Kategoriarkiv: läst

Och här finns hän 

När jag är utan Internet börjar hjärnan tänka på andra saker. Här, hos Farsan, blir det massa prat och lyssna på radio istället för TV. Definitivt ovant till en början. En vecka senare helt i sin ordning. Känns som jag borde lyssna mer på radio hemma sen. Kanske inte just svensk radio. Kan ju hitta nån finsk på nätet sen. 🙂

Det tar ett tag att förstå vad som sägs och om vad på radio här. Speciellt när de på radion pratar om och med människor om andra människor. Här underlättar det här med att hjärnan bytt till finska. 

Orsaken till att det var lite sådär ”va?” är att jag inte kan vissa ord eller vad myndigheter heter här. Och att i Finland har det här med ”hän” istället för hon/han. Gäller att komma ihåg vem dom pratar om eller pratat med eller syftar på. Jag är bara ovan vid ordet . ”Hän” är något som funnits så länge språket funnits. Vill bara klargöra det så ingen tror att Finland gjort som i Sverige som försöker ändra språket med att införa ”hen”.

  • Minä – Jag    (Minun – Min)
  • Sinä – Du     (Sinun – Din)
  • Hän – Han/Hon     (Hänen – Hans/Hennes)
  • Me – Vi     (Meidän – Vår)
  • Te – Ni     (Teidän – Er)
  • He – De/dem/dom     (Heidän – Deras)

Och 

  • Se – Den/det     (Sen – Dens/dets)

Det här kanske förklarar att jag haft problem med den/det och de/dem/dom hela mitt liv. Till och med han/hon ibland. På riktigt. Speciellt då finnar använder ”se” om människor till vardags. I alla fall dom jag pratat finska med under åren. Även om det funnits språkpoliser ibland. I och med att jag använder mig av ”se” istället för ”hän” gör ju att det är annorlunda och ovant att vara och prata här i Finland.

För det är ju så att jag är finska även om jag är född i Sverige. Född på 70-talet och uppvuxen och uppfostrad enligt finsk sed. Då var det också finsk dagis/förskola. Lågstadiet var helfinsk. Det var på mellanstadiet som vi fick delad klass med svenskar. Det betydde att vi då skulle lära oss svenska också. Alltså, ja, på riktigt. Även om jag kunde förstå och prata en del svenska tidigare än så så var det ändå inget som användes. Det var på högstadiet som alla lektionerna blev svenskt för mig. 

Jag brukar säga att jag lärde mig svenska sent. Låter konstigt med tanke på att jag är född i Sverige. Men det är så det var. 

Som det där med att jag lärde mig engelska på finska. Det tänkte jag inte ens på förrän jag träffade en tjej från Tjeckien som säger att jag bryter på finska när jag pratar engelska. Men att finskan inte hörs när jag pratar svenska. Ehh? Vi pratade engelska och hon förklarade att jag inte gör det lika tydligt som finnarna, men att den finns där. Orsaken att hon hörde det var att hon bott i Rovaniemi och pluggat ett år. En tröst är väl ändå att jag tydligen är bra på engelska och kan prata och allt det där. Nåja, jag må bryta på finska, men har nog Sol att tacka för det där med förstå engelska så som jag gör. Eller Ja, henne och hennes famlj. Hennes mamma pratade engelska med mig så jag fick nog en del gratis där. Ord och fraser som inte lärs ut på skolor. Även om jag aldrig pratade engelska. Saker skulle väl vara annorlunda om jag gjort det. Tack för allt det där. Det här blev visst en lång parentes om engelska och mig.

Det där med att lärt mig svenska sent gör inget. Förutom just med han/hon och de/dem/dom. Har haft Sol som rättat mig under alla år. Hon har nog gett upp om det där med att jag får till det till slut. Jag vet om problemet. Erkänner den också. Eller är det ”det? Ja, ni ser. Underlättar inte att hjärnan är inställd på finska när jag skriver det här. 

Språk och lyssna på radio är intressant. Ett sätt att lära sig språk och fraser och allt det där som inte lärs ut i skolan eller kurser. Bra att tänka på om man ska lära sig nytt språk eller hålla sig väl med den man redan kan men inte använder dagligdags. Det här är mest notering och påminna mig vid senare tillfälle. Att radiokanaler finns ju på nätet. Funderar ju på att lära mig fjärde språk. 

