nya pengar på kontot igen. Och klarar mig utan större utsvävningar ändå. Det är ju honom jag ska träffa. Det är ju för hans skull. Han ska ju firas. Varför ska jag då låta meningslösa gamla bekanta förstöra möjligheten till en kväll jag kommer att minnas och glädjas för länge? Det är säkert tusen andra jag kan prata med istället för att måla fan på väggen över sånt som inte ens har inträffat? Precis. 

Och skulle jag verkligen känna att jag inte vill umgås kan jag ju alltid ignorera folket och fokusera på banden som ska spela för oss som är där. För det kommer finnas liveband på plats. På scen. Ett av dom som måste ses oavsett. 

Tydligen ska jag få makeover av hans fru innan festlokal. Har aldrig träffat henne. Har försökt få honom att förstå att jag och hon förmodligen inte är samma storlek. Han fnyser bara åt det. Foton på dom två tillsammans är lite missvisande då han är över 2m lång vilket gör alla bredvid små. Inklusive mig. Får se hur det här blir till slut. Bara jag har med mig egna underkläder och skor typ. 

Men det gör det ändå inte så mycket lättare. Ångesten kommer och går. Misstänker att det är som med så mycket annat. Väl på plats så ordnar det sig. Att ångesten är obefogad. Hatar social fobi på det sättet. Och skulle det kännas sådär konstigt kan jag ju ta en öl eller två till och andas en stund. 

Idag blir det att färga håret och få bort dom grå. Lite får jag ju göra själv inför morgondagen. 


Till eller från II

Bara för att jag skrev inlägget betyder det ju inte att det är sluttänkt kring ämnet. Nejdå. Kommer ju ihåg saker som kanske skulle kunnat varit med redan i förra. Saker som gör att jag skriver ett till i ämnet.

Det har funnits människor som fått mig att vilja stanna. Rota mig. Det som gjort att jag tagit mig vidare och någon annanstans är omständigheter och avslut på relationer som fått mig att packa ner allt igen och ta mig från. Som att leta hus med respektive slutar med flytt till en annan stad då jag är orsaken till att han inte orkade med mer av tanken på oss. En annan är äktenskapet som slutade med att han valde bort mig. Visserligen valde han att byta stad men jag hade ingen anledning att stanna. Och det gjorde jag inte heller till slut. Tog första bästa tillfälle att flytta och gjorde det. 

Tanken om en egen plats som jag kan kalla hem är en dröm jag haft länge. Jag har bara inte slutat ta mig från någonting. 

Tak över huvudet är och har inte varit största problemet för mig. Har levt på adresser jag bara velat fly från från dag ett. Misstagen man gör i den desperation på grund av det är bråttom är många. Inget jag sticker under stol med. Försöken med att rätta till och få det rätt har bara ibland gjort det värre. Ibland är det svårt att starta om. Kan ju bero på att det inte var rätt från början. Bara att ta sig vidare. Vilket jag gjort. 

Flaxat. Hattar. Sökt. Trott jag funnit. 

En av orsakerna som bidragit till hur saker har fallit på plats var när jag låg på sjukhus. Hur ensam jag faktiskt blivit. Jag har valt att leva periodvis ganska isolerat. Som nu. Självvalt i och med diagnos och vad det gör med självbilden. Men när man ligger på observation på sjukhus inser man saker och börjar förstå vad andra pratat om hela mitt liv. Det där med familjeband. 

Det finns två former av familj för mig. Den man föds i och den man får genom livet. Den första har jag ingen kontakt med idag. Morsans sida då. Hon och Bror. Farsan önskar kontakt men jag valt ett vara tyst ett tag. Blev för mycket helt enkelt. Den andra finns där och som jag nämnde ovan så är det där med isolering en del av sjukdomsbilden för mig. Vill inte utsätta någon annan för mitt mående. Vet att det är en ond cirkel men det är min verklighet. Tror att det ligger något i det där med socialisering kan bryta depression. Att ha sammanhang. Tillhöra någonting. Tillhöra en familj på ett eller annat sätt. En plats där jag faktiskt hör till. Farsans sida. Har bara förträngt det. 

I och med att jag skrev det jag skrev i första delen av dom här inläggen känns det som att jag är närmare sanningen av min verklighet än jag varit på länge. Det där med att jag inte levt för någonting egentligen. Vara funnits en dag i taget. Det betyder absolut inte att jag tagit vara på dagarna. Handlat mer om överlevnad än ett liv. 

Svårt att tänka sig en framtid om man inte trott att man ska överleva morgondagen. Svårt att planera för någonting om man tror man inte kommer att leva för att uppleva det. Längsta framtida inköp för planerad upplevelse har nog varit biljetter inför festivalsommar. Då har det handlat om max ett halvår i förväg. 

