Uppe med tuppen, eller ja Pojkens väckarklocka som fick upp oss, efter en natt av hackat och malet efter katternas race och djävulsskap halva natten. Nu är jag ju så van vid otygens påhitt att jag sover igenom det mesta. Pojken saknar erfarenheten, men det kommer nog att ändras snart nog. Nu när vi har tagit upp katterna och lever samboliv utan mina saker. De kommer upp snart nog i alla fall. Klippa och klistra och pussla och ha oss så blir det bra till slut. Sen ska allt få sin rättmätiga plats istället för kartongberget som huserar innanför väggarna här just nu.
Ur led är tiden. Livet fick sig en abrupt vändning. Så där så att det kan undras och frågas vad det är som händer. Alla jag pratat med är glad för min skull. Gladast är nog jag. Livet gör lite som den vill med oss emellanåt har jag märkt. Samtidigt som jag var och är villig att ta emot denna förändring. Det är ju liksom detta jag har väntat på.
Helgen försvann med en rasande fart, ändå tog vi det lugnt och avslappnat i och med att alla flyttlådor vi inhandlat var redan packade innan helgen. Resten av mitt liv får vänta till en annan dag när både lådor och tid finnes. Mycket prat och mycket planerande. Några öl slank ner i fredags också. Lördagen fick ändrade planer, med löfte om att det också ska hinnas med en dag.
Igår tog vi lilla familjen och brummade uppåt mot nya hemorten. Jag packade upp kläder och började ta plats. Jag gillar att ta plats. Jag är glad att jag kan ta plats. Jag är glad över att Pojken rensat ur och gett mig mer än hälften av garderobsytan. Eftermiddagen tog vi en tur till ett överfullt trängsel IKEA och inhandlade förvaringslådor som behövs för att få plats med kläder jag fått och får med mig. Ja, hälften av alla garderobsutrymme kommer fyllas ganska snart. När jag tänker på mängden av kläder jag har kan jag ju undra hur det kommer sig att jag en del dagar inte har kläder att ta på mig. Antar att det hör ihop med att vara kvinna med dåliga dagar?
Största ändringen och beviset på att jag är på väg att bli sambo inom snar framtid är att jag numera har mitt namn på dörren. Klisterlappen som avslöjar att jag också bor här kom upp igår och nu är det ett faktum. Mitt namn bredvid hans som bevisar att vi numera är två som bor innanför väggarna. Det är stort. Ett stort steg för mig, ännu större för honom som aldrig levt tillsammans med någon förr. Stora steg i det lilla och enorma kliv för mig.
Idag är det måndag, slutet är nära och början till någonting nytt kommer med den. Dagen kommer att innebära att jag kommer att tillbringa det mesta av tiden till att rensa ur lite lådor och stuva om. Plus en tur till affären för att inhandla allt det där som glömdes bort igår. Senare ikväll blir det en tur till svärföräldrarna och ta en fika eller två. Både födelsedag och namnsdag ska firas idag.
hRaven 