Kategoriarkiv: trädgård

Livskvalité 

Morgonkaffe på farstubron.

Och korparna hälsar godmorgon över huvudet. 

Blir det bättre än så här? 

Annonser

Stackars Dahlior

Förrymda får äter det som bjuds. Jag har Dahlior.

image

Obs! Dom på bilden har inget att göra med åverkarna i natt.

Rättelse: Jag hade Dahlior.

image

image

Dom såg ut såhär, fast blommande och full av knoppar. Glad att inte hela den här försvann också.

image

Och liljan försvann den med.

image


måndagsseghet

Sitter min vana trogen med laptopen och lyssnar på musik, kollar fejan och alla femtielva grupper jag är med i, chattar med Neo och kollar runt på annat sk*t som finns. Sådär som jag brukar göra om dagarna när jag är hemma och inte har något för mig, eller när det är för varmt ute eller bara för att det är så.

Borde kanske göra något vettigt av dagen, men det suger rejält den här måndagen. Egentligen utan egentlig anledning, men ändå finns meningslösheten där. Varför ens bry sig liksom? Dammsuger jag idag får jag ändå göra det om ett par dagar igen. Duschar jag nu så får jag ändå göra det igen imorgon, och ja, jag kommer att kliva in i duschen så småningom idag, men just nu har jag bara ingen lust. Det blev ingen matlagning till lunch, och det hade ju också kvittat, skulle ju ändå behöva äta om ett par timmar igen. Tar och tillagar det jag plockade ur frysen då istället. Vattna växterna både inne och ute är en annan sak jag borde göra idag, men det får vänta. Växterna inne klarar sig en dag till och det kanske regnar senare idag så jag slipper släpa på femtielva liter vatten för att vattna de få växter jag har ute.

Seghetens seghet idag. Gaah, ge mig lust och orka att ta itu med saker. Och jag sitter här, framför datorn. Andra omgången kaffe snart uppdrucken.

Har dock hunnit med vändan till brevlådan. Det som egentligen är enda stående punkten på att göra listan varje vardag. Hade med mig insektssprayen för att ha ihjäl tvestjärtar som invaderat min brevlåda. Isch, för dessa vedervärdiga äckliga småkryp. Ryser av bara tanken att behöva plocka upp min post och skaka dom varje gång för att inte få med mig hela kolonin hem. Hua, säger jag bara.

Meningslösheten och segheten kan ändå vara av den anledningen att jag är hemma igen efter en helg hos Neo. Kom visserligen hem redan igår, men ändå. Det känns ensamt. Speciellt när jag vet att han kunde ha följt med om det inte varit för hans allergi. Nu får vi helt enkelt ha distansförhållande. Och jag får känna mig lite ensam och less på allt en vanlig måndag när allt känns segt och meningslöst.

Sista av omgång två av kaffe är nu uppdrucket. Matlagning väntar.


Kaffe ute på farstubron

Passar på att sitta med min morgonkaffe ute på farstubron och njuta av tidig sommarmorgon. Det är behagliga cirkus 17 grader och jag sitter i armlösklänning. Soldiset har redan lagt sig över gården och det kommer bli väldigt varmt idag med. Därför sitter jag alltså ute medan jag fortfarande kan. I skugga. Med mina behagliga sjutton grader och nybryggd kaffe.

Igår visade definitivt varför jag höll mig inomhus. Solen gassade från klarblå himmel. Farstubron badar under dess stekande strålar mesta delen av dagen och jag… jag sitter inne. Fläkten surrade i rummet bredvid och jag förbannade min solallergi ännu en gång. Visserligen har jag aldrig varit den som pressar i solen, men ändå. Dagar som igår tillåter inte ens skuggan av en ek för att tillbringa en dag i friska luften och det var för varmt att ens ta på sig täckande kläder. Hade ju varit mycket trevligare att tillbringa timmarna under ekarna och känna sommarbrisen smeka min kind.

Fåglarna kvittrar. Flugorna (som redan hittat mig) surrar. Vinden susar i ekarna och syrenhäcken. Fåren bräker. Och tvätten vajar i stilla sommarbrisen. Kommer sakna mornar som dessa. Nja, hade det inte varit för flugorna hade det varit perfekt. Fortfarande skugga över farstubron. Kaffet fortfarande varmt och njutbart. Tar vara på dom korta timmarna ute i friska luften. Snart förpassas jag in i huset och det skydd från solen och hettan som den ger mig. Men, inte än. Just nu passar jag på att vila i stunden.


Vila i stunden

image

Det här är en sten jag har ute i trädgården. Jag ser den från min farstubro och på så sätt minns jag av att vara här och nu. Har en tendens att älta det förflutna och oroa mig för framtiden när jag borde vara här och nu.