Även om jag har brister i dom tre jag redan kan så hindrar det ju inte mig att vilja kunna ett till. Inte så att jag ska skriva storslagna eposar, ett på varje språk. Räcker med att kunna prata och förstå vad som skrivs och sägs i tidningar, radio och TV. 

Böcker är en annan grej. Svenska böcker läser jag enkelt. Engelska böcker likaså. Finska böcker tar längre tid. Beror mest på att jag vanligtvis inte tänker på finska. Kanske blir det ändring på det nu när jag fått böcker av både Morsan och Farsan den här hösten. 

Att svenska och engelska böcker är enklare att läsa är att tal och skriftspråk inte är någon skillnad på. Inte för mig i alla fall. Inte större i alla fall. Eller Ja, beroende på vad boken handlar om och om det är fakta eller inte. Däremot finska är det stor skillnad på hur man pratar och hur man skriver. Jag kan säga att jag kan prata finska flytande men jag erkänner att jag inte kan skriva på finska. Eller, jag kan skriva på finska men det är definitivt inte rätt. Jag skriver som man pratar och det är definitivt inte så man får göra om man ska skriva på riktigt. Brev till släkt är en grej och acceptabelt. Annars nej. Det är också det som gör att det tar lite längre tid att läsa finska böcker. Det är också det folk som vill lära sig finska har problem med. Att det skrivs på ett annat sätt än det talas. Att orden uttalas med alla bokstäver och som det står är en sak. Det pratas inte på samma sätt. Vissa ord när det pratas till vardags är en annan grej. Det är så. Exempel på enklaste skillnaden med skriftspråk och vardagstal gäller ”jag” och ”du”.

  • Minä – Mä    (Minun – Mun)
  • Sinä – Sä     (Sinun – Sun)

Jo. För att inte glömma dialekterna. Skillnad på riksfinska och resten av landet. Som det en gång i tiden var i Sverige med rikssvenska och resten av landet och hur folk faktiskt pratade. Och hur det är efter att ”ni” blev ”du”.

Att finskan sen kan bli svårt att lära sig är också det att det finns 127 ändelser på ett ord beroende på vad, när, hur och vems det vill säga och syfta till. Jag är glad att jag fått språket ”gratis” 😉

Annonser

Om att läsa och skrivande

Jodå. Jag läser. Mindre nu än vad jag har gjort förr. Mer än jag har gjort under senaste åren. Det har blivit mer biografier och fakta än skönlitteratur. Men jag läser. 

Har nu läst en del skönlitteratur. Kommit på mig själv att tänka på att det jag läser inte gör något för mig. Sådär att jag kommer på mig själv att tänka att jag skulle skrivit annorlunda. Sådär att jag kommer på mig själv att tänka att jag kunde gjort det bättre. 

Precis. Vad? Var kommer det ifrån liksom? Jag skriver inte… längre. X:et kvävde den delen av mig så bra att jag än idag inte rört pennan. Det är nu mer än elva år sedan skilsmässan var ett faktum. Mer än elva år sedan jag vet jag inte skrivit en rad. Hur länge sedan det var innan det vet jag inte. Vet bara att jag inte skrivit sedan dess. 

Saknar det. Gjort det hela tiden. Önskat och väntat på att jag börjar igen. Att bara ta och göra det funkar inte. Har försökt. Penna och block tillgängliga varje dag. Ändå, samlar bara damm. Gjort det i över elva år. 

Ändå. Kanske bryter jag blockeringen genom att läsa andras berättelser. Oavsett om det är livsberättelser eller på låtsas. Att jag genom deras ord om en annan värld och en annan plats väcker mig igen. Blåser liv i något som varit död så länge. Blåser liv i något som var en stor del av mig förr.

För, så som det är just nu, när jag kommit så långt Att jag tänker i banor som jag skrev ovan. Det där om att jag kunde gjort det bättre. Det där om att jag kan göra det bättre. Oavsett vad självkänslan säger och inre kritikern säger vet jag med mig att skriva kan jag. Oavsett att det mesta ligger nedpackat och undangömt från omvärlden så vet jag att jag kunde skriva. Jag var bra på det. Det var någonting jag visste hur man gjorde. Även om det mesta var för skrivbordslådan.

