katterna

Ante

Det är jag som är Hanen.
Jag kom till matte via jourhem för hemlösa katter där jag hade fått äta upp mig och växa till mig lite efter mina äventyr ute i stora vida världen.
Jag kan tyvärr inte tala om hur mitt liv var innan jag kom till min matte, men det hon vet är att jag hittades utanför ett hus en januarikväll frusen, liten och väldigt kall. Kvinnan som bor i huset tog in mig trots att hon blir sjuk av att ha katter hemma, men hon valde att rädda mitt liv. Det visade sig också att jag hade blivit påkörd och inte fått ordentligt med mat på ett tag så mina revben syntes. Jag var då kanske ett halvt år. På grund av att jag har blivit påkörd hade jag skadad ledband i höger bakben som än idag ger sig till känna, men inget jag lider av.
Kommer du hem till oss på besök så får du räkna med att jag kommer att sitta i ditt knä. Hemma hos mig är det jag som bestämmer och tycker jag att du passar som möbel så är det så.
När jag kom till matte fick jag genast också en ny kompis i form av Honan.

*

Det är jag som är Honan.Augustina
Till skillnad till Hanen här ovanför är jag den försiktiga typen. Det tar ett tag innan jag låter någon komma nära mig, men när jag väl låter någon göra det så är jag hur go som helst. Som Hanen här ovanför talade om så kom jag hem till Matte via katthem för hemlösa katter. Jag tror att jag egentligen inte var Mattes förstahandsval när det gällde att hämta hem en katt, men ödet grep in och fick henne att välja mig istället. Kanske var det också så att en av kvinnorna på hemmet talade lite försynt om att jag hade varit där ett tag redan, över ett år, vilket underförstått betyder att jag fanns i riskzonen att få gå in i den eviga vilan. Det sa dem förstås inte, men Matte räddade mig och jag kom hem till henne tillsammans med Hanen. Vad rädd jag var när jag kom hem till matte. Jag gömde mig under sängen och ville bara därifrån, men hade det inte varit för Hanen hade jag nog fortfarande legat under den där sängen.
Precis som Hanen kan jag ju inte berätta för någon hur mitt liv sett ut, men hon har fått berättat för sig att jag var hemlös kattunge när jag kom till katthemmet med två av mina bröder. De två försvann ganska snart, och jag var rädd för allt och alla. Ingen fick röra mig och jag har fortfarande svårt för det här med att lita på människor. Matte fick också veta att jag varit hos ett annat par innan som ångrade sig angående mig och typ kastade tillbaka mig eftersom jag varit så rädd hemma hos dem och gömt mig under deras badkar. Jag som bara behöver lite tid på mig innan jag kan lita på människor.
Idag har jag det bra hemma hos min matte. Hon tycker om oss för dem vi är och försöker inte ändra på vårt beteende och därmed respekterar hon min rädsla för det okända. Hon försöker inte lyfta upp mig och inte heller tvingar hon mig att sitta i knä. Jag får vara just den jag är. Och hon tycker det är underbart att jag har tagit hennes pojkvän som min Husse. Honom tycker jag verkligen om. Jag har till och med vågat ligga i hans knä.
Idag är jag glad och nöjd av att ha vi har flyttat upp till Husse på heltid. Ett tag var jag jätteorolig och nervös för allt, innan jag insåg vad det var på gång. Flytt är inte min grej, men idag, när det har lugnat ner sig är jag en nöjd fröken som har det bra med att ha både Matte och Husse nära hela tiden.

*

DSCF0124

Det är jag som Matte kallar för Herrn här i bloggen. Självklart heter vi alla tre nåt helt annat hemma hos henne, men av respekt för våra privatliv så hänger hon inte ut oss hur som helst. Att hon lägger upp bilder på oss får vi ju acceptera, inte sådär jättemycket att göra åt liksom. Vi låter henne hållas. Det visar ju bara hur mycket hon tycker om oss.
Som sagt. Det är jag som är Herrn. Mest för att jag är äldst, och störst av oss tre. De andra är ju bönder jämfört med mig. Jag är en norsk skogskatt med fina anor tydligen, men det är väl ingen som bryr sig om sånt här… utom jag då. Visserligen har jag fått ge efter lite på mina fina fasoner sen jag kom hit, men det gör jag så gärna. 
Jag kommer från ett privat hem där jag levde med andra katter och en hund. Plus gamla matte då förstås. Hur skulle det annars ha sett ut? Nåja. Hon och jag kom inte direkt överens och jag visade det tydligt. Till slut tyckte hon väl att hon skulle lyssna på mig och på så sätt kom jag att flytta hem till Matte. Hon var och tittade på mig några gånger innan och så, men när det var klart så fanns det ingen återvändo. Numera bor jag här och jag tillhör henne enligt papper. Men alla vet ju att det är människorna som tillhör oss katter? Just det. Hon är min.
När jag kom hit blev det en stund av förvirring på alla håll och Hanen och Honan var lite skeptiska till en början. Men det gav med sig ganska snart. En vecka senare åt vi liksom ihop , men det där med att vara avslappnad med mig i närheten dröjde ett tag till. Men nu är det som om jag alltid varit här. Och jag busar runt med båda två, även om jag ibland glömmer bort min storlek så går det bra. Då säger dem andra ifrån och så börjar vi om från början bara.

***

Bilderna på Hanen och Honan är tagna av och till katthemmets hemsida. Bilden på Herrn är privat. Även bilderna nedan.

Bild0310katter 012

_______________________________________________________________________________________________________

Det är jag som är Divan.
Hon som fanns långt innan tripp, trapp och trassel ovan kom in i mattes liv. Det var jag och hon mot världen. Jag med mitt speciella lilla sätt, det fanns ju orsaker till varför hon kallade mig för Divan i bloggen. Egentligen heter jag ju annat, men som med dom ovan så väljer hon att låta våra privatliv vara privata.Vi hann uppleva massor tillsammans matte och jag. Det var även en och annan hund och katt som passerade våra liv, men jag fanns alltid kvar. Ett tag hade jag även en husse, men eftersom jag var mattes lilla Diva fick jag följa med henne när de skilde sig.
Jag kom in i hennes liv hösten 1999 och gick bort våren 2007. Jag fick cancer och eftersom matte tänkte på mitt bästa fick jag somna in istället för att operera mig i all evighet. Matte var otröstlig. Hon blir fortfarande ledsen emellanåt när hon tänker på mig och vår tid tillsammans. Jag finns fortfarande kvar i hennes liv. Urnan med min aska står i bokhyllan bredvid fotot som ni ser här bredvid.


3 responses to “katterna

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: