Kategoriarkiv: vuxet barn

Farsan 70

Så. Nu är han firad. Av hundratal. Bokstavligt. Turligt nog inte av alla på en gång. Bara nästan. Ändå uteblev nog lika många. Självklart måste han firas. Ingen hade ju trott det. Att han skulle leva och bli gammal. Bokstavligt. Tro mig.

Presentbordet överfullt. Kort. Blommor. Presenter. Raggsockor. Knivar. Böcker. Pengar. Och annat en man som min far behöver. Fotot nedan missvisande, men ni förstår nog.

Det blev laxsoppa. Eller finsk köttsoppa. Jag valde det senare. Det var hembakt bröd till. Fikabordet överfull av godsaker plus hemgjord blåbärs- eller hjortonstårta. Ja, lite skogstema eller snarare skogshuggartema då han är en sån. Både mat och fika väg. Plus dukningen förstås.

Samtidigt som det inte fanns en enda droppe alkohol i huset. Farsan inne på sin 24 år nykter ville ha det så. För hans egen skull. För gästernas. Så det slapp det där så kallade finska firandet. Och framför allt för AA-vännernas skull. Och jag är glad och tacksam att folk respekterade det. Då förstår ni nog hur älskad han är.

Och farbröderna fick mig att hålla så kallad tal också. Ur led är tiden. Hade det varit någon annan så hade nog det aldrig hänt. Farbröderna före mig satte tonen. Bara att köra på. Svårt att säga nej när dom är sex stycken. Plus femtielva till. 

70 år. Vem hade trott det? 

Annonser

Själsminne

Känner mig lite kluven. Är jag turist eller på ”hembesök”? 

Alltså, är ju turist egentligen om jag ser till verkligheten. Bor inte här uppe i norr. Aldrig bott här uppe i norr. Ändå… Det känns som hemma. Att jag kommer hem när jag kommer upp hit till Lappi. 

Jag har fått frågan säkert tusen gånger hittills; Hur känns det att vara här? 

Hur det känns? Det känns som om jag kommit hem. Har alltid varit så. Svårt att förklara. Som en släkting jag gav följande svar: ”Känns som om jag kommit hem. Som om jag hör hemma här fast jag aldrig bott här. Som om det är själsminne. Att själen redan levt här. Själsminne eller så har jag fått det med blodet”. 

Finns det något som heter så? Själsminne. Om inte så tycker jag att vi döper det till det. 

Tycker om ordet själsminne. Förklarar en känsla man inte kan förklara när man känner sig hemma där man inte har bott. Sådär som om man kommit hem. Som om själen redan varit på plats och känner platsen väl. Där själen får ro. Där själen slår volter av ren glädje och kärlek. 

Och så känslan av att vara turist samtidigt som mitt inre slår volter av ren kärlek och känslan av att ha kommit hem. Konstig känsla? Definitivt. Prova. 

Har haft ”tur” att förutom det faktum att Farsan växt upp och bott här nästan hela livet  det där med att jag kanske fått kärleken till Lappi genom bli det är ju tänkbart. Inte så att jag hälsat på ofta, finns anledning till det. Det man till genomsnittet så blir det nog var 7-8:e år. 

Det här med ”tur” innefattar också det faktum att Farsan är också utbildad vildmarksguide. Så det här med att vara turist är inte långsökt. Vet inte hur många hundra mil vi puttrat runt här upp under den här tiden jag varit här. Än hit än dit. Upp och ner på fjällen. Högt och lågt på olika fjäll som finns här. Över älvar och åar för att inte glömma alla bäckar små. Tittat på hus och byar. Föräldrahem och annat som gömmer sig i skogarna här uppe. 

Om jag trivs här? Ja. Om jag känner mig hemma här? Ja. Vill jag åka hem? Nja. Faktiskt. Själen och hjärtat säger nej just nu. Logiken säger ja. Just nu vinner logiken. Men ändå, eller inte. Trots allt är jag ju turist här uppe. Oavsett hur det känns i själen. 

