må bra dag

Hem till söta Sol på eftermiddagen och många timmar blev det. Massa prat om saker som varit, det som är och förhoppningar om det som komma skall. Vi har pratat så jag är alldeles torr i halsen. Det har varit en må bra dag idag. En välbehövlig dag. God mat och te blev det också, fröken dricker ju inte kaffe och snabbkaffe klarar jag mig bra utan.

Tack för idag tjejen!

inte närvarande

Livet är någonting som händer medan jag tar paus från verkligheten. Livet är någonting som sker utanfär mitt fönster medan jag sitter och försöker andas. Jag ser livet passera och undrar när jag ska kunna hoppa på den igen. Det är som om jag inte finns. Jag är bara en åskådare bakom tjocka gardiner.

När jag försöker ta del av livet som passerar mitt fönster är det som om jag inte är där. Kroppen är där rent fysiskt men det är som om hjärnan stängt av. Jag går runt bland gator och torg men jag minns inte att jag varit där. Jag tar del av livets karusell en del dagar och allt omkring mig blir bara en färglös blurrig massa. Jag ser inga ansikten. Jag ser inga konturer. Bara silhuetter av vad jag vet är människor. Jag minns inte vad jag gör när det blir för mycket intryck.

Det är som om jag går per automatik. Jag gör saker som jag inte är medveten om. Jag går och handlar och betalar utan att egentligen reflektera över vad jag gör. Jag är inte närvarande. Som om jag befinner mig på en annan plats utan att veta var jag är. Jag minns inte vad det är jag gör eller vad jag gjort. Jag vet var jag varit, men inte vad som hänt mellan här och där. Det skrämmer mig. Att jag kan göra saker som jag inte minns jag gjort. Nu är det visserligen så att jag inte gör en massa saker som skulle vara rent fysiskt skadligt eller destruktivt. Det räcker ju med att veta att jag inte kommer ihåg hur jag gått över gatan. Kanske kan det räknas till skadligt? Jag vet inte.

Det skrämmer mig att jag inte längre vet var jag är. Det skrämmer mig att jag inte minns vad jag gör samtidigt som jag gör det. Det kan gå en dag utan att jag har varit med. Dagen kan bli natt utan att jag gjort någonting men ändå går tiden. Gör jag saker som visar resultat är en annan sak. Jag vet då att jag gjort någonting. Även om jag gör det medan jag är frånvarande är det ändå någonting jag kan peka på och säga att jag faktiskt gjort någonting.

Dagar som har försvunnit obemärkt och när jag ser tillbaka undrar jag var tiden tar vägen. Det kan kännas som om det var länge sen jag gjorde vissa saker när det egentligen gått en dag, medan saker som hände flera år sedan blir någonting som hände nyss. Tiden har slutat existera samtidigt som jag ser att den går. Då och nu flyter ihop och det finns ingen framtid. Här och nu har flytit ihop till det som var, men inte det som komma ska.

Jag är inte närvarande. Jag har slutat vara här. Jag finns inte.

session 4

Idag avhandlade vi meningslösheten och uppgivenheten.
Järnmasken kom också upp.
Jag plockade ner den.
Det gör ont.

Att tänka på till nästa gång:

Vad vill jag?

dag 8 månad 2

Måndag igen då. Tiden står inte still oavsett hur mycket jag vill och försöker få den att sluta gå.

Minuterna blir till timmar som blir till dagar och med den kommer saker närmare och närmare. Sista veckan på sjukskrivningen påbörjades samma ögonblick jag slog upp ögonen. Tre veckor har redan gått sedan jag klev ut från akutinsatta tiden jag fick hos psykdoktorn. Tre veckor där det känns som om jag inte hunnit landa i det sjuka. Jag sjunker fortfarande. Än har det inte vänt. Ångest och ledsenhet avlöser varandra och det känns som om tiden håller på och rinner ut. Jag har en vecka på mig att sluta vara sjuk känns det som.

Jag gnisslar tänder. Jag gnisslar tänder så det gör ont när jag kliver upp. Inre oro som håller hjärnan i ett järngrepp medan jag sover. Ingen som helst tendens till att släppa heller.  Jag vet att jag gör det när jag är stressad, när jag är orolig. Men efter att ha haft vittne till hur illa det är under helgen förstår jag min trötthet ännu mer. Han säger att det aldrig varit så illa. Det finns grader i det där med. Inte ens när jag sover är jag fri.

Saker och ting har avlöst varandra och det är saker mest hela tiden. Även om jag bara hade en tid att passa förra veckan i och med terapin känns det ändå som om jag haft fullt upp hela tiden. Förra veckan var enda veckan hittills som jag bara var. Jag hann inte ifatt mig själv ändå. Inre stressfaktorer och yttre påverkan som jag inte har kontroll över som bidrar. Som det här med Försäkringskasse brevet som kom, skrevs och skickades. Oron som kommer med den.

Ångesten flyttade in igår och den var så tydlig när den kom. Jag fick fysiskt ont av att känna den ta över varje por av min kropp. Den kom med insikten om att jag var ensam igen. Vemodet som kommer med att han åker hem igen är jag ju van vid. Tomhetskänslan lika så. Men igår var det inte som vanligt. Jag är inte som jag brukar.

Vecka fyra på sjukskrivningen började idag. Samtidigt som det är sista veckan på sjukskrivningen har nedräkningen till rättegången börjat. Jag är inte orolig över att den är, eller att jag ska träffa och återuppliva det som hände. Oron kommer med det där att jag inte vet hur det där fungerar. Jag saknar kontroll. Jag har tid och plats. Jag vet var jag ska vara. Jag vet vad jag ska säga. Det är allt det andra som jag inte kan, vet. Förstår är väl fel ord. Jag har ju några dagar på mig att ta reda på hur dte där fungerar. Varför har jag inet tagit itu med det tidigare?

