Kategoriarkiv: vikt

Inte mig det är fel på

Sen festivalen för några veckor sen har det hänt att jag tänkt på mötet med Pojken. Inte det att jag träffade honom. Inte heller det att jag skulle sakna honom. Utan snarare det att det korta mötet hav mig avslutet jag verkligen behövde. 

Det gick ju fort när det var ett faktum att han inte ville mer. Båda två jobbade och jag valde att lämna vårt gemensamma hem under helgerna av den tid det tog att packa ihop, fixa lägenhet och dra. 

Sågs för tre år sen på spelning i Stockholm. Hälsade, grattade och lämnade det som jag hade fått med mig men som var hans. Inget annat. 

Den här gången samma så. Artighetsfraser och sånt, men det han valde att säga som svar fick allt falla på plats. Han hade inte förändrats. Däremot jag skulle jag tro. I en enda mening i hans respons på vad han tyckte om det jag berättade gör honom sammanfattade han dom sex åren vi var tillsammans. 

Jag inser idag att han ville och försökte äga mig. Förändra det han inte tyckte om. Även om han kuvade sidor hos mig och gjorde dom mindre synliga fanns dom kvar. Fick ju höra det också. Att jag då fortfarande var ärrad efter åren med X:et bidrar ju till det hela. Han hade inte så mycket försvar att ta sig igenom om vi säger så. Och jag bet ihop och accepterade läget. 

Något han hatade hos mig var finskan i mig. Finnpatrioten som fortfarande finns i mig. Kanske mer idag än då. Pratade jag finska med någon blev han uppriktigt förbannad. Fick ju höra det också. 

Han hånade min andliga intresse och skrattade åt spökprogrammen jag kunde välja att se. Jag rörde inte böckerna eller annat under dom tre år vi bodde ihop. Och programmen såg jag bara när han jobbade. Skiftjobb gjorde att det blir då varannan vecka. Och inte alls. 

Det konstigaste av allt var ändå musiken. Den var och är viktig för honom. Samlar på skivor och allt det där. Men, inte Black metal. Och jag som kategoriserar mig som det fick höra hur kasst det var. Om jag valde att lyssna på ”min” musik så kunde han skämta om att datorn var trasig och att högtalarna borde fixas. Inte ett dugg roligt, men enligt honom jo. Och om det var på finska var det ju två gånger värre. Ändå lyssnade han på min husgudar. Men å andra sidan har dom alltid varit den där som stått vid sidan om på något så. 

Det är här det som sades för några veckor sedan bara bekräftade det jag minns från åren med honom. Jag kunde helt enkelt inte låta bli att berätta att jag träffat min husgud. Svaret var något om att han hade sett honom på förra årets festival och varit så kass att han skulle inte ens vilja träffa honom om han fick chansen. Det hade bara varit förnedrande och pinsamt och det att jag gjort det säger mer om mig. 

Och så. Där var den människa som jag hade varit tillsammans med i nästan sex år. Inga konstigheter. Rakt upp och ner. Kritiserar allt jag är i ett par meningar. Ändå blev jag förvånad. Vad trodde jag egentligen skulle hänt under åren? 

Insåg efter det mötet att jag saknar honom inte. Jag saknar inte det som var. Jag borde ha lämnat honom långt innan han lämnade mig. När han första gången bokstavligen kallade mig tjockfetto. Vet inte varför jag stannade. Kanske det att han var ju den som stod på sig och fick mig att söka hjälp. I och med hans bestämdhet över just den biten bidrog till den resa som fick mig att veta vad som fattades mig. Diagnosen bipolär. 

Jag varit väldigt glad med den här insikten i några veckor nu. Tills igår. Kändes som knytnävsslag under bältet. Jag har hyperventilerat. Gråtit. Svurit. Skrattat åt eländet av vad det är. Sömnlöst. Och massiv ångest. Han ska göra det han aldrig skulle göra; gifta sig. Om det nu stämmer vill säga.

Missförstå mig rätt nu. Handlar inte om det som var eller kunde ha varit. Bara det att den klena självkänsla jag hade och försöker få stå stabilt raserades. Känslan av att det är mig det är fel på kommer tillbaka. Hur kass och liten han fick mig att må sista tiden tillsammans. Allt kommer tillbaka på en gång. 

