Kategoriarkiv: vuxet barn

Det här med familjen

Träffade Morsan i samband med festivalhelgen. Hon bor en bit ifrån festivalstaden och tog mig hem till henne före och efter festiviteterna. 

Det var ju några år sen. Och hur gick det? Jo. Jag överlevde. Och hon med. Inge stridigheter. Inge krig. Bara hälsade på gammal bekant. Så här det blivit. 

Men, oavsett hur man vänder och vrider på det så är mammas hemlagade mat bland det bästa som finns. Händer inte så ofta. Kanske också bland dom sista jag åt. 

Valde att åka dit torsdagen innan och parkerade bilen där. Åkte tillbaka söndagen och gjorde mig körduglig till måndagmorgon. Och det att hon var kattvakt i ett par dagar. 

Andra familjemedlemmen jag inte haft kontakt med på några år är Bror. Har inte setts på fyra år eller nåt sånt. Bodde i Humhum då. Pratat? Minns inte. Ändring blev i måndags. Blev visserligen inte timvis eller så, men ändå vi har pratat. Bara det är framsteg för mig. 

Planerar umgås under augusti. Att åka till huvudstaden och umgås en dag i alla fall. En dag på Gröna Lund. Ska väl träffa ungarna också. Har ju inte gjort det än. Och jäntan blir 3 1/2 år nu. Lillkillen blir väl typ 2 snart. 

Jag är dålig faster. Får försöka göra bättre framöver. Och tar väl en dag på Grönan. Hoppas bara han inte förväntar sig att jag ska stå för allt. Kostnadsfråga. Alternativet är att åka hem till honom/dom och umgås en dag. 

Det finns en tredje familjemedlem jag inte pratat med än. Dags för det med. Vet inte varför det bär emot. Kanske för att det är Farsan. Kanske inte. Jag ska. Snart. När pusselbitar faller på plats. När frågor fått svar. 

Funderar ju på att åka upp och hälsa på. Så måste fixa lite lösa trådar först. Mest för att kunna ge en dag när jag är på gång uppåt. Innan dess känns det mest som om jag inte har så mycket att säga över telefon. När det gäller honom blir det bäst att ta det ansikte mot ansikte. Enklast. Slippa utsvävningar och långa utlägg och förklaringar. På plats så räcker det med ansiktsuttryck och kroppspråk. Inga konstigheter. På telefon försvinner nyanserna. 

Där har vi också anledningen till varför inte samtalet blev så långt med Bror över telefon. Vi är så olika att vi blir lika. Vissa saker svårare att prata om och för hans del underlättar det att ha mig närvarande. Han känner mig så pass bra att vissa saker tar liksom tid att sägas. Mycket förloras av avståndet på telefon. Och kontakt mellan honom och mig fungerar inte bara över telefon. För att vi verkligen ska förstå varandra behöver vi umgås. 

Jag är ändå glad. Till och med lite stolt över att haft kontakt med familjen som inte är. Eller jo, dom är. Jag är inte. 

En del av min plan ser ni här. Träffa en del av familjen i verkligheten. Det är på tiden säg. 


Till eller från II

Bara för att jag skrev inlägget betyder det ju inte att det är sluttänkt kring ämnet. Nejdå. Kommer ju ihåg saker som kanske skulle kunnat varit med redan i förra. Saker som gör att jag skriver ett till i ämnet.

Det har funnits människor som fått mig att vilja stanna. Rota mig. Det som gjort att jag tagit mig vidare och någon annanstans är omständigheter och avslut på relationer som fått mig att packa ner allt igen och ta mig från. Som att leta hus med respektive slutar med flytt till en annan stad då jag är orsaken till att han inte orkade med mer av tanken på oss. En annan är äktenskapet som slutade med att han valde bort mig. Visserligen valde han att byta stad men jag hade ingen anledning att stanna. Och det gjorde jag inte heller till slut. Tog första bästa tillfälle att flytta och gjorde det. 

Tanken om en egen plats som jag kan kalla hem är en dröm jag haft länge. Jag har bara inte slutat ta mig från någonting. 

