Kategoriarkiv: TV

Boende och pengar

Jo. Det där med boende är helt enkelt en kostnadsfråga. Skulle inte alls vara svårt att få tag på boende om man hade pengarna. 

Ser på program om sånt på TV. Folk som ska byta land och flytta. Inte mig emot om pengarna fanns. Har någon form av intresse att se hur folk bor oavsett land. 

Drömma kan man ju alltid. Verkligheten ser inte ut så. 

Kräver inte mycket gällande boende. Tak över huvud och någorlunda isolerat. Skulle till och med tänka mig utedass bara jag hade rinnande vatten. Värmen kan fixas med kamin. El kan ju vara trevligt dock. Men sen är det liksom inte så mycket mer som behövs. 

Bara jag har plats för saker jag vill ha kvar. Mycket som kan kasseras och skänkas vidare och inte nödvändigt för min del. 

Set finns boenden där ute om man har pengarna. Det fattar väl vem som helst. Men för oss som inte har dom pengarna? Då lever man kvar i ingenmansland och med sin tillknölade kölapp i livets väntrum. 

Och joo. Det där med kontakter hade ju också varit bra. Dom där man normalt samlar på sig under åren. Har man levt ett liv som mitt så fattas den delen. Och oavsett hur illa det varit och kan vara har jag lyckats med konststycket att hålla mig borta från betalningsanmärkning. Bara en sån sak.

Verkligheten är sån idag. Blöö.


Ibland zappar man till rätt kanal och ser det man behöver som mest

Nyhetsmorgon på helgerna ger mig mer att önska. Och jag zappar runt runt runt efter något att se på medan jag tar morgon med kaffe. 

Hamnade på Kunskapskanalen. Inte en kanal jag brukar titta på, men vet att den finns. Välbekant figur fick mig sätt stanna till. Ann Heberlein. 
Det visar sig att de sänder något som de kallar ”Ur samtiden” och idag var inspelningar från socionomdagarna förra året. Och då Ann Heberlein som har föreläsning om bipolaritet. Om sin egen och serien som svt visade om bipolära. 

Igenkänning? Javisst. Hon är bra på att föreläsa. Kan ju vara lektorn i henne som gör det. Men jag satt en timme. 

Efteråt bytte jag inte kanal. Nästa föreläsning var om anhörig till missbrukare och medberoende. Slog mig hårt. Något jag levt med hela livet. Mer som barn än ”vuxen”, men ändock. 

Det som gjorde att det kändes som käftsmäll från verkligheten är att jag inte tänkt på det på länge. Det blir så när man inte har kontakt eller relation med familj. Det blir lätt så när man har kontakt med psyk med fokus på det bipolära. Det som medicineras. Punkt. Samma sak när man möter kontaktperson på stället som ska hjälpa en med att komma ut i arbetslivet igen. Där är det fokus på det bipolära och fibron. 

Ingenting om anhörig. Vad det innebär i sig själv. Och jag som också har psykisk och fysisk diagnos ”glömmer bort” det känslomässiga. Det där som inte kan medicineras bort eller mildras. Den delen om egenvärde som inte finns. 

Nu, efter dom här två föreläsningarna, är klumpen i halsen ganska stor.. 

Inte alls konstigt att jag känner mig så jävla vilse igen. Kan ju inte lära mig att leva fullt ut om inte alla delar tas om hand. Jag är mer än mina fiagnoser. Jag är vuxet barn också. 

Hur kunde det gå till att bli så här? Eller jo, jag vet. Känslan av att inte ha rätt att ta plats. Den där delen som grundar sig i att växa upp i dysfunktionella hem.

Dags att ta hand om den lilla tjejen inom mig igen. 

Ibland är det liksom meningen att zappa fram till en kanal med program som jag uppenbarligen behövde se just nu. Bara en sån sak. 


Bara lust att försvinna en stund

Så enkelt är det. Vill bara gräva ner mig en stund. Försvinna och bara lära mig att andas igen. 