Inga omsvävningar eller skönmålade saker. Nä. Han orkade inte mer och det var på grund av mig. Länge var det det jag kom ihåg. Det jag kände. Hur låg jag kände mig. Hur kass jag var. Värdelös. Fet ful och äcklig. Brukar bli så när den man är tillsammans med kallat en saker och sen det där att inte vill ligga med en. Alltid ursäkter. Idag vet jag bättre. Det var ju mig det var fel på enligt honom. 

Nu ett dygn senare märker jag att jag inte fastnar i känslan av värdelöshet som jag skulle gjort tidigare. 

Hade det varit innan jag fick det så behövliga avslutet och bekräftelsen att det inte var fel på mig hade jag nog skrivit helt annorlunda. Mötet för ett par veckor sen bekräftade det jag behövde känna på riktigt, att det inte är mig det är fel på. Det var alltid han. 

Det skrivna ovan borde tala sitt tydliga språk. Svart på vitt. Han försökte förändra mig. Han försökte äga mig. Han misslyckades, men fick det att känna det som om det var mitt fel. Tänk att det behövde ta så lång tid innan jag kunde ”känna” det också. 

Bättre sent än aldrig. 

Och vet ni? Jag är fortfarande black metal tjej, så jag valde att köpa biljett till festival där husguden ska spela. Bara för att jag kan. Och vill. Hade jag fortfarande levt med den där ovan hade jag nog inte deltagit festen i våras och inte som nu åker på festival med mest black metal på spelschemat. 

Jag tror jag är segraren i det här. För det kunde ju varit så illa att jag gift mig med den där. Hemska tanke. 

 Tror det är dags att införskaffa nya högtalare till datorn. Det låter ju så konstigt i dom 🙂
PS. Glömde. Han var aldrig fan av mina tatueringar heller. Bara en sån sak. DS.


Festinbjudan kan ge ångest

Har haft den liggandes länge. 40 års fest. En av närmaste vännerna fyllde 40 i i tisdags. Vi ses inte så ofta men ändå en av dom närmaste jag har sedan länge. En av dom där jag skulle kunna kalla för broder. En av mina medresenärer i bipolära berg- och dalbanan. 

Inbjudan kom redan i januari. Velat sedan dess. Ska jag gå eller inte. Skulle vara så jäkla roligt varvat med vågar inte träffa okända just nu. Prata med honom får mig glad och se fram emot fest. Ensam i natten och vissa dagar grips jag av ren panikångest av att jag då skulle träffa femtielva andra jag aldrig träffat förr. Inklusive dom där som valde bort mig i samband med skilsmässan med Xet. 

Velat fram och tillbaka. Igår blev det ändå bestämt att jag väljer att åka. Även om ekonomin inte tillåter det just nu. Men det är ju ändå bata pengar. Och handlar om några dagar innan nya pengar på kontot igen. Och klarar mig utan större utsvävningar ändå. Det är ju honom jag ska träffa. Det är ju för hans skull. Han ska ju firas. Varför ska jag då låta meningslösa gamla bekanta förstöra möjligheten till en kväll jag kommer att minnas och glädjas för länge? Det är säkert tusen andra jag kan prata med istället för att måla fan på väggen över sånt som inte ens har inträffat? Precis. 

Och skulle jag verkligen känna att jag inte vill umgås kan jag ju alltid ignorera folket och fokusera på banden som ska spela för oss som är där. För det kommer finnas liveband på plats. På scen. Ett av dom som måste ses oavsett. 

Tydligen ska jag få makeover av hans fru innan festlokal. Har aldrig träffat henne. Har försökt få honom att förstå att jag och hon förmodligen inte är samma storlek. Han fnyser bara åt det. Foton på dom två tillsammans är lite missvisande då han är över 2m lång vilket gör alla bredvid små. Inklusive mig. Får se hur det här blir till slut. Bara jag har med mig egna underkläder och skor typ. 

Men det gör det ändå inte så mycket lättare. Ångesten kommer och går. Misstänker att det är som med så mycket annat. Väl på plats så ordnar det sig. Att ångesten är obefogad. Hatar social fobi på det sättet. Och skulle det kännas sådär konstigt kan jag ju ta en öl eller två till och andas en stund. 

Idag blir det att färga håret och få bort dom grå. Lite får jag ju göra själv inför morgondagen. 


uppdatering om sjukskrivning och annan krasslighet

Jo. Fortsatt sjukskrivning i ett halv år till. Vet ej om jag ska vara glad och jubla eller bara acceptera det som är och försöka mig på konststycket att bli bättre. I måendet alltså.