Tak över huvudet är och har inte varit största problemet för mig. Har levt på adresser jag bara velat fly från från dag ett. Misstagen man gör i den desperation på grund av det är bråttom är många. Inget jag sticker under stol med. Försöken med att rätta till och få det rätt har bara ibland gjort det värre. Ibland är det svårt att starta om. Kan ju bero på att det inte var rätt från början. Bara att ta sig vidare. Vilket jag gjort. 

Flaxat. Hattar. Sökt. Trott jag funnit. 

En av orsakerna som bidragit till hur saker har fallit på plats var när jag låg på sjukhus. Hur ensam jag faktiskt blivit. Jag har valt att leva periodvis ganska isolerat. Som nu. Självvalt i och med diagnos och vad det gör med självbilden. Men när man ligger på observation på sjukhus inser man saker och börjar förstå vad andra pratat om hela mitt liv. Det där med familjeband. 

Det finns två former av familj för mig. Den man föds i och den man får genom livet. Den första har jag ingen kontakt med idag. Morsans sida då. Hon och Bror. Farsan önskar kontakt men jag valt ett vara tyst ett tag. Blev för mycket helt enkelt. Den andra finns där och som jag nämnde ovan så är det där med isolering en del av sjukdomsbilden för mig. Vill inte utsätta någon annan för mitt mående. Vet att det är en ond cirkel men det är min verklighet. Tror att det ligger något i det där med socialisering kan bryta depression. Att ha sammanhang. Tillhöra någonting. Tillhöra en familj på ett eller annat sätt. En plats där jag faktiskt hör till. Farsans sida. Har bara förträngt det. 

I och med att jag skrev det jag skrev i första delen av dom här inläggen känns det som att jag är närmare sanningen av min verklighet än jag varit på länge. Det där med att jag inte levt för någonting egentligen. Vara funnits en dag i taget. Det betyder absolut inte att jag tagit vara på dagarna. Handlat mer om överlevnad än ett liv. 

Svårt att tänka sig en framtid om man inte trott att man ska överleva morgondagen. Svårt att planera för någonting om man tror man inte kommer att leva för att uppleva det. Längsta framtida inköp för planerad upplevelse har nog varit biljetter inför festivalsommar. Då har det handlat om max ett halvår i förväg. 

Att jag pluggat och arbetat betyder inte att jag haft långsiktiga planer för framtiden. Kurserna har varit halvårsvis. Det har aldrig varit tvång att gå eller avslutas. Att jag gjort det förvånar mig faktiskt. Anställningar som jag haft har onte heller varit fasta. Har haft chefer som levt på möjligheten att inte bli tvingade att anställa mig på heltid. Resulterat i att det bidragit mycket till den där ”icke önskvärd” känslan. Samtidigt som det också bidragit till det här med att det inte varit svårt att dra vidare. Vem är lojal sin chef som inte vill ha en egentligen? Precis så. Ingen. 

Men. Det finns alltid ett men. Det hade varit trevligt med sammanhang. Att ha en plats där jag varit önskvärd. Där jag passar in. Känt att jag velat stanna. Bli kvar. Och nu när jag inte ens vet vad jag klarar av gör det svårare att tänka framåt. Att inte veta tycker jag verkligen inte om. 

Tänker på vad arbetsterapeuter sagt senaste året. Timmar av samtal och analyser av mitt liv hittills. Intressen och vad jag gjort och vad jag skulle vilja testa på och göra. Låter enkelt? Inte ett dugg. Inte enklare heller utifrån det här med att jag inte fattat vidden av mitt flyktbeteende genom åren. Idag skulle kanske samtalen vara annorlunda. Jag vet inte. Vet bara vad jag önskar min ”till” plats i framtida liv ska inehåöla. Vad jag vill prova på och se om jag orkar med det eller klarar av det helt enkelt.

Ta tag i kreativiteten igen. Väcka musan och plocka upp både penslar och pennor igen. Enklare om jag hade en plats som har plats. Just nu och har varit ett tag är att saker jag har för allt det där är undanskymt. Nedpackat och inte i fokus. Hoppas ni förstår vad jag menar. Det där med plats behövs den för nytillskottet på intressefronten och hobby: bokbinderi. Kurs gicks förra våren. Viljan finns. Intresset finns. Plats saknas.