Blir lätt så när man inte får sova för att man har en granne från helvetet. Nästan varje natt, nästan, sätter han igång en film, samma film, med samma volym så jag i början trodde katten kommit åt fjärren till min tv. Men nej då. Jag har varit och ringt på mitt i natten några gånger men han, jo en han, öppnar aldrig. Jag har bankat på elementet för att få honom att fatta, men funkar inte förebyggande. Endast en stund. Tyvärr hörs inte det här ut i trappen. Annars hade det blivit störningsjouren för länge sen. Och jag dom inte ens bor här.

Så nu minns jag inte när jag senast sov innan fyra på morgonen. Har jag lyckats somna innan filmen sätts igång väcks jag ändå. Ibland är jag så trött att jag bara vill gråta. Tankar om att tysta den där fan för gott har funnits i dom mest mörkaste funderingarna. Bara det skulle bli tyst. Speciellt nätter när jag har tider att passa dagen efter.

Hade jag varit minsta lilla troende hade jag nog låst in mig i en kloster. Nu är jag inte troende och nunnedräkt skulle ge mig panik. Jag kan ju inte ha på mig något med krage för det känns som jag stryps. Klipper till och med T-shirts så jag inte får kvävningskänsla. Och det är ju munkarna som har dom lössittande kuporna av säckväv. Om jag nu hade tro skulle det vara ett alternativ. Det skulle i alla fall vara tyst om natten så man kunde sova.

Nää. Husvagn ute till skogs känns mer och mer som ett alternativ. Slippa bli störd. Slippa grannar från helvete. Kunna sova utan att bli störd. Det räknas väl som normalt att tänka så när man är tröttast hela tiden? Gräva ner mig en stund. Försvinna en stund. Bara andas.

Kan ju också vara bidragande faktor för att jag ständigt har släng av feber. Alltid ont, ibland mer än vanligt. Ingen ork. Känslan av meningslöshet. Att jag gett upp. 

Ska det vara så jävla svårt?

___________

Uppdatering dagen efter jag skrev ovan runt fem på eftermiddagen. 

Jodå. Sova runt fyra halv fem. Grannen är sin vana trogen. Och jag vaknade tidigt idag efter några timmars sova. Allt bra så långt. Kändes bara att jag behövde ta en stödvila liten stund senare.  

Tror ni inte jag vaknar till ljudet av den där förbannade filmen en timme senare?! Ren ångestattack sköljde över mig och trodde jag sovit typ tolv timmar eller något. Men nej! Orkar snart inte med mer av det här. 

Till saken hör att han är från Afghanistan. Tror han har den där filmen som traumahantering på grund av PTSD därifrån. Han har haft ett par väldigt bögljudda utbrott tidigare idag. Visst. Hade inte haft problem med det om han hade hörlurar! Hänsyn noll mot grannar här.hade jag råd skulle jag köpa såna till honom innan jag gör något dumt.

Så. Tror det blir musik i hörlurar resten av dagen så jag inte blir helt galen och tappar fattningen totalt. 

Ohållbart! 


Om ikoner

Vad blir kvar när dagens ikoner kommer att lämna jordelivet? Eller dom som redan gjort det, om så bara i år?

Kom in på det där när jag var hos Neo tidigare idag. Frågade om han såg nyheten om att Kirk Douglas fyllde hundra för några dagar sen. 100. Och började fundera om hur gammal sonen (Michael) var. Därefter en hel lista med namn.

Pacino, De Niro, Stallone, Connery, Ford, Walken, Nicholson, Sutherland och många andra har kommit upp i ålder. vad blir kvar när dom försvinner? 

Att dom ovan och många andra som jag inte nämnt har tagit över efter namn som Brando, Price och andra. Vad har vi kvar när dom ovan inte finns längre? Jag kommer inte på några namn förutom Depp och Sutherland.

Och året som varit hittills har tagit många inom musikvärlden ifrån oss. Började med Lemmy sista dagarna förra året. Sen kom Bowie, Prince och nu senast Cohen.finns det såna ikoner idag? Bland dom nya menar Jag? 

I filmvärlden kan också göras en lista, men låter bli. 

Kanske är det bara jag som fastnat i något som jag inte har namn på. Så mycket film som jag tittar på har liksom inte missat så mycket egentligen. Beroende på genre visserligen. Men ändå.

Vad har vi kvar när ikonerna är borta?