Själsminne eller annat så kommer det bli vemodigt att åka när det är dags.


Nomadliv V

Sista veckan inleddes igår. Sista veckan av det här med att leva på andras välvilja. Sista veckan då allt får plats i bilen. Nedräkningen nere på ental.

Tiden har ändå gått fort. Kändes dock tvärtom i slutet av augusti när jag packade ner allt och valde det här livet sista månaden innan lägenhet. Har varit ganska less på det här livet här uppe i norr också. Att få egen dörr att stänga om mig och vara ensam i några dagar känns som himmelriket just nu.

Inte det att jag hatat det här. Bara det att jag har inte varit ensam en enda dag på väldigt länge. Känns. 

Sista veckan av livet som resande inleddes igår. 

Sista nedräkningen påbörjad. Plötsligt känns tiden knapp. Vet ju inte när jag träffar Farsan igen. Eller alla andra av dom jag mött och träffat medan jag varit uppe i Lappi. Det vill säga dom jag velat träffa av släkten jag faktiskt har här. Vissa blir nog sista gången. Vi blir ju inte yngre. Inte heller så att dom som är sjuka blir friskare. Verkligheten ser ut så. Inget jag kan göra åt. Misstänker att nästa resa blir mindre trevlig sådan. 

Sista veckan inledd. Dagarna hemåt närmar sig. Farsans födelsedag likaså. Ingen, inte ens han själv, trodde att han skulle leva för att se den här dagen. 

Idag blir det att åka över till svenska sidan för att göra samtal och betala räkningar. Sen får vi se hur mycket av Finland jag kommer köpa med mig hem.


Överdos av finska

Finnen i mig mår bra just nu. Finskan i mig trivs som fisken i vattnet. 

Inte bara landet i sig. Lappland och årstiden gör sitt. Årstiden heter ”Ruska” på finska. Går inte ens att översätta. Beskrivningen är väl att se de vackraste höstbilderna som finns på nätet och lite till. Höst är det i alla fall. Vackert är det. Vackrast. Bilden nedan missvisande då det är telefonfoto och molnigt. Bästa hittills ändå. Molnigt och regnigt sen jag korsade gränsen snart en vecka sen.

Överdoser av finska är ändå språket. Att jag saknat det är en sak. Att jag kan språket är en annan. Första dagarna fanns det brister. Hittar inte ord. Blir lite tufft då. Alltid så. Sen kommer det sakta men säkert. Slår aldrig fel. Det är socialiseringen. Det är finsk TV. Det är finsk radio. Det är finsk musik. Det är finska tidningar. Och den kombinationen gör att jag till och med börjar tänka på finska. Låter kanske konstigt, men så är det. Samtalen flyter på enklare när det händer. Tar sisådär en vecka (räknar in dagarna hos Morsan i det här). Märkte inte det själv. Katten (som självklart är med på resan upp till Lappland) såg väldigt konfunderad ut när jag började prata finska med henne. Jag med faktiskt. 🙂

Det är ju inte bara platsen och språket som ger finsk överdos. Vi har sauna (förstås), korv, bröd och lakrits/salmiak. Det jag inte gjort än är öl. Speciellt Karjala. Förklariga skäl att Farsan är nykter sen 24 1/2 år. Inte så att han förbjuder. Jag känner bara att inte med honom. Visst har jag annan släkt här, inte så att jag inte skulle kunna. Beror på vem och var. Bara det att jag tar det som det kommer idag. Öl kommer jag ju ändå ha med mig hem. Sorten som inte går att få tag på hemma. Blir ju att handla på Alko också innan jag påbörjar resan hem. Finska systembolaget för er som inte vet vilken butik jag menade. Finns ju saker här som inte ens finns i svenska beställningssortimentet. Inte bata ölen jag skrev om ovan. Nej, saker som Koskenkorva Salmiakki och Koskenkorva Vargtass. Kan ju inte åka utan att ha sånt med mig hem. 

