Igår kväll ringde det i min telefon. Displayen visade privat nummer. Lite skeptisk var jag när jag svarade, kvinnan i andra änden av luren presenterade sig och talade om sitt ärende. Hon arbetade uppe på remissavdelningen på psyk. Jag var uppriktigt förvånad. Först tiden h0n ringde på, men också att de efter ett halv år tar tag i saker och ting genom att de nu ska gå igenom remisshögen och ringa alla för att se om behovet finns fortfarande och hur snabbt det ska sättas in vårdinsatser.
Hon påtalade också över hur illa det ser ut enligt vårdgarantilagen. Jag tillhör ju ändå dem som fick ett brev i slutet av sommaren om att jag inte ska vänta mig tid det här kalenderåret. Jag hade ju inga som helst tanke på att de skulle ringa innan kalenderåret var slut. trodde jag skulle sitta där någongång i maj och få brev på posten om en tid på kort varsel.
Hon ställde frågor. Om remissen, när den skrevs, behovet av samtalskontakt och vilken form. Om jag har kontakt med remiss skrivaren och hur den ser ut. Jag har ju inte samtalskontakt med min psykdoktor på det sättet, kom vi fram i allafall. Jag hann komma på mig själv att tänka att det kanske inte behövs? Men jag sa det aldrig. Jag vet ju att det kan ju vara bra att ha det. Det konstiga verkar ju vara att jag inte har det överhuvudtaget.
Kvinnan i andra änden frågade mig om vardagliga saker också. Och när vi kom fram till arbetssituationen lät hon förvånad: ”Du jobbar? Du jobbar heltid? Du har arbetat hela tiden? Men… det är ju jättebra! Hur går det då?” Jag sa som det var. Berättade lite snabbt hur det ser ut en del dagar. Nu pratar vi om behovet av remissen här. Min undran kom ju efteråt: hur ovanligt är det att man jobbar med diagnosen? Eller hur vanligt är sjukskrivning av nån form? Men mest av allt ändå: hur sjuk är jag egentligen?
Sen kom sista samtalsbiten, vart remissen ska skickas. Privat eller uppe på psyk. Jag berättade varför remissen innehöll orden extern samtalskontakt. Om vad jag har jobbat med och klientelen som kom med den. Hur de springer uppe på psyk i tid och otid, och hur jag känner inför den delen, även om jag har bytt jobb sen dess. Hon förstod. Tack för det lilla ändå. Hon skulle påtala denna punkt när jag kom upp i fråga om vart jag ska, plus behovet jag faktiskt tydligen har. Vi får se vad det blir av det här ändå. Tydligen går saker och ting framåt. Sakta men säkert.
Efter samtalet satt jag sen och funderade på hur det ser ut för min del. Hur det har sett ut för min del. Hur min erfarenhet av professionella samtalskontakt sett ut under åren. Jag kan ju inte direkt säga att jag har bra erfarenheter av det där. Inte förrän jag kom till min psykdoktor som såg igenom saker och ting. Men hey, om man har arbetat med bipolära under 20 års tid så borde det finnas saker som avslöjar en ganska bra? I och för sig sa min psykdoktor att det är svårt att sätta diagnos på missbruksbarn. Jag förstår det. Vi har ju så mycket annat som ligger och ruttnar inom oss.
Jag är glad att jag kom till en som faktiskt hörde vad jag sa. Minns ju alla de andra. Kuratorerna, skolsköterskorna, psykologer och till och med överläkaren på psykmottagningen. Tror den sistnämnda är värst hittills. Sist jag hade någonting med psyk att göra var 1997 med överläkaren på psyk. Jag hade visserligen blivit skickad till en kurator där uppe, men varit så pass ärlig efter ett tag att det inet skulle funka, sa det till och med till kvinnan ifråga. Inte det att hon var dålig, men hon var fel för mig. Därför skulle jag prata med överläkaren där uppe om situationen och vad jag behövde istället. Det slutade med att tiden jag fick blev att hon var 20 min sen, tog emot två samtal under tiden jag satt inne hos henne och så skrev hon ut recept (jag inte ville ha) och bad mig återkomma ett par veckor senare. Jag ringde ändå, och fick veta att jag behövde telefontid, de skulle skicka ett till mig. Jag väntar fortfarande på den där telefontiden kan jag ju berätta.
Under de där åren kom jag ju ändå för mig att ta kontakt med ett ställe som har samtal med missbrukare och deras anhöriga. Jättebra, faktiskt, men som ni förstår så var det ju lite fel ändå. För mig. Till en del jättebra, men den stora delen fattades ju. Jag berättade saker som jag ansåg behövde pratas om, men de valde ut andra delar som vi kunde beröra istället. Ni hör ju? Jag slutade gå där efter ett tag.
En av de få som jag faktiskt haft bra kontakt med var en man i en annan stad. Han lyssnade. Frågade saker. Men… ett stort men… han var på väg att byta jobb, så han var väl inte sådär jättefokuserad. Sen hann vi inte så långt heller innan han bytte stad helt och hållet. Plus att jag inser idag att det kanske var helt fel ändå, han var faschinerad av mitt tänk. Inge bra egentligen, även om jag mådde bättre efter våra sessioner. Det är väl ändå det som är huvudsaken?
Jag är ändå förvånad över tanken jag fick under samtalet. Den där jag skrev ovan. Om jag verkligen hade behov av remissen. Hur tänkte jag egentligen? Jag menar bara att jag inser ju att det är en del av mig som anser att jag inte har några problem. Den där delen av mig som fått höra att den del saker pratar man inte om. Den där delen av mig som kommer fram ibland när den säger att jag inte ska störa. Ställa till med besvär. Inte störa.
Jag inser ju att jag har många års terapi framför mig, bara jag kommer till rätt person. Många års samtal för att bearbeta allt. För att bearbeta mitt liv. Det är ju inte fråga om vad jag skulle behöva prata om. Det är väl mer om var jag ska börja? För det är ju så att alla delar hänger ihop. Manodepressivt vuxet barn med inslag av övergrepp. Grattis liksom. Den som får mig på sitt bord kommer att få ett hästjobb. Jag är medveten om att det inte kommer att bli enkelt. Inte heller att den första kommer att vara den rätta.
Därför förstår jag kvinnans fråga igår. Du jobbar? Jag tänker på hennes röst och betoning på orden. Hon kunde lika gärna ha sagt det hon tänkte: du skämtar?
