du jobbar?

Igår kväll ringde det i min telefon. Displayen visade privat nummer. Lite skeptisk var jag när jag svarade, kvinnan i andra änden av luren presenterade sig och talade om sitt ärende. Hon arbetade uppe på remissavdelningen på psyk. Jag var uppriktigt förvånad. Först tiden h0n ringde på, men också att de efter ett halv år tar tag i saker och ting genom att de nu ska gå igenom remisshögen och ringa alla för att se om behovet finns fortfarande och hur snabbt det ska sättas in vårdinsatser.

Hon påtalade också över hur illa det ser ut enligt vårdgarantilagen. Jag tillhör ju ändå dem som fick ett brev i slutet av sommaren om att jag inte ska vänta mig tid det här kalenderåret. Jag hade ju inga som helst tanke på att de skulle ringa innan kalenderåret var slut. trodde jag skulle sitta där någongång i maj och få brev på posten om en tid på kort varsel.

Hon ställde frågor. Om remissen, när den skrevs, behovet av samtalskontakt och vilken form. Om jag har kontakt med remiss skrivaren och hur den ser ut. Jag har ju inte samtalskontakt med min psykdoktor på det sättet, kom vi fram i allafall.  Jag hann komma på mig själv att tänka att det kanske inte behövs? Men jag sa det aldrig. Jag vet ju att det kan ju vara bra att ha det. Det konstiga verkar ju vara att jag inte har det överhuvudtaget.

Kvinnan i andra änden frågade mig om vardagliga saker också. Och när vi kom fram till arbetssituationen lät hon förvånad: ”Du jobbar? Du jobbar heltid? Du har arbetat hela tiden? Men… det är ju jättebra! Hur går det då?” Jag sa som det var. Berättade lite snabbt hur det ser ut en del dagar. Nu pratar vi om behovet av remissen här. Min undran kom ju efteråt: hur ovanligt är det att man jobbar med diagnosen? Eller hur vanligt är sjukskrivning av nån form? Men mest av allt ändå: hur sjuk är jag egentligen?

Sen kom sista samtalsbiten, vart remissen ska skickas. Privat eller uppe på psyk. Jag berättade varför remissen innehöll orden extern samtalskontakt. Om vad jag har jobbat med och klientelen som kom med den. Hur de springer uppe på psyk i tid och otid, och hur jag känner inför den delen, även om jag har bytt jobb sen dess. Hon förstod. Tack för det lilla ändå. Hon skulle påtala denna punkt när jag kom upp i fråga om vart jag ska, plus behovet jag faktiskt tydligen har. Vi får se vad det blir av det här ändå. Tydligen går saker och ting framåt. Sakta men säkert.

Efter samtalet satt jag sen och funderade på hur det ser ut för min del. Hur det har sett ut för min del. Hur min erfarenhet av professionella samtalskontakt sett ut under åren. Jag kan ju inte direkt säga att jag har bra erfarenheter av det där. Inte förrän jag kom till min psykdoktor som såg igenom saker och ting. Men hey, om man har arbetat med bipolära under 20 års tid så borde det finnas saker som avslöjar en ganska bra? I och för sig sa min psykdoktor att det är svårt att sätta diagnos på missbruksbarn. Jag förstår det. Vi har ju så mycket annat som ligger och ruttnar inom oss.

Jag är glad att jag kom till en som faktiskt hörde vad jag sa. Minns ju alla de andra. Kuratorerna, skolsköterskorna, psykologer och till och med överläkaren på psykmottagningen. Tror den sistnämnda är värst hittills. Sist jag hade någonting med psyk att göra var 1997 med överläkaren på psyk. Jag hade visserligen blivit skickad till en kurator där uppe, men varit så pass ärlig efter ett tag att det inet skulle funka, sa det till och med till kvinnan ifråga. Inte det att hon var dålig, men hon var fel för mig. Därför skulle jag prata med överläkaren där uppe om situationen och vad jag behövde istället. Det slutade med att tiden jag fick blev att hon var 20 min sen, tog emot två samtal under tiden jag satt inne hos henne och så skrev hon ut recept (jag inte ville ha) och bad mig återkomma ett par veckor senare. Jag ringde ändå, och fick veta att jag behövde telefontid, de skulle skicka ett till mig. Jag väntar fortfarande på den där telefontiden kan jag ju berätta.