Får väl också avsluta med att be om ursäkt för alla fel i svenska språket. Skillnad på finska och svenska språket och meningsbyggnad. Tro mig. Som med allt annat också. 

PS. Katten heter numera officiellt Penni. Det hon hetat hemma, som också var nödlösning från början, var och är inte något som finnar ens kan förstå eller uttala. Så, visst får gamla namnet användas. Men, för min del blir det enklast med Penni. Bara så ni vet. 


Nomadliv II

Jodå. Fortsätter. 

Efter mellanlandning hos Bästaste V blev det att packa bilen och ta sig uppåt igen. Blev så efter att ha tagit och tvättat. Händer saker i hennes liv som jag inte vill vara fysiskt närvarande vid. Tvättat och klar för ett par veckor till av rent ombyte. Alltid något. Guld värt att i alla fall lukta gott oavsett var jag hamnar.

Uppåt igen. Just nu mellanlandat hos morsan strax norr om Dalälven. Är ju meningen att jag ska ännu längre upp i landet och till slut korsa gränsen i några dagar. Farsan fyller 70 så det är liksom ett måste i år. Och för min del passar alldeles utmärkt just nu. 

Kommer dock stanna till hos Morsan ett par dagar längre än planerat. Hjälper med saker hon inte orkar göra själv. Nu är det en del fortsatt rensning av saker, men mest behov av att få tvättat. Ålder och krämpor gör sitt. Det lilla jag kan göra som inte krävs alltför mycket är väl det minsta jag kan göra just nu. 

Sen blir det att packa bilen igen och ta med hennes gamla vinyler med mig norrut. Rensning hos Morsan och det att jag ändå är på väg uppåt så kan ju skivorna följa med. Stör ju inte direkt. Har ju plats i bilen. Och nu blir ju skivorna kvar för eftervärlden och hon vet hos vem. Sådär som hon vet att hennes böcker får nytt liv nere på kontinenten. 

Så, nu är det mest väntan på tvättid. Jag klarar nog ett par nätter till under hennes tak. Får ju hjälp med bensinpengar när jag väl kommer iväg. 


Det här med familjen

Träffade Morsan i samband med festivalhelgen. Hon bor en bit ifrån festivalstaden och tog mig hem till henne före och efter festiviteterna. 

Det var ju några år sen. Och hur gick det? Jo. Jag överlevde. Och hon med. Inge stridigheter. Inge krig. Bara hälsade på gammal bekant. Så här det blivit. 

Men, oavsett hur man vänder och vrider på det så är mammas hemlagade mat bland det bästa som finns. Händer inte så ofta. Kanske också bland dom sista jag åt. 

Valde att åka dit torsdagen innan och parkerade bilen där. Åkte tillbaka söndagen och gjorde mig körduglig till måndagmorgon. Och det att hon var kattvakt i ett par dagar. 

Andra familjemedlemmen jag inte haft kontakt med på några år är Bror. Har inte setts på fyra år eller nåt sånt. Bodde i Humhum då. Pratat? Minns inte. Ändring blev i måndags. Blev visserligen inte timvis eller så, men ändå vi har pratat. Bara det är framsteg för mig. 

Planerar umgås under augusti. Att åka till huvudstaden och umgås en dag i alla fall. En dag på Gröna Lund. Ska väl träffa ungarna också. Har ju inte gjort det än. Och jäntan blir 3 1/2 år nu. Lillkillen blir väl typ 2 snart. 

Jag är dålig faster. Får försöka göra bättre framöver. Och tar väl en dag på Grönan. Hoppas bara han inte förväntar sig att jag ska stå för allt. Kostnadsfråga. Alternativet är att åka hem till honom/dom och umgås en dag. 

Det finns en tredje familjemedlem jag inte pratat med än. Dags för det med. Vet inte varför det bär emot. Kanske för att det är Farsan. Kanske inte. Jag ska. Snart. När pusselbitar faller på plats. När frågor fått svar. 

