halvdag idag

Tidig morgon efter ännu en natt brottandes med månens påverkan på mig. Somnade väl till slut och var i halvkoma när jag klev in i duschen vid sexsnåret. Omänskligt och riktigt överjävligt sätt att vakna på, men effektivt. Halv dag på jobbet inbokad och skulle klaras av först. Eller ja, vid nio fick samtal om att jag skulle packa ihop och gå hem istället. Ingen anledning att sitta där och häcka tydligen. Jag tackar och bockar, även om hon kunde sagt det redan igår? Men jag klagar faktiskt inte, två tretimmar är bättre än inget alls. Avslutade saker först, det lilla jag knappt hann påbörja.

Var in en snabb sväng i affären på vägen hem och handlade lite inför dagen, väl hemma ser jag ju att jag glömt allt det viktiga. Det jag egentligen hade att göra i butiken. Men ja, jag tar det senare istället. Ikväll, sen,  efter att Pojken landat hemma hos mig och så. Får ta och skriva lista så jag kommer ihåg vad det är jag behöver, så jag inet glömmer bort… igen. Väl hemma tyckte jag väl att hemmafrusysslor skulle få upp värmen i mig igen. Minus arton gör saker med kroppen har jag märkt. Man blir kall till exempel. Dammsög upp kattsanden och pulade runt med saker för att sen äta en sen frukost med nybryggda kaffet jag inte hann dricka i morse, samtidigt som jag småtittar på daytime TV. Hemmafrusysslor skrev jag ju.

Näst sista dagen på året. Hela den här veckan har nyhetsmorgon sammafattat året, samtidigt som de har sammanfattat decenniet. Allt från musik, film och nyheter. Minnesvärda saker. De bästa sakerna. De omvälvande sakerna. Hemska saker. Både i Sverige och utomlands. Och jag tänker på mitt decennium. Ojdå. OJDÅ. Huu säger jag bara.

vintervärld

Jag har legat vaken halva natten och snurrat. Funderade över bristen av ro och sömnlöshet tills jag insåg att det var alltför ljust utanför mitt fönster. Jodå, mycket riktigt. Månen börjar bli full. Det var alltså inte bara allt annat som hänt under dagen eller framtidsfunderingarna som höll mig vaken. Så typiskt. Jag som behöver min nattsömn för att fungera överhuvudtaget har jag märkt. Hade ni frågat mig för ett tag sen om mina sömnbehov hade jag fnyst och sagt att det inte spelar någon som helst roll, att jag kan ta igen det jag missat och vara som vanligt. Jag vet nu att jag hade fel då. Att sömnen är viktig för mig. För såna som mig.

Sitter på jobbet igen och ser ut genom fönstret. Solen har nått över hustaken och gör allt väldigt vit och gnistrande. Världen är väldigt kall idag. Världen utanför fönstret har fått besök från Kung Bore som hämtat kraft i Sibirien. Det var lite svårt att veta vad jag skulle ta på mig för kläder. Jag inser att när mätaren visar femton minus behöver jag riktiga vinterskor/stövlar. Jag får nöja mig med extra strumpor i mina gympadojor. De är ändå varmare än kängorna med stålhätta om ni frågar mig.

Bilden bredvid/ovan tog jag på väg till jobbet i morse. Det var länge sen som jag såg istappar av den här sorten. Tegelväggen är väl inte så mycket att hurra för och ganska deprimerad egentligen, ännu mer på bild.

undrens tid?

Jag vet inte. Allt snurrar just nu. Har haft värsta snacket med chefen. Ett av många, men idag var det dags för stortrumman. Från båda håll märkte jag. Samtalet resulterade i att jag är på väg bort på riktigt. Att hon uppmuntrar mitt avslut och nya börjor. Att hon numera  gjorde sig engagerad i mina starta eget funderingar och kommer med namnförslag. Att hon börjat fundera vem som ska kunna komma efter mig.