Kanske plockar jag snart upp pennan igen. Inte en dag för tidigt i så fall. Har väntat på den dagen tillräckligt länge om ni frågar mig. Mer än elva år.

Elva år av tomhet. Elva år av saknad. Elva år av längtan. Det gäller målandet och ritandet också. Det var inte bara skrivpennan som togs ifrån mig. Det var inte bara skaparglädjen som tystades. Skaparglöden kvävdes. Har inte riktigt hittat sätt att blåsa liv i den igen. 

Jag fortsätter läsa. Tänka på sånt jag skulle gjort annorlunda. Skrivit om. Bytt vinklar. Bytt perspektiv. Jag kommer på mig själv att snegla mot pennan och blocket som ligger framme. Oftare nu än jag gjort senaste elva åren.


Hitta tillbaka till sig själv igen?

När minnet sviker en tar man till musiken. Den där som skapade minnen som man både vill och inte vill komma ihåg. 

Har två sätt för mig: musiken och böckerna. 

Youtube får spela musiken från förr. Återskapa sinnestämningar och få mig att minnas människor som var viktiga för mig. Dom där ansiktena jag såg. Tyckte om. Som inte finns i mitt liv längre. Antingen begravda eller så skiljdes våra vägar åt.

Böckerna får fylla mig med ord jag använde och tankar jag hade när jag var den jag vill vara. Den som finns inom mig någonstans. Böckerna hjälper också komma ihåg allt det där som fallit i glömska under åren. Har några lager av damm att ta mig igenom.

Använder man inte orden glömmer man bort dom. Använder man inte orden slutar dom leva. Och slutar orden att finnas dör en del inom en. Som i mitt fall. Finns inte.

När jag låtit mig tystats under åren. När saker som varit viktiga för mig tystats av oförstående och förminskande av mitt väsen innebär ju det också att en del av mig slutat existera. Blir man påhoppad och hånad, till och med ifrågasatt, så valde jag att bli tyst. Och med den sänkte jag också volymen. Slog igen böckerna. 

Självdestruktivt? Definitivt. Jag borde valt att gå. Varför gick jag inte? 

Så frustrerande att inte ha mina böcker samlade på ett ställe. Pågående process och jag får ta en sak i taget. En sida i taget. Ett ämne i taget. En bok i taget. Sakta men säkert väcka det som legat orört så länge. Sådär att jag nästan glömt bort hur man gör när man blir påmind utan förvarning. Men, jag är på väg. Tro mig. 

Gällande musiken är jag tacksam för Youtube. Den ger mig det jag behöver. Påminner om allt det där jag älskade men som togs ifrån mig med hån och förminskande av innebörden av dess betydelse för mig. Musiken som jag haft som del av mig så länge. Ändå har den inte fått vata en del av mig på riktigt. Hur den tystades av dom som stått mig närmast. Eller som jag trodde stod mig närmast.

Framför allt musiken som verkligen fick hjärtat att slå extra slag och volter av ren och pur kärlek. Den det inte finns någon återvände från. Det är den jag lyssnar på idag. Dom där första tonerna av ren och pur mörker. Det som till slut gav mig sista pusselbiten av vad som skulle bli jag. Göra mig hel. Komplett. Innan var det liksom något som fattades.

Vad fan hände? Hur gick det till? Jag var inte sån. Jag lät det ske. Obemärkt. Sakta men säkert slutade jag finnas. Mitt jag försvann. Jag vill inte vara sån. Vad fan?!

Återupptäcker band jag en gång i tiden lyssnat på och älskat, men som jag lät tas ifrån mig sakta men säkert. Återminns det som en gång var. Återminns det jag en gång var. När jag var starkast. Gladast. Kan till och med skriva nöjd. Hade tilltro. Levde. Skrattade. Log. På riktigt.

Blir så ledsen att jag lät det gå så långt som det gått. År jag aldrig får tillbaka. Jag hoppas jag hittar mig själv i skivhögarna som stått orörda så länge. Jag hoppas jag kan blåsa liv i den del av mig som legat tystad under lager av damm på orörda böcker. 

Musiken suger till i magen på mig än idag. Får hjärtat slå extra slag av ren kärlek och känsla av frihet. Så där hur det var i början. Så enkelt. Så sant. Så äkta. 

Känns som att än finns det liv kvar i den här gamla kärringen. Har mycket att komma ihåg. Har mycket att blåsa liv i. Har mycket att ta ifatt. Läsa ifatt. Lyssna ifatt. Tänka. Känna. 