Det andra med sjukeriet på annat plan med en kropp som inte vill sluta krångla. Förkylning eller vad jag ska kalla det sen i oktober. Haft halsfluss under tiden med penicillinkur. Krassligheten har dock fortsatt edan dess. Upp och ner och fram och tillbaka. Feber eller inte. Svårt att bestämma sig.

Så, iväg och få reda på vad som fattas en. Blodprover tas och får veta av läkaren att sköldkörtelprovet jag tog i för sisådär en månad sen visade på att dosen ska höjas. Jaha? De hade skickat brev. Som jag inte hade fått. Så nu är jag inne på ny dosering och ska testas igen om ett par månader.

Annat test som jag gjorde i slutet av september i samband med litiumproverna borde jag ha informerats om för länge sen om ni frågar mig. Jag bad om D-vitamin koll och fick nu i samband med läkartiden på psyk för en och en halv vecka sen veta att jag ska äta D-vitamin på recept. Att jag borde påbörjat den för två månader sen. Resultatet på testet var 35, man ska ha 76 (om jag minns siffran rätt).

Båda två nämnda prover kan definitivt förklara varför jag varit så förbannat trött hela tiden. Förhoppningsvis ger det resultat att knapra mer piller. Som om jag inte gjorde det redan liksom.

De är visserligen inte helt nöjda med blodtrycket heller. Det brukar dom inte vara. Så harangen om gå ner i vikt och sluta röka kom upp igen. Jojo, tack jag vet! Det är till en del medicinernas fel att jag inte är smärt och fin idag. Inte bara. Hade ju varit så trevligt att skylla på det liksom. Men jo, medicinerna är en av orsakerna till varför midjemåttet inte är önskvärt. Hade det inte varit för medicinen jag äter hade sköldkörteln nog funkat som den ska. Nu gör det inte det. En bieffekt som jag försöker åtgärda men som allt annat så tar det liksom tid.

Till mitt försvar så försöker jag faktiskt göra någonting åt det. Bara jag blir tillräckligt frisk för att kunna börja sjukgymnastiken på riktigt.

Ska dock till läkaren igen nästa vecka och ta nya prover. Fick papper hemskickat att de ville ha mer av mitt blod. Jaja. Bara att sätta sig och kavla upp ärmen och låta sig åderlåtas igen. Tur att man inte är rädd för nålar. Värre är det med provtagare som inte vet vad dom gör.

Hoppas dom kommer underfund med vad det är som fattas mig. Orkar inte med det här. Tar för mycket tid och energi att försöka vara frisk när kroppen säger nej.


Glömt bort hur man andas

Har haft mötet med sjukgymnastiken i tankarna hela helgen. I fredags blev det bedömning och se om jag är värd att satsas tid och pengar på. För det är ju det det hänger på i slutändan. Behovet av hjälp överväger tiden som ska läggas på mig. Och jag ska påbörja terapin om ett par veckor. Han, min sjukgymnast, bokade in en tid med mig där vi ska gå igenom övningar och vad och hur jag ska göra på plats på vårdcentralen.

Det andra, det som kommer utanför lokalen är det som kommer bli svårt. Jag ska lära mig att andas. Jag andas fel. Egentligen är jag inte så förvånad.

Så, jag andas fel. Förklarar ett och annat. Tydligen andas jag med nacken. Jo, ni läste rätt. Det där med djupandning och andas med magen är inget jag kan tydligen. Diafragman är sysslolös helt enkelt. Knappt att lungorna får jobba tydligen. Jag har varit stel och stressad så länge att det satt sig i andningen. Eller snarare har jag helt enkelt glömt bort hur man gör.

Inte nog med att jag ska påbörja med träning att lösa upp knutar och låsningar i kroppen. Jag ska andas också. Kommer att bli tufft. Kommer definitivt förändra min förhållningssätt till både mig själv och världen. Mest kommer ju synen på mig själv att förändras. Tror jag i alla fall. 

Jag har helt enkelt glömt bort hur man andas. Inte bra. Att jag tagit tag i det här och tummen ur verkar vara i rättan tid om det ska bli någon förändring. Röra på fläsket och andningsövningar kanske resulterar i bättre hållning, mindre smärta, viktminskning och min förhoppning också rökfrihet. Ska bara lära mig att andas också.