Funderar ju på att åka upp och hälsa på. Så måste fixa lite lösa trådar först. Mest för att kunna ge en dag när jag är på gång uppåt. Innan dess känns det mest som om jag inte har så mycket att säga över telefon. När det gäller honom blir det bäst att ta det ansikte mot ansikte. Enklast. Slippa utsvävningar och långa utlägg och förklaringar. På plats så räcker det med ansiktsuttryck och kroppspråk. Inga konstigheter. På telefon försvinner nyanserna. 

Där har vi också anledningen till varför inte samtalet blev så långt med Bror över telefon. Vi är så olika att vi blir lika. Vissa saker svårare att prata om och för hans del underlättar det att ha mig närvarande. Han känner mig så pass bra att vissa saker tar liksom tid att sägas. Mycket förloras av avståndet på telefon. Och kontakt mellan honom och mig fungerar inte bara över telefon. För att vi verkligen ska förstå varandra behöver vi umgås. 

Jag är ändå glad. Till och med lite stolt över att haft kontakt med familjen som inte är. Eller jo, dom är. Jag är inte. 

En del av min plan ser ni här. Träffa en del av familjen i verkligheten. Det är på tiden säg. 


Till eller från II

Bara för att jag skrev inlägget betyder det ju inte att det är sluttänkt kring ämnet. Nejdå. Kommer ju ihåg saker som kanske skulle kunnat varit med redan i förra. Saker som gör att jag skriver ett till i ämnet.

Det har funnits människor som fått mig att vilja stanna. Rota mig. Det som gjort att jag tagit mig vidare och någon annanstans är omständigheter och avslut på relationer som fått mig att packa ner allt igen och ta mig från. Som att leta hus med respektive slutar med flytt till en annan stad då jag är orsaken till att han inte orkade med mer av tanken på oss. En annan är äktenskapet som slutade med att han valde bort mig. Visserligen valde han att byta stad men jag hade ingen anledning att stanna. Och det gjorde jag inte heller till slut. Tog första bästa tillfälle att flytta och gjorde det. 

Tanken om en egen plats som jag kan kalla hem är en dröm jag haft länge. Jag har bara inte slutat ta mig från någonting. 

Tak över huvudet är och har inte varit största problemet för mig. Har levt på adresser jag bara velat fly från från dag ett. Misstagen man gör i den desperation på grund av det är bråttom är många. Inget jag sticker under stol med. Försöken med att rätta till och få det rätt har bara ibland gjort det värre. Ibland är det svårt att starta om. Kan ju bero på att det inte var rätt från början. Bara att ta sig vidare. Vilket jag gjort. 

Flaxat. Hattar. Sökt. Trott jag funnit. 

En av orsakerna som bidragit till hur saker har fallit på plats var när jag låg på sjukhus. Hur ensam jag faktiskt blivit. Jag har valt att leva periodvis ganska isolerat. Som nu. Självvalt i och med diagnos och vad det gör med självbilden. Men när man ligger på observation på sjukhus inser man saker och börjar förstå vad andra pratat om hela mitt liv. Det där med familjeband. 

Det finns två former av familj för mig. Den man föds i och den man får genom livet. Den första har jag ingen kontakt med idag. Morsans sida då. Hon och Bror. Farsan önskar kontakt men jag valt ett vara tyst ett tag. Blev för mycket helt enkelt. Den andra finns där och som jag nämnde ovan så är det där med isolering en del av sjukdomsbilden för mig. Vill inte utsätta någon annan för mitt mående. Vet att det är en ond cirkel men det är min verklighet. Tror att det ligger något i det där med socialisering kan bryta depression. Att ha sammanhang. Tillhöra någonting. Tillhöra en familj på ett eller annat sätt. En plats där jag faktiskt hör till. Farsans sida. Har bara förträngt det. 