Jag antar att det bara är jag som krånglar till det för mig själv ibland. Att måla fan på väggen är oftast ett överilat beslut. Jag ska vara, och är, glad över att ha en så pass bra chef som jag har. Att det jag hade att säga visade sig vara just det hon önskat att jag hade funderat på. Att jag mellanlandar bara. Att jag är på väg någon annanstans.

Snart är jag nog flygklar?

morgontrött

Jag har aldrig varit en vän av tidiga mornar. Jag har inte emot mornar i sig, för de kan ju faktiskt vara riktigt trevliga med mys i soffan med nybryggd kaffe, utan det är de tidiga mornarna jag har emot. De här med att gå upp och komma iväg till jobbet som gör det skulle jag tro.

Efter två veckors kurerande av diverse krämpor, och utgång under helgen, så är jag åter på jobbet. Hjärnan är inte påkopplad riktigt heller. Tidig måndagmorgon i en värld som är vit och tyst. Mellandagar där jag kommer att fundera mycket kring framtiden (som om det var någonting nytt).

Det där nya året som är bakom hörnet. Var är jag på väg? Vad är meningen med allt detta? Vad gör jag här?

alla vill till himlen

Idag är jag mer i fas med verkligheten utanför dörren. Idag vet jag vad det är för dag. Idag är jag redo för verkligheten igen.

Veckan har varit si och så. Jag har låtit saker och ting ta över min tankeverksamhet. Jag har låtit demonerna härja vilt. Jag har lyssnat till deras envisa viskningar och trott på dem. Jag har låtit känslan av otillräcklighet ta över. Jag har låtit mig tryckas ner av ord som egentligen aldrig varit mina egna.

Jag gick tillbaka i utvecklingen. Jag lät mig reduceras till ingenting. Jag har varit fjorton ännu en gång. Jag har vandrat längst skolans korridorer och kommit ihåg hur det var. Jag har vandrat längst minnenas boulevard och krälat i gruset. Jag har återknutit med mitt inre barn. Jag har låtit mig översköljas av minnen. Hur jag redan som ung förstod att allt är inte vad det ser ut att vara. Jag har suttit i en soffa som jag satt i som trettonåring och pratar med mammas väninna om livet och döden. Jag har återigen tröstat mitt inre jag när vetskapen om att samma kvinna tog livet av sig något år senare.

Jag har försökt trösta den inre flickan i mig. Jag har försökt säga tröstande ord till den jag en gång var. Det jag var. Det jag är. Åren som satt sina spår. Människor jag mött och ansikten jag minns. Människor som satt sina spår i mig. Människor som fått mig att räta på ryggen. Ord som suddat ut alla hårda ord. Ord som fått mig att tro att jag är mer än ingenting. Alla de människor som kom och gick under åren. Som kommit och gått.

Men också alla upplevelser. Upplevelser som jag inte önskar någon annan. Upplevelser som förklarar en del men som jag inte går närmare in på här.

Det fanns inga rötter. Ingen fast punkt. Ingen inre lugn. Platser byttes ut mot andra. Nya rum och nya människor. Människor kom och gick. Kommer och går. Ansikten jag minns men där namnen fallit i glömska. Namn jag kommer ihåg men kan inte fästa ansikten till. Ingen som vet hur jag var då. Inga band. Ingen historia.

Jag har låtit mig bli sårad om och om den här veckan. Jag har vandrat genom sårade hjärtarnas dal den här veckan. Jag har låtit mig uppleva sveken återigen. Jag har låtit mig känna sveket mot mig själv. Jag har andats ångest. Jag har låtit mig känna så som jag en gång kände. Ansikten som kommer och går. Namn jag inte ens minns. Ansikten jag inte vill komma ihåg. Krossade hjärtan har lagats ihop. Jag har plockat upp skärvor och försökt laga det som går att sätta ihop igen. Rädslan om svek finns där. Rädslan att förlora det jag har idag finns där. Den lurar och väntar i skuggorna. Skickar ut små påminnelser om hur det har varit. Hur det kan bli. Och jag försöker att våga tro. Vågar tro.