Under de där åren kom jag ju ändå för mig att ta kontakt med ett ställe som har samtal med missbrukare och deras anhöriga. Jättebra, faktiskt, men som ni förstår så var det ju lite fel ändå. För mig. Till en del jättebra, men den stora delen fattades ju. Jag berättade saker som jag ansåg behövde pratas om, men de valde ut andra delar som vi kunde beröra istället. Ni hör ju? Jag slutade gå där efter ett tag.

En av de få som jag faktiskt haft bra kontakt med var en man i en annan stad. Han lyssnade. Frågade saker. Men… ett stort men… han var på väg att byta jobb, så han var väl inte sådär jättefokuserad. Sen hann vi inte så långt heller innan han bytte stad helt och hållet. Plus att jag inser idag att det kanske var helt fel ändå, han var faschinerad av mitt tänk. Inge bra egentligen, även om jag mådde bättre efter våra sessioner. Det är väl ändå det som är huvudsaken?

Jag är ändå förvånad över tanken jag fick under samtalet. Den där jag skrev ovan. Om jag verkligen hade behov av remissen. Hur tänkte jag egentligen? Jag menar bara att jag inser ju att det är en del av mig som anser att jag inte har några problem. Den där delen av mig som fått höra att den del saker pratar man inte om. Den där delen av mig som kommer fram ibland när den säger att jag inte ska störa. Ställa till med besvär. Inte störa.

Jag inser ju att jag har många års terapi framför mig, bara jag kommer till rätt person. Många års samtal för att bearbeta allt. För att bearbeta mitt liv. Det är ju inte fråga om vad jag skulle behöva prata om. Det är väl mer om var jag ska börja? För det är ju så att alla delar hänger ihop. Manodepressivt vuxet barn med inslag av övergrepp. Grattis liksom. Den som får mig på sitt bord kommer att få ett hästjobb. Jag är medveten om att det inte kommer att bli enkelt. Inte heller att den första kommer att vara den rätta.

Därför förstår jag kvinnans fråga igår. Du jobbar? Jag tänker på hennes röst och betoning på orden. Hon kunde lika gärna ha sagt det hon tänkte: du skämtar?

mer feedback

Det blev prat idag. Prat om saker och ting som ledde till prat om mig. Och inte på det dåliga viset. Morgonens prat som ledde till eftermiddagens prat. Prat som ledde till att jag fick höra att jag inte har någonting där att göra egentligen. Att mina arbetsuppgifter är långt under min kunskapsnivå. Min kunskap. Min erfarenhet. Att jag är överkvalificerad för det jag är där för att göra. Det jag faktiskt gör.

Blev lite prat om vart jag egentligen borde vara. Vad jag egentligen borde göra. Och hur det faktiskt ser ut. Och så som det ser ut nu så är jag ganska låst i rollen jag har nu. Det blev även sagt att så länge jag arbetar innanför deras fyra väggar kommer jag inte att kunna göra det jag vill. Ingen nyhet för mig direkt, men jag är glad att det blev sagt idag. Att de själva tog upp det. Orsaken är enkel: det är en bra startpunkt att utgå ifrån inför kommande samtal. Den som är inbokad.

Den som behövs göras innan jag trycker på ”skicka” knappen. Sen ska jag sprida ut mina vingar och flyga.

boreout

Lider du av nya jobbsjukan?

I tidningen PS! nr 8 skrivs det om boreout. En jobbåkomma som det talas väldigt lite om. Kanske därför jag anser att det är så viktigt att ta upp. Eller kanske är det så att det är just det jag lider av?

Jag kommer att skriva ner vad detta innebär enligt artikelförfattarna. Att vara stressad på jobbet och utbrändhet är en helt annan sak. Det ligger liksom lite status i det där att vara stressad, att ha mycket att göra. Det betyder ju att du är en viktig person. MEN om det nu skulle vara tvärtom, har man ingen lust att tala om.