Tiden går fort nu.

kaffe på sängen

Idag vaknade jag av att Pojken väckte mig med kaffe på sängen. Vi satt och pratade och umgicks under sömnvarma täcken och bara var i stunden. Bland det bästa jag vet. Att ha honom nära. Vara närvarande tillsammans med honom. Vi drog ut på morgonen och sen kom verkligheten ikapp och den tog honom med sig. Helgen har varit underbar. Helgen har varit full med närvaro. Närhet. Kärlek.

Vardagen är en ful fiende som kommer oinbjuden.

bloggpaus

Pojken kom ner idag. Jag tar ett par dagars bloggpaus.
Ni får titta på en bild från förra sommaren så länge.
Ha en underbar helg!

man vänjer sig

Tänk vad man faktiskt vänjer sig vid saker och dem där ”sen” bara skjuts framåt och ännu mer framåt. I måndags tog jag tag i en av dem där ”sen” jag skjutit på sen jag flyttade in för 3 1/2 år sen. Planen var ju att få spisen utbytt, en av fördelarna med att bo i hyreslägenhet. Man kan göra sånt. Men det visade sig att spisen var för ny. Jag ville ju barnsäkra den i och med katterna.

Men tänk vad man vänjer sig vid saker, som spisen. Jag visste ju exakt hur den fungerar och vande mig vid det. Att det var en senildement gubbe som bodde här innan mig gjorde att jag hade seniltimer på min spis som gjorde att den slog av spisen efter 30 min. Långkok kunde jag ju liksom glömma och stänga av och sätta på spis eller ugn blev jag ju van vid om jag skulle göra saker som tig mer än 30 min. Idag, nyss, kom elektrikern och kopplade bort seniltimern och jag får avvänja mig vid att spisen säger ifrån efter 30 min. Den var ju en ganska bra tidhållare om man säger så. Samtidigt passade jag på att få elektrikern att fixa till lampan som sitter i fläkten. Den har aldrig fungerat. Nu gör den det. Så konstigt det blir.

För att inte tala om ringklockan som väckte dem döda om någon ringde på. Nu ringer den bara EN gång! Inte en serie som gör en döv. DET kommer jag nog uppskatta mest. Det var faktiskt en av sakerna som jag satte på ”sen” listan jag aldrig vande mig vid.

Man kan ju se det här som terapi, i och med att jag tycker att det här med att främmande karlar kommer hem till mig är lite obehagligt. Elektrikern höjde faktiskt på ögonbrynen när han undrade hur länge jag bott här. Jag ville inte förklara orsaken till varför jag faktiskt lagt det där på ”sen” listan, utan körde på ”man vänjer sig”. För det gör man ju.

meningslöshet II

Jag tog tag i meningslösheten och vände till någonting konstruktivt istället. Jag tog tag i ett av de större projekten som behövde göras för länge sen. Jag tog en svart sopsäck och slet ut allt ur garderoberna och rensade ur och hängde upp och vek ihop sådär som det ska vara. Jag fyllde en svart sopsäck med kläder jag inte använder, är trasiga eller helt enkelt gjort sitt. Sånt där som jag inte kan ge bort, skänka eller på annat vis kan göra annat av. Bra feng shui har jag hört.

Känns som att jag orkar med att rensa bland pappershögarna som samlar damm också.

1 – 0 till mig.

lånade ord

Ibland finner man ord som beskriver ens egna tankar och känslor även om de är skrivna av en annan människa. Jag länkar och hoppas att det är okej.

meningslöshet

Stora meningslösheten rullade in lika självklart som om jag hade bjudit in den. Den sitter på soffan och undrar vad jag håller på med. Att sitta här och vara aktiv när den stora meningslösheten är på besök verkar tydligen vara som ett hån mot min oinbjudna gäst. Jag vill inte ha den här. Jag bjöd inte in den. Och jag vet vilken kraftansträngning det kommer att ta från min sida att få ut den.

Den stora meningslösheten tror att den ska få all min uppmärksamhet en dag som denna. Den vill att jag ska strunta i hur det ser ut runt omkring mig och sitta och hålla den tröstande i handen. Som om den behövde få uppmärksamhet. Fnys! Den klarar sig bäst själv. Saker verkar så självklara för den där. Som om att den är universums centrum och allt ska kretsa kring den. Men jag vägrar ägna alltför stor uppmärksamhet åt den den här gången. Jag vet ju hur det blir om jag gör det. Jag blir ett med den och det är aldrig en bra sak.

Den stora mäktiga meninsglösheten pockar på min uppmärksamhet. Tycker saker. Har åsikter. Jag gör allt för att ignorera den. Jag pillar på grejer här hemma. Jag sitter framför datorn och verkar upptagen. Allt för att den ska förstå att den inte är välkommen. Jag planerar kommande pyssel och hör den sucka och säga saker till mig som jag låtsas inte höra. Den säger saker som att varför jag ens försöker göra saker som ingen ändå kommer att se eller förstå, än mindre tycka om. Jag försöker skaka undan den känslan. Känslan som kommer med den stora meningslösheten.

Jag har påbörjat min kamp mot den stora meningslösheten som flyttade in idag. En ojämn kamp om verkligheten. En ojämn kamp mellan viljor. Jag vet aldrig vem av oss kommer segrande ur striden. Den tycker ju saker som låter vettigt emellanåt. När den har åsikter om saker som överensstämmer med mina demoners viskningar och ord. De sitter som en förenad front mot min vilja att se ljuset på andra sidan tunneln.

Den stora meningslösheten rullade in idag. Varför försöker jag ens?