Har velat testa det där med teater så länge jag kan minnas. Tyckte om skolpjäserna. Och annat sånt där som hörde till. Tills helvetet började. Idag finns det en fundering om att testa på sånt. Se om det kan bygga upp självkänslan lite. Inte det att jag vill bli sedd. Inte det att jag vill bli känd. Bara det att ge mig plats. Tillåta mig att ta plats och känna mig trygg i det. Vad är bättre än att göra det på teater om ni frågar mig? Kan ju bara vara så att jag gör scendekoration eller annat kreativt. Bara jag får testa och se om jag faktiskt kan ta plats utan att känna mig otrygg eller i vägen. Min arbetsterapeut tycker det är en bra idé. Att hon den jobbar med amatörteater vid sidan om är en helt annan sak. Var ju inte så att jag visste det när jag vågade säga sånt högt för första gången för någon. Att jag inte letat upp en grupp här jag är nu beror på det enkla faktumet att det här är inte min ”till” plats. Jag här inte hemma här. Bara att jag vet det är ju bra. 

Så. ”Till”. Förevigthem. Med plats för kreativitet. Plats för andlighet. Definitivt plats för andlighet. Ett hem där jag kan fylla varenda vrå med bra energier och andlighet. Där jag kan ha saker inom räckhåll. Nära. Framme. 

Har lite tänkande att göra igen. Riktig tänkande.


Ibland zappar man till rätt kanal och ser det man behöver som mest

Nyhetsmorgon på helgerna ger mig mer att önska. Och jag zappar runt runt runt efter något att se på medan jag tar morgon med kaffe. 

Hamnade på Kunskapskanalen. Inte en kanal jag brukar titta på, men vet att den finns. Välbekant figur fick mig sätt stanna till. Ann Heberlein. 
Det visar sig att de sänder något som de kallar ”Ur samtiden” och idag var inspelningar från socionomdagarna förra året. Och då Ann Heberlein som har föreläsning om bipolaritet. Om sin egen och serien som svt visade om bipolära. 

Igenkänning? Javisst. Hon är bra på att föreläsa. Kan ju vara lektorn i henne som gör det. Men jag satt en timme. 

Efteråt bytte jag inte kanal. Nästa föreläsning var om anhörig till missbrukare och medberoende. Slog mig hårt. Något jag levt med hela livet. Mer som barn än ”vuxen”, men ändock. 

Det som gjorde att det kändes som käftsmäll från verkligheten är att jag inte tänkt på det på länge. Det blir så när man inte har kontakt eller relation med familj. Det blir lätt så när man har kontakt med psyk med fokus på det bipolära. Det som medicineras. Punkt. Samma sak när man möter kontaktperson på stället som ska hjälpa en med att komma ut i arbetslivet igen. Där är det fokus på det bipolära och fibron. 

Ingenting om anhörig. Vad det innebär i sig själv. Och jag som också har psykisk och fysisk diagnos ”glömmer bort” det känslomässiga. Det där som inte kan medicineras bort eller mildras. Den delen om egenvärde som inte finns. 

Nu, efter dom här två föreläsningarna, är klumpen i halsen ganska stor.. 

Inte alls konstigt att jag känner mig så jävla vilse igen. Kan ju inte lära mig att leva fullt ut om inte alla delar tas om hand. Jag är mer än mina fiagnoser. Jag är vuxet barn också. 

Hur kunde det gå till att bli så här? Eller jo, jag vet. Känslan av att inte ha rätt att ta plats. Den där delen som grundar sig i att växa upp i dysfunktionella hem.

Dags att ta hand om den lilla tjejen inom mig igen. 

Ibland är det liksom meningen att zappa fram till en kanal med program som jag uppenbarligen behövde se just nu. Bara en sån sak. 


Lånad bild men så sann 


Rötter i rotlösheten

Har alltid känt mig rotlös.  En sån där som fläckar runt oavsett adress, stad och människor. Kan känna samhörighet. Kan känna mig hemma på viss nivå. Men aldrig fast. Aldrig rotad. Redo att dra upp bopålarna och gå vidare. Ensamt i längden. Tärande definitivt. Tappar bort mig själv på vägen.

Som om jag lämnar en del av min själ bakom mig varje gång. Människorna jag mött, känt och haft i mitt liv under åren är som solblekta foton i minnet. En del gjorde mer intryck än andra. Några som blivit kvar som ankare i verkligheten. Dom få som varit med under alla turer i min verklighet. Virrande,  flackande, sökande. På väg. Aldrig fast.