Till exempel när man börjar ett nytt jobb med nya förväntningar och höga ambitioner, men upptäcker ganska snart att kraven är mycket lägre än vad du hade förväntat dig. För lite att göra, takten för långsam, uppgifterna känns inte så utmanande och så vidare. Från att tycka att det kanske är lite bekvämt blir det till slut frustrerande. Självkänslan kanske får sig en törn, man börjar tvivla på sig själv och sin förmåga. Till slut börjar man göra allt mer privata saker på jobbet. Privata samtal, surfa på nätet eller ägnar egna projekt mer tid på jobbet än jobbet i sig. Det egna arbetet känns inte meningsfullt längre. Istället börjar all energi gå åt att verka upptagen, sysselsatt. Hålla skenet uppe helt enkelt, vilket resulterar i att man är trött fast man inte uträttat något.

Direkt ur tidningen: ”Stress i arbetslivet, säger docent Aleksander Perski vid Stressforskningsinstitutet, uppkommer om det råder obalans mellan en persons resurser och vad som krävs av personen. Det vanligaste är förstås att ens arbete kräver för mycket, ens resurser räcker inte till och man blir överaktiv. Men, berättar han, det finns exempel på det motsatta förhållandet, även i de grupper som han arbetar med på Stressmottagningen. Att ha för få uppgifter, eller uppgifter som inte motsvarar ens talang eller ambitioner kan leda till samma symtom: sömnproblem, oro, magtarmproblem eller hjärtkärlproblem.”

Det svåra är att ju mer man försöker göra någonting åt det här genom att göra annat så hamnar man lätt i en ond cirkel. Därför ska man enligt artikeln:
tala med sin chef om det här
se mening i det man gör
sluta smita från arbetsuppgifter, oavsett hur tråkiga de än må vara

**

Efter att ha läst artikeln föll en del bitar på plats. Jag fick liksom ord på en del saker. Varför det känns som det gör när jag är på jobbet. Jag är uttråkad. Tål att upprepas: jag är helt enkelt uttråkad. Nu är det ju inte så att det här är enda orsaken till mitt mående och varför saker och ting är som det är just nu. Men det förklarar en hel del. En del i problemet.

Har jag för lite att göra? Nej, egentligen inte. Uttråkad? Jodå. Olycklig? Jepp. Känner jag att mitt arbete saknar betydelse? Så är det nog ja. Intresserar ditt arbete dig lite eller inte alls? Nej, tyvärr. Faktiskt. Och så en fråga till: Skulle du hellre göra annat, men tvekar att byta jobb på grund av ekonomin? Ja, så är det ju. Men jag är nog inte den enda som har det såhär.

Boreout. Ännu en grej att lägga på listan av orsaker.

dagens känsla

And all I’ve got is frailty to release
time waits for no one

från Frailty
med Paradise Lost
ur faith divides us death unites us (2009)

ångestmåndag

Skumt det kan vara ibland. Energitopparna och motsatsen till dem… den. Som om jag hade flera att välja mellan. Inte direkt va? Antingen eller värld gör så. Ingenting mittemellan. Inga gråskalor, även om jag vet att de finns där. Jag har ju liksom hört talas om dem. Om den sen finns utanför min uppfattning om saker och ting må så vara.

Svart eller vitt. Upp eller ner. Jag är ju medveten om pendlingarna. Jag har inte alltid varit medveten om dem. En del dagar smyger de sig på och det känns som om jag sitter på en berg-och-dalbana utan kusk. Nu kör vi! liksom. De dagar är det som om jag inte är den som styr mitt liv. Som om någon annan dikterade riktlinjerna och jag följer med. Som en kasper-docka där någon annan håller i trådarna. Kan man klippa av dem på något sätt?

Jag lider av feghet. En sån där förlamande feghet. Där jag vet vad som måste göras, men sen är det som om jag fryser till is. Alla resonemang och alla ord jag övat in försvinner. Och jag står och kippar efter luft som en jäkla guldfisk. Undrar om min blick är lika stirrig och tom? Jag menar, hur svårt kan det vara? Okej… det kanske inte är feghet egentligen utan någonting annat? Sjuk ansvarskänsla och inte vilja ställa till det för någon. En form av lojalitet som grundar sig i massa andra saker än vad jag egentligen ät medveten om. Jag är medveten om detta. Jag VET ju det här, ändå… ändå blir det såhär.