Att jag pluggat och arbetat betyder inte att jag haft långsiktiga planer för framtiden. Kurserna har varit halvårsvis. Det har aldrig varit tvång att gå eller avslutas. Att jag gjort det förvånar mig faktiskt. Anställningar som jag haft har onte heller varit fasta. Har haft chefer som levt på möjligheten att inte bli tvingade att anställa mig på heltid. Resulterat i att det bidragit mycket till den där ”icke önskvärd” känslan. Samtidigt som det också bidragit till det här med att det inte varit svårt att dra vidare. Vem är lojal sin chef som inte vill ha en egentligen? Precis så. Ingen. 

Men. Det finns alltid ett men. Det hade varit trevligt med sammanhang. Att ha en plats där jag varit önskvärd. Där jag passar in. Känt att jag velat stanna. Bli kvar. Och nu när jag inte ens vet vad jag klarar av gör det svårare att tänka framåt. Att inte veta tycker jag verkligen inte om. 

Tänker på vad arbetsterapeuter sagt senaste året. Timmar av samtal och analyser av mitt liv hittills. Intressen och vad jag gjort och vad jag skulle vilja testa på och göra. Låter enkelt? Inte ett dugg. Inte enklare heller utifrån det här med att jag inte fattat vidden av mitt flyktbeteende genom åren. Idag skulle kanske samtalen vara annorlunda. Jag vet inte. Vet bara vad jag önskar min ”till” plats i framtida liv ska inehåöla. Vad jag vill prova på och se om jag orkar med det eller klarar av det helt enkelt.

Ta tag i kreativiteten igen. Väcka musan och plocka upp både penslar och pennor igen. Enklare om jag hade en plats som har plats. Just nu och har varit ett tag är att saker jag har för allt det där är undanskymt. Nedpackat och inte i fokus. Hoppas ni förstår vad jag menar. Det där med plats behövs den för nytillskottet på intressefronten och hobby: bokbinderi. Kurs gicks förra våren. Viljan finns. Intresset finns. Plats saknas.

Har velat testa det där med teater så länge jag kan minnas. Tyckte om skolpjäserna. Och annat sånt där som hörde till. Tills helvetet började. Idag finns det en fundering om att testa på sånt. Se om det kan bygga upp självkänslan lite. Inte det att jag vill bli sedd. Inte det att jag vill bli känd. Bara det att ge mig plats. Tillåta mig att ta plats och känna mig trygg i det. Vad är bättre än att göra det på teater om ni frågar mig? Kan ju bara vara så att jag gör scendekoration eller annat kreativt. Bara jag får testa och se om jag faktiskt kan ta plats utan att känna mig otrygg eller i vägen. Min arbetsterapeut tycker det är en bra idé. Att hon den jobbar med amatörteater vid sidan om är en helt annan sak. Var ju inte så att jag visste det när jag vågade säga sånt högt för första gången för någon. Att jag inte letat upp en grupp här jag är nu beror på det enkla faktumet att det här är inte min ”till” plats. Jag här inte hemma här. Bara att jag vet det är ju bra. 

Så. ”Till”. Förevigthem. Med plats för kreativitet. Plats för andlighet. Definitivt plats för andlighet. Ett hem där jag kan fylla varenda vrå med bra energier och andlighet. Där jag kan ha saker inom räckhåll. Nära. Framme. 

Har lite tänkande att göra igen. Riktig tänkande.


Nytt år nya möjligheter?

Förra året var inte det enklaste jag haft. Efterdyningarna kommer kännas långt in i 2017. 

Försöker hålla modet uppe. Försöker hoppas. Försöker är väl nyckelordet. Går sådär. Det är inte lika lätt att flaxa runt som jag gjort. Adressboken är inte lika lätt som det varit. 

Kanske finns det en mening med det. Sittandes i ingenmansland utan egentligen anknytning till något eller någon. Finns men ändå inte. Jag någon annanstans än min adress. 

Mina saker är utspridda på fyra olika adresser. Sakerna jag har i samma lägenhet som sovplatser är packade i pappersmassa och kartonger. Beredd att ta mig härifrån utan problem. Andra sakerna är större. Opackade eller till låns samt i gemensam förråd. Väntar på egen adress. Håller andan. Väntar. Som jag gör. 

Året är inne på sin andra dag. Sen eftermiddag. Försöker hålla modet uppe. Hoppas. Svårt att planera när jag inte har en fast punkt egentligen. Svårt att blicka framåt när hemmets lugna vrå inte existerar. Rotlösheten,  hemlösheten om ni vill, gör att mycket blir inte av.

Skapandet ligger på is. Lusten finns. Plats och möjligheten inte så mycket. Sakerna utspridda på olika adresser. Får nöja mig med läsning, korsord och meningslösa spel på datorn. Kliar i fingrarna att göra något vettigt. Synbart. Konkret. Så när min gamla kurskamrat meddelar när våren drar igång kommer jag att ta vara på stunden med bokstavlig skapande. Känner att jag behöver det. 