Introonsdag och män

Idag blir det ännu ett intropass på ett nytt ställe inom jobb två. Förmodligen släpper det efter det så jag kan komma igång med jobb två ordentligt. Kommer visserligen ha ett ställe till att ta intro på, men ännu inte inbokat. Ikväll blir det på ännu ett boende för missbrukande män, med skillnad till ställe två är att här ska det vara nyktra och drogfria. Och tro mig när jag säger att det är skillnad på aktiva och nyktra/rena missbrukare. Det är ännu större skillnad på nyktra/rena missbrukare och vanliga killar, män, pojkar. Jag är glad över att ha erfarenheten att arbeta med både och.

Efter måndagens intro på ställe två har min längtan efter närhet skickats tillbaka till stenåldern. Att tillbringa vaken tid tillsammans med olika grader av nedgång och förfall hos killar, män, pojkar gör så med en. Jag har väldigt länge undrat vad dom som blir ihop med klientelen ser hos dom. Alltså, att de väljer att bli tillsammans med klientelen även om de vet konsekvenserna. Jag kan se klientelen för de människor dom är. Jag kan möta människan. Men mer än så? Nej.Visserligen har jag själv varit ihop med missbrukare, både alkohol och/eller narkotika, men det var när jag själv var ung snart sisådär tjugo år sen. Nu, sen jag börjat jobba med det för typ fjorton år sen, finns det inte på världskartan. Okej, att jag velat ta hand om en och en annan, dom där som man faktiskt bryr sig lite mer om. Men sexuellt? Nej tack.

Under åren som behandlingsassistent har jag nog stött på alla former av närmanden som det går. En del mer enträgna än andra. Och jag kan ta emot försöken och komplimangerna utan att bli generad och rodna. Eller grimasera illa för den delen. Och jag har lärt mig fina konsten att avvisa utan att kränka. Tydligt men vänligt och bestämt ett nej. Ja, det är en konst. Det och hålla sig en armlängd ifrån. Definitivt värna om den privata sfären.

Efter måndagens intropass har jag ingen saknad efter närhet längre. Den släcktes å det bestämdaste. Funderar inte längre på saker som hänt och energierna jag känt mellan mig och en viss karl. Ingen önskan att råka på honom igen, även om jag skrivit att vi inte ska vistas i samma rum så har ju ändå önskan funnits där. Inte heller att träffa den där som tydligen är för mig enligt korten. Det gör inget att jag känner mig okvinnlig, oattraktiv och oönskad. Kan leva upp till min roll som behandlingsassistent på mer djupare plan. Jag kan vara den jag är utan konstigheter. Lugn och stabil och konsekvent.

Intropass på ställe tre väntar. Nya namn med ansikte. Nya kollegor. Dags att svida om och traska iväg. Det är bra att jag kan den här världen.


Ingen tid

Inser efter samtal från chefen hela veckan att jag nu är helt fullbokad tills jag kliver av veckan någongång efter fyra på fredag. Inser i och med detta att jag inte har någon tid till så mycket annat än jobba, sova, laga mat, äta och rensa kattlåda varje dag. Jag skulle behöva tid för fåfängan. Dags att färga dom grå som tittar fram igen. De verkar bli fler. Suck.

Jag har ju hela helgen på mig. Eller inte. Det är utgång på lördag. Det är ju liksom till det jag vill vara utan utväxt och grått. Det och det där att jag skulle föredra att inte vistas bland folk samma dag som jag har färgat håret. Man kladdar ju och har sig så det blir färg lite överallt. Hmm, om jag bara inte svettades så förbannat på jobbet hade det vart lugnt att ta och färga på fredag. Men med dygnsurt äckligt hår efter jobbdag är inte idealiskt att färga håret på. Och skulle det gå så skulle det ändå väljas bort till fördel av en rejäl dusch efter jobbet.

När jag ändå håller på och klagar över fåfänga och i-landsproblem så kan jag ju se att jag skulle vilja ha jämnlånga naglar till på lördag. Men det kan jag ju drömma om. Visst, fixa naglar hade vart ett alternativ om jag hade haft pengar. Jobbet skulle sabba dom på måndag i alla fall så det är inget alternativ. Sen blev jag tydligen fåfäng på riktigt som skulle vilja ha ansiktbehandling och portömning. Ser ut som en tonåring i nyllet. Hur gick det till? Eller ja, jag vet. Mediciner och svettighet och äckel varje dag gör sitt. Får väl spackla lite extra och hålla mig i det mörkaste hörnet av rummet helt enkelt. När jag ändå klagar kan jag ju ta det där med att om någon kunde trolla bort tio tjugo kilo till helgen skulle jag vara nöjd. På riktigt. Men det är rena drömfantasier. Bläh.