Att vara missbruksbarn ställer till det för oss. Mig.

Av alla de där roller som vi tar till oss för att överleva som barn kommer tillbaka när vi är vuxna. Att jag till en del valt att vara tapetblomma är väl inte så svårt att lista ut. Inte heller att jag en del dagar springer omkring med rebellmasken på mig. Idag skulle det vara bra om jag kunde ta på mig den där rebellmanteln och ta striden, istället för att bli förlamad som ett rådjur i strålkastarljuset när jag ens tänker tanken på att ta steget fullt ut. Plötsligt kommer överlevnadsrollerna tillbaka och ångesten med den. Jag är medveten om det här, ändå faller jag in i dessa roller. Fram och tillbaka. Hoppar från det ena till det andra. Hoppar i den ena för att sen byta till en annan beroende på situation.

Varför blir det så svårt?
Varför gör jag det så svårt för mig?

Jag tänker för mycket helt enkelt. Fantasin är det inget fel på. Skräckscenarion målas upp. Fan på väggen ni vet. Onödigt, när jag vet att oftast blir det inte så som jag målat upp för mitt inre. Nu gäller det ju det här alla aspekter i mitt liv. Alla sidor och dagar. Alla beslut vänds och vrids i all evighet, även om jag egentligen mår dåligt av det. Kan jag inte bara tuta och köra? Men nej. Jag mår ju egentligen bäst av att följa magkänslan. Jag mår ju bäst av att göra saker och ting utifrån den. Sen kommer rationella delen av mig och väser till och jag stannar upp och stannar upp och börjar tänka efter, istället för att känna efter. Dumt.

Saker och ting har ju en tendens att ordna sig. Svart eller vitt, spelar ingen roll. Det ordnar sig. Det gör det ju alltid. Har alltid gjort och kommer nog att göra det i framtiden också. En del dagar kan vara svårare än andra, men ändå. Jag har ju inte gett upp än. Jag har inte kastat in handuken än. Livets lott är sån här tydligen. Tydligen ska jag lära mig någonting av det här också.

Ibland tycker jag verkligen illa om mina försvarsmekanismer. De där som ställer till det för mig när jag borde vara stark. När jag borde vara stolt. När jag ska stå rak i ryggen kan jag ju inte ta till försvarsmekanismer som har tvärtom effekt. Jag var ju så säker på mig själv när jag gick hemifrån idag. Vad hände under den där kvarten det tar att gå till jobbet?

Jag har ju en dröm.
Jag har ju planer.
Jag har annat att göra.
Jag har ju min framtid att tänka på.
Jag har ju mitt liv att tänka på.
Jag har ju mig själv att tänka på.

Blöö.

fars dag 09

Jag förärade min far med ett samtal idag. Samtal istället för den sedvanliga sms:et som jag har en tendens att skriva en dag som denna. Han befann sig ute till skogs när jag ringde. Han var ute och tog sin vanliga promenad och funderade på livets mening. Vad som varit, men också framtiden. Hur hans liv blivit.

Jag kommer på mig själv att tänka på det där som redan står skrivet i gamla bloggen här (visserligen inte den enda, men den enda som gick att länka till just nu). Det har gått två år sedan den skrevs, och han är fortfarande nykter. Sexton år och ett halvt år och still going. Det enda felet med den här bilden är att jag kunde lika gärna skrivit den idag.

Ja, med en del undantag förstås. Men ändå. Kärnan finns ju där. Sorgen hos mig finns ju där, den obearbetade sorgen. Oavsett om jag har förlåtit honom eller ej. Mitt arbete är långt ifrån färdigt.