I slutet av Sagan om ringen trilogin sitter Frodo och skriver ner sina upplevelser, orden som sägs i filmen skär som eld i mig. Orden jag tänkt så många gånger och skriver ner här, okej inte helt ordagrant kanske men det väsentliga är med.  Hur kan man gå vidare när skadorna är så djupa att de blivit bestående? Jag kan bara tala för mig själv då jag säger att det finns inga bra alternativ. jag skrapar ihop skärvorna av det som varit jag och försöker sätta ihop mig själv bäst det går. Det fattas bitar. Det saknas delar som gör mig hel. Delar som jag aldrig kommer att kunna ersätta. Jag går runt med en trasig själ utan karta och kompass. 

Thåström sjunger för mig idag.

dagvill

Lite dagvill märkte jag tidigare. Messade fram och tillbaka med personen jag ska tillbringa lördagkvällen med. Skrev saker som inte verkade riktigt kloka misstänker jag. Som om jag befann mig i en annan tidsloop eller nåt.  Jag hade Bror bredvid mig som var lite nyfiken. Tror han är lite orolig för mig emellanåt, även om han inte säger det högt. Jag berättade lite om planen till honom och han undrade skrattande vilken dag jag trodde det var nu. Va? Dag? Nu? Just det ja. Fredag.

Vart tog tiden vägen igen?

Helt vilse i pannkakan. Sådär som om proppen i örat satt sig någon annanstans istället. Inte är jag inne på fredag i allafall den saken är iallafall helt klar och tydlig. Det finns enorma sidoeffekter av att vara ensam hemma en vecka eller två. Eller ja, överhuvudtaget utan sammanhang. Aldrig bra.

Ja, idag var Bror förbi och sa hej, innan det var dags för honom att gå date igen, innan det blir krogkväll för hans del. Att han orkar. Jag stannar hemma och ser på Sagan om konungens återkomst och försöka komma i fas med tiden igen. Imorgon är det ju faktiskt lördag. Ja, faktiskt.

en av de ensamma

Den här veckan har jag tillbringat i soffan med sällskap av TV400. Kanalen har tagit mig tillbaka ett par årtionden till min ungdomstid genom filmer som Flashdance, Footloose, Grease och senare i natt kommer Pretty in Pink för att sen avrundas imorgon med Top Gun. Det enda som fattas att de skulle visa Breakfast club också, eller Can´t buy me love. Det var inte bättre förr, men filmerna i sig kanske kan ge en förklaring till hur min unga hjärna formades då för länge sen. Hur min syn på kärlek och livet sett… ser… ut?

Men å andra sidan så förklarar de där filmerna också att jag sedan gick över till skräckfilmer istället? När Johnny Depp smög sig in i mitt liv genom Nightmare on Elm Street, när vampyrerna blev mina kompisar när allt annat verkade förvandlas till aska?  De varade ju för evigt. De fanns för alltid.

Dagen har jag tillbringat i sällskap av Jerry Springer (jag är glad över att det inte är så illa som för dem på TV kan jag ju meddela) och Scrooged (Bill Murray versionen) och kommer på mig själv att tänka på det som varit, det som är och funderingar om det som komma skall. Den sistnämnda filmen har den effekten, förmodligen meningen också. Kommer att tänka på åren hittills. Livet har kanske inte delat ut den bästa handen till mig men jag har spelat dem så gott jag kunnat. Jag har irrat och vandrat längst konstiga vägar. Jag lever fortfarande. Bara det kanske överraskar en del.

Jag kommer tänka på alla tidigare jular. Alla de dagarna av konstigheter. Hur det faktiskt sett ut. Hur det var. Vad det sen blev. Och mina försök till att göra det till annat, som i sin tur ledde till ingentinghet. Det som har lett till idag. Ensam hemma framför TV:n med mina katter. Den där framtidsplanen om att jag skulle bli en galen kattkärring i mina äldre dagar verkar vara här redan. Ganska tragiskt. Hmm… Måste få till en förändring på det här till nästa år.

