Kategoriarkiv: TV

Tyst i huset II

Jo, för några veckor sen skrev jag om polisbesök om saker som hänt hos grannen. Jag hade förväntat mig ond bråd död eller liknande med det pådraget polisen hade med avspärrningar och grejer.

Nej nej. Bara att han som bor under har respektive som befinner sig i vårdnadtvist om ungarna med sitt ex som ledde till att denne lejt tre stycken för  att markera och hota båda till livet med både kniv och skjutvapen.

Det blev tyst ett tag. Jag kude sova utan TV på. Ett tag ja.

Just nu har de gräl från helvetet. Inte ens TV:n döljer gapandet. Tror jag ska vara glad att jag inte kan arabiska eller vad det är dom pratar i Afganistan. I och för sig skulle det kanske vara bra ifall det handlar om ”fara för annans liv”. Just nu i det här läget kan jag inte avgöra om dom grälar eller hotar varandra till livet. Misstänker att det är som att höra två finnar gräla om man inte kan finska.

Just nu är jag ändå inte förbannad över att de stör nattsömnen i sig. Svårt att varva ner på grund av flytten. Och det att veta att jag ska flytta och slippa grannen ifråga framöver gör att jag tolererar mer än jag brukar tror jag. Räknar ner timmarna om i inte räknat ut det själv.

Betyder inte att det är okej eller enklare att ignorera, bara det att jag inte blir lika irriterad eller förbannad som förr. Det är över snart. Sen får han göra vad han vill utan att ha mig bankande på elementet för att han ska sänka till en nivå som inte skär igenom TV:n.

Ett par nätter till. Andas. Andas. Ett par nätter till sen följer tystnaden.

 


Dela hus

Blev klart att jag ska dela hus med en ensamstående tjej med tvåvåningar och sex rum. Min del av huset blir två stora sovrum och egen toalett. Vi kommer visserligen dela kök och badrum, och om jag vill så kan jag göra henne sällsap framför TV:n.

Senaste dagarna har jag varit och lämnat av bil lass x 2 med saker jag har där jag befunnit mig senaste åtta nio månaderna. Trodde jag inte hade så mycket, men det har ju fyllts på med saker jag inte tänkt från början. Räddat saker från ett hem som skulle tömmas och kasseras till exempel. Plus att jag var lite skeptisk till att dela hus på det här sättet till en början. Men ni känner ju mig. Efter att ha tillbringat tid med min nya ”sambo” känns det som det ska liksom. Att det är meningen med det här. Och jo, tror ni inte att hon känner så hon med.

Delar mycket hon och jag. Sådär på riktigt. Senast idag om det där med andlighet. Alltså? Va? Inte nog med viljan att bo ute på landet, djuren (hon har två av katter, hundar, getter och kaniner). Hundarna och katterna har redan adopterat mig. Och hon liksom undrar vad jag gjort med dom. Måste le lite när jag skriver.

Som idag när ena av dom sätter sig nedanför mig mellan benen och har ena tassen på min fot. Blir kliad och när jag slutar gnäller han lite och vill ha mer. Medan jag rumstrerade runt i det som ska vara mitt låg den ena isängen och den andra på golvet och följde allt jag gjorde. Sådär självklart liksom. Och jag har inget emot hundar. Har ju haft egna. Nu får jag det på köpet liksom.

Att vi båda är finnar är en annan sak. Behandlingsassistenter en tredje. Musiken, även om hon är mer åt rockiga hållet. Delat med oss av festivalminnen under dagarna vi umgåtts hittills. Tatuerade. Och så vidare och så vidare. Blir nog många timmar pratande om allt mellan himmel och jord när jag väl installerat mig ordentligt.

Blir nog bra det här. Nu blir det att rensa upp det sista här (läs städa) och lämna stadslivet ett tag. Men, imorgon bär jag inte en pryl mer än nödvändigt. Trasig efter dagarna som varit. Klart värt det om ni frågar mig. Kanske inte säger samma sak imorgon, men just nu ja.


Där ingen skulle tro…

… att någon kunde bo

Jag tittar på denna norska dokumentärserie som visas på SvT. Tycker den är hur underbar som helst. Inte bara att de pratar norska, utan följer människor som bor just där ingen trodde folk kunde bo. 

Lika fascinerad varje gång om viljan att finnas till mitt ute i ingenstans. Hur de lever. Valt att leva. Och framför allt att de kan göra det rent ekonomiskt. 

Som att ha tre mil till närmaste väg är bara en sån grej. Jag som bott tre mil från närmaste affär vet ju hur långt det är, men jag hade i alla fall en väg! Andra som har mer nära till civilisationen, men ändå. Sommaren är ju en grej, vintern en helt annan sak. Intressant att följa folket som valt det livet.

När jag ser på programmen längtar jag alltid bort. Kanske inte just dit eller så, men lite avsides ändå. Jag inser att jag är alldeles för modern för att kunna göra det dom gjort. Eller så är det kanske bara det där att jag inte funnit en anledning eller möjlighet att göra det dom gjort. 

Kanske dags att ta en tur till ödemarken och se vad jag kan finna. Man vet ju aldrig. Kanske finner jag himmelriket på jorden bara för mig. 

Tills dess fortsätter jag att titta på dokumentären från Norge på norska. 