Om städning

Tycker titta på program som ”Hoarders” om extrema samlare och nästan mår illa av hur det kan vara hos folk. Samlare i sig är inte så farligt att se på och fascineras över och se hur de våndas med att samla ihop och slänga och städa undan saker. Sen finns det dom där som inte kan kasta någonting överhuvudtaget och inte ser hur illa det är med rutten mat och ohyra från helvetet.

Annat program jag nu sett varje vardag under några månader (om jag är hemma vill säga) är ”Obsessive compulsive cleaners”. Där är det liksom om dom som är tvärtom. Om hur en del städar upp till åtta timmar om dagen för att det ska vara kliniskt rent. Programmet är uppdelat mellan just extrema städningen och dom som inte gör det. Fascinerande om ni frågar mig.

Det finns en sån där program till ”How clean is your house?” där de går in och städar hos folk. Finner sånt fascinerande.

Har sett det ena och det andra i mina dagar och valt att inte ha några värderingar i det hela om jag är gäst hos folk. Jag bor ju inte i skiten liksom .Men att bo så är en annan sak. Har ju också jobbat med det. Städat hos andra.

Det är inte direkt så att jag är varken det ena eller det andra. Däremot har jag sedan i sommar börjat närma mig extrema städningen istället. Mest för att människorna som jag har i min vardag sedan dess inte är det det alls. Bokstavligen. Städning är inget som de ägnar sig åt alls. Punkt. Och jag torkar, dammar och plockar undan efter mig. De anser däremot att jag är den extrema städtanten istället.

Att diska efter att ha lagat mat och ätit är bara nåt jag gör. Kan till och med diska undan saker jag använt i matlagningen för att inte ha så mycket att diska efter maten. Som när jag delade boende med andra på min officiella adress och varit borta i några dagar möttes jag av berg med disk och otorkade köksytor och toalett. Rumskompisen/ -arna tyckte inte att det var nåt konstigt med berg av disk. Hade sett det hos henne när jag besökt henne och varit gäst i en dag eller två. Annan sak då. Ställer mig inte och diskar berg av disk som stått sen gud vet när och med livsformer jag inte sett förr. Men att leva med det är inte okej. För mig.

Nu sitter jag och bor i en lägenhet där adressen inte tillhör mig. Bytlånas för att jag ska få ta hand om mitt och få vara ifred. Rumskompisen som jag skulle ha haft annars tvingar sig själv att diska och städa undan bara när hon vet att pojkvännen kom er hem från veckopendlingen. Hennes val. Inte mitt. Jag hade inte valt att ha det så. Vi är olika.

Nu befinner jag mig i hennes lägenhet. Enligt henne var det städat för att jag skulle ”slippa ta hand om hennes skit”. Jojo. Definitions fråga. Jag tror jag städat mer eller mindre sen dess. Började med att gå ut med tre svarta sopsäckar med…. Eeeh… pappersförpackningar. Det har blivit fler sedan dess. Har rensat ut badrummet från tomma gamla schampoflaskor och annat skräp, som gamla skvallertidningar. Vissa från 2014. Har tyvärr rent fysiskt fått ta det lugnt i och med feber och annat skit jag dragits med senaste månaden. I köket har jag rensat ut gammal mat, det jag kallar torrfoder. Tomma förpackningar och annat som inte hör hemma i ett kök.

Allt detta efter att ha pratat med damen i fråga förstås. På sett vad det varit så har hon bara sagt att jag ska slänga. Jo. Jag har valt att inte göra så. Sparat sånt som inte är helt slut.. Sånt som inte gått ut. Sånt som kanske kommer saknas senare. Och visst har det varit så. Än har jag saker att ta itu med och få undan. Bara tanken på hur det ser ut i garderober och skåp får mig att må dåligt. Men jag ser det inte. Bara det gör att vardagen är överkomlig.

Tanken är att ta mig härifrån. Synd bara att det är svårt att få tag på boende oavsett var man söker. Men jag tar en dag i taget. Under tiden tar jag och torkar, slänger och plockar undan.