Socialiser9 ligger mest på is. Pratar sällan med folk rent allmänt. Med få undantag. Min vana trogen. Vill inte störa. Eller snarare känslan av att störa väger tyngre än behovet av socialisering. 

Känns lite sådär hopplöst och meningslöst mellan varven. Inte så konstigt. Skulle vara konstigt om jag inte kände så i den verklighet jag befinner mig i just nu. En dag i taget. En sak i taget. 

Jag överlevde 2016. Skulle vara så trevligt om jag kunde leva istället för överleva. 

Ikväll blir det att ta itu med växterna/blommorna så de lever ett tag till. Mycket som blir ogjort när man inte mår bra. När man bara överlever. 

Jag har min lilla kattunge dock. Sötnöten på snart sju månader. Få till ekonomin så sterilisering kan göras innan hon börjar skrika efter karlar.

En tid med psyk inbokad redan dock. Litiumprov och samtalskontakt. Det är väl det enda jag kan säga funkar i verkligheten. Medicineringen. Litium. Tar mina piller som jag ska. Få påfyllning. Provtagning. Det är allt det andra fysiskt som krånglar. D vitamin bristen. Sköldkörtelkrångel. Fibron som gör sig påmind i tid och otid. 

Jaja. Bytt kalender.  Nytt år. Nya tag sägs det ju. Nya möjligheter? Återstår att se. 

Önskar mig dock egen adress snarast. Någonting jag kan känna är mitt. Men, det är ju inte så konstigt? Som det där med att ”friska människor har många önskningar, den sjuke bara en”. Tror jag kan hävda att så är det även i fråga om boende. Har man ingen så är det dig man drömmer om. Ibland tror jag nästan att köp av husvagn och bosätta mig ute till skogs är enda lösningen. Jag vet rent logisk att svaret är nej på den. Känslan och paniken som dyker upp ibland säger annat. Skulle vara mer ”hemma” på det sättet. Just nu är det ju på nåder. Om ni fattar vad jag menar. 

Nä. Nytt år. Jag överlevde 2016. 


Lånad bild men så sann 


Glömt bort hur man andas

Har haft mötet med sjukgymnastiken i tankarna hela helgen. I fredags blev det bedömning och se om jag är värd att satsas tid och pengar på. För det är ju det det hänger på i slutändan. Behovet av hjälp överväger tiden som ska läggas på mig. Och jag ska påbörja terapin om ett par veckor. Han, min sjukgymnast, bokade in en tid med mig där vi ska gå igenom övningar och vad och hur jag ska göra på plats på vårdcentralen.

Det andra, det som kommer utanför lokalen är det som kommer bli svårt. Jag ska lära mig att andas. Jag andas fel. Egentligen är jag inte så förvånad.

Så, jag andas fel. Förklarar ett och annat. Tydligen andas jag med nacken. Jo, ni läste rätt. Det där med djupandning och andas med magen är inget jag kan tydligen. Diafragman är sysslolös helt enkelt. Knappt att lungorna får jobba tydligen. Jag har varit stel och stressad så länge att det satt sig i andningen. Eller snarare har jag helt enkelt glömt bort hur man gör.

Inte nog med att jag ska påbörja med träning att lösa upp knutar och låsningar i kroppen. Jag ska andas också. Kommer att bli tufft. Kommer definitivt förändra min förhållningssätt till både mig själv och världen. Mest kommer ju synen på mig själv att förändras. Tror jag i alla fall. 

Jag har helt enkelt glömt bort hur man andas. Inte bra. Att jag tagit tag i det här och tummen ur verkar vara i rättan tid om det ska bli någon förändring. Röra på fläsket och andningsövningar kanske resulterar i bättre hållning, mindre smärta, viktminskning och min förhoppning också rökfrihet. Ska bara lära mig att andas också.


otur….???

Vet inte hur jag ska förhålla mig till renaste reaktionen och kommentar från samtalstjejen jag har på psyk. Jag hade väl mer eller mindre tjatat till mig en tid innan semestern (hennes). Senaste tiden rann liksom ut i sanden när man mer eller mindre ligger i fosterställning och bara önskar allt tog slut.

Vet idag att det är helt okej att må kasst efter att ha blivit misshandlad i den formen jag blev ett par tre veckor sen. Jag VET att det är okej att det är så just nu. Att veta och må och acceptera läget är vitt skilda ting.

Det är inte det som egentligen är problemet med senaste dagarnas funderingar efter hennes kommentarer om saken. Otur!?

Reagerade redan framför henne… otur?… och hennes svar var reaktionsmässigt… ”alltså, allt du varit med om, det borde räcka med otur…”

jag blev stillasittande och har bara funderat sen dess på vad hon sa—— otur?

Jag kallar det för ödets labyrint och överlevnad. Bara alltför van vid massa skit hit och dit. Otur??!