Julafton idag. Jag äter tacos och tar en öl till maten. Väntar på Sagan om de två tornen. Pojken är i Göteborg. En del tänder ljus för de ensamma idag. Tänder ni ett för mig också?

kvällen före

Uppesittarkväll för den som vill. Sista pusselbitarna ska på plats för dem som vill. Jag vill inte. Jag deltar inte i spektaklet. Som jag skrev tidigare så blev det ju ändå så att jag kom iväg. Glömde ju bort att julen ger oss flera röda dagar på rad. Var till affären för en stund sen och inhandlade det nödvändigaste, såsom hårfärg och kaffe.

Fick ett julkort till idag. Påminnelse om en tid inte alltför länge sen. Gamla jobbet gjorde sig påmind. Vet inte vad jag ska tycka. Vet inte vad jag ska tänka. Känna? Kommer bara på mig själv att tänka på det de sa förra julen. Det där: ”jag önskar inte dig en god jul eftersom du firar den ändå inte”. Nää… det vore ju sååå fel att säga det. Bah.

Dagen är snart slut. Jag väntar på att Sagan om ringen ska börja. Lagom spännande.  Väldigt bra. Har ju inte sett den typ en miljon gånger innan *himlarironisktmedögonen*.

dan före II och vänner

Kom på mitt i allt lugn att jag visst hade ärenden ner på stan. Helgen är lång och den börjar idag. Jag hade systemet kvar. Den hade jag helt glömt bort. Okej att jag är kass just nu. Okej att jag går runt och ör krasslig just nu. Men hey, det varar inte hela livet. Inte ens resten av året, så jag funderade en stund och bad lite snällt till bilägaren i min närhet.

Jag frågade snällt efter skjuts till en av köpcentren och fick det ganska snart också. Hon vet nämligen hur det kan vara med kaos och allt det där. Ganska lungt ändå, mitt på dagen och allt det där. Jag vill inte vara på plats nu eller senare.

Jag pallade upp mina öl och norpade åt mig en present till bilägaren också. Hon ville inte ha bensinpengar. Hon ville inte ha någonting annat heller. Inte ens de andra gångerna som hon faktiskt tagit mig till och från platser. Eller som tack för hjälpen med andra saker. Nu kunde hon ju inte direkt neka eftersom jag mer eller mindre kastade flaskan till henne *ler*.

Tack igen Ladyn.

dan före

Onsdag den 23 december. Inga större nyheter, inga större omvälvningar. Bara ännu en dag i min kalender.

Löning visserligen, men jag blir sittande innanför mina fyra väggar. Vågar inte ta mig ut som det ser ut just nu, och det av flera orsaker.
En är ju faktiskt det där att jag är ju sjuk.
Andra är den att en penicillinkur slår ut magen på mig, vilket i sig betyder att jag kan inte vara alltför långt borta från faciliteter. Okej, det är väl kanske too much information för en del av er. Visserligen kommer jag att våga mig till ”min” ica butik senare, innan de stänger, idag.
Det tredje är att även om jag egentligen skulle behöva inhandla en och en annan pryl till mig själv (typ vinterskor) så väljer jag att inte trängas med 100 000 tals andra nere på stan. Jag har ju periodvis problem att gå på stan på en vanlig dag, hur tror ni min panikångest skulle arta sig? Jag väljer att inte gå ner i getingbot idag. Inte under den närmaste veckan heller. Antar att jag kan vänta till mitten av januari eller något sånt.

Onsdag idag. Dan före hysteridagen. Jag sitter här och dricker mitt kaffe och väljer att se på fenomenet från distans. Jäkt, stress och panik som syns i människors ansikten. Lika bra att låsa in sig idag helt enkelt.