För just nu bor jag ute på landet i ett rött hus med vita knutar. Jag har naturen inpå och djur som hör en bondgård till runt hörnet. Jag har världens bästa granne/hyresvärd. Jag har mat i skafferiet och kylen och kaffe i muggen. Jag har friska och pigga katter. En bil som fungerar. Vänner som ställer upp för mig när det är som mörkast. I detta nu känns inte kroppen som  om den ska ge upp. Hjärnan arbetar inte för fullt. Just nu fokuserar jag på det. Tar vara på stunden. Andas och vilar i den.

Vardagen kommer alltid finnas kvar. Det som har hänt likaså. Framtiden vet jag ingenting om. Men just nu är det regnvåt gräs, fågelkvitter och varm mugg kaffe på farstubron på morgonkvisten. Raggsockor och koftan är på, men om inte det här är livskvalitet vet jag inte vad som är.

(Vet att jag kanske skulle tvättat stenen innan fotot, men det får vara såhär)


Trädgården

Jag kommer ångra den  här dagen.  Tog itu med plantera ut växterna jag fick med mig hem från morsan.

Började med att vakna till svalornas drillande.  Borde fattat det skulle vara sommarvärme ute. På med långärmat har ju trots allt solallergin. Plocka bort ogräs och gräva gropar och plantera växter. Varmt, svettigt och så slår fibromyalgin ut med full styrka långt innan jag är klar. Bita ihop och avsluta det  jag börjat. Sista som blev ren tortyr var vattningen. Vet ni hur mycket tio liter vatten väger? Ta det gånger 8.  Med armar som brinner och händer som skakar och tappar både känsel och grepp.

Nu sitter jag i skuggan.  Svettig och med avslutad lunch. Skriver det  här med skakiga darriga händer att om jag inte gick tillbaka och rättade skulle ni inte förstå ett ord.

Jag är ändå nöjd med dagens bedrift. Nackdelen är att jag behöver vattna minst en gång till. På en annan nivå kommer jag definitivt ångra att jag lyft ett finger idag. Ont har jag. Värre kommer det bli när skakningarna lugnar ner sig.

Men nu är det jobbigaste gjort.  Hålla efter är enkelt  och mindre smärtsamt än hackande, grävande, bärande hoppas jag i alla fall.

Farstubron har skugga hela dagen nästan. Sval sommarbris torkar svetten. Ser och hör svalorna. Fjärilarna letar efter blommor. Flugorna surrar. Fåren är tysta undrr sommarsolen. Snart blir det att ta en dusch och göra kaffe. Jag ska bara sluta skaka så förbannat först. Trots smärtan är detta livskvalitet.


En flyttfågel? II

Satte mig ner med google maps och la upp E18. Ville se vad det var för städer som fanns längst vägen. Blev inte så mycket klokare. Inget lockar direkt apropå det där att någonting drog mig västerut. Vad landskapen heter som E18 löper igenom vet jag inte då det står inte med i maps. Vad jag vet att Västmanland är en, växte liksom upp där. Sen att Värmland finns där också. Men sen sviker geografilektionerna i trean mig.

Jag tittade även på städer vid sidan i anslutning till E18 men blev inte klokare för det. Vad är det som vill få mig ditåt? Ingen som riktigt poppar upp något märkvärt. Ändå har jag en känsla av att min resa är inte slut här. Jag ska vidare. Men vart? Tydligen någon ort längst eller anslutning till E18.

Så irriterande då jag sitter i ett hus som är drömmen jag haft så länge jag kan minnas och känna dragning åt ett helt annat håll. Trodde Östergötland var slutmålet liksom. Hade tänkt stanna här tills de bär ut mig med fötterna före, och så kommer detta. Vad är det här? Fattar ingenting. Känner liksom ingen där borta heller. Eller jo, en från tiden med X:et och ett par som jag lärde känna genom Pojken. Jaha, skulle det betyda något? Tror inte det.

Sen är det ju också så att jag är inte särskilt dragen till värmländskan. Det gör definitivt inte samma sak med mig som östgötskan. Tro mig. Tyvärr minns jag inte andra landskap som berörs av E18. Apropå dialekter. Jag som inte har någon vill säga.

Gaah, sitter i ett hus jag bara kunnat drömma om. Allt har varit för bra för att vara sant. Sån tur har jag inte och så sköljs jag över av en våg utan dess like. Inte här. Nu, men inte sen. Västerut, men vart? Sitter ute på farstubron och ser ut över trädgården och vetskapen om att inte plantera något bestående gör det svårare att greppa. Känslan säger en sak, men verkligheten då? Jag bor ju här och nu. Plantera på säger jag bara, men känslan om att jag inte kommer att få se resultatet är överhängande. Så dubbelt. Så svårt att hantera. Vad ska jag göra?

Svårt att vistas här och nu, i nuet när någonting förbereder mig för en flytt till. Försöker greppa det som händer men det går inte. Finns inget att famla efter. Inte ens ett halmstrå. Bara en känsla om att jag ska vidare någonstans och det snart.