Kategoriarkiv: vänskap

Vad ville du bli när du blev stor?

Vilken jäkla fråga! Alltså, att en fråga kan trigga igång så mycket! 

Är med i en grupp på fejan och dagens tråd är just frågan i rubriken. Triggade igång en hel del om ni frågar mig. Det faktum att jag inte ens minns att jag hade barndomdrömmar om framtiden. Än mindre om vad jag skulle vilja jobba med. 

Kontaktade barndomsvännen Sol om det där. Jo hon har bättre minne än mig gällande saker och ting. Speciellt långt tillbaka i tiden. Hon minns inte heller någon specifik arbete eller karriär så. Inye mer än det jag redan mindes: att öppna ett hem för ungdomar som inte kunde bo hemma. Och det här redan innan vi skulle välja gymnasieutbildning.

Tror det grundade sig i hur hemförhållandena såg ut hos henne och mig. Ett hem hemifrån vore det idealiska. Och det finns många såna i världen än idag. Tyvärr. 

Hon påminde mig om att jag alltid haft hjärta och omtanke för dom utsatta. Oavsett människor eller djur. 

Det fick mig att minnas tillfället när jag gick med mig en hemlös missbrukare hem som sov över natten, drack upp morsans öl i kylen på morgonen innan han gick. Jag har sexton och hennes respons på händelsen var ”du kan bry dig om dom hur mycket du vill men du behöver inte ta hem dom”. Till saken hör att han var nitton. Och inget konstigare än så hände. Han behövde säng gör natten. Har inte sett honom den dess. Kommer inte ens ihåg vad han heter. Tror det var Peter. Vem vet?

En annan sak jag kommer ihåg så väl gällande hem för ungdomar som inte kunde bo hemma var när ja var 17. När morsan säger att de hittat perfekta stället för ett sånt boende om jag varit äldre och haft pengarna. Ja, ni förstår, hon hade noll självinsikt. Än idag hade platsen varit perfekt, om jag mindes var. Det som ändå gör mig ledsen är att hon mer eller mindre hånade mig för ens ha tanken. Förklarar nog ett och annat bara i det här stycket jag nyss skrev. 

Kommer också ihåg nu, några timmar senare, hur klassföreståndarna vi hade i högstadiet kom och intervjuade (kändes som förhör) om vilka vi var och framtidsdrömmar. Frågan om vad vi ville bli när vi blev stor kom upp då med. Om jag minns rätt så jag bagare eller polis. Inte för att jag ville varken eller, bara det att jag kände att jag var tvungen att svara något. Bagare eller polis? Ursäkta? Va? Bara det borde fått dom (ja, vi hade två) att fatta att det inte var ärligt. Sådana motsatser borde fått vem som helst att reagera. Uppenbarligen inte.

Gymnasievalet var en nödlösning. Ren fortsättning på högstadiet, som jag ändå inte fullföljde. Många försök efteråt, men det ledde till fil kand i sociologi till slut. Och jobb med missbrukare. Visserligen inte ett hem för ungdomar som inte kunde bo hemma. Men inte långt ifrån. 

Idag, två vändor i den där berömda väggen, har jag accepterat att jag måste lägga den delen av mitt liv på hyllan. Oavsett hur mycket jag vill och önskar så kan jag inte jobba med det. Tyvärr. Ja, verkligen tyvärr. 

Önskar jag kunde. Händer att jag saknar klientelen. Ömmar för dom fortarande. ”Ser” dom fortfarande. Ett liv jag kan och känner igen. Mer än jag borde. Kan tyvärr inte jobba med det längre. Önskar jag kunde. Faktiskt. 

Och frågan framstår: Vad vill du bli när du blir stor? Vad finns det för mig? 

Tänk vad en så ”enkel” fråga kan ställa till med.


En möbel

Konstig rubrik kanske. Så mycket vikt kan finnas i just den. 

Jag hjälper med rensning av föräldrahem. Många turer till tippen hittills. Fått med mig kistor hittills som tack för hjälpen istället för att hamna på tippen. Andra möbler med. Jag tackar och tar emot. 

Men nu finns det en möbel som kanske skulle kunna rädda min relation med Bror. Det finns en byrå från 1830-talet som riskerar tippen på grund av trasigt ben. Både originalägaren till den och jag är ledsen om den hamnar på tippen. Inte så konstigt då enda felet är att benen gett upp. Inte alla, bara ett än de fyra som håller den uppe. 
Bror är utbildad möbeldnickare. Han kan rädda den. Ingen tvivel på det. Bara det att jag inte pratat med honom på ett tag. Jag har messat och mailat och försökt få till en träff senaste två tre åren men aldrig något svar. Han har valt att inte ha relation med mig. Inte ens Grattis i år för några veckor sen. 

Nu finns det en möbel so.kan rädda det som en gång fanns. Jag vet det. Har inte pratat med dom som äger sagda möbel om det. Känns som om jag tigger om jag gör det. Samtidigt som jag är inbokad för att kassera just sagda möbel. Finns en lapp i den som skriver var den är ifrån. Ålder och allt det där. Originalägaren vill inte slänga den. Jag vill inte se den på tippen på grund av defekt ben. Döttrarna skiter i vilket. 