Kortast flykt. Försöker bryta tendensen till just det. Stanna kvar. Möta fienden. Mig själv.

Enda rötter jag har i flackande verklighet är vår jag kommer ifrån. Finskan i mig. Det som alltid varit och kommer alltid finnas. Glömmer bort det ibland. Speciellt när jag inte pratat språket på ett tag. Att jag är finska är inget jag förnekar eller döljer. Funnits stunder jag gjort det. Aldrig igen. Stolt över vad jag faktiskt är. Kommer på mig själv att sakna språket. Visst är det så att jag är mer finsk än svensk här. I Finland inser jag hur svensk jag faktiskt är. Ännu en känsla av att inte höra hemma någonstans.

Men jag har rötter i mig själv. Jag inser det nu. Mer påtagligt än annars. Kalla det hemmablind eller vad ni vill, men så är det. Det blir att se på finsk krigsfilm ikväll. Komma ihåg var jag kommer ifrån. Vad jag härstammar ifrån. Sisun i mig måste blåsas till liv igen. Kan inte ha det så här. Vi överlever allt. Jag överlever allt. Vet ju mentaliteten som jag härstammar ifrån. Nog fan ska jag hitta glöden igen. Nog fan ska jag finna själen igen.

PERKELE!


Vad är det med xxx6?

1976: Farsan förvann ut familjebilden och jag som var/är pappas flicka var nog lite vilse med ensam mamma. Och hon träffade en ny och Bror blev till.

1986: Jag blev tonåring. Och livet förändrades på en dag. Idag vet jag att min bipolaritet visade sina ytterligheter ordentligt redan då. Tänkande ute om nätterna. Festande, om än i liten skala. Nya bekantskaper. Trots deluxe och slutade med det jag idag vet att kalla kraschlandning.

1996: Umgicks med en viss grupp av folk. Flyttade till en annan stad. Manin övergick till depression och ensamhet i en stad jag inte hörde hemma. Livet fick en ny vändning och året hemsöker mig ibland än idag.

2006: En era tog slut och skilsmässan var ett faktum. Jag fick lära mig att leva ensam igen. Jag fanns men levde inte. Depression är bara förnamnet. En dag i taget.

2016: Idag. I år. Tio år sen sist. Befinner mig åter igen vid vägskäl.

_______________

Det är ju inte så att dem här åren skulle vara undantag gällande vändningar i mitt liv. Det har funnits fler, men just det där med livsomvälvande  som det varit med tio års mellanrum, men inte lika mycket kaos. Definitivt inte sådär att jag inte vet varken in eller ut. Som nu.  Idag. I år.

Det är som om att universum vill testa mig. Tvinga mig till att stanna upp och finna mig själv igen. Det är ju liksom det det känns som. Stanna upp. Eller snarare universum sätt krokben på mig rejält. Tvingar mig att stanna upp. Se vad som funnits. Se vad som finns. Och verkligen se vad som skulle kunna vara. Stannar jag här jag är nu kommer jag att gå under. Ingen tvekan. Definitivt.

Synd bara att jag känner mig totalt vilse. Jag vet ju var jag varit. Jag vet vad jag är intresserad av. Jag vet ju vad jag skulle vilja lära mig. Vad jag vill vidareutveckla. Synd att självkänslan återigen fått sig en rejäl törn. Tvivlet på mig själv är svårast.

Ser jag tillbaka på xxx6 åren så vet jag ju att jag kommer starkare ur det. Jag vet. Tyvärr känner jag det inte idag. Just nu är det mest en känsla av hopplöshet. Jag väntar på att bli arg. För då  gör jag i alla fall någonting åt situationen. Jag är uppenbarligen inte där än.

En dag i taget var det visst. Och andas?


Vilse i pannkakan

Tydligen har jag tappat både karta och kompass. Uppenbarligen är det så.
Hur kunde livet få och ta en sån vändning? Igen?

Inte direkt första gången. Olika men ändå det samma. Människorna inte de samma som förr. Ändå lika. Platserna bytts ur men ändå hemtama. Adresserna bytts ut femtielva gånger. Städer inte lika ofta. Ändå.

Det är mig det är fel på helt enkelt. Vad skulle det annars vara?