Har till och med tillåtit mig att tänka tanken om varför jag varit sjuk, med feber, snuva och hosta senaste månaden. Lägenheten jag befinner mig i år nog en del av problematiken. Började ganska omgående sedan jag flyttade över sakerna hit och installerade mig med katten bort från rännandet och skiten på min offentliga adress. Tyvärr kan jag ju inte säga att jag har ju bara mitt egen skit att se efter här. Skiten från lägenhetsinnehavaren är ju kvar. Mindre synlig för varje dag, men fortfarande där.

Idag har det varit städning på agendan, igen. Inget konstigt alls. Slänger även in tvättpass också för ovanlighetens skull en fredagskväll. Behöver få rent att ta på mig också. Och rent i sängen.

Skriver listor på vad som behöver inhandlas rent rengöringsmedelmässigt. Senaste bästaste uppfinningen som varit gudagåva är städservetter. Ta en ark, torka av, släng. Vet inte hur många sådana förpackningar jag gjort av med sedan flytten till ny ort i somras. Bara så bekvämt. Inget konstigt. Inget kladdande. Inge skit att skölja av från trasor. Slipper kladda med skiten som torkas av och upp. Ta en ark och sen släng. Så jäkla bra. Tips dock: diskbänken behöver torkas av med fuktig trasa efteråt så slipper du ränder. Och nej, inte alltför dyra heller. Det har ju inte varit i brist på annan rengöringsmedel som de inhandlats. Faktiskt bara för att slippa hålla på och kladda med skiten helt enkelt. Hade det varit min skit så hade det ju varit en annan sak. Nu är det ju inte det.

Men nu plocka ihop saker som ska tvättas om en stund.  Städtanten? Det är jag det.


Koka soppa

Efter en tids krasslighet har jag valt att äta en hel del soppor. Mättande och goda. Sen har vi också det där att kroppen till slut verkligen talar om att något fattas rent näringsmässigt. Alltså, ni vet när man verkligen blir riktigt sugen på viss sak. Sådär att man verkligen tar tiden och gör soppan som man sett fram emot i ett par dagar. Vitkål.

Ni läste rätt. Vitkålssoppa. Och då inte den där bantningsvarianten som var inne för herrans massa år sen. Min variant. Så nu står kålen och kokar och lägenheten luktar pappersmassafabrik. Överkomligt.

Kanske slipper jag snorigheten, vedervärdiga hostattacker och frusenhet med inslag av feber. Men nu nedbäddning under täcke, se på söndagar och vänta på att kålen ska koka mjukt innan det blir att göra klart soppan för intag.


Om du hade bara två veckor att leva och sista måltiden

Det finns tv-program och det finns tv-program. En del får en att tänka. Verkligen tänka.

Ett av dom är  NCIS:New Orleans. Det varom poloniumförgiftning vilket är obehandlingsbart. Skulle säkert kunna göra och lägga upp värsta avhandlingen kring ämnet, men det är inte därför jag skriver inlägget. Anledningen är frågeställning en hade i avsnittet: Vad skulle du göra om du visste att du hade två veckor kvar att leva? Om du visste vilken dag var din sista?

Jag vet vad jag skulle göra. Jag kan ju inte lämna jordelivet utan att ha sett och upplevt Karpaterna. Så är det bara. Jag skulle säga upp allt jag har i mitt namn, packa ner det som jag vill att brorsbarnen ska ha och veta vem jag var när dom frågorna kommer. Resten kan jag lika gärna köra till tippen. Sen skulle jag packa bilen med det nödvändigaste och ratta neråt Europa.

Missförstå mig rätt. Det är inget med suicid tankar att göra. Punkt. Frågan var om vad jag skulle göra om jag visste att jag hade två veckor kvar att leva.

Nu hoppas jag att jag kommer kunna se och uppleva sagda område utan hotet om min nära förestående död hängande över mig. Och helst med höstfärgerna.

Ett annat är ett av dom där femtielva matlagningsprogram som sänds.  Tema för deltagarna var att tillaga sista måltiden. Bisarr twist om ni frågar mig. Jag skulle inte ens veta vilken ände jag skulle börja i. Det är ju liksom så att jag är mycket av den typen som tillagar det jag är sugen på just då i kombination med vad som finns hemma. Så för min del skulle det bli följande scenario: alla favoriträtterna framdukade och jag skulle bara… ”Naah, finns det nåt annat?”.

Vissa program får en att fundera.