Vore det helt fel av mig att ge det som förslag om att få det lagat? Om inte annat så i alla fall hos någon som vet hur man gjorde det förr och sen sälja det? Skulle verkligen inte vilja se möbeln på tippen. Sett så mycket annat av värde hamna där redan. 

Men, den här skulle kunna få mig att ha en relation med Bror igen. 

Ändå? Vågar jag ”tigga” till mig den? Har några timmar på mig, tror jag. Eller inte? 


En till ur gänget gått i graven

När man pratar ifatt saker och ting med Zoe i några timmar får man också nyhet om ännu en som killarna i gänget jag umgicks med dött av överdos. 

Sorgset? Javisst. Förvånad? Inte ett dugg. Mest förvånad över att han överlevt så länge. Faktiskt. Det var ju ändå himla massa år sen som vi levde i samma byhåla och umgicks i samma kretsar. Att jag inte hade hört nåt om just honom gjorde att jag hoppades att han klarat sig. 

Han gjorde inte det. Synd. Han var en av dom dr bra som fanns. Nu intar han sin plats med alla dom andra från samma gäng som gått i i förväg. De är fler där på andra sidan nu, än av oss som är kvar. Överdos och/eller självmord.  Antingen eller. Kanske både och. Vem vet.

Tänker på oss som fortfarande andas idag. Vad dom andra gör. Var dom hamnat. Vilka dom blivit. I vilket skick. Vem jag var. Är.

Vila i frid vännen. Ses sen på andra sidan. Hoppas du fått ro nu. 


Älskad röst från förr

Jag har dom. Dom finns där. Väninnor från förr som jag inte pratar så ofta med. Men när det händer försvinner allt annat under tiden vi pratar ifatt oss på några timmar. 

Har haft ett sånt samtal idag. Hela eftermiddagen efter lunch. Och som jag saknar henne. Blir alltid värst när man lagt på. Saknaden alltså. Dags att ses igen säger man. Sen går åren igen. Blir lätt så när våra liv inte är i samma del av landet. Senaste gången var tio år sen vi sågs. Tio år. Visserligen pratat i telefon under åren, men ändå. Och ändå känns det som igår. 

Kommer nog le resten av dagen. Blir alltid så när jag pratat bort några timmar med henne. Den här gången är jag välkommen och hälsa på med katt och allt. Ser fram emot den resan. Får bara boka in när det passar henne. Jag kan ju när som som det ser ut nu. 

Älskade söta lilla Zoe. 25 år sen vi lärde känna varandra ❤ 


Boende och pengar

Jo. Det där med boende är helt enkelt en kostnadsfråga. Skulle inte alls vara svårt att få tag på boende om man hade pengarna. 

Ser på program om sånt på TV. Folk som ska byta land och flytta. Inte mig emot om pengarna fanns. Har någon form av intresse att se hur folk bor oavsett land. 

Drömma kan man ju alltid. Verkligheten ser inte ut så. 

Kräver inte mycket gällande boende. Tak över huvud och någorlunda isolerat. Skulle till och med tänka mig utedass bara jag hade rinnande vatten. Värmen kan fixas med kamin. El kan ju vara trevligt dock. Men sen är det liksom inte så mycket mer som behövs. 

Bara jag har plats för saker jag vill ha kvar. Mycket som kan kasseras och skänkas vidare och inte nödvändigt för min del. 

Set finns boenden där ute om man har pengarna. Det fattar väl vem som helst. Men för oss som inte har dom pengarna? Då lever man kvar i ingenmansland och med sin tillknölade kölapp i livets väntrum. 

Och joo. Det där med kontakter hade ju också varit bra. Dom där man normalt samlar på sig under åren. Har man levt ett liv som mitt så fattas den delen. Och oavsett hur illa det varit och kan vara har jag lyckats med konststycket att hålla mig borta från betalningsanmärkning. Bara en sån sak.

Verkligheten är sån idag. Blöö.


Fyrafyra

Vet inte riktigt hur jag ska tycka om nya åldern. Njah summerar det bäst skulle jag tro. 

Firade jag? Inte så mycket. Ingen tårta om man säger så. Fejan visade mig ex antal grattis-önskningar. Glad? Njah. Tacksam? Mjo. Inte direkt så att många av dom skulle komma ihåg det av utan påminnelsen på fejan.

Dock saknade jag två. Ändå kan jag inte vara arg eller bitter över det. Livet gör sitt. Och jag får acceptera läget för vad det är. Vissa saker kan jag inte tvinga andra att förstå.  Det är som det är. 

Ändå. 

Livet går vidare.  Nu ålder. Vad det nu än betyder egentligen vet jag inte.  Bara att jag vet att en del skiter fullständigt i vilket. Men hey, har ju inte firat övergången till ny siffra sen jag fyllde 30.

Men å andra sidan blir vi kvinnor inte äldre än så? 

Njah.


Bil med släp

Jo. Jag ställer upp som chaffis och kör saker med släp när man får dom här som tack för besväret.