Jaja, det löser sig. Får väl vara lite skev och halt och lytt ute på äventyr på lördag. Ingen kommer se det i alla fall. Mörkt rum, band på scen och fylla. Hur svårt ska det vara att försvinna då? Inte ett dugg. Blir bra det här. Blir ju inte direkt bli mingel efteråt för min del. Inte ekonomi till det. Suger pung är vad det gör. Men jag kommer lukta gott i alla fall.

Nu blir det att se till att vila så man orkar med morgondagen. Jobb jobb och jobb. Vad är en bal på slottet?


Människosyn

Jag har en människosyn som kan ses som ganska förvånande om man ser till min bakgrund och livserfarenheter. En del skulle kunna tro att jag har en människosyn där jag är fördömande och/eller väldigt negativ. Så är det inte alls. Snarare tvärtom.

Oavsett vad jag varit med om privat har jag en tro på människans godhet. Kan verka konstigt egentligen, men för mig är det inte det. Jag möter människan där den är. Jag möter individen på den nivå den befinner sig i och bortser från allt negativt som personen gjort. Under mina år inom missbruksvården har jag förvånat många genom att ha den människosyn jag har. För mig spelar det ingen roll vad personen har gjort, det är inte det som är det viktiga. Missbruk, kriminalitet och annat som fördunklar mångas syn på individen finns inte för mig.

Jag kan döma handlingar, men inte människan. Det finns alltid bakomliggande orsaker till varför människor gör det de gör. Missbruk är trots allt ett symtom på att det inte är okej med individen. Kriminalitet likaså. Det är ju inte direkt så att man växer upp och verkligen vill bli både missbrukare och kriminell. Eller? Och så ser det också ut när jag träffar nya människor. Jag ser till det dom är idag. Inte var de varit. Människor kan förändras. Mönniskor kan bli allt det de vill kunna vara. Hade jag inte trott det hade jag ju inte utbildat mig till behandlingsassistent från första början. Tyvärr kan jag inte jobba med det just nu.

Min människosyn speglar tyvärr inte över på mig själv.

Synen på mig själv är definitivt inte som min syn på andra. När möten med människor blir personliga och privata kommer misstänksamheten fram. Tvivlet och misstron på orsakerna till varför människor skulle vilja prata med mig, träffa mig, lära känna mig. Det första som händer är att jag ser ner på mig själv. Jag upplever mig själv som tråkig. Det andra att jag bara är fet, ful och vidrig. Oavsett om det är en hon eller en han. Men speciellt om det är en han.

Det finns ju inget hos mig som skulle kunna vara intressant. Ingenting att se. Ingenting att träffa. Ingen man vill minnas. Och definitivt ingen man vill ha i sitt liv. Och nu, efter två långa relationer som slutade med att det är jag som blev lämnad, så kommer det att sitta djupt i mig. Att jag, oavsett vad jag gör och vem jag är, inte kommer att vara långvarig i den andres liv. Att oavsett hur relationen ser ut så kommer det att ta slut. Oavsett om det är vänskap eller kärleksrelation. Så har det ju sett ut hittills. Ingenting kan övertyga mig om att det skulle ändras i framtiden.

Det finns få människor kvar från förr i mitt liv. Jag kan räkna dom på fingrarna på en hand. Jag har haft människor i mitt liv, men de har alla försvunnit på ett eller annat sätt. Uppväxten spelar också roll här. Alla år av kränkningar både i och utanför familjen har gett mig den syn jag har på mig själv. Ingenting att ha. Sen spelar det ingen roll i vilken form jag skulle vara i.

Jag önskar jag kunde föra över min människosyn på mig själv. Inte döma personen. Acceptera det som varit och bara se det som är bra. Acceptera allt som gjorts och försöka göra gott framöver. Att våga tro på människan och dennes uppriktighet. Att våga tro att jag skulle kunna vara någonting att ha. Se, och minnas. Men ord från förr gör fortffarande ont i själen.
”Ingen skulle sakna dig”
”Ingen kommer någonsin att kunna älska dig”
”Du är så jävla ful, fet och äcklig”
Det är svårt att ha positiv självkänsla när jag har växt upp med dom orden. Både i och utanför familjen.

Jag har tilltro till människan, individen. Jag har misstro när det kommer till mig själv. Ingen bra ekvation.