Jodå. Så att. Om jag någonsin kan förlåta mig själv så blir det bra ska ni se.


En bok en film

Det finns böcker och sen finns det böcker. En del läser man och lägger åt sidan. Andra samlas på hög. Sparas läses om och om och om igen. Lånar ut till andra för att de ska dela ens upplevelse.en del böcker har försvunnit på vägen på det sättet. Sörjer dom inte i och med att jag ser det som att boken hade större del att göra åt annat håll.

Jag och Sol gjorde i alla fall så som unga. Läste. Pratade.  Jag gav henne och hon gav mig. Älskade böcker. Älskar böcker. Det gör vi båda. Hon mer än mig. Det säger en del. Jag.. jag är mer selektiv skulle jag kalla de. 

Menn passionen finns kvar. Älskar böcker.tyvärr läser jag mindre än förr. Hänger ihop med mående faktiskt. 

Men återkomma till rubriken. En del böcker man läst och älskar har blivit film. Nu pratar jag inte om de moderna kändaste. Nej. En bra sak jag kan tillskriva morsan är att vi var medlem i ungdomsbokklubb som barn. Böcker var bra. Det tycker hon än idag och jag delar den livssynen. 

Häromnatten visade dom en film på en bok jag växte upp med. Hade sett den förr. Läst den säkert tusen gånger. Jag var ung när jag läste den första gången. Den följde mig länge. 

Låter klichéaktigt med hästbok som ung tonåring. Jag var aldrig hästtjej. Hände att man följde med andra till stallet, men aldrig så att jag var hsttjej. Den här var annorlunda. Häst som kämpat mot alla odds. Arbetat. Hamnat i krig, den första världskriget och dess strapatser. Så jag älskade den. Fortfarande.

Som film följer den boken bättre än förväntat och jag… jag gråter. Tårarna rinner som i niagarafallet. Vet ju vad som händer. Men gud vad jag älskade den boken. Gav mig hopp.

Tyvärr är det en av dom som försvunnit under alla år av flytt. Ändå var det en av dom där böckerna som jag var så noga med att få hemifrån. Nu önskar jag att jag hade lyckats spara den i all flyttlass under åren. 

Boken heter Joel på svenska. Filmen Warhorse. Skådisar i den då inte så kända. Idag bland mina favoriter. Ska ta reda på vem som skrivit den så jag kan få in den i samlingen igen. 

Den gav mig tröst. Den gav mig hopp. Drömmen om ljusare framtid. Och jag fortsätter drömma. 

Sol.. minns du boken?


Singeltips

Sitter i väntrum på sjukan och läser kärringtidning under tiden. Antingen det eller kunglig skvaller. Fastnar i artikel om tips till singlar om att bryta mönster och tips på hur man hittar en ny. Och nej, inte för min egen del. Hade tid att ha ihjäl.

Ett av tipsen fick mig att fnissa högt. Tror inte riktigt tidningen är riktad för såna som mig. Rådet för singeltjejen var att se en film, se hur dom gör på film, ta efter och öva framför spegeln. Say what?! Nu förstår jag ju att dom menar romantisk dravel och annat sötsliskigt och inte det jag väljer att titta på en kväll. Filmer jag väljer att se skulle definitivt få mig att leva ensam om jag valde att öva in sånt om jag var singel. Inte direkt raggningsvänligt eller romantiskt eller inbjudande jag har att välja mellan.

Berättade för Neo om artikeln. Han skrattade också och tänkte på Taxidriver och De Niro framför spegeln. Raggningsreplik? Inte så mycket. Okej, tidningen vänder sig inte till såna som mig. Ändå finner jag det roande att läsa sånt ibland. Påminna mig om min unikhet och att jag inte är som andra på ett bra sätt. Och det att Neo faktiskt är glad att jag inte tittar på romantisk dravel i tid och otid.

Tror dock inte att jag ska vidarebefordra tipset till singeltjejer. Eller jo, kanske. Beror ju på vad man väljer att titta på. Och vad man är ute efter.


Skillnad på vård och vård

image

Jag valde bli sociolog. Säger en del om mig.


Födelsedagspresent

Försenad födelsedagspresent från ❤ kom med posten idag.  Tack älskling. Älskar dig ❤

image