Ett samtal mitt under gråaste november. Himlen hänger tung över nejderna. Naturen ser lika blottlagd ut som jag känner mig.

positiv respons

Igår efter att ha haft min morgonstund på ett annat ställe, samt vistats utomhus i snålblåst och iskyla, kom jag tillbaka till jobbet. Det var som en vanlig onsdag och en massa människor att vara social med. Där, mitt i allt kaos och folk både högt och lågt, nöp arbetsledaren för den andra avdelningen mig för att berätta att han hade hört hur bra jag varit när jag hade haft den där interaktiva föreläsningen om droger för ungdomarna där. Han önskade och hoppades på att jag skulle komma och prata med andra. Han skulle kolla sin kalender för att boka in mig en kväll som passar även mig.

Nu var det ju några veckor sen som jag gjorde den där kvällen, men att få höra hur bra det var så långt efteråt gör mig väldigt glad. Ochatt få veta hur ungdomarna fortfarande pratar om det gör mig lite varm inombords. Nu är det ju så att jag vet att jag ska dit för att prata om sex och samlevnad vid tillfälle, men ändå. Sen är det ju så att jag har ju träffat på ungdomarna under den här tiden och de undrar när jag ska komma igen. Bara en sån grej. Häftigt. Energikick som man lever på ett tag. Jag behövde höra det här, det där.

Den positiva feebacken fortsatte sen på eftermiddagen, då vi fick besök utsocknes. Att jag kanske kan komma dit också? Jaa, jo. Okej. Dummare än så är jag ju inte.

Det här gör ju inte att tiden stannar eller att jag slutat räkna mina dagar, men ändå. Tecken från ovan? Ta tummen ur liksom. För det är väl så att mitt i all min tvivel på mig själv behövde få höra det där. Att jag är bra på någonting i allafall.  Att jag är bra på något som inte ens tar så mycket energi att göra? Att jag faktiskt innehar en kunskap som kommer till nytta? Att det finns ett behov att fylla? Att jag behövs? Att jag fyller upp det behovet?

Idag kommer det att kännas så mycket bättre att gå den där sträckan till jobbet ändå. Snö och snöblandad regn gör mig inte så mycket idag. Det brinner en eld i mig idag som ingenting kan släcka. Jag får bara hoppas på att den håller i sig ett tag till. Att energiboosten kommer till sin rätt.

knäpp på näsan

Skrev ner saker som jag brukar göra. Orden kom mer eller mindre av sig själv. En del saker är sådär som det var redan tidigare. En del saker har inte förändrats, medan andra eskalerat. La upp det som jag brukar. Så långt så bra. Tills jag kom hem. Och hade fått kommentar på det skrivna. Ni kan läsa gårdagens både inlägg och kommentar så vet ni vad jag talar om.

Första reaktionen var att inte ens förstå vad det stod. Som om de var skriven till någon annan, på ett annat språk. Hade svårt att se innebörden i texten. I orden. I meningarna. Blev rubbad i min onda cirkel. Kom liksom lite av mig och var först lite… ehhh… arg? Att ha mage att skriva sådär. Att med så få ord tvinga in mig i ett hörn. Tog det alltför personligt. Sen sjönk orden in. Sakta men säkert. Och jo, jag förstod vad du menade. Inte direkt, utan det kom sen.

Orden var… och är nog… just det som behövdes just nu. Att jag stannar upp mitt i skiten och inser vad det är jag verkligen skrivit. Vad det är jag verkligen håller på med. När det var gjort, insåg jag ju att jag gjorde som jag gjort varje tisdagkväll: våndades över onsdagen som skulle komma alldeles för snart. Jag gör det varje vecka. Varför låter jag det här fortgå? Att gå runt, ligga med för den delen, och ha ångest över kommande dagen. Eller som igår kräkfärdig? Det är ju fel. Så fel.

Kom tänka på det där om man var sin egen vän och allt är som det är, vad skulle du ge för råd till dig själv? Så jag klev ur mig själv en stund. Tog till med skrivna. Behöver ju inte vara ett geni för se vad som håller på och händer med mig. Rådet är ju den att tala om att jag inte blir kvar. Att mina dagar är räknade. Så illa det låter. Ser ju inte så bra ut heller svart på vitt. Som ett hot, istället för en möjlighet.

Jag ser ju att det är skillnad på hur mitt mående pendlar när jag är ifrån det där. Jag vet att det är skillnad. Hur skriverierna andas ångest när jag fortsätter med det jag gör. Medan jag har lättare att andas när jag är hemma och är sjuk. Och jag kan inte låta bli att ännu en gång fundera om inte mina sjukdagar ligger på ett djupare plan än så.