I och med att jag skrev det jag skrev i första delen av dom här inläggen känns det som att jag är närmare sanningen av min verklighet än jag varit på länge. Det där med att jag inte levt för någonting egentligen. Vara funnits en dag i taget. Det betyder absolut inte att jag tagit vara på dagarna. Handlat mer om överlevnad än ett liv. 

Svårt att tänka sig en framtid om man inte trott att man ska överleva morgondagen. Svårt att planera för någonting om man tror man inte kommer att leva för att uppleva det. Längsta framtida inköp för planerad upplevelse har nog varit biljetter inför festivalsommar. Då har det handlat om max ett halvår i förväg. 

Att jag pluggat och arbetat betyder inte att jag haft långsiktiga planer för framtiden. Kurserna har varit halvårsvis. Det har aldrig varit tvång att gå eller avslutas. Att jag gjort det förvånar mig faktiskt. Anställningar som jag haft har onte heller varit fasta. Har haft chefer som levt på möjligheten att inte bli tvingade att anställa mig på heltid. Resulterat i att det bidragit mycket till den där ”icke önskvärd” känslan. Samtidigt som det också bidragit till det här med att det inte varit svårt att dra vidare. Vem är lojal sin chef som inte vill ha en egentligen? Precis så. Ingen. 

Men. Det finns alltid ett men. Det hade varit trevligt med sammanhang. Att ha en plats där jag varit önskvärd. Där jag passar in. Känt att jag velat stanna. Bli kvar. Och nu när jag inte ens vet vad jag klarar av gör det svårare att tänka framåt. Att inte veta tycker jag verkligen inte om. 

Tänker på vad arbetsterapeuter sagt senaste året. Timmar av samtal och analyser av mitt liv hittills. Intressen och vad jag gjort och vad jag skulle vilja testa på och göra. Låter enkelt? Inte ett dugg. Inte enklare heller utifrån det här med att jag inte fattat vidden av mitt flyktbeteende genom åren. Idag skulle kanske samtalen vara annorlunda. Jag vet inte. Vet bara vad jag önskar min ”till” plats i framtida liv ska inehåöla. Vad jag vill prova på och se om jag orkar med det eller klarar av det helt enkelt.

Ta tag i kreativiteten igen. Väcka musan och plocka upp både penslar och pennor igen. Enklare om jag hade en plats som har plats. Just nu och har varit ett tag är att saker jag har för allt det där är undanskymt. Nedpackat och inte i fokus. Hoppas ni förstår vad jag menar. Det där med plats behövs den för nytillskottet på intressefronten och hobby: bokbinderi. Kurs gicks förra våren. Viljan finns. Intresset finns. Plats saknas.

Har velat testa det där med teater så länge jag kan minnas. Tyckte om skolpjäserna. Och annat sånt där som hörde till. Tills helvetet började. Idag finns det en fundering om att testa på sånt. Se om det kan bygga upp självkänslan lite. Inte det att jag vill bli sedd. Inte det att jag vill bli känd. Bara det att ge mig plats. Tillåta mig att ta plats och känna mig trygg i det. Vad är bättre än att göra det på teater om ni frågar mig? Kan ju bara vara så att jag gör scendekoration eller annat kreativt. Bara jag får testa och se om jag faktiskt kan ta plats utan att känna mig otrygg eller i vägen. Min arbetsterapeut tycker det är en bra idé. Att hon den jobbar med amatörteater vid sidan om är en helt annan sak. Var ju inte så att jag visste det när jag vågade säga sånt högt för första gången för någon. Att jag inte letat upp en grupp här jag är nu beror på det enkla faktumet att det här är inte min ”till” plats. Jag här inte hemma här. Bara att jag vet det är ju bra. 

Så. ”Till”. Förevigthem. Med plats för kreativitet. Plats för andlighet. Definitivt plats för andlighet. Ett hem där jag kan fylla varenda vrå med bra energier och andlighet. Där jag kan ha saker inom räckhåll. Nära. Framme. 

Har lite tänkande att göra igen. Riktig tänkande.