Tyst i huset

Vet inte. Vaknade i morse av någonting jag trodde var katten som höll på och möblera om i garderoben. Visade sig sen vara polisen som huserade nere hos grannen. Ni vet den där jag förbamnat över tidigare. Avspärrat och poliser med kamera och grejer. 

Morgonkaffe och så påringning av polisen några timmar senare. Frågor om jag hört saker igår eller natt. Njae, inte mer än att jag blev förvånad över att det blev tyst innan tolv och jag kunde sova utan att ha tv:n på. Det om något är ovanligt. Tro mig. 

Fick inte veta vad som faktiskt var orsaken till pådraget, och inget om det på nyhetsflödet heller. Fortfarande ingen aning om vad allt handlar om. 

Ovant med tystnaden nerifrån. Känns lite obehagligt ändå i och med polisen idag. Det där med att vara cynisk och förvänta mig det värsta av folk och måla fan på väggen underlättar inte direkt. Svårt att njuta av att inte bli störd av sin granne när man inte vet vad som faktiskt hänt. Polisen knackar ju inte på utan anledning likaom.

Blir nog att sova med tv:n på. Någon form av normalitet får man nog ha ändå.


Sluta aldrig att jämföra

Vilken jäkla slogan och/eller uppmaning av något företag som gör reklam för något på tv. Ingen aning vilka/vem som tycker så men skit är det oavsett. 

Blir lika irriterad varje gång. Det sätter sig i huvudet. Triggar igång saker. Skit är det. Vill inte hamna där. Ändå gör jag det. Tankarna osorterade. Återkommer. 

Blöö.


Boende och pengar

Jo. Det där med boende är helt enkelt en kostnadsfråga. Skulle inte alls vara svårt att få tag på boende om man hade pengarna. 

Ser på program om sånt på TV. Folk som ska byta land och flytta. Inte mig emot om pengarna fanns. Har någon form av intresse att se hur folk bor oavsett land. 

Drömma kan man ju alltid. Verkligheten ser inte ut så. 

Kräver inte mycket gällande boende. Tak över huvud och någorlunda isolerat. Skulle till och med tänka mig utedass bara jag hade rinnande vatten. Värmen kan fixas med kamin. El kan ju vara trevligt dock. Men sen är det liksom inte så mycket mer som behövs. 

Bara jag har plats för saker jag vill ha kvar. Mycket som kan kasseras och skänkas vidare och inte nödvändigt för min del. 

Set finns boenden där ute om man har pengarna. Det fattar väl vem som helst. Men för oss som inte har dom pengarna? Då lever man kvar i ingenmansland och med sin tillknölade kölapp i livets väntrum. 

Och joo. Det där med kontakter hade ju också varit bra. Dom där man normalt samlar på sig under åren. Har man levt ett liv som mitt så fattas den delen. Och oavsett hur illa det varit och kan vara har jag lyckats med konststycket att hålla mig borta från betalningsanmärkning. Bara en sån sak.

Verkligheten är sån idag. Blöö.


Ibland zappar man till rätt kanal och ser det man behöver som mest

Nyhetsmorgon på helgerna ger mig mer att önska. Och jag zappar runt runt runt efter något att se på medan jag tar morgon med kaffe. 

Hamnade på Kunskapskanalen. Inte en kanal jag brukar titta på, men vet att den finns. Välbekant figur fick mig sätt stanna till. Ann Heberlein. 
Det visar sig att de sänder något som de kallar ”Ur samtiden” och idag var inspelningar från socionomdagarna förra året. Och då Ann Heberlein som har föreläsning om bipolaritet. Om sin egen och serien som svt visade om bipolära. 

Igenkänning? Javisst. Hon är bra på att föreläsa. Kan ju vara lektorn i henne som gör det. Men jag satt en timme. 

Efteråt bytte jag inte kanal. Nästa föreläsning var om anhörig till missbrukare och medberoende. Slog mig hårt. Något jag levt med hela livet. Mer som barn än ”vuxen”, men ändock. 

Det som gjorde att det kändes som käftsmäll från verkligheten är att jag inte tänkt på det på länge. Det blir så när man inte har kontakt eller relation med familj. Det blir lätt så när man har kontakt med psyk med fokus på det bipolära. Det som medicineras. Punkt. Samma sak när man möter kontaktperson på stället som ska hjälpa en med att komma ut i arbetslivet igen. Där är det fokus på det bipolära och fibron. 

Ingenting om anhörig. Vad det innebär i sig själv. Och jag som också har psykisk och fysisk diagnos ”glömmer bort” det känslomässiga. Det där som inte kan medicineras bort eller mildras. Den delen om egenvärde som inte finns. 

Nu, efter dom här två föreläsningarna, är klumpen i halsen ganska stor.. 

Inte alls konstigt att jag känner mig så jävla vilse igen. Kan ju inte lära mig att leva fullt ut om inte alla delar tas om hand. Jag är mer än mina fiagnoser. Jag är vuxet barn också. 

Hur kunde det gå till att bli så här? Eller jo, jag vet. Känslan av att inte ha rätt att ta plats. Den där delen som grundar sig i att växa upp i dysfunktionella hem.

Dags att ta hand om den lilla tjejen inom mig igen. 

Ibland är det liksom meningen att zappa fram till en kanal med program som jag uppenbarligen behövde se just nu. Bara en sån sak.