Jag vet vad som måste göras. Det har jag gjort ett tag nu. Jag vet.
Så som avslut inlägget skriver jag följande:

Tack E. Tack för att du klev in och skrev det som jag behövde höra och gav mig ett rejält knäpp på näsan.

ännu en dag

Igår var jag fullt inställd på att göra det som skulle göras. Igår var jag fullt medveten om var jag var och vad min uppgift på den här platsen är. Igår var jag redo för allt. Igår hade jag byggt upp skyddsvallarna så att ingenting kunde ta sig igenom. Igår var jag stark. Det var igår det.

Idag är en annan dag. Idag är det inte lika självklart. Idag är jag inte fullt så övertygad om vad jag gör här. Idag är jag inte alls klar med vad som skall göras. Idag finns ingen skyddsmur. Idag finns inga barriärer. Idag saknar jag allt. Idag är ännu en sån där dag.

Ännu en dag av uppehållande av fasaden.

Inser ju att ju längre tiden går desto svårare är det att hålla uppe denna fasad. Ju längre tid jag lever med denna lögn, desto svårare är det att svara på frågan ”trivs du?”. Ju längre tid jag lever som om jag levde ett dubbelliv, desto svårare är det att leva upp till den roll jag förväntas inneha. Den roll som byggts upp. Jag hör inte hemma här. Tydligen är jag den enda som verkar inse det. Tydligen är jag den enda som lever med den här insikten.

”Trivs du?” En fråga som återkommer titt som tätt. En del dagar är jag redo för den. För den kommer ju upp emellanåt. Då vet jag vad jag ska svara utan problem. Lindar in sanningen så att lögnen inte är uppenbar. Det händer att jag lyckas svara så att till och med jag tror på den. Ibland blir jag ertappad med frågan så att jag kommer av mig. En del ser tvekan i min blick. Hur svaret dröjer sekunden för länge. Ändå tvekar jag inte en sekund när jag får frågan om jag saknar mitt gamla arbete. Svaret är alltid ett klart och tydligt nej. Alltid. Ingen tvekan. Ingen ånger. Rakt och ärligt. Inga krusiduller.

Ännu en dag av förakt. Mest för mig själv.

Jag har hamnat i det där som jag hade i slutet av min förra anställning. I det där tillståndet där jag föraktar mig själv för att jag gör det jag gör. Föraktar mig själv för att leva upp till förväntningarna. Att jag biter ihop och låtsas som om allt är bra. Jag föraktar mig själv för att jag döljer en väsentlig del av mig själv. Att jag ens gör det överhuvudtaget.

En del i det här är också det hur jag börjat se på andra människor. Hur jag ser på dem. Hur jag studerar beteenden. Hur jag känner att jag måste anstränga mig för att lyssna. Hur jag känner att jag måste koncentrera mig för att ens orka höra vad de har att säga. Hur jag inser att jag inte bryr mig. Inte bryr mig om vad de har att säga. Hur jag anstränger mig för att inte visa detta, för att de inte ska se hur det ligger till. Ju längre tiden går desto mindre vill jag veta. Det bär emot att ens ställa frågor eftersom de faktiskt svarar och det betyder ju att jag måste uppmärksamma vad som sägs. För att inte tala om att jag förväntas att komma ihåg det också. Men… jag bryr mig ju inte!

Det tar en massa energi att upprätthålla denna fasad av medmänsklighet. Det tar en massa energi att låtsas vara någonting jag inte är. Det tär. Och för varje dag växer mitt förakt. Äcklet för mig själv. Äcklet inför kommande dag. Motviljan att kliva upp på morgonen blir allt mer påtaglig.

Ännu en dag där jag inte kan vara mig själv.
Ännu en dag där jag inte är mig själv.

 

november

Vinden kom och slet tag i hösten.
Vinden klädde av träden dess höstskrud.
Vinden virvlade upp de döda löven i stora högar av brunt.
Vinden kom och tog med sig hösten.
Vinden kom och gjorde världen ful igen.